Annons:
Etikettnpf-tester
Läst 6975 ggr
dragonstar
2010-05-19 23:21

Hur är ni socialt?

Nu vill jag vet hur vi här på forumet är socialt? 

Jag är dålig att vara social och har svårt att träffa nya vänner, men jag vill ha vänner.

Läkaren sa att dom med ADHD och AS inte vill ha vänner. Så hur har ni det?

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

Annons:
[Linsenhejhej]
2010-05-19 23:28
#1

Jag har svårt för att vara social, men vill kunna.

timmelin
2010-05-19 23:36
#2

Har faktiskt lätt för det. Älskar att stå i centrum.

Men kanske inte det är samma sak som att vara social FlörtSkrattande

Älskar nya människor och tröttnar på många, dock inte mina ADHD vänner i real life hihi

dragonstar
2010-05-19 23:40
#3

Känner ingen mig i det ni båda säger, för mig beror det lite på i vilken situation.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

Zaphix
2010-05-19 23:41
#4

Vissa dagar undviker jag allt som har med människor att göra och går inte utanför dörren, andra dagar går det bra att umgås en stund. Beror helt på vilka jag umgås med om det går bra eller inte.

Jag gillar att ha vänner, skulle gärna ha fler, men jag trivs bäst ensam med hunden.

Men tidigare i livet har jag älskat att vara social, gillat att stå i centrum.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

HannaM
2010-05-19 23:57
#5

Helst en person i taget. Mer blir lätt rörigt att hålla reda på och jag känner mig ofta utanför. Kan när jag bestämmer mig för det och är någorlunda pigg fungera alldeles ypperligt socialt ett par timmar (sen blir jag helt slut). Däremot har jag rätt svårt att få nära vänner och framförallt att behålla dom.

[Fiction]
2010-05-20 02:22
#6

Jag har lätt för att vara social (ta kontakt med nya människor etc), men kan ha långa perioder då jag lever som en eremit där emellan.

Annons:
OzzyochJag
2010-05-20 09:48
#7

Jag har lätt att vara social, skaffar nya vänner men jag har svårt att hålla liv i mitt sociala liv. Det tar så mycket ork och kraft att umgås.
Älskar facebook på det sättet, har nästan alla mina vänner där och då är det lätt att skriva en rad då och då och när orken finns spontant träffas för en fika och så.
Nu när jag har barn kan jag inte tillåta mig själv att sitta inne hela dagen heller.

Musiken
2010-05-20 15:02
#8

Jag har latt for att vara social i den meningen att jag ar impulsiv och borjar prata med folk.
Dock har jag svart for att vara social da jag inte kanner mig bekvam med att ha folk nara, fastan jag vill. Och det tar sa mycket energi att umgas och lara kanna och utbyta nyheter osv!! Skulle alska att ha en van jag kan ringa och bara prata lite skit med, mota upp for en fika eller sa, men det gar inte. De som vill vara van med mig trottnar jag pa, de jag vill vara van med kanner jag mig obekvam med nar det avancerar och jag har inte energin att lagga pa att lara kanna nagon och lata dem lara kanna mig.

Emaljoh4
2010-05-20 20:59
#9

Hmm, bra fråga.

Jag kan vara väääldigt social i vissa situationer (typ, alla känner apan, men apan känner ingen.), men ibland är jag inte social alls. Ju mer människor - Ju mindre social typ,

Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in! Glad

 

Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.

[Tassy]
2010-05-20 21:02
#10

Nej fy, sociala tillställningar får mig att rysa av obehag. Jag kan umgås en och en med folk, med några få undantag, och väldigt sällan. Jag lever långa perioder helt ensam. Det finns ett undantag, och det är killen. Han klarar jag av under långa perioder då han fungerar som jag själv, och han förstår samt respekterar mestadels mina sociala problem.

Ibland kan jag känna ett sting av avundsjuka när jag ser klungor med folk som har riktigt roligt ihop, men nej, det är inget för mig.

Jag är nöjd med det lilla sociala liv jag har. Jag tar det som det kommer, och umgås litegrann med folk. Det räcker gott.

NaimaG
2010-05-21 03:46
#11

Socialicering stressar mig vilket också märks på mig. Jag föredrar att hålla mig till djur och min man mer än så går inte. Jag blir till och med stressad av att vara i närheten utav min far eller mina svärföräldrar och hela släkten åt båda håll därför har jag heller inte många vänner varav de flesta bor mil ifrån mig.

dragonstar
2010-05-21 15:43
#12

Oj var endå många som kan var sociala i mindre grupper elelr som iallafall perjodvis vill ha fålk omkring sig.

Precis som jag, ska påpeka det för läkasren, han sa att han inte trodde jag hadde något i stil med AS eller ADHD eftersom att jag vill ha vänner men har svårt att behålla dem.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

HannaM
2010-05-21 20:53
#13

#12 Knäpp läkare. Jag vill ha vänner… kanske inte femtioelva stycken men helt ensam vill jag inte vara. Har svårt att behålla vänner och en adhddiagnos. Så läkaren är ute och yrar i nattmössan där.

Annons:
dragonstar
2010-05-23 15:19
#14

13# ja men dom flästa gör lite lustiga utalanden.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

miniimee
2010-05-25 00:31
#15

Social katastrof. En vän i taget går bra men blir det fler blir det jobbigt….kan oxå bli väääldigt intensiv..så jag lägger band på mej, för annars skulle folk tröttna…..sociala tillställningar undviker jag, och om jag hamnar på en så sitter jag mest i ett hörn och är tyst och känner mej allmänt besvärad….men klart att man vill ha vänner, men jag är noga med vilka jag släpper in….

Mymlan
2010-05-25 03:14
#16

Klickade i val nr 2, men jag har inte svårt att prata med folk fast det beror lite på hur de är.. Dem jag har svårt att prata med är de jag får dra ur dem orden.

Döm Inte Människor Genom deras utseende. För du kan Inte se deras insida.

I am who I am, so like it or kiss my, yeah you know exactly what to kiss.

Smile to the world, than the world smiles to you

 

Sweetelle
2010-05-25 11:17
#17

#0 Vad dumt!

Att många (inte alla) med ADHD och eller Asperger har olika sociala problem är väl ganska välkänt. Men att man därför inte slkulle vara intresserad av att ha vänner eller socialt umgänge är ju rena påhittet.

Visst kan man bli trött på att kämpa för att fungera i sociala sammanhang och därför undvika dem för att få lite lugn och ro, men det är ju inte alls samma sak som att inte vilja.

Din läkare verkar inte veta alls vad han pratar om, vilket tyvärr är väldiigt vanligt bland vårdfolk.

Jag är social och öppen men är ganska gränslös, så mina sociala problem är att jag är för social, eller jag är så social att jag blir asocial. Det gör att jag periodvis inte orkar umgås med människor för jag måste anstränga mig så mycket för att inte vara pinsam, och för att passa in. Jag känner mig ofta utanför och ensam mitt bland folk och har svårt att förstå hur de kan prata med varandra.

(Adhd med autistiska drag är min diagnos)

dragonstar
2010-05-25 23:59
#18

Ja läknar värkar endå väldigt bra till skillnad från dom jag haft innan, men tycker själv att det lät konstigt.

Det är iallafall fastställt att jag inte fyller kvoten för AD(H)D, därimot var dom osäkra på AS, så dom ska vänta och se om jag blir bättre då det tydlige inte är bra att utreda eftersom att jag kanske har en deprisjon eller likande, och om jag bilr bättre skulle jag ju inte behöva utrednignen. Många skumma skruvar där Tungan ute.

Underbart att höra att man inte är ensam i världen om sinna annorlunda betenden.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

JohannaEkroth
2010-05-26 01:28
#19

Jag vill också ha vänner men har svårt att behålla dem. Dock har svårt att vara social när det är mycket folk, men bryr mig inte riktigt heller.

Läs min text i signaturen från filmen Mozart and the Whale. Det är jag.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

vuxenadhdbipo
2011-06-13 10:25
#20

Jag är både social och osocial beroende på stämningsläge. Jag kan bara umgås med likasinnade, annars skulle det inte fungera. "vanliga" människor förstår inte mig och jag förstår inte dem. Jag umgås enbart med folk som är psykiskt sjuka eller har funktionsnedsättning. 

Jag önskar SÅ att det var annorlunda men med åren har ordet acceptans fått appliceras även på min sociala förmåga.

Annons:
Allamej
2011-06-13 10:39
#21

Jag bryr mig inte, jag är osocial större delen av tiden men när mina vänner är tillgängliga så vill jag ju vara med dom.

Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor

 

 

ekorren
2011-06-15 00:20
#22

Jag kan vara social men det suger ur mig energi. Bara måste vara ensam ibland. Men med dom bästa vännerna kan man vara sig själv och då är det toppen. Bara sitta tyst med lite fika eller prata jättemycket spelar då ingen roll.

Hade jättesvårt för att träffa nya vänner när jag var yngre, men det har blivit lättare….men jag tror att behålla dom var ännu svårare…orkade aldrig hålla kontakten.

Nolltvåfyratre
2012-12-14 16:36
#23

Jag orkar bara vara social i perioder när jag mår bra och är pigg. Det är nästan bara min kille jag orkar med då. Ofta har jag svårt att orka med några andra sociala kontakter än mina absolut närmsta så som sambo/barn/föräldrar men tyvärr väljer jag ofta bort dem jag inte "måste" ha kring mig.

Barnen tar nästan all min energi och när jag blir trött, blir jag irriterad och orkar inte med några som helst krav. Ingen bra grej när man är mamma.

Rebellkatten
2012-12-14 17:46
#24

Jag har inte jättestora problem med att vara social, men jag har svårt att skaffa vänner och behålla dem för att de vill ha en helt annan sorts relation än jag orkar ge dem. Typ umgås hela tiden.

Nu när jag jobbar lite orkar jag nästan inte vara social alls. Det tar så mycket energi att umgås med andra, så jag är helst ensam. Jag trivs bäst så.

Sen kan det vara svårt att umgås med folk socialt när jag inte riktigt vet hur man ska hitta rätt när man pratar med nya människor. Hur personlig man ska vara liksom. På vilken nivå man lägger konversationen.

Men jag har märkt att jag helt tappat det där med att vara välkomnande när det kommer folk till katthemmet. Glömmer att presentera mig osv.. så jag vet inte. Jag kanske har det svårare socialt än jag tror. =D

[Joanna76]
2012-12-14 17:48
#25

För mig stämmer det att jag inte behöver/vill ha vänner (har as).

Har ff svårt att vara social men det går betydligt bättre än för 15 år sedan då jag inte ens visste att jag hade AS. Har lärt mig själv hur man gör med åren utan att egentligen ha tänkt på det, det har bara blivit så. Skrattande

[Sandi92]
2012-12-14 19:24
#26

Har STORA sociala problem och har haft ända sen barndomen.

Sen jag slutade högstadiet så har jag inga kompisar. Jag orkar inte, vill inte, klarar inte av att upprätthålla vänskap. Jag vill bara vara ifred från alla som suger energin ur mig. Jag är paranoid och tror att folk vill mig illa. Vågar inte öppna mig för någon. Så fort jag börjar komma någon person lite närmare så drar jag mig undan av rädsla och det som kanske kunde blivit vänskap rinner ut i sanden. Har oerhört dåligt självförtroende/självkänsla och tror inte att någon kan tycka om mig eller vilja vara med mig. Nästan all form social interaktion skapar ångest hos mig. Jag kan oroa mig i veckor i förtid om jag ska på nån social tillställning. Jag kan inte hålla igång samtal och vet ofta inte vad jag ska svara när någon pratar med mig. Det blir helt tomt i huvudet.

Den enda jag känner mig hyfstat trygg med är min mamma. Vågar dock inte öppna upp mig något särskilt för henne heller.

Om jag fick frågan "Vill du ha vänner?" så skulle svaret bli nej. Men om det beror på att det tar så mycket energi från mig att vara bland människor och att det bara får mig att känna mig misslyckad eller om det verkligen är så att jag är osocial och inte gillar människor vet jag inte.

[NinaCrown]
2012-12-14 20:41
#27

Går jag upp i varv är jag väldigt social, men det är tydligt vilka jag trivs med och vilka som trivs med mig redan vid första mötet.

Dock har jag inget stort behov av att vara social ofta eller under längre stunder, men är något jag jobbar på för att ändra. Min energi tar slut fort, spec om jag måste vara social. Det fungerar inte riktigt om man ska lyckas sköta ett arbete ^^''

Annons:
Wide Awake Dreamer
2012-12-14 21:01
#28

Jag har vissa problem med att vara social. Jag har inga problem med att vara trevlig och uppskatta socialt umgänge eller så, tvärtom, jag mår bra av att vara social, men jag har lite svårt att slappna av och vara mig själv när jag är med andra. Har varit tystlåten och blyg av mig sedan högstadiet. I vuxen ålder har jag blivit lite mer talför men jag måste koncentrera mig ganska hårt för att det skall funka. Önskar att det kunde kännas mer naturligt, men jag jobbar på det.

[Varulv]
2012-12-15 14:42
#29

Jag kan inte annat än hålla med många av skribenterna här - mer eller mindre till fullo.

Som jag själv ser det just nu, så vill jag gärna umgås socialt och ha vänner - om det sker på mina villkor. Men det gör det ju sällan. Och då blir det nästan alltid så komplicerat och energikrävande att den "billigaste lösningen" för mig är att ändå avstå från socialt umgänge.

Tråkigt - men trots allt skonsammast för mig själv.

PiganX
2012-12-15 19:36
#30

Jag har AS, och givetvis vill jag ha vänner! Har några fina vänner som jag har lätt att umgås med, men när det gäller att träffa nya blir det lite svårare. Är även enklare att umgås med en i taget, blir så många olika intryck att sortera och hantera, och jag får svårare att veta hur jag ska bete mig.

Ladydragon
2012-12-15 20:26
#31

26# jag kunde inte ha sagt det bättre själv…..

jag har ADHD diagnos

Idnoike
2012-12-16 20:22
#32

Att folk med AS/ADHD inte vill ha vänner är bullshit. Skillnaden är att vi ofta kräver mindre social stimulans, behöver mycket ensamtid och blir stressade i sociala situationer. Fast detta gäller såklart bara en del, finns mängder med aspergare och ADHD-personer som är skitsociala och älskar att umgås med andra människor.

Bara för att man hellre sitter hemma och läser vetenskapsmagasin eller memorerar tågtidstabeller (vilket de flesta neurotyper tror är det enda vi sysslar med om dagarna) så betyder det inte att man inte behöver social kontakt då och då. Jag tror att särskilt aspergare är rätt mycket "cut the crap", vi är väldigt selektiva när det gäller att skaffa vänner, vilket gör att vi ofta blir ensamma för att ingen uppfyller kraven. I alla fall har det varit så för mig.

tarotlasse
2012-12-18 20:00
#33

Det fanns inget svars alternativ som stämde  för mig.

Jag är väldigt social och har för det mesta inga problem alls med sociala kontakter oavsett samhällsgrupp.

Både kan och tycker det är jätte kul med nya kontakter och gamla oavsett tu man hand eller i grupper.

Jag har haft yrke där jag behövt vara väldigt social och arbetar i dag med ett arbetet där jag måste vara väldigt social.

Jag har arbetat som fotograf som medium där jag både har personliga kontakter med alla slags mäniskor.

Har även åkt runt hela landet o  stått på scen och hållt kurser. O nu arbetar jag som reporter och intervjuar alla slags mäniskor.

Har även arbetat inom vården som är ett socialt arbete.

Men har även haft yrke där jag haft ensam arbete i ett mörkrum eller tekniskt arbete framför en data skärm. Utan speciellt mycket sociala kontakter.

Jag har trivts med detta oavsett men sade upp mig från mitt tekniska arbete för att jag ville ha mer sociala kontakter.

Men kan även hamna i perioder där jag blir väldigt osocial där jag drar mig undan från sociala kontakter.

Där jag knappt har ngn kontakt med  ngn annan en familjen o med arbetet o kan dra mig undan från mina vänner o bara vilja vara själv.

Så det går i perioder vill jag säga och har diagnosen ADHD.

Enligt min läkare och den vuxengrupp jag gick för ADHD.

Så är en av de positiva effekterna av ADHD att de flesta är väldigt sociala.

Alla i denna grupp var väldigt sociala och pratglada så riktigt roliga träffar hade vi.

Men det är ju så att även om vi har samma diagnos så kan vi ändå ha olika personligheter. Så vissa kan ju vara osociala o andra väldigt sociala.

Lasse

HannaM
2012-12-20 00:02
#34

Jag är med i ett projekt och träffar därför just nu en arbetspsykolog och vi håller för tillfället på att göra lite kartläggning av mig. Vi pratade just om vänner och intresse för människor i allmänhet och kom då fram till något som jag inser stämmer otroligt bra in på mig. Jag blir ytterst sällan intresserad och nyfiken på en människa i sig, det handlar mer om intressen och gemensamt att prata om som kan få mig att hålla kontakten. Enligt min man är jag jättesocial för jag kan prata med vem som helst som jag inte känner. Jag håller inte riktigt med, i situationer där jag har något att säga eller tillföra (gärna komma med besserwiserinformation) kan jag helt enkelt inte hålla käft utan öppnar den och tilltalar vem det nu än må vara. Sen har jag inget större intresse av dom egentligen. Så länge jag är intresserad av ämnet kan jag hålla låda och prata och verka social men om ämnet inte passar mig eller det än värre inte finns något ämne utan är kallprat så säger jag inte ett ljud utan försvinner mer in i mig själv och ignorerar, blir uttråkad och går därifrån. Sen finns det ju självklart en del människor jag fastnar för och bryr mig om mer än att dom är bra samtalspartners med gemensamma intressen men dom är inte många.

Känns inte riktigt som jag får fram vad jag menar, tankarna hamnar inte riktigt rätt nedskriva, får inte fatt i dom helt men det återstår att se om ni tolkar det som jag tänker eller om jag får förtydliga senare.

Annons:
[Varulv]
2012-12-20 16:40
#35

#34 Ja jag förstår precis vad du säger. Och då vill jag nog "kvittera" med att beskriva mig själv i de termer du gjorde nyss. Jag är inte lika "ortodox" i det avseendet som du säger dig vara. Jag kan ofta bli intresserad av människor i sig; inte bara för att man har något intressant att prata om tillsammans. Där skiljer jag mig kanske lite från andra aspergare.

[Jhillhzan]
2013-01-15 20:27
#36

Jag har ganska lätt att vara social, IRL, men det beror också på i vilket sammanhang. Jag står mer än gärna lite i bakgrunden och analyserar människors beteende, hur dem pratar och vad dem pratar om INNAN jag yttrar mig. Men sen finns det situationer där jag öppnar munnen lite för mycket och för tidigt ^^

Jag har dock alltid dragit mig till folk som har problem på något sätt, mobbade eller andra saker :/

Smålänning
2013-01-15 22:33
#37

Jag har inte så svårt för mig att vara asocial:)

"Allt har sin tid"

Sajtvärd på Trötthet i Fokus

www.trotthet.ifokus.se

Gur4m1
2013-01-16 10:55
#38

Skrev annat, jag har lätt för att vara social, relationer känslor etc intresserar mig men jag föredrar att vara själv. Mina relationer tenderar att rinna ut i sanden. Jag har hellre ett fåtal men intensiva vänner än ett tjog med "bekanta" men jag är social i mitt beteende, är alltid trevlig och gillar att prata när det vankas umgänge ;) Jag känner bara allmänt att jag inte skulle gå under i en cell utan social kontakt eller ute på en öde ö…snarare tvärt om, det skulle vara skönt. Vnkas det fest så går jag men jag kan lika gärna inte gå, upplever att sociala konventioner sällan styr mig speciellt mycke toch därför kan andra uppleve mig som lite märklig eller otrevlig men så umgås man ju inte mer med just dem ;) För mig är de som är de mest märkliga. JAg ser mig inte som asocial, bara inte desperat social, men fortfarande som socialt fungerande.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Greigh
2013-02-03 00:07
#39

Trivs bäst ensam, men någon gång en stund skulle jag kunna umgås med någon!

beezus
2013-02-04 19:41
#40

Harsvårt att vara social, men vill kunna

Har troligt vis ADD & dystymi

- Precis.

Upp till toppen
Annons: