Oj! Låter som du har det väldigt jobbigt. Tyvärr har jag inget svar… Hoppas iaf att det löser sig på något sätt!

Jag skulle inte betala mera och sen om han har sönder saker så köp inget nytt förrän han har flyttat. Kanske ser ut som ett kaos men kanske det är lösningen.

#1

Tack för att du sett min vädjan om hjälp även om du inte har något förslag.

#2

Jag har gjort precis som du föreslår… att inte köpa nytt.

Men grejen är den att han mår ännu sämre om han går utan byxor, datamus, eller vad det nu kan vara som han har förstört.

Så jag är "tvungen" att köpa nytt till honom när han ber om det.

Han hamnar i så hemska depressioner när han mår skit så jag har liksom inget val.

Så här våldsam var han inte innan soc tog hand om honom. Han blev så efter institutionsvistelse. Jag vet att han har blivit misshandlad av personalen där. Vet inte om det är därför som han numera så våldsamt utåt.

Däremot kan jag vara utan mina egna ägodelar.

Jag har även slutat renovera lägenheten efter varje utbrott som han har.

Jag ska flytta och kommer att bli skyldig MASSOR av pengar till hyresvärden.

På nätterna ligger jag och grubblar. Känns som mitt enda val är att ringa en flyttfirma som snabbt tömmer lägenheten nån dag när han är ute. Sen bara försvinna för gott.

Allt är så hemskt. Jag vet inte hur jag ska mig ur detta.

Jag har i så många år försökt hitta olika sätt att hjälpa honom. Försökt lösa situationen på olika sätt. Nu har jag kommit till ett läge då jag inte kan göra mer.

Spelar ingen roll hur mycket jag älskar honom, hur mycket jag vill honom väl… för det finns inget mer som jag kommer på att jag kan göra för honom mer.

Det enda i värde som jag har kvar är min bil. När den är såld så är jag totalt utblottad. Skulle han då förstöra någonting mer eller kräva mer pengar utav mig, så kan jag inte längre lösa det….

Såvida jag inte börjar med prostitution eller liknande….

Kan någon förstå hur illa det kan bli när någon bara förstör allt och är krävande?

Ni som själva har AS… Vad skulle ni ha velat att jag skulle ha gjort för er?

Jag förstår inte vad jag gör för fel?

Varför gör han så här?

Ser han inte att han inte bara förstör för sig själv utan även för familjen?

Pga honom så flyttade hans bror innan han ens var myndig.

Varför, varför, varför…..?

har du haft någon kontakt med BUP?

det här låter säkert hårt men kanske är det så att han utnyttjar dig och genom att du är rädd och ger efter då gör det att han fortsätter sitt beteende

på SVT så gick det en bra dokumentär för ett tag sen Jag hatar mamma

tyvärr vet jag inte om det finns såna här kliniker i Sverige men BUP borde väl kunna hjälpa till lite i alla fall

om jag minns rätt så pratades det en del om att sätta gränser och att lära barnen att visa känslor utan att slåss

ett alternativ som är väldigt drastiskt är att antingen byta lås eller flytta och helt enkelt säga åt honom att du kommer inte in här förrän du beter dig punkt slut

sen är han ju faktiskt 18 år i för sig med ett handikapp men då kan man faktiskt klara sig själv

min personliga åsikt om sånt här beteende är att sätta hårt emot hårt att man blir rejält arg när ens barn slåss och gör sönder saker och kanske även bestraffning tar man sönder något eller slåss ja då ryker veckopengen datortid tvtid eller något annat

jag hoppas på att du hittar någon lösning

Tyvärr klarar socialen ofta inte av sitt jobb. Jag ser att din son har fått diagnosen AS, som ju är en form av autism. Då ska du begära hjälp via LSS (Lagen om stöd och service för viss funktionshindrade) istället för via SoL (socialtjänstlagen).

Be dem fixa ett LSS-boende för din son. Det är ingen institution, utan antingen en helt och hållet egen lägenhet, där han får hjälp av boendestödjare och/eller andra LSS-insatser, eller så kan han få bo i ett gruppboende, där det finns personal i närheten dygnet runt.

LSS är en rättighetslag, och de får inte påtvinga din son insatser som han inte vill ha. De ska tillsammans med din son upprätta en individuell plan, där det ska framgå vilket stöd han behöver, och om detta stöd t.ex ska syfta till ett arbete, studier eller så i framtiden.

Det är tråkigt att ingen upplyst dig om Vårdbidrag förut, för du borde ha kunnat sökt sådant, som ska täcka merkostnader för bl.a. sönderslagna saker med mera. Tyvärr har han ju fyllt 18 nu, och Vårdbidrag får man bara för minderåriga, så vitt jag vet. Du kan höra dig för hos Försäkringskassan, och se om du kan söka och kanske få något retroaktivt, men tyvärr tror jag att det är svårt.

Jag tycker också att du bör anmäla socialen, för deras inkompetens, så kanske du kan få någon ekonomisk ersättning den vägen.

Jag skickar också ett privat meddelande till dig Yezz-an, med lite mer info, som jag inte vill posta öppet i forumet.

#4

Tack för tipset

Programmet började med Adam. Jag tycker inte min son påminner om honom. Så jag trodde att din poäng var att jag inte varit lika bestämd som mamman när det gäller att sätta gränser.

Men tro mig när jag säger att jag har varit det. När han var yngre så var det inga problem att sätta gränser. Han var ganska lätt att ha å göra med. Det är när han blivit äldre som det blivit svårt.

Jag har dock ALLTID varit rädd för honom. Jag har alltid tassat på tå och försökt läsa av honom INNAN han 'låser sig'.

Jag kollade vidare i programmet och fick syn på Ryan…

Han var ruggigt lik min son… Både hans ledsna sida, utseende och viljan att inte vilja vara hemma.

Det framkom i programmet att han hade mycket tankar kring sina föräldrars skillsmässa.

Jag ångrar att jag lyssnade så mycket på skolan. Dom fick mig att känna mig som en usel förälder. Jag önskar att jag fått bättre stöd från soc och BUP.

Det är flertalet gånger som BUP nekat en utredning, med ursäkten att det inte är läge för utredning då vår familjs situation är rörig. Dom menade på att en utredning kunde misstolkas då min son skulle visa reaktion på att familjesituationen inte var helt lugn och bra. Jag försökte få BUP att förstå att vår familjesituation var så lugn den kan vara, för bättre blir det inte med dom förutsättningarna vi hade.

Sonen fick sin diagnos två veckor före sin 18-årsdag…

Först då fanns det någon som trodde på mig… Som förstod att det inte är JAG som mor som varit slö, lat, bekväm i min modersroll. Utan att det faktiskt i alla år har handlat om att jag har ett barn med en funktionsnedsättning.

Jag har tidigare satt "hårt mot hårt". Det fungerade så länge han bodde hemma. Men efter att han bott på instutition så mår han bara dåligt hela tiden. Det finns inga ljusa stunder. Det finns inga tillfällen då man lugnt kan prata med honom. Han är bara jätteirriterad hela tiden och blir arg för minsta lilla.

Hade jag vetat att jag skulle bo kvar, så skulle han kunnat få fortsätta krossa fönstren och slå sönder dörrar och väggar.

Men nu finns inte det alternativet då jag MÅSTE flytta härifrån (av andra orsaker).

Tack för tips, ideér och stöttande ord.

#5

Som jag skrev ovan så fick min son sin diagnos så sent (två veckor före 18 år), så jag har inte haft rätt till Vårdbidrag. Inte heller har sonen haft rätt till LSS.

Tyvärr har han också haft oturen att ha fel handläggare på soc. Den tidigare handläggaren var helt oförstående när det gäller bokstavsbarn. Hon är föresten helt oförstående när det gäller andra barn och ungdomar också. Vet fler som blivit riktigt illa drabbade.

Hon är anmäld till Socialstyrelsen  

Numera har min son en jättebra handläggare. Han VET vad han jobbar med för ungdomar. Han har jobbat i 23 år inom soc. Och jobbar i en speciell grupp för bokstavsbarn.

Tyvärr så känns det som soc inte kan göra så mycket när min son ständigt undviker dom.

Min son är ju inte 'samarbetsvillig' (kräks när jag tänker på hur många gånger jag har fått höra det). Men finns det "samarbetsvilliga" bokstavsbarn?

Jag uppfattar det som att många av dom här barnen är mer benägna att vara till lags och vilja göra rätt för sig, än många andra. Grejen är bara att det ofta blir knas i kommunikationen. Vi (bl.a jag) som inte har samma sätt att fungera är för snabba i våra handlingar. Vi uttrycker oss så dumt. Följden blir att det då heter "han/hon är inte samarbetsvillig".

Usch, vad svårt det är att vara den där perfekta mamman som kan läsa tankar och i alla lägen agera helt rätt.

Det märkliga är att jag faktiskt kan tycka att jag stundvis är 'perfekt' och agerar rätt. Ändå så blir det så galet fel  

Jag ska läsa PM nu Tack snälla söta

Jag känner så väl igen dina problem. Har haft ungefär samma med mitt barn. Förstår att du är alldeles slut och förtvivlad och rädd och känner så oerhört med dig.

Har inga bra tips att komma med. Min unge blev bättre med åldern men h*n har inte heller blivit förstörd på något hem av soc.

Säger som #5 att det nog kunde vara en bra lösning om han fick ett LSS boende. För han tillhör ju LSS nu när han har AS diagnos.

Att ha ett barn med AS är minsann inte det lättaste. Du/jag kan vara hur perfekta mammor som helst men så blir det ändå fel. Svårt att läsa av och förstå var problemet ligger. Mitt barn är heller inte samarbetsvillig då det gäller Soc, SoL, LSS o.s.v. Då är det verkligen inte lätt att få ordning och reda på allt kaos.

Önskar dig och din son all lycka och välgång i framtiden. Hoppas verkligen att det löser sig till det bästa.

Usch så jag lider med dig. Önskar jag kunde hjälpa dig.

Kram

Jag har nyss pratat med sonens handläggare på soc. Jag förklarade att jag inte längre orkar, att jag inte ser något annat alternativ än att bara försvinna/ gå upp i rök, så får sonen sen själv ta beslutet om att ta emot soc hjälp eller leva på gatan.

Jag som är så van vid att soc vänder oss ryggen när dom inte når fram till min son, fick nu en positiv chock.

Soc-handläggaren kommer ändå gå vidare med sin plan om stödboende, trots att min son har uteblivit från tre möten  

Jag är så lättat. Jag förstår inte alls hur det gick till. Jag var ju så övertygad om att nu var det kört igen. För det är ju så soc, BUP, skola tidigare har agerat när sonen inte 'samarbetar'.

Skönt att planerna för min son ang. stödboende går vidare. Nu ska jag bara överleva en vecka till. Sen kommer nästa skräckmoment….

Vad kommer sonen få för utbrott om han in i det sista vägrar flytta?

På ett sätt tror jag inte att han vägrar flytta då han själv har sagt att han vill komma till något eget. Han vill inte bo hemma. Men samtidigt är jag rädd för att han kanske kommer vara 'kräsen' och inte acceptera det som erbjuds.

Nu håller jag tummarna för att allt kommer gå bra.

Tack alla för stöd.

Kram kram

Jag har AS och känner igen denna problematik mycket väl. Benhårda regler som inte får tummas på och snabbt som attan flytta hemifrån var vad som fungerade hemma, även om jag ibland gick bärserk.

Även om han har svår AS så kan man inte dalta hur mycket som helst (ta inte detta fel gör guds skull), utan han mår förmodligen, om jag får gissa, i slutändna bättre av fasta regler och att han blir tvungen att ta konsekvenserna utav sitt handlande.

Hur ska han annars klara sig den dagen då inte du finns där och kan rädda honom ur allt han ställer till?

Jag hoppas att jag lyckas förmedla hur jag tänker utan att vara allt för plump och klantig i mitt sätt att uttrycka mig.

Jag fungerar än idag inte alls under samma tak som mina föräldrar, men så länge jag har eget boende så har vi en underbar relation.

#10

Du är inte ett dugg plump eller klantig  

Jag har skrivit en tråd för jag behöver hjälp. ALLA tips och råd är välkomna, även om dom inte är snälla råd.

Livet funkar inte om alla klappar mig fint på huvudet med silkesvantar. Jag lär mig inget på det. Jag utvecklas inte.

Så du gör absolut rätt som berättar din erfarenhet, även om det skulle ha varit tuffa besked (men nu var det inte så).

Jag fick mig en tankeställare… Jag är inte den daltande typen, jag är inte mjäkig. Men på nåt sätt så är jag inte alls mig själv med honom.

Jag har visserligen alltid tassat på tå kring honom. Men det är inget som jag visat utåt. Jag har varit bestämd och låtit tuff och säker på mina beslut. Har det smällt till (t.ex. dator som flyger ut genom fönstret) så har det fått smälla till då. Jag har ärligt talat skitigt i det för jag vill inte vara den där föräldern som slutar uppfostra sina barn, bara för att dom protesterar.

Men efter institutionsvistelserna så har jag blivit supermesig.

Jag ser nu att problemet INTE ligger hos min son. Problemen ligger hos mig. Mitt dåliga samvete för att han blivit misshandlad av personalen, är nog orsaken till att jag inte vågar stå på mig. Jag är rädd för att ta felaktiga beslut. Jag anser att jag gjorde fel för tre år sedan när jag bad soc om hjälp. Min son skulle ha haft det bättre hemma än på institution.

Jag tycker helt enkelt mer synd om mig än synd om min son.

Jag menar att jag mår så dåligt för att jag tog fel beslut (hur skulle jag ha vetat att utbildad personal på ett behandlingshem som soc valt ut, misshandlar barn??). Och pga mitt dåliga mående (mitt dåliga samvete) så gör jag mig till ett offer som inte vågar bestämma längre.

Men hur f**n funkar jag?? Det är ju minst lika synd om min son (om inte värre), då det är HAN som blev utföst ur sitt eget hem. Det var HAN som fick sitta på institution. Det är HAN som blev misshandlad.

Är det verkligen rätt att han som redan varit med om så mycket, nu ska ha en mjäkig morsa som inte hjälper till att styra upp det han själv är oförmögen till att göra??

Dags för mig att kavla upp ärmarna och ta tjuren i hornen. På nåt pedagogiskt sätt (ska bara klura ut hur) så ska jag få fram flyttkartong och visa honom i handling att han är på väg att flytta.

Hua!! Vad rädd jag är! Men som sagt, det är HAN som behöver stöd och vägledning. Han behöver mig. Och då menar jag mig som en stark mamma och inte som en mesigt daltande rädd hare.

Tack för dina ord. Dom hjälper mig att få insikt.

Kram

jag vill bara ge dig en stor varm kram.du e superduktig och en jättebra mamma.jag hoppas innerligt att det löser sig,och att ni får chansen till en bra relation.kramar om dig…

#13

Tack snälla för dom orden. Dom värmer

hej på dej,,jag har två barn med ADHD ,,det är inte alltid lätt men jag tycker det går bra,,när jag läser om hur du har haft det vet jag inte hur jag ska känna,,jag blir lessen för din skull ock för din sons skull blir jag arg,, varför har han inte fått diagnås långt innan det e ju inte ett dugg snällt att skylla ifrån sej han kan ha haft det betydligt bättre nu om han fått diagnåsen tidigt,,du värkar va en bra förälder ock du måste våga sätta gränser han älskar dej…känner sej säkert sviken från allt ock alla,,,ingen förstår honom…min son är snart 17 ,,,,,min dotter är 9,,hoppas det funkar bättre för er i framtiden ock jag sickar massor av varma kramar till dej ock din son