2007-09-11 22:05 #0 av: Niklas

Dyslektiker har inte problem med att läsa alla ord. Det är främst ord som inte går att visualisera som ställer till problem. Att, eller, men, den och så vidare.

The gift of dyslexiaNär de läser en mening bygger dyslektiker ihop meningarna visuellt, men när de kommer till ett ord som antingen är okänt eller svårt att visualisera, skapar det förvirring och ordet ersätts av något odefinierbart i den "bild" som byggs av meningen.

Författaren, Ronald D. Davis, är själv dyslektiker och hade stora problem med läsning som barn.

I boken beskrivs hur en dyslektiker läser på ungefär följande sätt:

Den bruna hästen hoppade över stenmuren och sprang genom beteshagen.

Meningen inleds med ordet "den" som är svårt att visualisera. Det blir en tom platshållare i den bild läsaren bygger upp och det desorienterar honom. Han ökar koncentrationen, säger ordet "den" och fortsätter. "Bruna" är en färg som går att visualisera och blir ett brunt fält i bilden. "Hästen" är också lätt att visualisera och den blir nu brun i bilden. "Hoppar" går att visualisera och gör att hästen på bilden står med bakbenen på marken och frambenen i luften. Ordet "över" gör att även hästens bakben befinner sig i luften. "Stenmuren" blir en mur av sten och hästen befinner sig i luften ovanför den. "Och" är svårt att visualisera och blir en ny platshållare samtidigt som det ökar desorienteringen för läsaren så att gränsen för förvirring nås. Eftersom han är förvirrad är det troligt att han glömmer att säga ordet "och" eller kanske att han byter ut det mot "en" eller något annat ord. För att komma vidare försöker han koncentrera sig ännu mer och då ställer dyslexin till ännu mer skada. Ordet "sprang" får ingen koppling till bilden av hästen utan han ser sig själv springa i en helt fristående bild. I förvirringen kanske han säger "springer" i stället för "sprang". "Genom" kanske blir ersatt av ett annat liknande visualiserbart ord som inte går att koppla till någon av bilderna.

Så fortsätter det och läsaren blir snabbt desorienterad och förvirrad. Om man läser på det sättet blir det lätt väldigt rörigt och läsning blir ett stort handikapp.

Dyslektiker tänker huvudsakligen visuellt till skillnad från de flesta andra som tänker verbalt. Det betyder att de egentligen tänker mycket snabbt, men att det kan verka som om de tänker långsamt därför att skrivet språk inte passar in i deras sätt att tänka. När vi "ickedyslektiker" läser tolkar vi informationen på det för oss enda sättet, vilket vanligtvis går hyggligt snabbt (tycker vi). En dyslektikers hjärna provar på samma tid en stor mängd möjliga kombinationer, vilket gör att de kan verka långsamma. I praktiken är det alltså tvärt om. Ett ord som "cat" (katt) kan enligt Ronald Davis läsas på 42 olika sätt om man flyttar runt bokstäverna i alla tvådimensionella kombinationer. En dyslektiker hinner prova dem på lite drygt den tid vi andra hinner läsa ordet "rätt".

Med visuellt tänkande kan de behandla mycket mer information än vad som är möjlig genom verbalt tänkande. Enligt Ronald Davis tänker dyslektiker åtskilliga gånger snabbare än de flesta andra. Deras problem är att skriven text är tvådimensionell och bara kan tolkas på ett eller ett fåtal riktiga sätt. En tredimensionell sak, exempelvis en stol, kan ses från många olika vinklar och tolkas på ett stort antal sätt. Dyslektiker är ofta konstnärligt och kreativt lagda och har en fallenhet för att se saker i flera dimensioner. Sådant som vi andra kan behöva en lång stund för att se, ser de på en bråkdel av en sekund.

The gift of dyslexia är en spännande bok. Det är svårt att återge mycket av vad som står i boken för det kräver ganska omfattande bakgrundsinformation om det ska bli begripligt. En del saker låter nästan otroliga lästa för sig, men satta i sitt sammanhang fungerar det faktiskt. Eftersom jag antagligen inte är dyslektiker är det svårt att säga om idéerna fungerar i praktiken. Vore jag dyslektiker eller lärare skulle jag nog ge dem en chans. Metoden i boken går ut på att låta dyslektikern själv arbeta sig fram till lösningen på problemet och att ta tillvara deras kreativitet i processen.

Ronald Davis kopplar även samman dyslexi med hyperaktivitet och ADD (attention deficit disorder) och förklarar hur han ser även dessa som ett sätt för (framför allt) barn med dyslexi att hantera de problem visuellt tänkande kan ställa dem inför. Han liknar dyslexi vid sjösjuka på grund av en rörlig omgivning. Att röra sig är ett sätt att parera för omgivningens rörelser så att "sjösjukan" går över. Även detta låter säkert lite konstigt men i boken blir det logiskt. Min reflektion, att flera kända dyslektiker även har/hade ADHD (attention deficit hyperactivity disorder), som är släkt med ADD, får ett ännu starkare samband. Ronald Davis skriver att han som barn var autistisk.

Jag tycker att det är intressant att läsa om hur människor som inte är som jag fungerar. Att det finns en logik i det även om jag inte kan se den själv. Dyslexi har för mig varit ett handikapp som gör det svårt för innehavaren att läsa, skriva och, ibland, räkna. Nu ser jag det inte bara så längre. Det är mycket mer intressant. En gåva (som bokens titel säger) som också kan ställa till problem om den inte hanteras på rätt sätt.