Annons:
Etiketterdiverse-npfartiklar
Läst 39095 ggr
Cattis
2007-10-03 15:42

Att vara Bokstavsmamma

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Det är inte lätt att vara mamma alla gånger. Inte heller är det lätt att vara mamma till barn med bokstavshandikapp. Och det är ibland ett rent helvete att vara mamma, när man själv har bokstavshandikapp. Men det kan ha sina fördelar också såklart, som i de flesta andra situationer.

När man har bokstavshandikapp har man ofta väldigt svårt att planera, eller snarare att fullfölja det man planerat och att komma ihåg vad det nu var man bestämt sig för att göra.

Utan ordentliga rutiner för de vardagliga sysslorna blir sällan mycket, eller något, gjort. Minsta lilla som kommer i vägen, som fångar ens uppmärksamhet, kan resultera i att disken förblir odiskad och att resterna efter middagen blir kvar på bordet. Man påbörjar en tvättmaskin, men så ringer telefonen och man står som ett fån dagen efter, då man inser att man inte har några rena kläder att ta på sig. Hela huset kan periodvis vara ett enda stort kaos.

Saker som är jätteenkla för vanliga mammor, kan ibland (läs ofta) vara en riktig kamp för bokstavsmammorna. Att komma ihåg att betala räkningarna i tid, att hänga upp tvätten man nu faktiskt fick in i maskinen och tvättade. Att minnas att ta ut färsen ur frysen till middagen nästa dag, kan vissa gånger kanske vara omöjligt att minnas och de överlyckliga barnen serveras pizza istället. För "jag orkar inte laga mat idag". Bra ursäkt, men man vill ju inte erkänna hur ofta man glömmer så viktiga saker.

Barn i skolåldern kommer ofta hem med lappar som skall fyllas i eller skrivas under, och returneras före ett visst datum … Först skall man minnas att fylla i lapparna, sen skall man också minnas att lämna in dem och då gärna i tid. Hopplöst många gånger.

Ofta kommer barnen också hem med lappar med kalasinbjudningar eller meddelanden om utflykter. Det är lätt att lägga undan lappen på ett "säkert ställe", och sedan glömmer man helt bort både var det säkra stället var och vilken dag det var dags för matsäck. Det är inte helt ovanligt att dessa kvinnor med ett ryck sätter sig upp i sängen mitt i natten och tänker "jäklar, h*n ska ju ha matsäck i morgon bitti".

Det är väldigt vanligt att bokstavsmammorna har ett enormt dåligt självförtroende. Att de ser sig själva som dåliga mammor. Men tack och lov mäts inte ett bra föräldraskap i hur organiserat eller välstädat ens hem är. Att vara en bra mamma innebär så mycket mer. Och bokstavsmammor är inte som alla andra mammor. De är annorlunda i sitt sätt att vara och fungera, men har samma förutsättningar för att vara toppenmorsor - precis som de normala mammorna.

När man har svårt att lyckas hålla reda på sig själv och sina egna uppgifter, kan det ibland te sig helt omöjligt att lyckas ro i land allt runt omkring. Men det går.

En del anser att bokstavsmammorna har större svårigheter också på grund av samhällets traditionella könsroller. En vanlig fras är: "En kvinna som inte kan ta hand om sitt hem och sin familj själv är ingen riktig kvinna". Struntprat. Bokstavsmammor kan mycket väl ta hand om både barn, hem och familj på ett bra sätt, om de bara hittar och använder sig av, de hjälpmedel som finns. Och accepterar att de är annorlunda. På gott och ont.

Hjälpmedel

Skriv lappar och listor! Lägg inte undan dem på "säkra ställen". Lär in dig i rutinen att alltid utföra det som står på lapparna direkt då du påminns av dem. Skjut inte upp saker till senare. Det är direkt dumt och leder oftast till att man glömmer. Skall du ta ut mat ur frysen dagen efter, sätt en lapp på badrumsspegeln. Då ser du den på morgonen.

Kommer barnet hem med en lapp från skolan, fyll i den direkt - gör inget annat emellan, och stoppa den i barnets skolväska. Lägger man den på köksbordet, så kanske den kommer ligga kvar där i flera dagar.

Prata med lärare och dagis-/fritidsdspersonal. Berätta för dem hur det är och hur du fungerar. Även om det känns pinsamt och som ett nederlag. Det är ett större nederlag att misslyckas hela tiden. Och mer genant att alltid bli påmind av lärare om lappar. Be dem att påminna dig om lappar, eller utflykter då du hämtar ditt barn. Be dem att få lämna besked om ledigheter under lov etc. per mail eller telefon. Be dem ringa/maila dig. Ofta är de väldigt välvilligt inställda, när de vet att det inte beror på slarv eller nonchalans från din sida att det aldrig blir gjort i tid.

Har du jättestora problem, som en del med till exempel Asperger ibland har, med att minnas att ta med dig dina egna saker då du skall iväg till jobbet/skolan, skriv checklistor och sätt upp dem i huset. 
Dessa listor är ofta en livlina och särskilt då man som bokstavsmamma kanske har egna bokstavsbarn. De minns inte själva vad/när/hur de skall göra, och där står man och skall vara deras vägledning. Ironi på toppnivå.

Sätt upp listor i varje barns rum, i badrum/toaletter och i köket. Där listar du allt som de skall göra på morgonen (klä sig i rena kläder, hygienen, äta frukost etc.), då de kommer hem från skolan (läsa läxorna, äta mellanmål, plocka undan efter sig) och innan de lägger sig (ta fram kläder, duscha, packa skolväskan m.m.).

Detta underlättar mycket, i alla fall för de barn som är så stora att de kan läsa. Värre är det med de små, som man själv måste minnas att påminna/ordna allt för. Och det är då man behöver checklistor till sig själv. Lär man sig bara att läsa dessa varje gång man ser dem, så går det förhållandevis smidigt.

Det finns bra saker med att vara bokstavsmamma också. Till exempel är vanliga normala mammor, som regel, inte alls lika spontana, flexibla, våghalsiga eller lekfulla och ogenerade. Bokstavsmammorna är uthålliga, fantasirika och kreativa. Mer än vanligt folk oftast är. Det är fördelar oftast. Man är ju såklart inte på topp jämt, då det ofta är tungt som tusan att vara bokstavsmamma - men man är likväl en minst lika bra mamma som en som inte har bokstavsproblematik.
Man får inte låta de tunga och mörka delarna av handikappet ta över, för det finns så mycket mer.

Så, har du bokstavsdiagnos? Har du barn? Är dina barn trygga, glada och välmående, trots dina brister?

I så fall, skall du aldrig tänka att du inte är en "riktig kvinna" - för kan du svara ja på frågorna ovan så är du en riktig kvinna och mer ändå. Då kan du klara vad som helst!

/Cattis

.:. www.shetlandsponny.com .:.

Annons:
StuteriQveiar
2007-10-03 16:55
#1

Tack för att du har tagit dig tid att skriva detta. När man läser det låter det som om någon stått och kikat över ens axel, och sett "med mina ögon" hur svaårt det ibland kan vara att ordna upp kaoset som lätt blir. Jag kan bli galen på alla dessa "bra ställen" som är så bra att jag aldrig hittar på dem igen! Man känner sig som Kalle Anka, fast man inte har en farbror Joacim som kan reda ut saker åt en om det blir för tufft!

Cattis
2007-10-03 17:33
#2

#1 Men visst är det ganska skönt att veta att man inte är ensam! :-)

/Cattis

.:. www.shetlandsponny.com .:.

Alexej
2007-10-03 23:21
#3

Oj, där fick du en bra beskrivning på mig. Kaos som jag kämpar emot hela tiden. Vad vore jag utan mina listor, bara jag kommer ihåg att skriva de. Men min son har vant sig att jag mest glömmer köpa mat osv. Livet funkar ändå.

Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus

Cattis
2007-10-03 23:27
#4

#3 Ja det funkar såklart. Men ibland svider det. Då min son på sitt rättframma sätt säger "Hemma hos **** är det alltid jättestädat, varför har inte vi det så". Det svider, men samtidigt vet jag att jag inte är som de mammorna.

/Cattis

.:. www.shetlandsponny.com .:.

Alexej
2007-10-03 23:34
#5

Ja, usch, men självförtroende har jag ändå. Alla kan inte vara bra på allting och jag kan saker som kanske inte de "supermammorna" kan. Men det är klart det svider, när det första man hör är hur bra den och den mamma är och vilken bra mat det finns där…Jag har inte det minsta känsla för matlagning-glömmer ofta bort att handla och sedan giller jag inte att laga mat öht. Så äter får han göra i skolan…Generad

Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus

Margareta
2007-10-04 01:00
#6

Hjälp Cattis… men TACK!

Du skriver det så perfekt att jag kan stämma in i vartenda ord. Precis så var min mamma och jag är exakt likadan.
Mitt i allt detta kaos skall man sköta ett jobb (med stort ansvar) och därtill vägleda sina egna barn

/Margareta

LCHF-magasinets allra sista nummer 2020/3 gavs ut i juni.
Det finns fortfarande lösnummer och gamla årgångar
http://www.lchfmagasinet.se

Annons:
sockerrattan
2008-01-25 15:12
#7

Låter precis som jag! Tack för att du skrev det!

Mia//


VeronicaOlsson
2008-04-03 01:35
#8

Gud va skönt att det finns fler som mig……

aase-andersson
2008-04-03 09:21
#9

det finns flera mammor därute… skönt att veta. har ingen egen diagnos men känner igen "vimsigheten" när det är extra jobbigt runt omkring barnen, har 2 st en med asp och en autism liknande tillstånd. inte alltid jag är pigg men jag försöker..

lonlie
2008-10-19 21:58
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#10

Hej

ja hur funkar det när man själv är ett bokstavsbarn och skall leda sina barn som har det. det är nästan som en blind leder en blind, ja planering och rutiner är nr1 för mig annars så blir det bara kaos. varje dag är nästan en kamp, men det går man får inte ge upp hoppet för då rassar allt, hör gärna av dig jag är ny här, kram

Sweetelle
2008-10-20 13:03
#11

#11 Jag håller med dig om det där med att en blind leder en blind. Men det finns en positiv sak som jag saknade när jag växte upp och det är att man kan ha en helt annan förståelse. Har man samma problem och dessutom fått insikt i det dåkan man visa sina barn en djupare förståelse för deras problematik, vilket jag hade varit grymt tacksam för om jag hade fått mer av.

se7en
2008-10-21 16:09
#12

TS#0

Känner igen mig exakt! Och vilka jättebra tips, de ska jag komma ihåg(fast jag är ju rätt glömsk, får väl sätta en lapp i pannan på direkten).

Jättebra skrivet, tack!

timmerbacka
2009-04-19 12:20
#13

Jag har inte fått nån eller ens bett om någon utrening. Jag jobbar med funktionshindrade barn. Och jag ser vissa grejjer även passar in på mig. Värre blev det efter att min stora kille föddes. Idag är han 3,5 år. Först tänkte jag "småbarnsföräldrar har rörig tid innan rutinerna kommer…" men det gick nästan 2 år innan det blev bra rutiner på allt och då föddes barn nr 2. Samma kaos nu en gång. Och HAN föddes med förseningar som gjorde att jag "glömde bort" mig själv för att få honom på banan…

Nu i januari började lill killen på dagis med resurspersonal. Han har det bra. Jag började jobba - hjälp! K A O S!!

Under mina 2 föräldraledigheter har jag vant mig vid att leva efter rutiner. Nu är jag på jobbet och jobbar med elever som MÅSTE ha rutiner…men 30 personal och 20 elever…det är inte mkt som funkar bra. Jag är helt matt när jag kommer hem. Och då ska jag orka med mina egna barn.

Tack och lov har jag och mannen delat på lämningar och hämtningar av killarna då de går på 2 ställen. Stora killen går hos dagmamma och lilla på dagis.

Jag känner mig inte som en bokstavsperson, men RUTINER är A o O för att mitt liv ska funka…

Är det nåt som blir fel så kraschar allt…

Annons:
Hyperaktiv
2009-04-19 12:39
#14

Vilken klockren beskrivning av mitt liv…

jag har ADHD, MEN har 7 biologiska barn och är familjehem åt en kille med AS

jag skulle aldrig ha orkat om det inte vore justr för att jag är så hyoperaktiv.. och gift med en man som har världens bästa minne och ordningssinne.

kanonbra kombination… fast jag erkänner… jag ställer ofta till KAOS.. men ofta ett mycket roligt kaos!!

timmerbacka
2009-04-23 00:58
#15

Hyperaktiv

Min man håller sig undan när jag börjar "rotera" för mycket. Han orkar inte med mig. Han tycker det är bättre att jag får köra mitt race och slutföra det tills jag säger till om jag vill ha hjälp. DÅ kommer han på stört och hjälper till. För jag blir bara förbannad om han kommer o hjälper till mitt i mitt rus för han gör ju på sitt sätt och då tappar jag kontrollen över vad jag håller på med.

Kan också vara så att vi innan bestämmer vad han ska göra o då låter jag han göra det utan att lägga mig i.

Han har dessutom enklare att ta våran 3 åring som är en energisk kille. Tror inte han har några syndrom..eller hoppas inte det! Men han är väldigt väldigt energisk och lyssnar INTE om man försöker "få ner honom på jorden". Jag däremot blir bara matt av att se honom vilket gör mig på dåligt humör när jag inte kan bryta hans energi. Helt klart en "dålig cirkel" som jag inte orkat bryta.

Cattis
2009-05-13 21:42
#16

*putt*

/Cattis

.:. www.shetlandsponny.com .:.

[YlvaP]
2009-05-13 22:56
#17

Wow Cattis vilken bra artikel du har skrivit. Tummen upp för dig.

Mysan59
2009-05-14 00:53
#18

Tänk om man hade fått diagnos redan när barnen var små, vad mycket lättare det hade varit då!

Det är ju så mycket jag känner igen av det som står i #0.

När jag fick min diagnos för ca 3 år sen, så var ju mina barn redan vuxna…

sissie
2009-05-14 09:16
#19

#18 Fast även om man får diagnosen sent så har man ju i alla fall gjort en massa possitiva saker och annorlunda saker också.

Jag har själv inte diagnos men har förstått i alla fall att man tillhör aspis och accepterar det också. Det känns skönt och avslappnande. Det är faktiskt bra att kunna skylla vissa problem - framför allt komihåget - på Asperger. Då blir det ju lättare att tackla vardagen.

Jag har provat under en kortare tid med att göra listor på morgonen. I alla fall de dagar som jag inte jobbar eller börjar jobbet sent, så att man får något gjort. Hur lite den än må vara. Skrikver upp sådana enkla saker som att diska.

Och det fungerar rätt bra. Jag får det mesta gjort på listan.

Jag sätter mig ned med min lista på morgonen efter att alla ungarna har gått till skolan.

Nystartad sajt om jänkare! CoolWrooom!

Amerikanska Bilar

Pontiacsgirls blogg

Niklas
2009-05-14 09:49
#20

#18: Tänk om du inte skulle få den förrän om tio år. Glad Nu vet du och nu kan du göra det bästa av det.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Annons:
[aspie]
2009-05-14 15:31
#21

#18

Niklas, du är bra på att vända om tankar så det blir positivt istället. Det är kanonbra tycker jag Glad

Niklas
2009-05-14 21:53
#22

Glad


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

flossan67
2009-09-05 20:23
#23

Oj! Har nån varit och gjort ett "hemma hos" repotage lång innan jag visste om denna sida? Hehe! Bra att se att det verkar vara ett drag som följer med många av "bokstavsfolket" har ju själv kämpat i massvis av år med bristande självkänsla, jämfört mitt hem med alla andra jag satt min fot i och varit övertygad om att jag är världens sämsta mamma…..Fick 3 diagnoser i våras vilket för min del betyder att jag i vissa delar av mitt liv "går fri" eftersom jag själv inte råder över ALLT och kan på så sätt ta bort en del skuld :) Tack!!!!

LINDA76
2009-11-08 11:06
#24

Hej,

Tack för denna fantastiska artikel! Det var precis som om det var jag själv. För en tid sedan har jag börjat läsa allt man kan komma åt om ADHD pga att jag har en stark känsla av att min son har ADHD. Allt har börjat klarna mer och mer för mig, hur mitt liv ser ut, och varför… och när jag läste denna artikel om hur livet kan se ut för en mamma med detta syndrom så grät jag mig genom hela artikeln. Men jag vet inte hur jag ska gå vidare med varken min som eller mig. Allt känns så konstigt och främmande. ADHD har alltid i mina öron klingat annorlunda än när man läst så här mycket om det, och kommit fram till att man själv kanske har "det". Jag är så trött på att ständigt glömma saker o ting, och alltid upplevas så virrig, när jag själv tycker försöker mitt allra yttersta. Man har ju hittat en väg att skämta bort saker och ting, men det går inte i alla lägen. På jobbet exempelvis, när man får en fråga av en kollega, om ett samtal man hade för 2 minuter sedan vad man diskuterade och kom fram till, som man inte kommer ihåg. Det är så otroligt pinsamt. mm. Hur bär man sig åt för att gå vidare om man tror att både son och jag själv har ADHD. Jag vill ju att han ska få rätt förutsättningar i skolan osv. så tidigt som möjligt. Jag har ju klarat mig hittills och hittat mitt sätt att klara mig, även om det är otroligt jobbigt.  Mycket tacksam för svar!!

Denna kommentar har tagits bort.
[Zirre]
2009-11-08 16:30
#26

#24 Det bästa är att se till att din son (och kanske du själv) gör en utredning. Skulle det vara så att din son har ADHD får han säkerligen mer hjälp om ni har låtit göra en utredning och har det på pappret att så här är det!

Lycka till!

mayolica
2010-05-03 16:45
#27

Det här stämmer så väl in på mina problem,så har det har varit för mej i alla år. Fast jag har ingen bokstavsdiagnos, dom var ju inte aktuella då men jag har fibromyalgi. Blev även ordentligt utbränd  när barnen var små och hade ständigt dåligt samvete.Över att  försöka fungera som en normal mamma utan att lycks,tyckte att dom vardagliga rutinerna som upp på morgonen ,lämna o hämta på dagis,försöka ha bestämda mat-tider,städa o tvätta och hålla ordning hemma.

Fattade inte varför det inte gick för mej när det var så enkelt för andra. Allt blev bara en enda röra av allting och inte nog med att det alltid är stökigt hemma,på det kommer alla viktiga papper som bara försvinner,räkningar kommer bort och den extrema tröttheten som kunde göra att jag ibland somnade tom när jag stod upp och ibland inte kunde sova alls.

Skönt att barnen är stora så man slipper ha några rutiner nu.

~ mayolica ~

Annons:
DodeN
2010-05-03 19:31
#28

Bra artikel, precis vad jag behöver få läsa nu. Har mitt första mirakel på gång i magen och vi har turen att ha fått boendestöd nu och struktur och hitta lösningar så det går så smidigt som möjligt även när barnet kommit.

Jag har dessutom ett rörelsehinder och fått höra massa kommentarer om att ifall man inte kan städa lägenheten så kan man inte ta hand om ett barn. Då av folk som inte har en aning om min ADHD, utan de ser bara rörelsehindret. Fast för mig är ADHD:n största funktionshindret speciellt i hemmasituationen.

Vi har tur som har fått boendestöd i tid ändå, sambon har ADHD och autismspektrumstörning eller vad de nu kallade det, så våran Kiwi får både en bokstavsmamma och en bokstavspappa, risken/chansen att även den får en bokstavskombination är rätt stor, fast vi är inte oroliga utan ser det mer som att om ett barn ska växa upp med en bokstavskombination så har vi nog en bra miljö och förstående redan från början :)

Denna kommentar har tagits bort.
suez
2010-05-04 18:19
#30

#28 Det låter som att du har förutsättningarna för att det ska funka bra : ) grattis till magen! ta emot all hjälp som finns. kram!

NaginiDoll
2010-12-17 10:30
#31

Wow - jag är inte ensam ^^

timmelin
2010-12-17 13:05
#32

Nä vi är många. Glad

Cattis
2011-08-10 07:34
#33

*putt*

/Cattis

.:. www.shetlandsponny.com .:.

mittlivmedadd
2011-09-02 08:55
#34

Underbar artikel, som att läsa om mig! Det är klockrent! Precis en sådan mamma är jag! Och det är jag stolt över. Även om det stundvis är rent skitjobbigt! Totalkaos!!

Kram Cia

Annons:
lilli-l
2011-09-03 07:46
#35

Samma här! Som att läsa om sig själv.

Men det är så skönt nu när man fått diagnosen ADHD, då får jag iallafall lite förståelse för mig själv och varför jag är som jag är!

Och jag har en 15-årig dotter med ADD/Autism ..så nog är det kaotiskt i hemmetFörvånad Vi är ju väldigt lika där, hon och jag. Bägge "glömmer" och ingen kan hålla ordning och så ska jag känna att det är jag som ska vara "föräldern" som styr allt och ska hålla iordning på tider m.m.

Helt hopplöst!

Carpe Diem….Fånga dagen

Labolina_73
2012-07-30 20:21
#36

putt putt

håller med övriga,,, känns som att du varit med mej genom livet.. ;-)

finns såklart både för och nackdelar precis som du skriver,,, skrattade lite för mej själv när du skrev: Det finns bra saker med att vara bokstavsmamma också. Till exempel är vanliga normala mammor, som regel, inte alls lika spontana, flexibla, våghalsiga eller lekfulla och ogenerade.

Det brukar min dotter snart 14 år, misstänks ha ADHD men vägrar erkänna eller ens inse det,, nåja hur som,, just detta tycker hon är vansinnigt pinsamt att jag är eller gör.

Min man brukar säga till mej,, du är allt bra konstig du,, du kan tycka att det är pinsamt att köra en bil med trasigt avgasrör som drabbar väldigt många någon gång,, men sätta igång och sjunga eller dansa i centrum är inget pinsamt alls..

//Linda

brasan
2013-10-09 14:00
#37

Jag ser alla de problem som bokstavs mammor och bokstavsbarn har och känner igen både mej och min son i er. Men att kunna förklara för skolpersonal och doktorer och socialtjänst om våra problem och få hjälp är inte lätt. Jag och sonen är smarta och intelligenta så de små läxor han gör sitter. men att göra sina läxor är ett oerhört hinder. Han glömmer dem , gömmer dem, kastar färdiga läxor istället för att lämna in dem, ljuger och säger att han lämnat dem men inte har gjort det. Varför gör han det när han ändå kan ha suttit två timmar och arbetat för att jag har haft kraft att se till att de blivit gjorda, vilket jag inte ofta har. Jag vet inte hur man ska få till en utredning och se om vi är Bokstavsfolk. Jag ser det som en förklaring och ett verktyg i att hantera våra svårigheter. Pojken uppnår skolans mål. så de vill inte hjälpa till med en utredning för att målen är uppfyllda. Men vilket helvete jag har haft med honom för att se till att målen blir uppfyllda de tror inte jag de fattar. Nu orkar jag inte mer. Jag har kraschat och vem hjälper honom nu? Ska han gå ur nian utan betyg eller ska de kunna lyssna på mej och se till att sätta in verktyg för att jag ska orka nu när han går i sexan? Jag har bett om hjälp hela skoltiden men får höra att jag finns jag ska orka och hjälpa mm, men jag gör ju inte det hur mycket jag än vill. Vart vänder man sig och få hjälp när man har delad vårdnad med fadern som inte känner pojken och han inte vill att vi kontaktar bup för en utredning? BUP säger att båda vårdnadshavarna ska godkänna deras medverkan. Pappan träffar barnet ca två gånger per år och försvårar vårar liv genom att motarbeta det jag försöker fixa.Jag kan inte påstå att han kan känna hur pojken fungerar i vardagen efter max åtta dagars samvaro per år. Vad ska jag göra?????

Niklas
2013-10-09 16:57
#38

#37: Jag har för mig att man kan komma förbi det där med bägge föräldrarnas godkännande om skolan lämnar in ansökan om utredning. Är det någon som vet?


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Margareta
2013-10-09 23:35
#39

Jag känner så väl igen det från när min son (snart 25 nu) var i den åldern. Han gjorde ingenting i skolan och jag fick sitta bredvid för att något skulle hända. Till slut orkade jag inte mer. Jag hade påpekat detta sen 4:an på vartenda utvecklingssamtal och inget hände. När droppen var nådd (våren i 8:an) beställde jag tid hos rektorn och berättade i detalj hur en skolvecka såg ut och vad min insats bestod av. I augusti i 9:an fick han utredning och diagnos läs- och skrivsvårigheter och sen gick allt som en dans för att han fick rätt förutsättningar. 13 mvg i studentbetyget tror jag att han hade. Man får inte ge sig

/Margareta

LCHF-magasinets allra sista nummer 2020/3 gavs ut i juni.
Det finns fortfarande lösnummer och gamla årgångar
http://www.lchfmagasinet.se

brasan
2013-10-10 13:26
#40

Jag har pratat med rektorerna. Det har varit 3 olika under hans fem år i skola . Talat med skolpsykologen skolkuratorn och lärarna men de slätar över det hela med att han uppnår ju målen för åldern. På ett område med nöd och näppe.Jag har berättat vad som krävs för att läxorna ska bli gjorda, hur vi slitit och har krig om dessa läxor men skolan säger att det är inte deras sak att påverka situationen hemma med läxläsning utan sociales bekymmer med stöd och hjälp i hemmet. Den hjälp vi fått har i allafall inte hjälpt pojken i sitt hantering av läxor.Ska det behöva vara så att alla skickar det vidare till någon annan och så går åren och i slutändan får man reda på att det är jag som mamma som ska fixa allt fast man inser sin begränsning och kraschar gång på gång och känner hopplöshet.

Upp till toppen
Annons: