Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Läst 1738 ggr

Utredning? Hur, varför och är det något för mig?

  Olästa | Bevaka | Bokmärk

Jag tänkte skriva och fråga lite bland er som har erfarenhet av att bli utredda lite senare i livetm eftersom jag hunnit till 40 som det är. (Detta kan bli långt)

Efter några artiklar i SvD förra året, har jag så sakteligen insett att jag antagligen har någon form av väl dold ADD. Jag har ingen diagnos, utan har efter återkommande kontakter med psykiatrin (5 års mellanrum) var gång blivit diagnosticerad med depression, och fått antidepressiva. Tilläggas bör att jag bara med viss ansträngning tycker mig kunna vara deprimerad, har alltid tyckt att jag varit åt stress/generaliserad ångest/nervsammanbrott-hållet de gånger som det har brakat ihop.

Jag har under det senaste året läst mycket själv, i synnerhet om kvinnor med AD(H)D, och inser att kusligt många saker stämmer på mig, om man tar in att man kan ha det utan att vara hyperaktiv och klättra på väggarna. Jag har också läst om relativt "lyckade" personer vars ADHD gjort att de egentligen bara "klarat sig", att de presterar långt under sin kapacitet, och dessutom blir helt slut av det. Där någonstans känner jag att jag är. Jag klarade skolan och gymnasiet med ömsom 5or och ömsom streck-varning. Ansågs glömsk ochslarvig hela min uppväxt, ointresserad och omotiverad av vissa saker och besatt av andra. Utbildade mig till lärare efter några år inom kassajobb. Urdålig ordning, och jättemycket extrajobb pga det, klarade det med nöd och näppe. Har misslyckats kapitalt på flera olika andra inriktningar, mest för att jag inte "får ihop det" och är urdålig på att "hålla i" saker. Är nu arbetsläs och har utbildat mig inom restaurang/kök.

Efter en vanlig dag som inkluderar att få iväg mitt barn till dagis, sköta hemme och eventuellt lyckas söka jobb är jag helt bombad. Jag har ett jättestäkigt hem som är dåligt organiserat, massor att göra men lyckas inte hålla tråden och få klart någonting alls. Blir jättestressad under tidspress, och behöver time-out av att alltid koncentrera mig på vad som ska göras, på att passa tider och hinna ordna allt så att nästa dag startar OK. Behöver en massa tid för att bara sitta och nollställa, helt enkelt. Jag har dessutom nästan alltid helt tyst, eftersom en stökig ljudbild gör mig helt avskärmad och jättetrött.

Nåväl, jag har läst många böcker i ämnet nu och börjar inse att (som jag också alltid fått omtalat för mig) är jättebegåvad men all min energi går åt till att försöka få vardagslivet att funka. Vänner har jag knappt några kvar, eftersom jag ofta sjabblar bort både tid och kontakter och skäms för mycket för att försöka återuppta kontakten. Verkar dessutom ofta dra till mig människor som är väldigt självcentrerade, och jag tappar fokus av att inte rikitgt ingå i samtalet, om man säger (har en far och ett syskon som är såna också). Detta leder till att jag ofta tvekar till att ta kontakt med kompisar, eftersom jag känner att det inte ger mig så mycket. Jag har ju tyvärr också en hel del i bagaget då jag kommer från en mycket dysfunktionell familj, och det gör nog att jag känner extra väl när människor inte accepterar den person jag är, och då vill jag inte vara med. Med andra ord lever jag långt under min nivå och har gjort det i många år.

Ni som blivit utredda senare i livet, och som klarat skolan och till viss del arbetslivet utan att någon har ifrågasatt er neuropsykiatriska status, men som kännt att det ändå varit på gränsen, vad har ni fått ut av att få en diagnos? Vad fär slags hjälp kan man förvänta sig? Finns det någon arbetsmarknadshjälp? Stödgrupp? (Gud va jag skulle vilja sitta och fika med några likasinnade en eftermiddag!) Mediciner?

Eller är det bara beklämmande och deprimerande att pressa sig igenom en utredning? Jag kan inte ens se för mig att jag skulle klara av att insistera på att få en utredning. Jag vet inte ens om jag skulle kunna redogöra sakligt för varför jag tycker att jag borde utredas, ännu mindre klara mig igenom hela utredningen. Hur har ni gjort och vad har det gett er?

Fny

Nu orkade jag inte läsa hela.....

Jag är sån :(

Men det första du skriver där stämmer så jävla bra på hur jag känner.

Jag har tagit tag i det och ska utredas för adhd.

Mer om det kommer på tisdag då jag har ett möte på psyk då..

snabbt: fick min diagnos i vuxen ålder (adhd). tyckte det var bra. mkt föll på plats. jag fick medicin och mår bättre av den. sen med den kom även andra tankar som typ "är jag dum i huvudet" osv.. men dem har jag ju haft en del ändå. gör en utredning, det finns mkt som kan underlätta din vardag. bla boendestöd osv för att strukturera upp tillvaron. osv. fråga gärna mera. lycka till. 

Fick min diagnos AS vid 17 års ålder. Efter det har jag läst jättemycket om det och förstått varför vissa saker är/blev på olika sätt. Jag har av någon anledning blivit jätteintresserad av sådant som har med autism och dylikt att göra.
Kan prata om AS i timmar med min pojkvän. Stackars honom.

Att ha det svart på vitt att man har ett funktionshinder har gett mig jättemycket. Inte bara hjälp inom arbete utan även förståelse att vissa saker inte är mitt fel.

Juste! Hur går man till väga för att bli utredd. Jag känner mig lite tveksam inför kontakt med vården. Jag har alltid känt mig inte tagen på allvar, och som att jag trasslar och är besvärlig, och inbillat sjuk. Till saken hör att jag har en reumatisk sjukdom också (som jag försöker ignorera) samt att jag ju blir sjuk jätteofta eftersom jag har ett barn på dagis som drar hem diverse smittor.

Appropå att undra om man är dum i huvudet, så vet ju jag att jag på ganska många saker är helt knasigt intelligent, men när det gäller sånt där som var enda jäkel klarar av (som att ha ett jobb och kompisar, och planera en fest) där går jag bet. Det känns som att jag inte är dum i huvudet utan som att något fattas. Jag har alltid trott att det är min socialt katastrofala barndom som gjort det, och det är väl en kombination, men jag är nu övertygad om att några delar faktiskt saknas i skallen. Struktur.

Däremot har jag ju alltid fått höra att jag är lat och ovillig, omöjlig att ha att göra med och opålitlig vad gäller att få saker gjort, men det är ju på sätt och vis sant. Även om jag inte vill vara sån.

Tar det lång tid att bli utredd? Är det min vanliga spykiater som har hand om det, eller måste jag få en remiss av henne. Jag känner lite att hon är alldeles för inne på att jag behöver äta antidepressiva och få tag på ett jobb så ordnar det sig, och jag tror inte hon kommer att vilja ändra sig om den saken. Jag har slutat med den medicin hon gav mig och som hon sen lämpade över på min husläkare att skriva ut (dels för att jag inte tror att den hjälper mig nämvärt, och dels för att jag blev gravid (två gånger dessutom, men det gick åt skogen båda gångerna)). Hur går jag till väga? Min sambo har tidigare varit väldigt negativt inställd till att jag ska bli utredd, bara oroat sig över stigmat kring diagnosen, samt att han, som med allt annat, är rädd att det ska användas som en ursäkt. Själv vet jag ju att oftast när man får svar på saker så hjälper det en att göra sitt bästa, diagnosen till trots. Jag tror även det om detta. Men nu stödjer han mig i alla fall.

Du pratar med din psykiater som får skriva en remiss till en neuropsykiater/sälle där de gör neuropsykiatriska utredningar på. Om din psykolog inte är specialist i neuropsykologi förstås.

Jag pratade med min kurator om att jag trodde att jag hade ADHD och varför. Han bokade in mig med sig och min husläkare och en psykiater som kom en gång i veckan till VC från sjukhuset och vi samtalade tillsammans. Psykiatern skrev remissen dec 2008 till södertäljes psykiatriska klinik som har hand om neuropsykutredningar. Efter att ha glömt bor min remiss men kom ihåg den igen i juni i år så kontaktade jag vårdgarantin och de satte mig i deras kö istället då jag hade fått vänta i över 90 dagar. Den 8:e september kallades jag av ett företag som heter Mix Medicare och ligger i handen i Stockholm. Den 14:e oktober fick jag beskedet på min utredning per tel: Asperger med drag av bl.a. ADD, borderline samt maschosistisk personlighet. 2 dagar senare fick jag träffa läkare och psykologen som utredde mig och vi pratade.

Utrednningen tog sammanlagt 4 ggr på ca 2,5 h. Ska träffa utredaren tillsammans med min mor på torsdag 5/11 och tillsammans med min mor samt mina 2 systrar och ena systerdotten den 12/11 för att de ska få info och hur de kan stötta mig i mina diagnoser. Detta ingår i utredningen.

Detta är ett inlägg som jag skrev efter mitt första utredningstillfälle:

"

Efter att ha sovit någtra (typ 4,5h) så ska jag väl kunna svara på några frågor innan det är dags att krypa till kojs, så trött.

2,5 timme tog detta besök, vi har bokat in 2 besök till och reservation för ett 4de.

Jag kom dit och var tidig (20 min tidig) för en gång skull, fanns ingenting att göra medans man väntade och bara det gjorde en ännu nervösare.

Först hade vi ett samtal om situtionen och vilka svårigheter jag tycker att jag har, vi gick igenom betyg från grundskolan, gymnasiet och komvux som jag tog med mig. Jag läste upp ett brev från min fröken som jag hade åk 1-6 och som jag skrev till under den här sommaren och frågade om hur hon upplevde att min skolgång var. Dikter som jag skrivit läste jag också upp och hon fick telefonnummer och namn på min mor och att hon fick kontakta henne. Tyvärr uppfattade hon i detta samtal att jag bara har problem med det sociala, och jag gissar att det var därför jag fick göra ett 2 sidigt formulär om AS-liknanade svårigheter kallat AQ-test. Det var svårt då jag har svårt att förstå när det är flera negationer i en mening och det var typ bara sådana frågor. JAG HÖLL PÅ ATT GÅ I TAKET. Under detta test satt jag i ett annat rum där jag tror en sekreterare satt för hon gav mig sedan lite papper att skriva under för medgivande av att de får skicka efter journalhandligar. I detta fall från BUP och Psykteam Syd i Eskilstuna. Vet inte om det finns så mycket att hämta där, men iaf.

Efter det så var det ett bildtest. Jag fick berätta vad jag tyckte fattades på bilderna, det blev svårare och svårare, men jag tor att jag klarade hela. Vissa bilder var svårare än andra medan man vid vissa såg direkt.

Efter det var det ett ordtest. Man skulle beskriva ett ord som hon sade. Man fick hjälp med alternaativ om man behövde. Det blev också svårare och svårare och vissa ord hade jag aldrig hört, svårt att ens gissa då.

Sedan pratade vi en stund till och jag berättade om koncentration och sådant.

Därefter hade nästan tiden gått och vi började avrunda. Hon sa att vi skulle fortsaätta med det där stora testet nästa gång, det där med bilder och ord... Någon som vet vad som kommer sedan? Hon sa att vi måste försöka finna ett svar på vad som gömmer sig bakom mina svårigheter om det är ADHD, asperger syndrom, "något mer" eller kanske inlärningssvårigheter. Hon parade om att jag ändå verkade samlad och relativt lugn och pratade lite om underaktivitet, kallas hypo annars va, men att hon verkade ha det i ADHD sammanhanget.

Lite av det vi pratade om i slutet kan vi ha pratat om i början också.

Jag ska tillbaka den 18 september samma tid.

Åh vad trött och grinig jag var efteråt, som en trotsig 2-åring! Stackars min sambo... Tungan ute"

 

 

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Ojoj! Det där fasar jag för. Hur ska jag kunna klara av att inte bara känna  mig överväldigad och inte orka med att hämta barn på dagis och sånt efter flera såna där perser! Det som jag tycker känns värst är att jag har så svårt at be hom hjälp i sådanan fall, som att det vore bra om barnet sov hos farmor och farfar en sån gång så jag bara kan sitta ner och stirra efteråt. Men alla verkar bara tycka att det är så illa, så illa, och är det verkligen nödvändigt, och så. Eller så är det bara jag som upplever det så. Men det känns ju ändå. Så psykiatern nästa, alltså? Eller kan jag vända mig till husläkaren som nu har ansvar för min medicinering?

Tråd om mitt 3:e utredningstillfälle

 

Antalet träffar totalt: 1 besök hos kuratorn där jag berättade om att jag trodde jag hade ADHD, ett besök tillsammans med kurator, husläkare och psykiater där jag berättade varför jag trodde det. Remissen skrevs och jag kallades 9 mån senare efter att ha suttit lite i vårdgarantins kö.

4 utredningstillfällen á 2,5 timmar.

Fick diagnosen per tel för att förberedas.

2 dagar senare ett besök tillsammans med läkare och psykolog för att gå igenom utredningen.

2 besök tillsammans med familjen kvar för att de ska få info.

 

Glömde en sak. Min mor fick svara på närmare 200 frågor över telefonen samt berätta om min uppväxt graviditet till ca 15 år. Detta tog ca 1,5h i tel med utredaren. Det krävs att någon anhörig kan berätta om barndommen hur man var när man var barn för att man ska få diagnos.

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

#6 Båda kan ju skriva remiss men jag tror att de med mer själslig utbildning "förstår" bättre.

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Ojoj. Om mina föräldrar ska skjuta till något blir det nog inget av. Min pappa tycker att jag är lat och konstig/dum och min mamma skulle ge sin högra hand för att alla skulle säga att allt bara är bra.

Vad många intressanta svar. Men nu måste jag gå och lägga mig så jag orkar upp imorgon. Det kommer mycket då...

Skjuter till med en av mina första trådar här tror jag... Iaf en av mina första i väntan på utredning:

BusHannas Utredning-tråd

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Man behöver ingen anhörig som berättar om hur man var som liten. Jag har t.ex inga i livet som kan berätta om hur jag var. Många blir ändå utredda.

#9 mina föräldrar sa att allt var bra. men jag fick ändå diagnos. de har fattat nu först i efterhand att det kanske stämmer för att de själva känner igen sig..

#13, det låter ju bra, för jag är ganska säker på att mina föräldrar kommer att försöka mörka allt. Dock tror jag säkert att en erfaren psykiater skulle se igenom det, men det känns också som att jag inte vill att de ska blandas in. Vi har inte det bästa av förhållande, om man säger...

Något som jag har funderat på, och som jag i stort sett fick svar pånär jag läste en av alla dessa böcker i ämnet jag har läst, är varför jag alltid skäms för allting. För det jag har gjort, och inte gjort, för att ta kontakt med folk, för att söka hjälp, för att vara till besvär, etc. Har alltid trott att det beror på dåligt självförtroende pga min barndom (fick öht inte ta någon plats om det inte var så att jag var rolig, så jag clownade ett tag, men gav sen upp det). Har förstått sen att det är otroligt vanligt bland kvinnor som inte har utåtagerande adhd, och är man dessutom ovanligt känslig för kritik blir det ju etter värre. Jag har ju fått min livsdos av kritik.

Skriver mer sen. Jag har ju lite svårt för att vänta, och därför ringer jag nu till diagniscentret i liljeholmen för att fråga om egenanmälan för utredning. jag visste inte att det fanns.

Återkommer (om jag inte glömmer bort det)

Nu har jag ringt och kommer att bli uppringd av en Tapio idag eller imorgon, kanske onsdag, för att bena ut om det är add jag bör utredas för. Förutom lång telefonkö var de väldigt tillmötesgående. Det känns väldigt bra, men pirrigt, ännusålänge.

Fny

Kör på jag håller på med samma sak men ligger steget före..

Har blivit uppringd av av Tapio och ska bli kontaktad av Liljeholmens vårdteam. Det känns jättejättebra att ha tagit tag i det hela, men också lite nervöst eftersom jag i vanlig ordning är förberedd på att inte bli trodd...

Lyckta till BMTech! Keep me posted,

Fny

Japp jag har ett något nervöst möte kl 8,15 omorgon och det känns som det är lite tidigt för mig....

Men återkommer med hur det går.

Hur har det gått? Jag lade mig i badkaret och läste en av alla otaliga böcker på ämnet, och kände mig både stärkt i beslutet, och ännumer nervös.

Något som jag tänkte på när jag pratade med Tapio var hur ovant det känns att inte försköna och släta över allt som inte funkar, och aldrig har funkat i livet. Jag känner att jättemycket av min energi går åt till att försöka att inte verka onormal (inom ganska snäva kriterier) och hitta ursäkter till varför saker är som de är. Men det var också ganska befriande. Jag har ju gått i terapi förut, men just de här karaktärs"felen" har jag liksom aldrig erkänt eller tagit upp som ett problem. och ärligt talat har jag alltid trott att tidsbegrepp, ordning och ekonomi och åtaganden är lika svåra för alla, bara det att andra har så mycket bättre självdiciplin. Men det senaste året har jag tänkt mycket på hur helautomatiskt vissa saker sker för andra, medans jag måste kämpa för att komma ihåg de fånigaste vardagssaker, och något som sambon sagt till mig för 5 minuter sen, för att organisera och ordna upp vardagen. Jag tänker ju hela tiden på vad jag har att göra, uppbrutet med alla distraktioner som dyker upp hela tiden, och det är ju inte konstigt att jag blir helt slut!

En tanke bara.

Fny

Idag fick jag fylla i en massa tester på adhd...

Mer vet jag inte direkt mer än att jag fick en ny tid där vi skulle gå igenom reultaten sen...

Var det ansträngande, eller kändes det bra? Jag känner instinktivt att det kommer att bli så svårt att få ihop alltihop, men sen inser jag att det kanske inte är jag som ska organisera det hela. Jag har hört så mycket om hur mycket test och frågor det är och jag ser för mig hur jag bara skulle vandra bort i tanken och det tar en hel evighet. Sen skulle ag sitta hemma utpumpad och med huvudvärk. Känns det så?

Fny

Nja man vill ju gå igenom detta så det går ju.

Men visst fan är det jobbigt att sitta still och fylla i en massa formulär och sen gjorde jag nått irriterande test på en dator...

#23 Datortestet är det speciella ADHD testet, hur gick det på det BMTech?

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Läste en bra bit, prestation för att var mig haha.

Jag kan u säga att jag har en hel del misstankar på mig från psyk för att ha adhd nu. Alltså inte utredd, men nu idag var bla en psykolog som arbetar med adhd/asberger i familjer, inblandad i vårt parsamtal.

Jag vet inte om det blir någon fortsättning eller hur det ser ut framöver.

Jag vill inte heller dra in mina föräldrar i det hela, vadå allt är ju bra!

Jo tjena.

 

Ber om ursäkt om jag klampar på nu, men jag tror, med ditt användarnamn o din bild så har vi träffats.Obestämd

Bara en gång, men jag var rymt impad av dig, att du stod ut med ett pucko *s*

Vårt äldsta barn är hm ca 9 månader yngre än din knodd.

Men finns det möjlighet, OM det nu blir aktuellt med utredning för din del, ta chansen och be stöd  eller ja avlastning med barnet under sådana dagar. Hur jobbigt det än känns att fråga så är det ju jobbigt att kämpa ihop sig inför barnet också.

 

Nåja, vad det än slutar i, bokstavs diagnoser eller ej,

så hoppas jag att det blir lättare för dig framöver.

 

Det är jätteintressant att du skriver, BM, du ligger ju ett steg före mig här.

Du är tydligen bekant med teflon-hjärna, så jag hoppas du ursäktar att jag inte har en aning om vem du är. Träffades vi på LCHF-kryssen eller var? Är det hästeriet? Jag träffar ju dessutom så extremt mycket folk i och med det som jag gör på fritiden, så jag har inte en chans att komma ihåg någons namn.

Jag hoppas det samma för dig. Jag har bara de senaste dagarna börjat inse hur mycket av sina svagheter och svårigheter man jobbar stenhårt för att mörka och bortförklara. Det tar så mycket energi att man förvånad över att man har energi till något annat alls.

 

Jag kan få hjälp med barnet, det är nog inget problem. Farmor och farfar är tillmötesgående. Dock tror jag inte att de skulle förstå om jag försökte förklara vad det är jag utreds för. Precis som sambon, (och även jag själv tills för något år sen) så tror de att det handlar om små gossar som studsar mellan golv och tak för att de äter för mycket socker. Men de har ju haft respekt för diverse saker i storfamiljen, inklusive alkoholproblem och annat, så de skulle nog göra vad de kan. Dock är jag hur glad som helst över att min barn inte verkar ha ärvt ett dyft av det jag lider av. Han är uppmärksamhetskrävande, visst. Men aldrig jobbig, trotsig och strulig. Han har 100 ggr bättre ordning och koll än jag har.

Det jag tror att jag skulle ha mest hjälp av om jag får en diagnos är en coach och ev medicin. Jag har övat med hög svårighetsgrad i 40 år att få organisation på mitt liv, så om jag får hjälp av medicin och en coach så skulle jag nog uppleva det som lätt i jämförelse. Sen behöver jag nog lite hjälp med att ha överseende med mig själv, också. Och att min sambo får lite vägledning.

Skriver mer sen. Låt mig höra hur det går sen. (Och vem du är :-)

Jag inväntar en utredning i slutet på den här månaden elle rbörjan på nästa som det lät på deras uppskattning. Så tycker detta är väldigt intressant. =)

// Pernilla
~~~~~~~~~~~~~~
0".'."0
( (T) )
(ö)-(ö)

Så nu har jag försökt skicka ett PM vet itne om det lyckades är inte så hemma på funktionerna här.

 

Lite degig i hjärnan nu och minns inte allt jag läste i gårkväll och nu palar jag inte med att plöja igenom allt igen.

Är det Tapio privat eller via vårdcentralen?

 

Funderar lite hur jag själv ska göra framöver, allt känns så segt här.

Orkar inte rikgit med att man ska(sambon iof) ska måsta stånga sig blodig för att få hjälp.

Nu är tydligen vår stad en av de med mest kritik enligt patientnämden som ringde upp sambon efter att ha fått hans mail om hur det varit för oss.

Så jag vet inte om man ska försöka vända sig åt andra håll eller hålla ut i några år till.

Det jag har vänt mig till är på lanstinget, och de refererade direkt till vårdgarantin utifall det skulle vara lång kö. Jag vet ju inte hur det är där ni bor, men här är det ju inte långt att åka till en annan vårdinstans.

Men vårdgarantin gäller ju även er, så om du har möjlighet att åka till en annan vårdgivare som har bättre ryckte och vänteköer. I jämförelse med andra "behandlingar" så är det ju relativt få tillfällen, så det är ju kanske görbart ändå. Några år vet jag inte om du ska behöva stå ut alls. Men månader och halvår kan det ju ta,vad jag har hört. Men om du blir utredd så finns ju chanser att saker blir bättre. Om man bara väntar så fortsätter det som det är.

Jag fick ditt pm, och kommer ihåg, när jag rotar i hjärnan.

Fny

Gud så dumt! Fick brev idag om att neuropsyk-diagnosteamet i liljeholmen är nedlagt sen ett år tillbaka och jag ska vända mig till min vanliga psykmottagning! Vem fan tog emot mitt samtal då? Vem har jag anmält mig till som inte visste att de inte fanns längre? Gah! Jag ska försöka på Karo, men det står redan på hemsidan att de har års väntetid. Eller prata med min egen psykiater, som jag i och för sig inte riktigt har det förtroendet för. Men jag måste väl. jag är ju i alla fall redan inne i rullorna där...Rynkar på näsan

Haha, vilket oflyt. Ursäkta jag skrattar men jag tycker det är så komiskt att ingen inom vården tycks veta vad dom gör.

// Pernilla
~~~~~~~~~~~~~~
0".'."0
( (T) )
(ö)-(ö)

Nej, att jag är förvirrad och glömsk är ju en sak. Men de?

Ja jag har nåstan slutat förvånas över sånna saker numera. Har på senaste året inte träffat en enda förrutom mitt personliga ombud som skött sitt jobb varken inom sjukvården eller andra myndigheter. känns som om det är underbemannat på alla fronter, och ändå sitter folk utan jobb. Jag hoppas att det löser sig för dig. Skriv och uppdatera sen.

// Pernilla
~~~~~~~~~~~~~~
0".'."0
( (T) )
(ö)-(ö)

Det ska jag göra. Jag tror jag ska ringa samma telefonnummer imorgon igen och fråga varför det blev som det blev.

Har någon här en bra lista på symptom vid ADD? När jag söker på webben hittar jag bara samma "checklist" och den fokuserar mest på barn. jag har läst någonstans om nagelbitning och andra saker som har samband. Någon som vet en alternativ lista. Försöker mobilisera inför att ev behöva övertyga min psykiater om en remiss.

Nu har jag kommit över ångesten från igår kväll, när det bara kändes som att detta kommer att ta en evighet och jag kommer att bli omkringslussad och bortglömd.

Liljeholmen gick inte att få tag på så här på morgonen. Telefonväxelproblem, tydligen. Så jag bet ihop och ringde. Serafen. Kom till psykosteamet. Förvisso intressant, jag har guskelov aldrig varit där så det var nytt. Men fel. Kom vidare till något omstrukturerat i city, där min gamla psykiater jobbar. Men hon jobbade på ångestmottagningen och jag fick prata med egenanmälan igen. De skulle ta upp mitt ärende nästa vecka på remissmöte och jag skulle bli kontaktad sen. Låter ju jättebra.

Så länge tänker jag faktiskt kolla upp hur man gör en privat utredning. Läste på Karos hemsida igår att väntetid är 1,5-2 år hos dem. Det känns onödigt. Om jag ska flumma runt och inte få något gjort i 2 år, kan jag lika gärna hosta upp 20.000:- för det lär kosta mig mycket mer att vara som jag är nu, inte ha något jobb och allt bara i oordning.

Men sök på karolinska(?) om det är ditt hemsjukhus. Sen kan du åberopa vårdgarantin efter 90 dagar (3 mån) och sedan går det snabbt. Då tar de en annan klinik i stockolms län. Jag kom till Mix Medicare i Handen.

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

OK. Ska kolla med dem. Annars säger de att jag hör till serafen (bor inne i stan) och jag kan nog åberopa samma vårdgaranti där. Det låter ju jättebra!

OK, nu är jag kallad den 1:a december och ska få prata med någon i något slags screening-samtal eller något. Det låter ju jättebra. Nu ska jag bara förbereda mig så jag kan beskriva så som jag upplever det.

Åh så spännande. Lycka till med allt nu Glad

Imorgon bitti bär det av. Då ska allt klaffa med att lämna morgontrötte sonen på dagis tidigare och sen ska alla stödanteckningar med (för hjärnan är tom) och sen skja jag hitta och komma i tid. Gah!

För att svara på din fråga i TS. För min del kändes det som att äntligen ha hittat hem. Att äntligen förstå varför jag inte passat in någonstans. Aldrig fungerat som andra. Alla dessa specialintressen som gett en massa k värdelöst vetande.

Jag vet att jag redan från 12-13årsåldern varit en udda figur med få kamrater. Att efter mer än 40 år få klarhet var en skön känsla. Jag var 57 när jag fick diagnos. Då hade jag gått i samtalsterapi i tre år efter att helt ha tappat fotfästet i tillvaron.

Ursäkta om det verkar osammanhängande!

HH

Inte alls, mycket sammanhängande ock begripligt. Jag vet inte vilken diagnos du fick, men jag har själv inte riktigt kännt mig så himla annorlunda än andra direkt så, utan bara oförmögen att få ihop livspusslet. Jag har helt enkelt känns mig urkorkad på vissa saker, och naturligtvis också fått mycket sån feedback.

Nu har jag i alla fall varit på kliniken, och egentligen borde jag lägga mig och sova lite för jag är helt slut i rutan. Jag har varit så spänd och nervös inför detta så nu har luften gått ur.

Jag hade med mig min sedvanliga misstro dit. Ingen kommer att tro mig, jag kommer inte att få fram det viktigaste, någon kommer att vifta med ett recept med antidepressiva, och säga KOM IHÅG nu att ta dessa...

Men jag fick 1,5 timmar med en sjukskötare som är specialist på området, och vi pratade om alla möjliga delar av min tillvaro. Han hade stor förståelse för det mesta (allt) och tog anteckningar och frågade. Jag sa inte hälften av vad jag hade tänkt och skrivit upp på papper, men jag tänkte också att det de vill veta det frågar de om. Det kan vara så att det jag har plockat fram är ovidkommande fastän det känns viktigt för mig. Jag har ju som sagt gått i terapi i åratal och pratat om allt elände i mitt liv och det tar mig ingenvart. Jag behöver inte fortsätta på den vägen.

Han ska i alla fall prata med både psykiater och psykolog och sen ska vi träffas nästa tisdag igen. Han förklarade hur neuropsykteamet skulle fungera men att det inte har kommit igång (stooora omstruktureringar senaste året) men att mycket kompetens finns inom klinikens väggar. Om det är bättre eller sämre vet jag inte, men jag kan tänka mig att det går på ett ut.

Nu måste jag vänta en HEL VECKA på att komma vidare. Som jag sa till honom angående att jag fick kallelse så snabbt. -Oj vad fort det gick, hur ska jag kunna vänta så länge...

Så ligger det i alla fall till

FNY

Hehe, en hel vecka ja, staaackars dig. Jag byter gärna, jag som väntat 3,5 år nu. =)

Nä men vad skönt att det flöt på så bra ändå. Och du ska se att det går bra nästa vecka också. det var klokt av dig att tänka som du gjorde, att det dom behöver information om det frågar dom om. Det är troligtvis inte sista gången du får möjlighet att berätta om hur du upplever det.

Kram

// Pernilla
~~~~~~~~~~~~~~
0".'."0
( (T) )
(ö)-(ö)

Ja, jag menar ju det. Jag har dåligt samvete för att det gått så snabbt, men det är ju inget som garanterar att det kommer att fortsätta lika snabbt för det. Det kan ju vara så att de tycker att en utredning behövs, men att väntetiden för den är lång. Men i så fall kommer jag att överväga privat, tror jag.

Äsch, inta ska du ha dåligt samvete. Var glad för din egen skull istället. =O)

// Pernilla
~~~~~~~~~~~~~~
0".'."0
( (T) )
(ö)-(ö)

Imorgon ska jag tillbaka till sjuksköterskan (sjukskötaren) för upp till 1,5 timmar uppföljning. Han ska ha pratat med både psykolog och psykiater sen dess (förra veckan) och så får vi väl se vad som händer. Jag är riktigt nervös. Mest rädd för att han ska komma med besked att det inte blir någon vidare utredning, att jag bara får fortsätta som det är, eller att det är oöverskådligt lång väntetid. Men förmodligen kommer han inte att säga det, för det vore antagligen för tidigt att säga något sådant ännu. Men det känns ju jobbigt att inte veta vad han kommer att säga, och vad jag ska förbereda mig på.

Men jag måste säga det att jag tycker han verkade mycket kunnig och tillmötesgående och förstående förra gången, utan att på något sätt vara blödig eller överdriven. Jag kan ju överhuvud taget inte prata om det här utan att gråta, och att lyssna på någon som berättar om ganska udda svårigheter gråtande i 1,5h tar säkert på krafterna. Fast det är väl inte udda för honom, han har väl hört det förut.

Hans följdfrågor var ju också intressanta. Det gav mig insikt i en del saker. Som till exempel att jag har svårt att vänta på min tur. Fast jag väntar alltid på min tur. För jag distraherar mig genom att titta på detaljer på fasaderna, på kappan på den som står framför, etc. Om jag ska stå hemma och vänta på micron i 2 minuter utan att göra något annat än att titta på micron går jag åt. Jag klarar det helt enkelt inte, och att distrahera mig är ett så integrerat beteende för att kunna bete mig "civiliserat". Jag är ju så snäll.Flört Klöser hellra på sårskorpor än hoppar och studsar överaktivt. Biter hellre på naglarna än pratar för mycket.

Håll tummarna för mig imorgon.

Nu är screeningen över, och han som gjort den med mig ska prata med de andra i teamet, och efter jul ska jag få veta hur vi går vidare. Han tycker själv att det lutar åt ADHD-hållet och att jag borde utredas för det, men kan inte lova något om hur det ska gå till.

Nu får jag vänta till efter jul, och det kan väl vara skönt att pausa över jul och nyår. Men jag är fortfarande frustrerad över att jag "inte kommer någon vart" om ni förstår hur jag menar. Jag vill ha ett jobbbbbbbb! Men på samma gång vet jag inte hur jag ska kunna klara det. Jag misstänker att ni vet vad jag menar...

Förstår precis, Känns som man trampar på samma plats. Just därför jag är så ivrig med min utredning och diagnos, för man vill komma frammåt någon gång. Våga satsa på framtiden, jobb, studier familj eller vad det må vara. Att veta varför man misslyckats och få en ny chans med hjälp att hantera sina svårigheter är guld värt. Jag håller tummarna för dig! Förstår om du är otålig!

... men den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus. Det är gratis och tar bara en minut. Klicka här för att skapa ett iFokus-konto!

Mer på iFokus

Skriv inlägg Sök på sajten

Senaste inläggen

Äldre inlägg »

Aktuellt just nu

Allmänt

Presentationer & Nya medlemmar

Kan jag ha en diagnos?

Utredningar (Hur? Var? När? Varför?)

Hjälpmedel & Stödinsatser

Läkemedel & Behandlingar

Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.)

Ekonomi

Kost och matlagning

Tips och goda råd

Var vi bor (Tråd för landskap/stad)

Vänner sökes

Tester

Dikter

Bilder & Foton

Musik

Litteratur

Media

Dagis / Skola / Jobb / Praktik

Familjeliv

Diskussioner om NPF

Berättelser ur verkligheten

ADD & ADHD relaterat

Aspergers Syndrom(AS) & Autism

Tourettes Syndrom

Motorikstörning (DCD)

Tvångssyndrom (OCD)

Trotssyndrom (ODD)

Fetalt Alkoholsyndrom (FAS)

Ansiktsblindhet (Prosopagnosi)

Dyslexi & Dyskalkyli

NPF + Psykisk sjukdom

Övriga NPF

Off topic - [OT]

Bollhavets OT-trådar

Lekar / Kluringar

Om sajten & Om iFokus

Andra iFokus-sajter