Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Kan jag ha en diagnos?

Bokstavsmamma?

2012-09-11 05:52 #0 av: PiganX

Jag har alltid vetat att min mamma inte är som alla andra, men trots att jag läst (och läser) mycket om olika diagnoser så kan jag inte placera henne i något fack. Vet iallafall att mycket av hur hon är stämmer in på Aspergers Syndrom, eftersom jag själv har det.

Men hon är en av de få människorna jag inte alls förstår mig på, så jag tänkte att ni andra som ser allt ur ett annat perspektiv kanske känner igen hennes beteende, eller vet vad hon har för något, om hon har en (eller fler) diagnos(er).

Jag vet att vissa av dessa saker kanske inte hör till diagnoser, men jag skriver iallafall ned det mesta jag kommer på.

 

  • Hon har svårt att föreställa sig hur andra känner, och därför också svårt att acceptera andras åsikter och sätt att se på saker och ting.
  • När hon blir arg så är det som om hennes värld rasar samman, hon krossar allt hon får tag i, skriker, och sitter hon i en bil när hon är arg försöker hon nästan köra ihjäl sig.
  • Hon kan ha en ganska otrevlig ton, och när man snäser tillbaks så förstår hon inte varför, eftersom hon inte själv vet att hon låter otrevlig. (Jag har samma problem).
  • Kan aldrig erkänna att hon har fel, även när hon vet att hon har fel. Hon kan inte ta ansvar för sin egen del i sammanhanget. "Alla har fel utom jag", typ.
  • Kan inte ha en relation med nån särskilt länge. Olika män och olika kompisar har kommit och gått ur hennes liv under hela mitt liv.
  • Hon gillar inte att göra saker tillsammans med nån (läs; mig) särskilt ofta. Hon har aldrig (eller väldigt sällan) lekt med mig, sjungit, läst böcker etc när jag varit yngre.
  • Hon har aldrig lyssnat eller förstått när jag försökt berätta om hur jag mår, hon har inte haft något vettigt att säga och inte kunnat föreställa sig hur det känns.
  • Hon har haft perioder när hon vägrat äta, spytt upp allt hon fått i sig och bara legat i sängen och vägrat kliva upp.
  • Försökt ta livet av sig några gånger, och fler gånger funderat på det. Har fått ett antal självmordsbrev/sms av henne genom åren.
  • När man frågar något så kan hon svara på precis vad som helst utom frågan, och så kan det fortsätta hur länge som helst.

 

Finns ju egentligen hur mycket som helst jag skulle kunna ta med, men hon är ju den hon är.. Vi har inte haft kontakt på ca ett år, och jag känner att jag behöver lära mig att förstå henne mer, för att få henne att förstå mig. Innan dess klarar jag inte av att ha att göra med henne.

Anmäl
2012-09-11 08:18 #1 av: indra-bus

Hej felicia!

De är svårt att säga vad de kan vara på en liten beskrivnig.

Men jag tycker inte de låter som varken som adhd eller asp fast hon kan ju ha drag av de.

Tycker de låter lite som bordelane stavning? Vet att den diagnosen för sattes på personer man inte kunde sätta någon direkt diagnos.. många blev säkert fel diagnostiserade då de är lite likt adhd o aven asp. De sen finns de andra personlighets störningar som hon oxå kan ha drag av.

Sök på personlighets störningar.. O läs mitt tips. ;)

Anmäl
2012-09-11 08:30 #2 av: Höstlegenden

...eller Asperger.

Att ha svårt att föreställa sig saker och just sista punkten fastnar jag just särskilt på.

Men jag kan nog säga att punkterna i mångt och mycket stämmer in på mig innan jag fick min diagnos, nu när jag vet vad det är har jag förändrat mitt liv så det passar mig. Jag har även läst mycket om AS efter jag fick min diagnos och på så sätt kunnat ändra mycket på mig til det bättre.

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2012-09-11 11:35 #3 av: AnneN

Påminner mycket om en vän till mig, men vilken diagnos det är blir svårt att säga då den vännen har adhd, bipolär, borderline och nu ska utredas för antisocial personlighetsstörning.

 

/Mvh Anne
~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Anmäl
2012-09-11 12:38 #4 av: [Kaktuz]

Min biologiska mamma har jag placerad som adhd, på just sättet. Samt min bioligiska pappa på as.

Anmäl
2012-09-11 18:19 #5 av: Pelle Långlös

Låter lite som mig och jag har Asperger.

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

Anmäl
2012-09-11 18:59 #6 av: PiganX

Jag tycker mycket stämmer in på Asperger, känner ju igen vissa saker i mig själv eftersom jag själv har AS, men känns ändå som om det finns något mer.

Orsaken till att jag skriver ner det här, är att jag aldrig någonsin skulle kunna få henne att gå och utreda sig, eller ens erkänna att hon inte är som alla andra. Hon ser det som att det är fel på människor som har bokstavsdiagnoser. När jag fick mina diagnoser så började hon behandla mig som en diagnos, som om hela jag var uppbyggt på några kriterier, som om jag inte var jag. Och jag tror att hon är rädd att känna sig så själv. Hon har extremt svårt att visa sig "svag" så att säga, så hon skulle aldrig gå till psykolog eller liknande.

Anmäl
2012-09-11 19:17 #7 av: Höstlegenden

Felicia - Glöm inte att asperger är en väldigt bred diagnos med sina olika kriterier.

Kan du sätta ord på vad det är du känner som att det är "något mer"?

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2012-09-11 19:18 #8 av: [Varulv]

TS, jag vill försöka svara på var och en av punkterna utifrån min egen (mycket tydligt diagnosticerade) asperger. Således:

 

  • Hon har svårt att föreställa sig hur andra känner, och därför också svårt att acceptera andras åsikter och sätt att se på saker och ting.
  • 

Kan mycket väl vara ett tecken på asperger.

 

  • När hon blir arg så är det som om hennes värld rasar samman, hon krossar allt hon får tag i, skriker, och sitter hon i en bil när hon är arg försöker hon nästan köra ihjäl sig.
  • 

Kan bli så för mig i vissa sammanhang men rättså sällan ändå. Beror på situationen. Blir man provocerad så - ja, helt klart...! 

 

  • Hon kan ha en ganska otrevlig ton, och när man snäser tillbaks så förstår hon inte varför, eftersom hon inte själv vet att hon låter otrevlig. (Jag har samma problem).
  • 

Utan tvivel ett asperger-tecken!

 

  • Kan aldrig erkänna att hon har fel, även när hon vet att hon har fel. Hon kan inte ta ansvar för sin egen del i sammanhanget. "Alla har fel utom jag", typ.
  • 

Utan tvivel ett asperger-tecken!

 

  • Kan inte ha en relation med nån särskilt länge. Olika män och olika kompisar har kommit och gått ur hennes liv under hela mitt liv.
  • 

För just mig är inte detta giltigt; önskar gärna ha livslånga relationer. Men jag vill inte göra mig till talesman här för andra aspergare.

 

  • Hon gillar inte att göra saker tillsammans med nån (läs; mig) särskilt ofta. Hon har aldrig (eller väldigt sällan) lekt med mig, sjungit, läst böcker etc när jag varit yngre.
  • 

Kan vara typiskt för oss aspergare. Å andra sidan - jag har haft bonusbarn såväl som att jag har bonus-barnbarn - och jag älskar att umgås med dem, läsa sagor, delge dem erfarenheter etc. Men det är såklart i "bonus-läget". Är man bunden, så kan det kännas outhärdligt, helt visst - beroende på levnadssituation.

 

  • Hon har aldrig lyssnat eller förstått när jag försökt berätta om hur jag mår, hon har inte haft något vettigt att säga och inte kunnat föreställa sig hur det känns.
  • 

Grymt... Tycks spegla en väldigt känslokall människa. Men sådana är inte vi aspergare; definitivt inte! Det har vi resonerat oss fram till här i åtskilliga trådar (låt vara, att vi aspergare anklagas för empatilöshet stup i kvarten).

 

  • Hon har haft perioder när hon vägrat äta, spytt upp allt hon fått i sig och bara legat i sängen och vägrat kliva upp.
  • 

Inte specifikt asperger.

 

  • Försökt ta livet av sig några gånger, och fler gånger funderat på det. Har fått ett antal självmordsbrev/sms av henne genom åren.
  • 

Inte asperger-relaterat i förstone.

 

  • När man fråar något så kan hon svara på precis vad som helst utom frågan, och så kan det fortsätta hur länge som helst.
  • 

Njae... Nej! Så tror jag bestämt inte att vi aspergare fungerar.

 

Hoppas att du härmed fick något ytterligare kött på benen...? Hjälper dig annars gärna ytterligare att reda ut. KyssGlad

 

αγάπη

Anmäl
2012-09-11 19:29 #9 av: [Varulv]

#6 Det där du säger, TS, om att din mamma tycks "allergisk" mot sådana "påhopp" om att hon skulle kunna ha någon diagnos - det känner jag igen från flera fall i min verklighet samt att jag vet, att det (rent vetenskapligt) är typiskt för individer med borderline-problematik samt mano-depressivitet (bipolär sjukdom).

"När jag fick mina diagnoser så började hon behandla mig som en diagnos, som om hela jag var uppbyggt på några kriterier, som om jag inte var jag."

Sådär har min sambo betett sig emot mig, något som jag tror att Höstlegenden kan omvittna.

Flört

αγάπη

Anmäl
2012-09-11 19:53 #10 av: PiganX

#7 Nej, jag glömmer inte =) Hennes humör, hur hon mår och hur starkt hon reagerar på saker och ting etc. Vad jag vet har väl inte det med AS att göra, eller har jag fel nu?

#8 Varulv, tack snälla för att du ville hjälpa till så mycket, och dela med dig av egna erfarenheter.

Något som däremot blir svårt för mig ifall vi ska ha kontakt i framtiden, är hur jag ska reagera och vara gentemot henne. För jag har ju mina "problem" med saker och ting, så att säga. Jag har min syn och mina åsikter, och det håller jag ju stenhårt på. Det kanske ni märkt om ni sett mig i nån diskussion här inne på iFokus.

Hur ska jag som anhörig vara? Finns det kurser man kan gå, eller någonstans man kan läsa mer om det? Finns det något jag skulle kunna säga eller göra för att få henne att hjälpa till, med att hjälpa oss om ni förstår hur jag menar?

För just nu är det liksom bara "hej felicia, jag saknar dig //...// behöver dig..." osv, hon erkänner inte att hon gjort något fel tidigare, hon närmar sig liksom utan att försöka ställa något tillrätta. Som om allt ännu hänger på mig. Så även om det är hon som kontaktar mig, så är det mitt jobb att få allt att gå ihop, känns det som.

Anmäl
2012-09-11 20:29 #11 av: [Varulv]

#10 Det där som du beskriver är nog (tyvärr) rättså aspergerskt, är jag rädd. Vi aspergare vet oftast inte om att vi gör fel emot vår nästa. Vi är raka - säger vad vi tycker och tänker i varje läge. Så är det inte mer med det; vi anser oss vara i vår fulla rätt.

Och funktionshindret ligger ju just i detta: vi har svårt för att tänka oss in i den andras ståndpunkter, reaktioner, känslor...

Vi aspergare lever i ett slags ovanför- eller utanför-perspektiv... Vi är  i n t e  "den och den"; vi har ingen identitet i våra specifika individer. Vi ser världen liksom utifrån -  i n t e  inifrån.

Svårt att försöka förklara det där för någon, som inte hänger med på noterna... Obestämd

αγάπη

Anmäl
2012-09-11 20:40 #12 av: PiganX

#11 Ja, men det gör mig så frustrerad. För jag har ganska svårt att se dessa osynliga gränser, har hänt flera gånger att jag gjort folk i min omgivning upprörda eller ledsna just därför. Men när de förklarat hur de känner och varför de känner som de gör, så har jag fått lite mer förståelse för dom, och iallafall kunnat erkänna att jag gjort fel.

Och jag vet - alla människor är olika, även om man har bokstavsdiagnoser. För som jag skrev tidigare så är man ju inte sin diagnos, utan den är ju liksom bara en förklaring till vissa delar av ens beteende.

Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med henne.. Hur jag ska vara liksom. För jag är ju ändå jag. Är otroligt svårt. Rynkar på näsan

Anmäl
2012-09-11 21:04 #13 av: [Varulv]

#12 Ja, så är vi nog funtade, vi aspergare: vi vill väl i alla lägen, och vill lära av våra misstag. Sådan är jag, och sådan är du.

Men din mamma, hon tycks vara av ett annat skrot och korn. Hon är kanske inte intresserad alls av att lära av sina misstag...? Obestämd Hon anser att hon har rätt i alla lägen, och gör sig okänslig för alla former av kritik...

Hm... Obestämd Jag vet, att min sambo har liknande problem med  s i n  mamma... Och de tycks omöjligen kunna hitta någon lösning...

(Kanske skulle ni två ömsesidigt få ut något av detta genom att konferera lite granna om det här, min sambo och du... Obestämd)

 

αγάπη

Anmäl
2012-09-11 21:34 #14 av: PiganX

#13 Ja, fast jag skulle nog säga att hon är en blandning av de båda sakerna du beskriver. Vissa gånger har hon menat väl, men inte förstått hur oerhört stor skada hon gjort. Men samtidigt så har hon aldrig velat höra att hon gör något fel, det finns inte i hennes värld. Obestämd

Ja, kanske det?

Anmäl
2012-09-13 21:10 #15 av: Shine

Oj Felicia.. hej föresten. :)

Jag är ny här på forumet, det är nyfunnet för mig. Kan lite grann om disorders och funktionsnedsättningar av olika anledningar. Jag lär mig hela tiden, suger åt mig allt jag kan och intresset är stort. :)

Ska gå rakt på sak. Vad det än är så behöver hon hjälp! Hon är sjuk!

Mitt tips är: Ta fram info om antisocial personlighetsstörning och Bipolär 3 eller bipolär "mixed state" som det åxå heter. Hur låter den blandningen?

Om du tycker det passar, ge henne det med en fråga om hon kan se sig själv i det du har hittat. Låt henne läsa det när hon är själv så hon inte känner sig anklagad.

Förklara att du är orolig för henne och kan tänka dig följa med henne (om det är så givetvis :) ) och få hjälp och att det finns massor av saker inklusive medicin som kan få henne att må bättre och känna sig mer stabil och nöjd med sin tillvaro.

Hon borde rent krasst inte vara borderline, som vanligen planar ut efter 30 års åldern. Det kan dock ha börjat där... Det finns så många disorders som gränsar till varandra och ibland också går omlott varandra, därför är sånt här så svårt. Hon behöver utredas grundligt. Hon verkar inte må alls bra. :-/

Vet du om hon tar några droger..?

Berätta gärna hur det går och om du hittar nåt mer. Lycka till.

Kram på dej!

Anmäl
2012-09-13 21:48 #16 av: PiganX

Hej Shine, kul med ett nytt ansikte på sajten. Välkommen hit! Glad

Ska läsa mer om det du skrev om, men i dagsläget har vi ingen relation alls till varandra, vi pratar inte alls eller så. Och jag vet vilket hårt jobb det skulle bli att försöka få henne att ens erkänna att hon inte är som alla andra.. Bara man påpekar det blir hon rasande.

Vad jag vet tar hon inga droger, men det tror jag inte.

Kram!

Anmäl
2012-09-14 00:04 #17 av: Shine

Tack så mycket! :)

Skulle det vara nån idé att skicka material till henne? Jag tänker att om hon ändå får den och kan läsa när/om det passar henne? Förstår att det är svårt, men kan man väcka den där lillla lilla tanken hos henne bara på ett så neutralt sätt som möjligt.. så kanske det är värt det?

Jag hoppas ni hittar något sätt att förhålla er till varandra på i framtiden. Oavsett hur messed up ens relation är med närstående, så behöver man dem på nåt sätt och vis ändå. Vet hur sånt kan vara. :)

 

Kramen

Anmäl
2012-09-14 20:29 #18 av: PiganX

#17 Har skrivit ett långt mail till henne nu, som kanske får henne att inse. Om det inte gör det, så kan jag inte göra mer än så..

Anmäl
2012-09-14 21:14 #19 av: Shine

Hoppas det väcker en tanke hos henne. Kanske inte med detsamma men med tiden. Jag hoppas verkligen det kommer öppna upp sig för er! Stort lycka till.

Anmäl
2012-09-14 22:11 #20 av: PiganX

Tack så mycket, Shine!

Anmäl
2012-09-14 22:15 #21 av: [Varulv]

#18 Jag hoppas jag också! Glad

Men som jag brukar säga till min sambo, så bör det bästa hon kan göra vara, att försöka se sin mamma så, som denna i sanning är - och då finns tyvärr inte mycket hopp. En grym sanning, men bättre att försöka inse den, än att hela livet gång på gång stånga pannan blodig i en desperation att aldrig ge upp.

 

αγάπη

Anmäl
2012-09-15 00:02 #22 av: PiganX

#21 Ja, det har du ju rätt i Varulv. Man kan inte ändra en hel person, men man kan ju alltid försöka öka förutsättningarna för en framtida kontakt. Hon har aldrig varit villig att samarbeta eller ens prata om sina problem, och jag har nog inte haft tillräckligt med erfarenheter för att veta hur jag ska bete mig i den situationen heller. Så hon har fått höra både ett och annat från mig, som borde ha knäckt henne totalt. Men så har hon ju också betett sig om en riktigt sjuk människa i vissa lägen.

Så jag gjorde iallafall ett sista försök att nå fram till henne nu, på ett lugnt sätt. Så jag får hoppas att hon lyssnar, jag kan inte göra mer än så.

Anmäl
2012-09-15 13:42 #23 av: [Varulv]

#22 Bara för att förtydliga, feliciahanssen, så vill jag verkligen inte kritisera ditt beteende på några sätt och vis alls. Du gör alldeles säkert helt rätt i vad du gör! Flört

Jag ville bara "förvarna" dig lite grann med referens till det som tydligen är ett parallellfall här i min närhet. Liksom du, så har min sambo gjort otaliga försök att "nå" sin mamma, och hon vill verkligen ha en god vänskapsrelation med henne. Men det tycks som förgjort. Vissa perioder har det gått riktigt bra, och all gammal agg är som bortblåst. Men det ändar upp lika dant varje gång i alla fall: med att modern säger upp bekantskapen och drar sig undan...

 

αγάπη

Anmäl
2012-09-15 17:09 #24 av: PiganX

#23 Ingen fara, Varulv! Kyss Jag förstod att du bara ville förtydliga. Glad

Anmäl
2012-09-15 20:32 #25 av: [Varulv]

#24 Glad

Lycka till nu, och du får jättegärna PM:a mig om utvecklingen av det hela. Som sagt, jag har varit med om liknande saker. Kyss

αγάπη

Anmäl
2012-09-19 04:33 #26 av: PiganX

Jag skrev ett långt mail till henne, och försökte hålla en ganska vänlig ton. Mailet blev väldigt långt, ett A4 papper kanske (om jag skulle ha skrivit ut det). Men det enda jag fick som svar var att hon utretts, och att hon inte hade nån diagnos.

Men då undrar ju jag.. Hur fungerar det när man som vuxen utreds? För när jag hade min utredning så fick både mamma, pappa, gamla lärare, personalen på behandlingshemmet, mormor + annan släkt svara på frågor och fylla i en slags blankett om hur jag fungerat. Känns konstigt om hon gjort hela utredningen alldeles själv, utan att nån som känner henne väl varit med och svarat på något.. Obestämd

Jag tvekar på att hon talar sanning.

Anmäl
2012-09-19 14:10 #27 av: Hera

#26 Jag fick själv välja om min mamma skulle vara med i utredningen eller inte, och hon var den enda som fick svara på frågor och göra en intervju av min familj och släkt. Hade jag sagt att jag inte ville att hon skulle vara med så hade hon antagligen inte behövt.

Anmäl
2012-09-19 14:22 #28 av: PiganX

#27 Fast det låter ju lite konstigt att man får göra en hel utredning själv, utan att nån i ens omgivning får svara på frågor etc. Helst när det gäller henne.

Anmäl
2012-09-19 14:24 #29 av: Hera

#28 Nja, så konstigt är det inte när man är vuxen. Då är man ju oftast mer medveten om sina problem och kan svara på det mesta själv. Dessutom är det många som inte har familj som kan hjälpa till under utredningen.

 

Anmäl
2012-09-19 14:47 #30 av: PiganX

#29 Nja, inte min mamma. Hon har snarare förnekat sina problem under de senaste 16-17 åren, så hon är inte direkt medveten om sina problem. När jag skrev det här långa mailet till henne så svarade hon inte ens på något av det jag skrev, förutom att hon gjort en utredning och inte har nån bokstavsdiagnos.

Anmäl
2012-09-19 14:49 #31 av: Hera

#30 Nej men många, därför tror jag inte det är olika regler för olika personer. Kanske varierar det en del på var man bor, men som sagt är det ju inte alla som har familj, så det vore konstigt om det skulle vara regel aatt intervjua familj och släkt.

Så det är alltså inte omöjligt att hon faktiskt gjort en utredning. Sen kan man ju ljuga hur mycket man vill under en sådan. Om man nu tror att det ger en något.

Anmäl
2012-09-19 14:53 #32 av: PiganX

#31 Har fått svar på min fråga iallafall.. Jag tänkte att det borde vara så, eftersom det var såååå många som var inblandade när jag skulle utredas. Mina 2 gamla lärare, föräldrar, mormor, 2-3 olika socialsekreterare och personalen på hemmet.

Eftersom jag vet att hon har någon diagnos, så måste det vara så att hon ljugit under utredningen eller ljuger nu om att hon ens gjort utredningen.

Anmäl
2012-09-19 14:59 #33 av: Hera

#32 Likaså när det kommer till lärare och sådant, många gånger kan det vara svårt eller omöjligt att få tag på gamla lärare från när man var liten när man är vuxen.

Att du vet att hon har en diagnos låter konstigt för mig, då du vad jag vet inte är utbildad pyskolog eller läkare. Däremot förstår jag att du misstänker att hon har någon typ av diagnos.

 

Anmäl
2012-09-19 15:11 #34 av: PiganX

#33 Men herregud, jag väljer väl själv vad jag vill använda för ord? Du behöver inte rätta mig. Men jag är helt övertygad, så jag kan säga att jag vet att hon har en diagnos. Man kan "veta" på olika sätt.

Anmäl
2012-09-19 15:17 #35 av: Hera

Jag har också varit övertygad om att folk haft diagnoser, sedan har de visat sig att dom inte haft det. Precis som jag varit övertygad om att personer inte haft diagnoser, och sedan har det visat sig att dom haft det.

Du får självklart använda vilka ord du vill, men vet gör du faktiskt inte. Finns ingen anledning till att tända till för det. Det är ju knappt de utbildade alltid vet.

Du är faktiskt själv ganska duktig på att kommentera vilka ord andra använder, så varför du reagerar när någon kommenterar dig förstår jag inte. Att veta är en definitiv sak. Att misstänka en helt annan.

Får en känsla av att du åter igen tar mina kommentarer för personligt. Det är inte det som är syftet.

Anmäl
2012-09-19 15:25 #36 av: PiganX

Det är skillnad på "folk" och någon man känner utan och innan och har levt med sen dag 1. Att du så gott som ifrågasätter huruvida min mamma har någon bokstavsdiagnos eller inte, är ju helt absurt. För du känner varken henne eller mig, och har inte en aning om hur hon fungerar.

Jag vet att hon har en bokstavsdiagnos, oavsett om det finns på papper eller inte just nu. Stör du dig på det eller? För isåfall får du fortsätta kommentera väääääldigt länge.

Och ang det sista; har du något problem med mig eller? För isåfall får du gärna berätta vad det problemet är. Vad jag vet brukar jag inte agera språkpolis, brukar däremot tycka till ifall jag inte håller med en person. Big difference.

Anmäl
2012-09-19 15:32 #37 av: Hera

#36 Du har kommenterat bland annat mina ordval i minst 2 inlägg på andra sajter, därav den kommentaren i slutet. Har inga problem med dig, bara påpekade detta då du reagerade så nu.

Du vet inte vilka dessa "folk" är som jag syftar på. Det kan vara familjemedlemmar, tänkt på det? Nej, precis.

Jag anser att du bedrar dig själv då du tror dig veta. Men du får gärna fortsätta med det. Min poäng är och var att man inte ska gå runt och anta saker på det viset, då man många gånger kan ha helt fel.

Alla som är annorlunda har inte diagnoser, trots att man vill och lätt kan tro det. Ofta är det lättare att acceptera att folk skulle ha en bakomliggande diagnos som förklarar deras beteende.

Vet gör man då personen fått en riktig utredning och fått svart på vitt att denne har en diagnos. Tror/misstänker gör man innan.

Det var allt :)

 

Anmäl
2012-09-19 15:42 #38 av: PiganX

#37 Har du några problem med hur jag bemöter dig i andra trådar får du gärna PMa mig, men den här tråden är till för att diskutera om min mamma, utredningar och diagnoser. Inte vad du anser om mig, eller att du verkar tro att jag tror att alla som är annorlunda har diagnoser. Tänker inte ens försvara mig, haha Tungan ute

Anmäl
2012-09-19 15:44 #39 av: Hera

Jag diskuterar ju just utredningar och diagnoser. Sen att jag reagerade på din reaktion är inte konstigt.

Det var inte det mina inlägg handlade om i huvudsak, men när jag får en fråga förklarar jag. Tror du det har varit syftet med mina inlägg så har du missförstått dom rejält.

De handlade om att man inte alltid har rätt i det man misstänker.
Inte heller är syftet att du ska försvara dig. Däremot att uppmärksamma problemet med att anta saker.

Anmäl
2012-09-19 15:53 #40 av: PiganX

Men snälla lilla gumman, du känner inte mig och behöver inte förklara för mig vad jag har problem med. Kyss

Var bara snäll och sluta kommentera i min tråd. Tack på förhand!

Anmäl
2012-09-19 15:55 #41 av: Hera

Måste ställa en fråga.

Om din mamma hade gått och gjort en ordentlig utredning som du fått vara med på, och hon inte hade fått en diagnos, hade du trott på utredarna då?

 

Anmäl
2012-09-19 15:57 #42 av: Hera

Såg inte ditt inlägg fören nu.

Lämnar tråden. Men ett tips är att inte kalla folk som är betydligt äldre än dig för "lilla gumman". Ser löjligt ut och dessutom blir det dålig stämning när man är spydig utan anledning.

Jag har inte varit otrevlig mot dig eller kallat dig för saker. Väntar mig samma respekt tillbaka.

Anmäl
2012-09-19 15:57 #43 av: PiganX

Om jag fått vara med henne och sett till att hon svarade ärligt, och de ändå inte hade satt en diagnos på henne - ja. Men det är inte det som är det väsentliga i den här situationen, det som betyder något är att hon ska söka hjälp för sina problem, vilket hon vägrar.

Anmäl
2012-09-19 16:00 #44 av: PiganX

#42 Behöver inte dina tips.

Anmäl
2012-09-19 17:33 #45 av: Marinas Mix

Om du inte vill ha våra tips och råd, varför startar du då denna diskussion?

Pyssliga hälsningar Marina.
Sajtvärdinna på Pärlpyssel *Min blogg*
Häng med in i det nya äventyret på BeadCraft

Anmäl
2012-09-19 17:41 #46 av: PiganX

Jag ville inte ha fler tips av just Hera, som du kanske ser. Tycket du att din fråga bidrar med nåt viktigt till den här diskussionen, eller kände du bara att du var tvungen att ifrågasätta min orsak till att starta den här tråden?

Anmäl
2012-09-19 17:50 #47 av: Shine

Felicia. - Jag tror man som närstående/anhörig kan begära en träff med psyk och uttrycka sin oro för exempelvis sin mamma. Beroende på hur pass de ser på saken som abnormal eller ej, så kan de kalla henne för ett möte och kanske göra lite tester och fråga ut henne.

Det skulle ju vara intressant att veta vart hon varit och hur de har "avdiagnosticerat" henne. Men jag förstår att du är inne på en öm punkt när du får korta svar på längre frågor, så det kan vara svårt att få reda på då utan att röra runt i såret mellan er ytterligare.

Tycker du även att hon är manupulativ och intelligent, så säg det på anhörigmötet i så fall. Är hon "smart" kan hon ju relatera till andra "normala" i sin omgivning och svara på en psykiatrikers frågor, utifrån denne, istället för sig själv. För att inte verka sjuk eller liknande. Kanske låter konstigt, men det är inte helt ovanligt eller till och med vanligt inom viss diagnostistik. Det kan vara först i extrema fall som abnormaliteten även märks inför andra och att de då också kan agera.

Vet du om någon annan uppfattat henne som "konstig" eller liknande sätt som du reflekterat över?

Alltså, Har du övervägt om det kan vara dina svårigheter som får dig att se annorlunda på henne och hennes reaktioner? Det är ju ännu vanligare, så inget konstigt med det i så fall. Det händer även de odiagnosticerade. :)

 

Ha en fin kväll.

Anmäl
2012-09-19 18:03 #48 av: Marinas Mix

#46 Spelar det någon roll vad vi säger eller föreslår? För du verkar ju redan ha bestämt dig för hur det är.

Det gör att vi kanske inte har någon lust att lägga tid på att komma med förslag och lösningar. Trots att vi har mycket erfarenhet av livet som du kanske kunde haft nytta av.

Pyssliga hälsningar Marina.
Sajtvärdinna på Pärlpyssel *Min blogg*
Häng med in i det nya äventyret på BeadCraft

Anmäl
2012-09-19 18:05 #49 av: PiganX

Åh, tack för dina tips, Shine! Glad Jag visste faktiskt inte att man kunde kontakta dem ang det. Men vet inte om det är aktuellt, då hon inte är nån fara för sig själv eller nån annan (vad jag vet). Det har lugnat ner sig, hon försöker inte längre ta död på sig själv. Och det är ju en annan del av problemen, så att säga.

Jo, även andra har uppfattat henne som konstig. Har ju bott i Kiruna och till befolkningen är det en ganska liten stad. Och där sprids ju snack och sådant tusen gånger fortare. Så de flesta har på ett eller annat sätt sagt att något inte står rätt till där uppe, och då syftar jag inte på det här med bokstavsdiagnoser.. Eller det kanske har sin del i allting? T.ex oförmågan att kunna förstå andra eller se sin egen del i saker och ting, det kan ju ha urartat till något mycket större nu när jag tänker efter.. Men iallafall, tillbaks till frågan: Ja, fler än jag har uppfattat henne som udda. Bl.a min pappa, som känt henne mycket väl i många år nu.

Nja, mina svårigheter får inte mig att se annorlundare på henne än vad andra gör. (Förutom vissa på iFokus som inte känner henne förstås). Däremot så har våra svårigheter krockat med varandra, och därför har vi inte längre kontakt. Förutom det där mailet då, som hon inte svarar på..

Kram!

Anmäl
2012-09-19 18:06 #50 av: PiganX

#48 Vill du inte komma med tips så låt bli då. Just nu tillför du inte mig något annat än irritation, vilket jag absolut inte behöver mer av just nu.

Anmäl
2012-09-24 22:01 #51 av: fanniiiiie

Står faktiskt till 100 på Felicias sida nu, inte bara för att hon råkar vara min bästa vän, utan för att även jag är 1000 % säker på att hennes mamma måste ha någon slags diagnos.

Om ni bara visste säger jag bara Tungan ute

 

Anmäl
2012-09-25 00:09 #52 av: [Varulv]

Jo, även jag anser att Goldenbeadcats inlägg #45 och #48 var irrelevanta och ovederhäftiga, egentligen å det grövsta.

 

αγάπη

Anmäl
2012-09-25 01:17 #53 av: Marinas Mix

#50. Jo jag vill komma med tips, men efter att ha läst dina svar till Hera som också ville hjälpa till, så vill jag inte sätta mig i den situationen att försöka formulera mig på ett så bra sätt som minimerar risken för missförstånd, kräver alldeles för mycket av mig och om risken är att jag då får samma bemötande som du gav Hera så tappar jag genast lusten, men om du skulle ändra dig och lyssna och läsa med ett öppet sinne, så ska jag gladeligen dela med mig av mina erfarenheter, för kanske något av vad jag lärt mig, kan hjälpa dig att komma vidare i relationen med din mamma

Pyssliga hälsningar Marina.
Sajtvärdinna på Pärlpyssel *Min blogg*
Häng med in i det nya äventyret på BeadCraft

Anmäl
2012-09-25 01:34 #54 av: PiganX

#53 Hera kom med bra tips i sina 1-2 första inlägg i tråden, där hon berättade att det faktiskt inte alls behöver vara så att fler får delta i utredningen om man är vuxen. Men sen handlade det mest om att påpeka att jag har problem eftersom jag antar saker, kommentera mitt ordval osv osv. Det anser inte jag vara att hjälpa, eftersom det bara gjorde mig irriterad när hon kommenterade utan att komma med något vettigt (enligt mig).

Och som jag sa tidigare, så vill du inte komma med tips så gör inte det. Så enkelt är det. Och jag bemöter andra som jag själv blir bemött. Givetvis blir jag irriterad när nån ifrågasätter mig och mitt ordval när det gäller något jag är 100% säker på.

Jag skulle inte vara otrevlig eller spydig mot dig utan anledning, Goldenbeadcat. Det tror jag nog att du själv också förstår. Jag har inte för avsikt att såra någon, eller vara elak. Jag blir som sagt bara irriterad när nån ifrågasätter saker gång på gång, som för mig är totalt självklara.

Och så ser jag inte riktigt meningen i att du la dig i tidigare.. Men men.

Som sagt, om du har några tips, så får du gärna komma med dom. Har skickat 2 mail till min mamma nu utan något svar, vilket gjort mig riktigt irriterad. Jag förstår inte alls hur hon tänker. Och det enda jag begär av henne är att förklara hur hon tänker. Men det verkar vara för mycket begärt. Är riktigt frustrerande.. Obestämd Är som att försöka prata med någon som talar ett annat språk och lever i sin egna lilla värld.

Anmäl
2012-09-25 08:20 #55 av: Hera

#54 Att du inte gillar de andra råden jag kom med ger dig inte rätt att vara otrevlig. Totalt meningslöst att bli otrevlig för att någon skriver något som går emot det du tror eller för att någon ifrågasätter.

Anmäl
2012-09-25 10:48 #56 av: Höstlegenden

Nu lugnar alla ner sig i denna tråden, tack! Kyss

Just nu orkar jag inte riktigt med sådant här.

Det är trådstartarens (TS) tråd och jag kan tycka att hon bestämmer till viss del i den.

Att inte svara en person som är otrevlig är ett bra sätt att inte förstora negativa vibbar.

Jag sitter här och funderar på om jag ska rensa i tråden, låsa den eller om ni klarar av att lugna ner er själva utan hjälp?

Snäll goa ni, tjafsa inte!!! Kyss

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2012-09-25 12:11 #57 av: Hera

// Done

Anmäl
2012-09-25 12:46 #58 av: Höstlegenden

Tack Hera! Kyss

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2012-09-25 21:08 #59 av: PiganX

Tack Hanna! Kyss Och jag är redan lugn.. Glad Blir som sagt bara irriterad när nån ifrågasätter saker som för mig är självklara. Men men..

Anmäl
2012-09-26 10:41 #60 av: Shine

Felicia - Jag kommer att tänka på om det kan vara nån idé att försöka sig på nån slags terapi? Du, din mamma och en terapeut?

Jag kommer inte riktigt ihåg hur långt ifrån varandra ni bodde, om du har berättat det, men skulle det vara ett alternativ? En terapeut kan ju också eventuellt se vissa drag och rekomendera vidare?

Är din mamma intresserad av en god relation med dig? Förslagsvis skulle man kunna presentera det för henne att du gärna vill ha en bra relation men kan behöva lite hjälp på vägen? Vad tror du?

 

(F.ö och lätt ot... är det nån slags grälsjuk period som jag bör känna till? Nån blir grinig och bara förolämpar andra helt utan synlig anledning..? Rynkar på näsan sen när blev personangrepp ok?... nej, menar inte dig för fem öre felicia. Kyss bara en spontan reflektion från min sida )

Anmäl
2012-09-26 17:03 #61 av: PiganX

#60 Hm, already done.. Haha, vi gick i terapi våren och sommaren 2011. Har gått i terapi både hos BUP, familjeresursteamet och soc. Vi bådde med varann i perioder då, det var under den tiden jag skulle försöka jobba mig tillbaks till henne, bygga upp en stark relation från grunden etc. Hade många telefonmöten med terapeuten också. Och allting gick jättebra, tills jag flyttade tillbaks. Det var då jag insåg att felet inte låg i våran relation, utan hur vi funkade i vardagen. Vi funkade inte alls med varandra, så fort vi befann oss under samma tak som mor och dotter så brakade allt samman. Hon bor i Kiruna, och jag i Stockholm. Och när hon var här och hälsade på så gick det superbra, för då var det mer som två väninnor som träffades, än en mor som skulle uppfostra sin dotter osv.

Det jag vill just nu, är egentligen bara att få höra att hon gjort fel. Jag vill ha ett erkännande, eftersom jag så många gånger bett om ursäkt, och erkänt att jag gjort fel. Men hon har inte gjort det under hela min livstid. Men efter att jag skickade det senaste mailet så sa farsan åt mig att jag kanske inte ska pressa henne, utan vänta på det istället. För nån dag måste det ju komma.

Och så vill jag se en förändring från hennes sida, vilket jag tydligt berättat. Vet bara inte hur jag ska komma dit, till den där förändringen.. Hon är absolut intresserad av att ha en relation med mig, hon har ju försökt kontakta mig i över ett år och jag har bara nekat. Men jag har lite högre krav, för under hela mitt liv har vi sopat alla bråk under mattan. Den här gången vill jag reda ut saker, annars kan jag inte gå vidare.

Kram på dig, Shine!

Anmäl
2012-09-26 20:40 #62 av: [Varulv]

#61 Efter att ha läst de senare inläggen, så stärks min övertygelse om att du, Feliciahanssen, och min sambo har ett parallellfall med era mödrar.

Och jag kan till fullo känna in din frustration i det, att du varken får bu eller bä från din mamma. Det måste vara hemskt! Och på liknande sätt är det för min sambo.

Jag tycker uppriktigt synd om er båda.

Nu har jag inte vidtalat min sambo om detta, men jag tror faktiskt att ni båda skulle ha ett winn-winn-koncept i, att kunna dryfta era respektive dilemmor med varandra... Obestämd Om du vill, så kan jag försöka ordna så, att du och min sambo kan samtala om problemen ni har med era mödrar...? FlörtGlad

αγάπη

Anmäl
2012-09-26 22:28 #63 av: Shine

Ett moget ställningstagande av dig Felicia. Glad Att du vill ha mer, utveckla istället för att sopa... Det är ju faktiskt svårt att bara täcka över förflutet. För en vacker dag kommer det en byracka och gräver upp skräpet. Flört Antingen i personform eller känslomässigt. Att reda ut saker är enda sättet att kunna lämna saker bakom sig. Jag hoppas bara du kommer att kunna reda ut det tillsammans med din mamma.

Jag tror det är extra svårt för en mamma att erkänna för sitt barn att de gjort fel. Över lag. Jag tror det krävs en viss sorts styrka för det. Och lever man dessutom i förnekelse så blir den utmaningen otroligt distant. Förändringen måste nog komma före en ursäkt och en förklaring. Och innan det kommer en sorts acceptans, insikt om sin sits och en utsträckt hand efter hjälp. Jag tror det är svårt att gå genvägar. Jag hoppas verkligen att hon kan finna frid och eftertanke i sig själv såpass så småningom.

Jag har ett lite annorlunda förhållande till min egen mamma också, fast på ett annat sätt. Jag känner mycket väl igen det att man kan bli lite olika behandlad beroende på vart man befinner sig. Det kan vara svårt att vara stark i en sån situation och inte gå i "fällan". Att uppföra sig som man blir behandlad så att säga.

Vad gott att du kan prata med din pappa om det iaf. :) Han har ju en annan relation till henne från en annan vilkel. Den är minst lika viktig, även för dig som vill utöka din förståelse i hennes situation/ev sjukdom/problematik.

Kramar tillbax. Kyss

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.