Utredning
Hjälp!
Jag står inte ut med mig själv längre. Jag står i kö för utredning av ev ADHD, tror att jag har ADD då jag inte direkt springer runt av hyperaktivitet, men jag vickar helatiden på tårna, plockar med någonting eller hoppar med ena benet.
Ett av mina problem är koncentrationen. Jag kan inte koncentrera mig på någonting jag inte gillar att göra eller se på! Då somnar jag! Inte av att jag är trött utan av att jag är uttråkad. För att jag inte ska somna måste jag försöka att fokusera på någonting annat och min sambo blir galen då jag inte kan se en film med honom. Det måste vara på mina villkor.
Ett annat problem är att jag inte alltid förstår eller misstolkar/missuppfattar. Muntliga instruktioner särskilt. Min hjärna hänger inte med! Sedan läser jag av texter fel, eller skriver av någonting fel.
Jag har även problem att slutföra uppgifter. Min uppmärksamhet glider alltid iväg till någonting intressantare. Att påbörja uppgifter har jag också svårt med. Jag tror inte att jag har lämnat in ett enda enskilt arbete under hela min skoltid med tanken. Jag gör det imorgon! Alltid tills det är för sent. Det gäller räkningar också eller plugga inför prov.
Det sociala språket funkar inte riktigt heller. Jag är gärna ensam. Men ska jag vara med någon ska det vara en preson annanrs känner jag mig utanför då jag inte alls hänger med i deras snack. Men jag vet inte hur man är när man är kompis med någon. Vad gör man, vad pratar man om? Jag hjälper gärna folk med mina tjänster, som att laga deras sator eller fotografera eller bygga en hemsida. Men det ska vara på mitt initiativ och på mina villkor. Inte ens pengar eller någon annan morot skulle få mig att göra någonting jag inte vill. Jag hade få vänner som barn och definitivt ingan riktig vän i skolan, absolut inte i högstadiet eller på gymnasiet. Och jag kommer fortfarande ihåg att jag alltid såg på med samma ögon då som idag så fort någon annan gjorde något. Jag ville vara som de, men jag visste inte hur jag skulle göra för att bli som de. Jag ville bli lika poppis som alla andra och stal kulor i skolan och delade ut på rasten för att få vänner.
Vad tror ni att detta är symtom på?
I december 2008 blev jag uppsatt på väntelistan för utredning av vad mina problem grundar sig i. Jag ringde idag och hon pratade om att det är minst 1 års väntan kvar i Södertälje. Den staden jag bor i. Hon började prata om vårdgarantin och att jag borde ringa dit och säga att jag vill någon annanstans så går det fortare.
Jag frågade henne hur lång tid själva utredningen tog när den väl kom igång. Men det kunde hon inte svara på.
Hur lång tid tog en utredning för er? Vilket handikapp handlade det om då?
Varför jag undrar är för att jag har inte lust att åka hur långt som helst under ett halvårs tid utan då måste jag nog vänta. Har jag överlevt hittills i 28 år överlever jag nog ett år till. 2003 började jag misstänka att jag inte är som andra. Då var jag 22 år.
Sedan ett annat problem är att hon pratade på att någon förälder som känner mig från jag var barn vill de ska följa med. Min pappa slutade träffa mig när jag var 8 år då mamma och pappa skiljdes. Därefter och innan också var jag mest hos mormor och hon dog 1997. Mina syskon har jag aldrig haft stor kontakt med då de är 8 och 10 år äldre än mig och flyttade i samma veva som pappa. Min mamma säger bara att det inte är något fel på mig. Men hon har aldrig brytt sig om min skola. Aldrig hjälpt mig med någon läxa i hela sitt liv eller ens ha varit hemma samtidigt som jag. När hon var hemma var det bara hennes problem hon ältade. På BUP som vi gick på när jag var 16 och totalt tappat orken för att leva längre visade det sig att kuratorn var samma kurator som mamma hade kontakt med då hon och pappa separerade. Jag har inget stöd hos min mor.
Min sambo som kan se och förstå att jag inte är som andra, men han kände mig inte som barn.
Hoppas ni förstår frågorna och innebörden i mitt röriga inlägg.
/Hanna
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Jag har läst det men behöver nog läsa en gång till senare när hjärnan vaknat. Jag känner igen MYCKET av det du skriver, jag har ADHD. Min utredning tog inte lång tid alls när dne väl kom igång. Var där fyr agånger tror jag och sen två gånger för återkoppling när allt var färdigt.
#1 Behövde du ha med dig några föräldrar eller någon på intervju ang hur du var i barndomsåren?
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Känner igen mig! Jag är snart 15 år och väntar på utredning..
Så jag kan inte svara på så många frågor..
Men jag väntar iaf på utredning… En remiss har skickats till BUP och jag hoppas jag får en tid nu i sommar.
Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in!
Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.
Man måste inte men dom vill gärna att någon som följt en under uppväxtåren ska komma och berätta om ens utveckling. För att underlätta för utredningen helt enkelt. Jag ville inte att min mamma skulle vara delaktig men å andra sidan kunde jag själv inte direkt uttala mig om eventuella förlossningssvårigheter och min talutveckling eller min tidiga motorik så jag lät henne komma. Men hon var där på egen tid, jag var alltså inte med under intervjun. Men som sagt, är man vuxen så kan dom inte tvinga, bara rekomendera.
Symtomen liknar ju ADHD/ADD samt Aspergers/högfungerande autism. Om man har föräldrar i livet vill de gärna ha deras berättelserom dig som barn på utredningen.
Själv har jag inga föräldrar kvar men hoppas min utredning går bra ändå
Jo det är det jag är rädd för att det eventuellt inte finns någon vuxen som står på min sida och förstår att jag har/har haft problem. Min mor vill bara avfärda det.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
#6 Din mamma ska endast svara på de frågor hon får om dig. Inte tala om, om du eventuellt har ADHD/ADD eller inte. Det kommer utredarna att kolla och se, vare sig din mamma nekar eller inte, så jag tror inte du behöver oroa dig.
Låna gärna boken "Flickor med AD/HD" på bibblan. Där finns massor med bra info att läsa. Tjejer skiljer sig ju en del från killars symtom vid ADHD.
Känner förresten oxå igen mig själv i din beskrivning av dig själv
Jag har just fått min diagnos klar. Det gick ganska fort när det väl satte fart, och alla tester visade entydigt på att jag har ADHD, jag är 45 år nu och har misstänkt det säkert i 20 år. Min mamma hade också svårt för att komma ihåg hur jag var som barn, mycket beroende på att min syster hade mer utåtagerad störning redan när vi var små. Hon blev sen en sån som skar sig och försökte ta livet av sig och var på psyket ofta.. medans jag blev den som agerade ute och råkade än det ena och än det andra. Som tur var fanns det en grannfru som jag var hos ofta som barn, som kunde beskriva mitt verkligen livsfarliga sätt att leka på och att jag var vildast av alla syskon och utsatte mig själv för fara flertaler gånger då jag var liten.. Lite skogsbränder och sånt där… åla ut på en aldeles för tunn is… rymde till Danmark när jag var bara 14 och stannade där i nästan 2 månader.. var distanslös mm mm. men eftersom jag var så smart så klarade jag skolan bra förutom att jag var riktigt störig i tonåren.. men det är lättare att slinka emellan om man har lätt att lära sig och sånt.
MEN det är faktiskt vanligt att särskilt flickor inte behöver ha haft några påfallande symptom som små, och ditt sätt att berätta om din mammas engagemang kanske tyder på att hon själv har några bokstäver… Finns det i släkten så är det ju ännu mer troligt att du har nåt. Jag tror nog du har en släng av AS och så lite ADHD i en härlig blandning… Det kommer nog gå bra.
Ursäkta mitt långa inlägg men jag är lite hyper idag……
Jag kan säga att jag tror att min far har någon form av ADHD och en liten bit AS och säkert hans andra 2 bröder också. Den ena av hans bröder är proffessor i matematik på KTH den andra är aktiv i Johovas vittnen och så min pappa som mamma påstår är psykopat, kommer ej ihåg vad diagnosen heter idag. Alla tre har problem med alkoholen. Min far gravast. Han började när han var 15 år. Idag är han 65. Han har alltid valt spriten framför mamma. Han har sedan de skilt sig suttit hemma och druckit om kvällarna men skött jobbet någotsånär, det är bara på slutet allt har gått utför. Han är fanatiskt intresserad av släktforskning. Den är klar för länge sedan och han är nere på 14-15-talet. Om det kommer någon ny stackars kille (skriver kille då vi är 4 döttrar i familjen) in i bilden börjar han genast att rota i dennes led. Korsod är han också rent fanatiskt intresserad av och ringer enbart om han har fastnat i något melodikryss eller så. Jag skulle vilja prata allvar med min pappa, men när han väl är nykter är han mycket mycket sträng. Kan bero på deras uppväxt. Deras mamma (min farmor) var väldigt sträng på pojkarna när de var barn. Om det var för att det behövdes eller för att hon bara var sådan, vet jag inte. Trotssyndrom kan väl leda till att man blir psykopat om den inte behandlas?
Min halvsyster på pappas sida har en son på idag 15 år som fick diagnosen ADHD i unga år. Så det finns i skäkten.
Min mamma är väldigt stissig, och har svårt att koncentrera sig. Men jag skulle säga att det är för att hon är ekonomiskt stressad som hon är så. Min mamma är nog lite egocentrisk också. Men det handlar nog bara om att försöka överleva.
Nu till varför jag skriver. Jag tog mod till mig och ringde min mor igår. Det kan alltid sluta på två sätt: Puss och kram eller att släng på luren. Det slutade med tro mig Puss och Kram! Trots att det handlade om mig som barn. Jag bad henne att hon skulle berätta ärligt hur jag var som barn. Hon ville veta varför: Är det dina skriverier igen? Nej det är det inte, men jag vill inte berätta varför ännu. Så hon berättade att jag var svår att ha och göra med. Jag gick i min egen värld. Som Ferdinand. Hon kunde tjata på mig och jag bara tog det med ro. Ja, jag kommer. Jag ska göra det. Inte kom jag eller gjorde något utom det som föll mig in. I skolan gick jag själv på rasterna oftast. Jag skötte mig och lydde i skolan trots att jag aldrig var särskilt duktig. Jag vet att jag gillade att veta vad som komma skulle och därför kunde sitta still. Jag älskade detta schema och denna matsedel. Och jag älskade min fröken. Jag var den enda som inte buade när vi fick reda på att vår fröken skulle följa med oss till mellanstadiet också. Jag vet att jag ofta var hos hjälpfröken med matten. Jag kommer fortfaranade ihåg att vi satt och tragglade klockan därinne i hennes lilla rum.
Men det sociala hade jag svårt med sa mamma. Jag drog mig undan när vi hade gäster. Jag gick alltid för mig själv.
Och mamma trotsade jag. Det var bråk jämt, jämt, jämt. Och vi gick senare på BUP på grund av dessa bråk, hennes tjat, mitt trots och att jag rymde från Eskilstuna när jag var 16 upp till en Micke i Stockholm på då 31 år som hag hade brevväxlat med en tid. Jag hade sagt hejdå på ICQ för jag skulle ta mitt liv. Jag orkade inte längre. Kom till mig, sa han, det måste gå att lösa. Jag var så i botten så jag tänkte inte på följdena. Men han var snäll, vi åt på någon hamburgerestaurang och sedan åkte vi hem till honom på Tyresö och dagen efter ringde han till BUP i Eskilstuna. Han följde till och med mig till BUP i Eskilstuna och väntade utanför när vi hade tid dit. Det var så karusellen drogs igång. Inte ens min mor hade kommit på tanken att gå med mig dit.
Idag trotsar jag fortfarande. Jag trotsar om det är något som någon annan kommer på att göra. Då vägrar jag och blir arg och sur. Om det är jag som kommer på samma sak så går det bra. Jag kan trotsa matförslag. Jag kan trotsa allt som handlar om val och förslag trots att det är någonting jag gillar!
Och jag missförstår och det leder till diskussioner som leder till bråk då jag tycker att jag har rätt för att ingen förklarade att jag måste ha missförstått. Det slutar med att sambon packar och jag står sur och arg och fortfarande ska ha rätt. Tillochmed när han går. Sedan ringer jag och säger förlåt för jag vet att han kommer tillbaka då. Men jag vet inte varför jag säger förlåt. Numer går det inte så långt. Han lugnar ner mig innan han blir fly förbannad och vill gå. Men det handlar om att han inte pratar så att jag förstår, så att jag missförstår helatiden.
Jag hatar mig själv! Och jag hatar att jag hatar mig själv!
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Som vanligt förlorade jag tråden efter halva inlägget.
Telefonsamtalet till mamma. Alla har tyckt att jag har varit svår. Men när jag har varit borta sköte jag mig. Varför vet jag inte. Regler kanske. Såg på kompisars föräldrar, mormor och mostrar på ett annat sätt än mamma kanske. Kanske som en ledare, en fröken. Jag vet inte varför. Men jag ville inte trotsa så radikalt som mot mamma eller sambon. Jag vet inte om det handlar om trygghet och kärlek eller vad. Trotsa kunde jag. Men tyst. I skolk eller att bara gå.
Jag minns att jag ville testa min kusin som är 1 år äldre. Jag var 7 eller 8 år och vi var 10 mil hemifrån i vår sommarstuga. Jag hade en pinne och tänkte slå honom med den och han sa att om du slår mig så cyklar jag hem. Jag tänkte. Det gör han aldrig så för att testa om han tänkte så slog jag honom. Och han tog cykeln och började cykla. Han cyklade ut på 90 vägen och försvann ur synhåll och jag forstod att han menade allvar, så jag sa till mamma och vi fick åka efter honom med bilen. Han var arg och ledsen såklart och ville hem.
Telefonsamtalet ja, suck. Hatar att helatiden tappa tråden. Jag berättade för mamma att det här med att skjuta på saker har blivit ett problem för mig. Räkningarna kommer inte in i tid och så vidare. Det problemet har väl jag också, sa hon. Jag kan betala två dagar för sent. Det handlar inte om två dagar. Det handlar om att det kommer påminnelser. Men det är ju ett pengaproblem och det har jag också. Det ÄR INTE ett pengaproblem, det finns pengar på kontit. Jag bara INTE GÖR DET. Aha, då förstår jag, sa hon. Det är DÄR vi har PROBLEMEN, sa jag då. Och så berättade jag om att jag trodde att jag hade ADHD eller AS eller både och när jag berättade att min kurator och psykolog trodde det också och att jag sa att jag stod sedan december i kö för utredning så var det som en konstig lättnad sköljde över henne. Det hördes på henne. Kanske hon efter alla dessa år har hon trott att hon gjort fel? Kanske är det därför hon inte har sökt hjälp heller…
Jag frågade om hon kunde tänka sig att följa med och prata och berätta om min barndom vid utredningen sa hon självklart. om det är vad du behöver för att du ska kunna leva normalt.
Det gäller att veta hur man ska ta sin kära mor. hade jag impulsivt börjat med Jag tror jag har ADHD hade hon sparkat bakut. Jag fick henne att förstå problemen inann jag berättade vad de troligen berodde på.
Jag börjar misstänka trotssyndrom också. Men jag vet inte. Det var min sambo som sa att jag hade det också när jag läste om neurologiska handikapp för honom.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Upsie, inte skriva långt var det… Aja, shit.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Så bra att det gick bra att prata med din mamma! Hon hade ju rätt mycket att säga så det är nog inte så dumt om hon får följa med på utredningen. Låter som hon skulle kunna tillföra en del.
Fler kommentarer tack, om ni orkar läsa mitt "inte-meningen-att-det-skulle-vara-så långt-" inlägg… Men det är jag i ett nötskal när jag väl sätter igång med någonting jag tycker om att göra.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Ska läsa igen lite senare…jag är så uppstressad och orolig idag att jag inte har ro att läsa nu…men jag återkommer
#14 på pricken som mig!! Vaddå "avslutar inte påbörjade projekt.." (brukar stå bland beskrivningarna på personer med ADHD) Nä, inte om det är tråkigt, då skiter man ju i att göra saker färdigt… Men är det roligt går det inte att sluta, då fortsätter man tills energin tar slut eller någon avslutar det åt mig- med våld. Som när mannen sliter min laptop ur nävarna på mig för jag "ska bara lite till…." och han har väntat två timmar på att vi ska åka….
Jag ska läsa det du skrivit några gånger till… svarar senare..
hmm… har läst det mesta nu…
ADHD kan jag känna igen och ev lite Borderline. AS vet jag inte, troligtvis några drag… lycka till nu! Hoppas utredningen går fort, det är jobbigt att vänta!!!
Kram
Men livet är inte svart eller vitt. Absolut inte. Enligt borderlinetestet så scorade jag 10. Är alltså grön…
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Jag känner ju igen mycket i din berättelse och jag tror det kan vara ADHD.
Att jag tror att det är just det och inte ADD är för att du ändå verkar ha en inre oro (hyperaktivitet) som tar sig i utryck med att tex sitta o vicka på fötterna, gunga med benen, plocka med något eller t ex bita på naglarna.
Har du läst i boken Flickor med AD/HD av Kathleen G. Nadeau? Om inte så rekommenderar jag dig att låna på bibban el köpa den. Själv så kände jag en sån lättnad när jag läste i den boken, det var som att jag äntligen kände mig förstådd…att jag fick en förklaring till varför jag alltid kännt mig så annorlunda och utanför. Det kändes som att det var mig det stod om i boken.
Vilken stad bor du i? (om du vill svara på det alltså)…tänkte på i alla fall att det finns en privat mottagning i Uppsala som gör utredningar..
/C
#18 nä livet är inte svart eller vitt… men tänk vad enkelt det hade varit om det vore så…. och tråkigt iofs….
#19 Jag står i kö på den boken på biblioteket. Den ena hitta vi inte och den andra var utlånad.
Jag bor i Södertälje och ska precis sätta mig i telefonen för att ringa Vårdgarantikansliet. Men vad kostar en sådan där privat utredning?
#20 Ja verkligen. Och kaotisk… Som om den inte är det redan i vissa fall.
Kram alla
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
#21 Jag har ingen aning vad det kan kosta..det bästa tror jag är väl att ringa och fråga (om du orkar det förstås).
Gå in och titta på länken nedan för telefonnummer
(jag själv kan inte få till det med användarkonto och det på den sidan…vet ej om det är meningen att det ska fungera numeramen telefonnumret ska väl vara rätt iaf)
Lycka till!
Förresten, hur gick det med Vårdgarantikansliet?
#22 Jo, hon satte mig i deras vådkö och sa att jag inte skulle förvänta mig någon kallelse över sommaren, men det är iaf bättre än i den över ett år jag hade fått vänta till annars. Troligast hamnar jag på en mottagning inne i Sthlms centrum (bor i Södertälje) Tar 50 min in kommunalt.
Det var därför jag frågade hur månda dagar, sessioner, era utredningar tagit. Hur många timmar per dag, ja allt av intresse.
Undrar även hur dags de börjar sina utredningar på dagen då jag inte är någon männsika som gillar att gå upp kl 6. 8 är det tidigaste jag kan sträcka mig för att inte bli helt kaputt i huvudet.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
#23 Vilken tid på dagen beror väl på när utredande psykolog har tider antar jag. Jag var där två och en halv timme åt gången tror jag… hjälp så slut jag var. Sen var jag där fyra gånger tror jag.
#24 Kommer du ihåg hur det var uppdelat. Vad du gjorde under de tillfällena? Hoppas inte man får sitta och svara på frågor och formulär i 2,5 timmar i sträck. Jag kommer att gå i taket. Efter en timme har jag totalt tappat koncentrationen… Hua!
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
#25 Jag hade gjort en del av formulären sedan tidigare när jag låg inne… så jag gjorde mer praktiska saker. Sorterade bilder så dom blev en historia, räknade huvudräkning och ritade av saker och hade mig. När det var intervjufrågor tror jag att vi körde lite en gång och resen sen. Men dom är ju specialiserade på sånna här problem så dom märker (iaf min utredare) när det är dags att byta aktivitet.
#26 Det jag är mest rädd för att de ska säga det är att jag är normal. För då går jag fan och dränker mig…
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
#27 Jag var också livrädd för det… jag var ett typfall konstaterade psykologen. Av vad jag har läst av det du skrivit och hur jag känner igen mig i det så tror jag nog du får en diagnos.
#28 Nu går jag på ett av arbetsförmedlingens program och får aktivitetsstöd. Jag studerade VT-09 på miroi och ska på måndag och skriva ett av slutproven. Sedan har jag bara ett av slutproven kvar. Problemet är att jag inte kan läsa till prov. Jag kan bara inte!
HT-08 pluggade jag på komvux och klarade en utav kurserna. Programhantering. Den fick jag MVG på grund av att jag redan kunde allt när jag örjade. Läraren ville typ inte ge mig MVG först då jag hade så hög frånvaro. Men han sa att det egentligen inte är viktigt utan vad man kan. Jag skulle ha fått VG-MVG i Pedagogiskt Ledarskap och Psykologi A. Men jag skrev aldrig det individuella arbetet i de kurserna, så då kunde inte läraren sätta betyg. Matte C hoppade jag av på grund av att studietakten var för hög och Religion A hoppade jag av på grund av att jag inte klarade att plugga till proven.
Innan had ejag ett sk PLUS-jobb som jag var sjukskriven från i 1 år tills det slutade på grund av att jag inte klarade av deras krav på mig. Kuratorn och psykologen som jag pratade med då satte mig i kö för utredning.
Det är JAG. Och jag vet inte vad jag ska göra. Vågar jag säga till arbetsförmedlingen att jag tror jag har en diagnos. Jag KOMMER med sannolikhet att göra folk besvikna om jag får ett nytt jobb. Jag har alltid gått min egen väg och flyr när det ställs krav. Borde jag gå och prata med min kurator och läkare igen?
På den aktivitet jag gör nu räcker det om jag åker in en gång i vackan/varannan ecka och är med på föreläsningar och så till på fredag ska jag ha skrivit ett personligt brev och meritförteckning. Jag pallar inte! Jag kommer inte att göra det. Jag känner mig efter 28 år…
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
jag tyckte att utredningen gick jättebra trots att det var 3 timmars pass, men det man skulle göra varierade så mycket så inget hann bli tråkigt. Inga formulär att fylla i förutom skattningsformuläret..
Det kommer säkert gå bra…