Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
ADD & ADHD relaterat

berätta om ADD??

2012-08-07 18:27 #0 av: pute20

Hej, jag är en tjej som är 18 år och har ADD.

jag har haft diagnosen i snart 1 år och än så länge vet bara näsmsta familjen.

jag älskar min diagnos just för att ALLT har blivit SÅÅÅÅÅ mycket enklare med hjälp av medicinen och bara det att jag kan förstå varför saker blir som de blir osv.

problemet är att jag inte bara har ADD utan jag har också panikångest attacker och är på kanten till en deprition som jag sakta men säker backar ifrån.

jag har mestadels bara kontakt med min mammas sida av släkten då min pappa väljer jobb och sambo framför mig, samt att min farfar har drogproblem.

jag har vart med om ganska mycket saker som är lätt att skriva här men som skär väldigt mycker i hjärtat och själen.

En sak jag är fruktansvärt bra på att att le. Ingen kan se igenom mitt leede och just därför vet ingen av mina vänner om allt "mindre vackert" i mitt liv.

Jag misste en barndomsvän för inte allt så länge sen genom självmord och har genomgått misshandel, domstol, poliser osv utan att mitt yttre slutar le.

Jag är en människa som gärna ler ist för att yttra allt jag tycker är jobbigt men nu har det kommit till en tid då jag fått pojkvän och jag har tom börjat föreläsa lite om min diagnos på min praktig (praktiserar under mitt sista år på gymnasiet) och mina två näsmsta vänner ska flytta.

förlåt om jag skriver rörigt men det bara rinner ur fingrarna ;)

Så min fråga är alltså - Ska jag tala om för min pojkvän/vänner hur det ligger till i mitt liv?

Det skulle underlätta någon otroligt men det kännas som om jag lika gärna kan ställa mig naken på stan. jag vill inte men måste nästan snart då det påvärkar min vardag och

att enbart nämna min diagnos skulle vart lättare men alla händelserna i mitt liv spelar in i hur jag beter mig och det är svårt att utesluta.

Anmäl
2012-08-07 20:00 #1 av: Jennix

Ta lite i taget. Det är ju både svårt och jobbigt att hantera, för dig och kanske för honom.

OM man berättar mycket så kan man komma närmare varandra men man kanske ska vara lite nära innan man kan berätta allt?

SÅ tänker jag iallafall, om förtroende och närhet...att jag tar det varligt och försiktigt men ändå måste man testa lite ibland om personen kan ta emot det.

Du måste nog själv känna efter. Glad

Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!

Anmäl
2012-08-07 20:03 #2 av: kristina130

Ja du, det är en svår fråga. Du kommer säkert att möta de som inte förstår dig, alltså att du har ADD. Jag har ADHD, och har berättat för en om min diagnos och hur jag blivit bättre av medicin. Det finns de som inte förstår alls, någon ( inte nära vän ) har t.o.m sagt att diagnosen bara är läkarnas påhitt.

Du får väga för och emot;

Hur förändrar det ditt liv om du berättar/ eller inte berättar ?

Hur pass viktigt är det för dej att de vet?

Din pojkvän, hur pass viktigt är det att han vet?

Jag tyckte också till en början när jag fick diagnos/medicin och saker började klarna; - Åh vad skönt, nu ska jag berätta för folk varför jag gjort si eller så, så kommer de att förstå. De flesta förstår, men inte alla, så nu tänker jag istället;- Vad tjänar jag på att berätta.

Hoppas du förstår vad jag menarFlört

Anmäl
2012-08-07 20:04 #3 av: kristina130

Väldigt bra svar du fick av Jennix.

Anmäl
2012-08-07 23:50 #4 av: pute20

Mitt umgänge har alltid vart just killar då jag inte "orkar vara/passar in" med tjejerna och deras behov av uppmärksamhet, hat och städiga klagomål på allt och alla. Jag var/är alltid med killar men har aldrig sätt på en kille som mer än en vän. någonsin! förren nu. så att jag har en pojkvän trots allt som är på g i mitt liv tyder på att han är mycket speciell och mogen!

om folk vet skulle jag kunna-

säga en sån enkel sak som att jag inte kan ta en spontan öl innan medicinen gått ut, att det blir andra värdskriget i mitt huvud när vi går in på stora ica, att jag tappat matlusten helt för att jag höjer medicinen, att jag ibland har jätte dåliga dagar om medicinen krånglar, att jag inte tar dråger då mina pupiller täcker hela ögat (början av medicinen), att jag inte skiter i vad dom säger utan att det kan ha vart mycket runt då dom bestämt en tid att ses och jag glömt, inte behöva skratta bort då jag frågade om syrien låg i tyskland men kunna utantill att ordet hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer betyder hicka.

de är fruktansvärt mycket allmänbildning jag missat i skolan som man "ska" kunna som 18 åring.

det är inte "bara för att" jag vill att dom ska veta utan för att saker och tinga ska bli lättare för mig. att slippa slingra mig ur knipiga sutuationer och ljuga vid sjukhustid eller kbt. det är såå skönt att kunna prata öppet om det hemma och med släkt som är nyfikna.

att folk inte förstår kan jag förstå, men skulle det vara så att min pojkvän eller vänner inte vill vara med mig pga diagnosen så är dom inte värd min tid, så är det bara. men det är just det här med att berätta om mitt liv, att klä av sig leendet och "visa mig sårbar" som alla psykoliger uttrycker sig. känns typ som att jag förlorar mig själv lite.

i början ville jag inte alls tala om diagnosen, jag skämdes inte men hade inge behov då jag inte vara så nära någon som nu.

är det så att jag talar om vill jag inte bli behandlad annorlunda och jag vill att dom ska våga ställa frågor om dom undrar någonting.

OM, tycker ni jag ska tala om för närmsta vänner och pojkvän(3st pers.) samtidigt då, eller var för sig?

Anmäl
2013-05-04 06:49 #5 av: iSawa

Var för sig skulle jag ha gjort det. I alla
fall pojkvännen för sig :)

Anmäl
2013-05-05 17:27 #6 av: Rainbowarrior

Om människor inte skulle förstå dig eller kritisera dig när du berättar att du har ADD så är de faktiskt inte värda att ha dig i sitt liv. Det kan vara svårt att berätta men tycker att du ska göra det iaf. Tycker också att du borde berätta var för sig, gör inte så stor grej av det. Det är ju trots allt inte det. Alla är vi olika. :)

Anmäl