Jag tänker i samma banor, inte bara att ungen får ADHD utan alla andra sjukdomar jag har. Astma. Skolios. Morbus chron. Allergier.

Man får väl hitta någon som är helt frisk! haha

Jag vill ha barn i framtiden, men jag vill att den ska vara frisk! Jag är stolt över min morsa som har pallat med mig, åka in till akuten då och då och hantera mina depressioner och ångestattacker. Jag "ångrar" inte att jag lever, jag vill leva för man kan göra så roliga saker … även om man är sjuk. Sen förmodligen kommer sjukvården förbättras

"Ni som har ett psykiskt handikapp och inte har barn. Skulle ni vilja ha barn och vad tänker ni om ärftligheten i handikappet?"

Nej, jag har ingen längtan efter barn. Har haft två bonusdöttrar vilket har känts "lagom" för mig.

Men visst - rent "avelsmässigt" skulle det egentilgen vara intressant att skaffa barn med en med-aspergare. Då vore väl sannolikheten ganska stor att resultatet skulle bli ett aspergerbarn. Med två aspergerföräldrar kanske barnet då skulle få goda förutsättningar till den inkännande förståelse, som nog är en förutsättning till en lyckad och lycklig utveckling.

Jag skull inte bli en bra mamma av olika anledningar, främsta anledningen är att jag har så mycket annat i livet så barnen skulle bara bli ett hinder för mig.

Jag och min man planerar att skaffa barn nästa år. Han har Aspberger, jag har ingen diagnos. Jag är villig att ta risken. Är förskollärare och har mer förkunskaper och tålamod än de flesta. Och jag vill inte ha någon annan pappa till mina barn. ^^

Jag anser mig inte vara lämpligt avelsmaterial för att prata djurtermer.

Jag skaffade barn innan jag fick min ADHD-diagnos :) Hade "Bara" den bipolära diagnosen men åt ej mediciner. Nu skulle jag aldrig kunna skaffa barn, alltså är syskon uteslutet. Men inte pga diagnoserna i sig. Utan för att jag kan inte vara utan medicin. Skulle jag ta bort medicinen skulle ev sug efter barn försvinna för jag skulle må skit istället. 

Väldigt tråkigt. Men tycker inte diagnoser ska hindra en, om man klarar av att vara medicinfri. :)

Ang ärftlighet och psykiska ohälsor osv. Inte för inte som nästan inga försäkringsbolag täcker in sådana sjukdomar, för att det är vanligare att barn utvecklar psykisk ohälsa än blir invalidiserade. Jag är tämligen orädd tex att min dotter ska bli allvarligt fysiskt skadad men som samhället ser ut är jag rädd för psykisk ohälsa, det har inget med rädsla för ärftligheten utan för yttre påverkan.

Har funderat lite på samma sak och om det ser olika ut om man är kille eller tjej. Vi tjejer ska ju lixom gå igenom allt det där innan ungen väl ploppar ut. Dessutom förväntas det av mammorna att man ska klara av en jävla massa och typ ha största ansvaret. MEdan papporna mera bara är just pappor utan samma krav på sig. Det är hur jag ser på det. Tittar man sig omkring i samhället så tycker jag det ser ut som mammorna ska vara de duktiga. Papporna skjutsar lite hit och dit och väljer lite mer vad de vill göra.

Själv anser jag inte att jag är någe vidare avelsmaterial, både om man ser till mig själv men även till övriga släkts gener. Det räcker med att jobba på dagis ibland eller träffa andras ungar så inser man att nej, inte för mig. Skulle bli galen på dem titt som tätt. Problemet är att sambon vill ju tydligen gärna ha barn i framtiden. Ser inte varför det ska vara ett mål i livet, dessutom inte när världen ser ut som den gör.

Brukar skoja om att det skulle vara synd om den ungen med en virrpanna till mamma som skulle glömma det mesta.

Förbluffades just idag  på facebook vad alla ska skryta över sina ungar som om det är någon bedrift liknande astrid lindgrens saga hoppa högst där mammorna bara skryter över sina ungar. Vilket resulterar i att de tävlar med varandra om att vara bäst när de växer upp.

Hej!

Jag har ADHD, Asperger och psykiskt går det lite upp o ner men det här med att ha barn har jag inte märkt något problem med. 

Själv så har jag 3 barn och det fungerar hur bra som helst. ett av barnen har ADHD och dom andra fungerar hur bra som helst även han med ADHD då han har sin medicin!

Tycker nog inte man ska oroa sig för att skaffa barn bara för att man fått en diagnos, det är ju stora skillnader mellan oss, så det är nog upp till var och en om man ska skaffa barn eller inte likväl som det är för dom som inte är någon bokstavsmänniska :)

Jag anser som Hanna och Zatanica att jag inte duger i avel. Dels går AS och ADHD i arv, men likaså benägenheten  till depression, ångestoch all annan skit man kan tänka sig. Jo just ja, allvarliga problem att hålla en hälsosam vikt.

Så även om jag skulle hitta en helt "ren"  partner så skulle mina gener ta över eftersom mina föräldrar har absolut ingenting av det vi ungar fått… (they wish)

Det är ju inte säkert att generna tar över, mina barn verkar ha klarat sig bra, även grabben med adhdn!

Det negativa med att som kvinna säga att man inte vill ha barn är att män har en tendens att känna sig kastrerade, oavsett om man känner dom eller inte… och kvinnor som har barn blir förbannade på en för dom tar för givet att man dömer dom och deras val.

Jag är inte ute efter att kastrera eller döma. Jag har bara min åsikt. Hade jag varit en råtta så hade jag inte blivit satt i avel, och då ska jag som människa inte göra det heller. Men det är min uppfödning.

Det är klart att det kan gå bra och all skit som finns i släkten inte ärvs nedåt men det är ju också en fråga om huruvida jag skulle klara av det. Jag anser inte att ett liv med ADHD behöver vara något så vansinnigt hemskt för personen ifråga så länge man är medveten om sin problematik och får den hjälp man behöver tidigt och den chansen är betydligt större (gissar jag) om man växer upp med en förälder med samma problem som vet om det. Om då både förälder och barn har liknande behov av struktur och sånt så kan det bli en finfin miljö. Allt blir väl inte en dans på rosor men det är väl livet sällan för någon jämt. Men jag känner inte att jag är sugen på att ta sånna risker, att jag är kapabel att ta hand om mig själv och hantera mig själv nog för att hantera en person till med liknande problem. Sen går det ju inte att komma ifrån att som det ser ut just nu i samhället med jobb och skola så är det mycket som inte direkt är anpassat för funktionshinder. Det blir extrajobb helt klart.

Jag har också annan skit förutom NPF som riskerar att ärvas nedåt och det känns ju sådär. Känns inte schysst att låta någon komma hit med förhöjd risk att drabbas av kol, ADHD, depression, ätstörning, bröstcancer, alzheimer, hjärtproblem…

Jag tror jag skulle må lite bättre av att ha en snorunge, för jag mår bäst av rutiner och det är lättare att fuska med rutiner ibland när man har djur. Men en unge MÅSTE ju på dagis, MÅSTE till skolan, MÅSTE hit och dit.

Maria, skaffa du en snorunge ;) Det är lite som du säger, man bara måste göra dom sakerna, har man ingen/inget att ta hand om  så är det lätt att man bara stänger in sig och!

Haha jaa men ungen måste ha en vettig pappa med! Och det verkar sällsynt! :D

Maria, det finns massor av killar som mig ;)

Tssss

Hehehe ;)

Jag trodde du hade en kille eftersom du ville ha barn?

Näää… jag dumpade han ganska nydligen
Men alla mina syskon har ungar så det finns bebisar överallt

Du vill liksom inte leva livet först då innan du skaffar barn, för sen kan det ju bli jobbigt?

Vadå leva livet?
Nä, jag älskar familjeliv. Mitt enda "mål" i livet är typ ett stabilt och lugnt hem, ett svensson liv :D

Ok, jag har försökt o det är inte det lättaste ;)

Owww >.<

Men jag får nöja mig med alla mina djur sålänge! :D

hur många ggr funderar på jag om jag hade skaffat barn om jag hade vetat om mina diagnoser.mitt svar är och blir,nej!men jag kan inte välja bort mina barn,och det vill jag inte heller.men jag hade inte skaffat barn om jag vetat om mina diagnoser innan.jag anser att det är som att spela rysk roulett,det kan gå bra,barnet kan vara helt friskt,barnet kan få tex ADHD men må ok ändå,osv.

och hur är jag som mamma? vad är vad i min sk mamma roll?

hur ser mitt liv ut för övrigt och hur påverkar det mina barn? deras uppväxt m.m?

nu har jag barn.varav ett har diagnoser.finns nog inte så många dagar i hennes liv som vart bara helt okej.och detta mest då pga diagnoserna.så jag lider i dubbel bemärkelse.det är jag som gett henne dessa diagnoser.och jag har dom själv.och jag ser hur hon får lida för det.

nej jag hade inte skaffat barn om jag vetat om mina diagnoser pga att jag ej vill utsätta dom jag älskar mest för ett ev livslångt lidande pga diagnoser eller pga att jag ej funkar som sig bör.

Men som sagt vad, det har ju mycket med vilken diagnos du har och hur kraftigt påverkad du är, vissa kanske har en diagnos men märker inte av det så mycket, då blir det ju inte rätt om diagnosen ska bestämma ditt liv!

#26 Givetvis låter man inte diagnosen bestämma över livet men man kan se själv om man är kapabel att vara en god förälder eller inte. Jag börjar ta illa upp av dina inlägg som inte respekterar andra människors val. Det är som om du idiotförklarar oss som inte skaffat barn.

Idiotförklar absolut ingen, tycker att det är helt upp till var och en om man skaffar eller inte!

Jag förstår inte vad du snackar om att inte respekterar andras val??? Gissar på att du missförstått allt???

Jag har fler o fler vänner som inte väljer att skaffa barn så kom för fan inte och snacka om att jag snackar skit om er här, tycker nog att du borde be mig om ursäkt när du kommer med såna dära beskyllningar!

"Men som sagt vad, det har ju mycket med vilken diagnos du har och hur kraftigt påverkad du är, vissa kanske har en diagnos men märker inte av det så mycket, då blir det ju inte rätt om diagnosen ska bestämma ditt liv!"

Den kommentaren retar mig. Alla gör ju som dom vill. Om jag inte hade haft NPF så hade min åsikt varit densamma, jag vet detta eftersom jag blev diagnoserad i vuxen ålder. Men du reagerar precis som män gör när dom hör en kvinna säga att dom inte vill ha barn. Som om någon gått på familjejuvelerna med en häcksax.

Gissar på att du har problem med män och inte har en anning om vad du snackar om, för du verkar helt borta!

 Jag ville inte heller ha några barn förut och hade verkligen inte tänkt att skaffa några heller!Men blev lurad av en qvinna som påstog att hon åt p-piller fast hon inte gjorde det! 

Så på den vägen kom mitt första barn till, efter det så valde jag att skaffa flera barn, men med en annan qvinna!

Så kom inte här o snacka en massa skit utan att ha något att gå på!

Men snälla vännen vad du överreagerar.

Jag har absolut inga problem med män och jag vet vad jag pratar om. Du reagerar precis som alla andra män och det är inget att skämmas över :) Det är i människans natur att vilja fortplanta sig och så fort någon bryter mot den normen så bemöts den med ilska.

Jag beklagar att du drabbats av ohederliga fruntimmer. Jag är fullständigt medveten om att dom finns eftersom jag har haft dom i min bekantskapkrets.

Det är inte bara en man som sagt att jag skulle bli en förträfflig mor men jag har valt att inte skaffa barn. Jag dömer inte dom som gör det, det är deras val. Jag vill bara för samma respekt tillbaka.

Vad jag inte kan förstå är dina aggressioner i frågan. Det är ju inte så att du går barnlös bara för att några kvinnor valt att inte skaffa barn :)

Du förstår verkligen inte, går inte att diskutera med en sån som dig!

Lycka till!

Jag är inte orolig över att föra över mina sjukdommar vidare till mitt 'barn', för om j ag nu någonsin skulle vilja skaffa barn så skulle jag vänta tills det känns rätt. Då jag har koll över saker, och kan se saker mer objektivt.

Som jag mår idag, och hur jag känner att jag kan ta hand om min omgivning så känner jag att ett barn inte skulle bli rättvist omhändertaget. Men jag tror inte att mina handikapp är sjukdomar så att säga, jag ser dom mer som en styrka och inte som nåt som bör avlas bort. En bit av mig som kanske, kan bli en bit av mina barn. Alltså, mer en personlighet om man kan kalla det så? Och på nåt vänster tror jag att jag kan hantera detta bättre än vad kanske min mamma har gjort då jag har 'levt' i det hela och kan förstå mitt barn. Jag menar inget dumt med min mamma, menade bara att all information hon varit tvungen att lära sig eller få fram på nåt sätt, kommer redan finnas hos mig.

Så, kort tycker j ag inte att ens diagnoser ska stoppa en från att skaffa barn. För man har ju som mer information under bältet om hur man kan tackla problemen man har haft och kan få :)

Dock är jag inte en sekund sugen på barn som det är nu ^^; Jag har för många delar av mitt pussel som jag känner att jag vill lägga klart.

det kan hända vi ska försöka få barn snart (vi e runt 30 kanske dags o försöka innan tåget går), det kommer nog bli bra trots allt,tror inte vi är bättre eller sämre än nån annan..(möjligtvis bättre då än white trash 20 åringar..oj nu va jag elak) LOVE*peace and understanding

Jag ska nog inte skaffa barn.. Är så virrig att jag nog skulle tappa bort dom. :)

Iaf så respekterar jag varje kvinna som inte vill ha barn. Blev ihop med min sambo för 18 år sedan med vetskapen om att hon hade steriliserat sig efter två svårartade födslar. Hon hade ändå två barn, så det räckte för henne. Men jag hade inga egna, vilket jag inte sörjde. Det var, liksom flera av er andra här i tråden har gett uttryck för, mitt medvetna val.

Min pappa hade ADD och Asperger och vi är 5 barn, ingen har det.

Svarar bara från mina erfarenheter. Har inte orkat läsa tråden.

Jag skaffade tre barn ganska snabbt. 2 år mellan varje (på papper men i själva verket är det 3 år mellan mellersta och sista). Jag skaffade barn på fel grunder men jag ångrar inte en sekund att jag skaffade dom även om det är jobbigt ibland.

När jag mådde dåligt (antagligen deprimerad) så ville jag komma bort från jobbet så för att få "ledigt" började jag och mannen skaffa barn. Jag mest då såklart. Visst skulle det ha varit bättre med en vanligt sjukskrivning men det vågade jag inte gå och prata med någon om. Detta gjorde jag 3 gånger.

Efter att sista var född så valde jag att ta bort min livmoder så jag inte kan få mera barn för det är påfrestande att behöva vara ensam varannan vecka med barnen från det att dom var 3 veckor gamla. Något år efter att sista kom så fick jag mina diagnoser. Och hade jag fått dom före jag skaffade barn så hade jag bara skaffat ett barn. Men jag ångrar fortfarande inte att jag har mina tjejer får jag älskar dom oavsett.

Numera får jag hjälp både från min man och barnens farmor som ställer upp och hjälper mig så ofta som hon bara kan. Utan min familj så hade jag nog inte levt idag och det är jag tacksam över.

TS: du funderade över ärftlighet så var det inget jag tänkte på eftersom jag inte visste om att jag hade ADHD och bipolär sjukdom när dom kom. Men nu så är jag orlog att dom skall utveckla något endera av mina sjukdomar. Pratar mycket sällan om detta med barnen så att dom inte skall känna skuld över att mamma mår dåligt ibland.

I början letade jag "fel" på mina barn och satte diagnoser hejvilt på dom men nu gör jag inte det längre utan jag väntar och ser hur dom utvecklas. Blir det för jobbigt för dom så kommer jag självklart ta kontakt med BUP för en närmare koll.

Oj detta blev lite långt men jag hoppas någon orkade läsa detta.

TS: jag har faktiskt aldrig sett på de från den synpunkten utan mer frågasatt min förmåga med add+bipolär att kunna vara en bra och älskande mamma. Jag vill tro att om jag fick rätt hjälp och pedagodiskt stöd som barn så kanske mitt liv skulle varit lättare. personer som har en bokstavsdiagnos och lär sig hantera de i tidig ålder så borde vuxenåldern bli enklare? om man får in tydliga rutiner tidigt, får förståelse och hitta knep och genvägar för sina svårigheter..

va tror du?

#39
Jag tror inte jag skulle ha några problem personligen att ta hand om barn med handikapp och precis som en skrev här ovan, så kanske det t.o.m. skulle hjälpa mej att få bättre rutiner. Då djuren jag har nu har bestämda rutiner med t.ex. mat. 
Så hade jag haft ett barn som måste äta, så kanske jag kommit ihåg att äta själv..

Visst har man även mer förståelse för ett barn med liknande handikapp som en själv.
Det jag tänker på är väl mer att risken för mobbing i skolan (även om det sägs blivit bättre), om barnet har större problem än mig själv och lider av svår ångest eller andra problem som barnet mår dåligt av.
Självklart blir stödet bättre, då man säkert hade upptäkt det tidigare. Men jag vill ju inte att mitt ev. barn ska fara illa!

Har ju syskonbarn med misstänkta beteende och koncentrationsstörningar. Vill dock inte ta upp det med min bror, då jag redan retat upp min andra bror genom att säga att han har AS. Men jag väntar med spänning att se vad som ev. kommer utredas…

Jag är inte extremt sugen på barn och skulle inte gråta blod om jag inte blir mamma. Skulle nog gråta mer blod om jag fick ett barn och der visade sig ha stora problem.
Men självklart hade man ju älska det oavsett!

Lite rörigt svar kanske…

#40 jag hängde me va du mena :) jag vill bara inte brista som mamma och 'ge' barnet en hård uppväxt för att jag inte duger.. själv önskar jag inget högre än att bli mamma. tror det är de ända jag verkligen skulle vara bra på, förutsatt att jag inte går ner i deprission.