Annons:
Etikettautism-aspergers-syndrom
Läst 6372 ggr
[Varulv]
2012-05-13 22:52

Självcentrerad?

Hej!

Är du aspergare, och vet med dig att du är rättså självcentrerad, svara då här! Motivera gärna ditt inlägg! Glad

Annons:
Ninja
2012-05-13 23:31
#1

Detta är något jag som ej diagnosticerad aspergare har funderat en del på, om mitt ointresse för adra människor i själva verket grundar sig i att jag är självcentrerad. Det är ju något man inte "får" vara, något fult, så tror inte folk i allmänhet talar högt om att de är det.

Jag tror dock det beror lite på definitionen, det är ju inte så att jag inte bryr mig om andra människor. Jag gör allt för de i min närhet, även om jag håller folk på en armlängds avstånd annars. På det viset skulle jag vilja säga att jag inte är rent egoistisk eller hänsynslös (det kan jag tycka är lite extremare fall av självcentrering, men allt är ju relativt och även om begreppen är olika så kan de hänga ihop i vissa fall, så tänkte jag kan nämna det med) men i andra avseenden..? 
Jag tycker huvudsakligen folk är ointressanta rent ut sagt, tycker själv det låter hemskt men.. ja. Jag har ingen social kompetens, är dålig på att kommunicera vardagligt, så att säga. Är det däremot ett ämne jag tycker är intressant blir jag ju snarare eld och lågor, och bara för att jag har svårt för empati betyder det inte att jag saknar sympati. Lite "typisk aspie", vad jag har kunnat läsa mig till..

På det viset kan det ju verka självcentrerat, att jag har svårt för att hålla fokus på sådant som inte intresserar mig. Eller på det viset att jag är väldigt självständig, och är det något jag vill så låter jag inte gärna andra hindra mig. Det beror ju såklart på vad det gäller, jag gör inte allt för att tillfredställa mitt eget ego, och låter det gå ut över andra.

Allt går ju att vrida på i evighet med alla om, men och kanske, inget är svart eller vitt, det finns ingen definitivt svar på alla situationer som kan tänkas uppstå etc. Men rent i allmänhet, är det väl så jag är.

[Varulv]
2012-05-16 23:18
#2

Tack Ninja för gott svar! Glad

Bara du svarade, men gjorde det så bra, att jag ändå fick stöd för vad jag liksom var ute efter. Du svarade ganska så lika som jag själv skulle ha svarat (och jag är aspergare).

Med ditt svar "i ryggen" så vågar jag alltså påstå, att vi aspergare faktiskt inte är självcentrerade. Inte alls, faktiskt. Vi är till och med "avfokuserade" från oss själva. Vi lever i den yttre verkligheten (ej i den inre). I denna yttre verklighet fokuserar vi på olika saker: det kan vara företeelser, föremål, men även personer (vars existentiella situation av en eller annan anledning har förtydligats för oss så, att vi vill göra en insats i mån av förmåga).

Porklash
2012-05-16 23:28
#3

Jag har ju bara "drag av" själv men har kompisar med Aspergers och jag upplever inte dem som mer självcentrerade än andra.

Däremot kanske ärligare i sin självcentrering. De döljer den inte.

Jag är iofs rätt självcentrerad jag med!

pEr

[Varulv]
2012-05-16 23:42
#4

Tack Porklash för ännu en intressant synpunkt! Dina iakttagelser stärker även de min uppfattning om, att vi aspergare - ytligt betraktat - må framstå som självcentrerade men i själva verket inte är det på något markantare vis i alla fall egentligen.

Svårt det där - men… Obestämd

När du säger att du anser dig själv självcentrerad, Porklash - hur menar du då, närmare bestämt…? Cool

[Kaktuz]
2012-05-17 06:33
#5

När det gäller just känslor så är jag totalt död där, men ställa upp för andra är jag för bra för, de ha skadat mig mycket genom livet, och aldrig direkt fått något tillbaka. Egoist är jag inte, men just känslor, att gråta om någon dör tex fungerar inte direkt.. Men är det ett djur.. Då kan tårar och deppighet komma..

[CajsaBajsa]
2012-05-17 07:12
#6

Jag tänker/tror så här. En AS och en annan möts i en korridor som är såpass smal att båda inte kan gå på bredden. AS-personen tänker "här går jag och någon är ivägen, den får flytta på sig så jag kan fortsätta gå". Medan om det var två icke-AS hade nog båda gått in mot väggen och "vinklat sig" lite. Detta bygger jag på erfarenheten av att ha växt upp med en AS-syster i ett hus med en trång hall. Givetvis var det jag som skulle knö mig in mot väggen så hon kunde gå "normalt" (sen är jag ju minst också, det spelar också in). Men vad jag vill komma fram till är att AS-personen antagligen inte tänker "Jag är viktigare/bättre så den andra får minsann bana väg åt mig så jag bara kan stå här och få fri väg". Så ja, självcentrerad men inte egoistisk.

Annons:
Izziegirl
2012-05-17 09:30
#7

Jag kom fram till att jag är självcentrerad :)) Inte egoistisk och självgod…men absolut självcentrerad!

Jag ser ju allt i mitt liv ( i första hand) från ett perspektiv…nämligen utifrån mej själv.

Skulle jag möta någon i en trång korridor, så är det jag som gör mej så liten som möjligt :) Vill ju inte bli nuddad av "mötet", ingen fysisk kontakt alls, Tack!!

HannaM
2012-05-17 10:17
#8

Självcentrerade tror jag vi mer eller mindre är allihopa, det handlar nog mest om vika som är ärliga nog att erkänna det. Sen är det ju skillnad på total hänsynslös egoism och mer normal självcentrering.

[Varulv]
2012-05-17 21:46
#9

#6 AS-personen känner sig inte viktigare än den andra personen i mötet i den trånga korridoren, säger du. Men vilket motiv har då den förmente aspergerpersonen till att bete sig slikt…? Obestämd

Personligen - som den aspergare jag är - skulle jag bete mig så, som #7 Izziegirl beskriver. Har alltid upplevt mig som den, som går undan och bereder plats åt andra. Dock: detta av ett slags artighet. Möter jag fräckhet och egoism, så bemöter jag detta omedelbart, ja näst intill instinktivt.

[CajsaBajsa]
2012-05-18 11:54
#10

Som sagt, bara mina tankar och teorier, eller snarare tolkningar. Men jag tolkar det som att AS-personer är mer kvar i den där världsbilden som de flesta barn har "Jag är centrum av universum, jorden snurrar under mina fötter när jag går och alla andra personer är statister i mitt liv".

Jag tänker att självcentrerad är "Jag…", medan egoism är "jag och andra, men jag är viktigare/mer värd". Svårt att förklara.

Men det är jätteintressant att ni båda skriver att ni skulle gå undan, av olika anledningar. Inte för att jag trodde att ALLA AS är som min syster och likadana, men ändå, jag har alltid tänkt att det där är så typiskt AS.

Sen kanske man inte kan jämföra en artig 50+are (Varulv?) med en obstinat tonåring Tungan ute Nuförtiden är min syster närmare 30, men jag har inte mött henne i någon smal hall på länge, jag måste testa igen.

[Varulv]
2012-05-18 14:41
#11

#10 Skrattande

Kul perspektiv om oss aspergare, som jag faktiskt tror att det kan ligga ganska mycket i.

Du formulerar begreppen väldigt bra, också:

"Jag tänker att självcentrerad är 'Jag…', medan egoism är 'jag och andra, men jag är viktigare/mer värd'."

Egentligen var det väl just de distinktionerna som jag var ute efter. Tack, CajsaBajsa, för att du medvetandegjorde dem för mig! Glad

[CajsaBajsa]
2012-05-18 16:11
#12

#11 Varsågod! :) Jag är glad att jag kunde vara till hjälp.

Jag kom på ett till exempel förut.

När jag var liten fick jag alltid sitta på vänster sida bak i bilen, för min syster tyckte att bältet satt "konstigt" (obekvämt på något vis) på den sidan. När jag ibland försökte få sitta på höger sida visade det sig omöjligt

"Men jag får ju ONT då!" sa hon.

"Så du menar att JAG ska få ont istället?" frågade jag.

"Men JAG kan inte sitta där för då får jag ju ONT" fortsatte hon, och så höll vi på tills jag inte orkade mer.

Det hela var väldigt svårt att förstå för mig som barn, men i efterhand förstår jag ju bättre. Här kan man också skilja på begreppen genom att säga att en självcentrerad person säger "jag får ju ONT då", medan en egoistisk person säger "då får ju JAG ont". Jag tror helt enkelt inte att hon kunde sätta sig in i att om inte hon satt där så skulle jag sitta där och få det jobbiga bältet.

Sen kan ju tilläggas att jag inte hade några problem med bältet, för mig var det bara en principsak att hon inte skulle få komma undan med att vara så dum.

[Vargöga]
2012-05-18 16:21
#13

Jag tror att jag är självcentrerad. Vill hellre prata om mig än småpratet och om andras liv.

Annons:
[Varulv]
2012-05-18 17:49
#14

#12 Det finns ju en dimension "syskonrivalitet" som är väldigt komplicerad, men icke förty oerhört betydelsefull (fastän oftast inte synliggjord).

Syskonrivalitet har säkert inte vare sig med NT, ADHD, AS eller andra bokstavsdiagnoser att göra, utan är ett universalt fenomen, som dessutom tör ha pågått alltsedan Kains och Abels dagar.

Men: syskonrivalitet har säkert med egoism att göra - eller kanske: syskonrivalitet genererar (spär på; aktiverar) egoism.

En syskonskara, där ett av syskonen särbehandlas (på grund av exempelvis fysiskt handikapp; diabetes; annan sjukdom; neuropsykiatriskt funktionshinder [såsom asperger] etc.) blir säkert särskilt komplicerad i rivalitetshänseendet.

I just ditt fall verkar du snarast ha haft en ängels attityd till din särbehandlade syster… Flört

[CajsaBajsa]
2012-05-18 18:20
#15

"I just ditt fall verkar du snarast ha haft en ängels attityd till din särbehandlade syster…"

Hahaha! Knappast. Jag hatade att hon fick specialmat (god) medan jag var tvungen att knö i mig den äckliga, jag hatade att hon fick sitta på högersidan och jag var tvungen att sitta på den obekväma sidan (även fast jag inte kände skillnad), jag hatade när hon klampade i golvet så det trillade ner saker i mitt rum, jag hatade att hon hade AS och att hon kom undan med så mycket. Det är först när jag blivit äldre som jag kan se på det med andra ögon, för nu slipper jag träffa henne så ofta och när vi väl ses är vi bra vänner och då kan jag ha tålamod för jag får ju snart komma hem igen och vila öronen.

MEN, det där med syskonrivalitet och även "syskonkärlek" är intressant, för jag har funderat mycket på sistone över vad som är AS hos henne och vad som egentligen bara är/varit "jobbiga systern".

Och så får jag tillägga, fastän jag redan kommit av ämnet mycket, att hon givetvis har bra sidor också, en del helt underbara till och med. Vill inte sitta här och hänga ut min syster Glad

Emaljoh4
2012-05-18 20:24
#16

Jag tycker inte det är särskilt vanligt att erkänna att man är självcentrerad. Det är alla mer eller mindre.

Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in! Glad

 

Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.

Porklash
2012-05-19 14:12
#17

När jag säger självcentrerad så tänker jag t.ex. att jag har svårt att se mig själv i ett sammanhang med andra. Nu vet jag att jag påverkar andras liv genom mitt agerande, eller icke-agerande, men det är inte självklart för mig. Måste påminna mig om det hela tiden.

Detta har gjort att det tar längre tid för mig att ta beslut numera eftersom jag måste fundera hur det påverkar andra också. Kan bli frustrerande när jag då kan sakna den spontana/impulsiva person jag ofta var förr.

Kan förresten vara nog svårt att gissa hur det påverkar mig själv nuförtiden.

pEr

[Varulv]
2012-05-19 16:28
#18

#17 Vad du refererar till är månne den "fria ungkarlstiden", då man hittade på vad som föll en in, utan att behöva ta hänsyn till andra? Man kunde exempelvis gå på bio när man ville, eller ringa någon kompis för att gå ut och ta en öl.

I en familjesituation kan man ju inte gärna bete sig så spontant - fast man säkert många gånger skulle vilja… Obestämd

Men det där med att se sig själv i ett socialt sammanhang, det har nog säkert lite med personlig mognad att göra också.

HellviHumle
2012-05-19 19:01
#19

Egocentrisk kanske men långt ifrån egoistisk.

HH

[Varulv]
2012-05-20 23:00
#20

Fast i ett visst avseende vill jag nog ändå tillerkänna mig egoism. Det är när det gäller att värna den personliga integriteten. Och vi aspergare har nog ett uns större krav på vår personliga integritet än vad kanske NT i gemen har.

Annons:
Anonym
Anonym
2012-05-21 00:19
#21

Jag är ganska självcentrerad.Tänker främst på mina behov före andras.Pratar heslt om mig.Vill att folk ska tycka om mig.

Men detta vet inte folk runtomkring mig eftersom som jag spelar en roll, en roll som jag sett är mer korrekt än min egoism.Jag säger det som väntas.

Upp till toppen
Annons: