Annons:
Etiketterfamiljanhörigarelationer
Läst 5097 ggr
redheadgeorgeous
9/12/12, 9:16 AM

Ung mamma med ADD

Hej där ute!

Jag är en 20årig mamma till en dotter född 2 Juli 2012, jag har dessutom ADD. Jag fick diagnosen för 1½ år sedan och hade precis börjat lära mig att leva med min sjukdom när jag fick reda på att jag och sambon väntade barn. Innan jag fick reda på det åt jag Concerta och det fungerade bra, men jag var tvungen att sluta. Det fungerade verkligen att vara utan när hon låg i magen. Under hela gravideten lärde jag mig mer och mer att leva med mitt handikapp och vardagen blev nästan så normal som det går.

Men någon vecka efter att hon var född kände jag att det mesta i min vardag inte fungerade som jag hade fixat upp det innan hon kom ut. Allt blev svårare att hänga med och jag glömmer saker nästan hela tiden när det gäller hemmet och mig själv. Jag har inga problem med att glömma saker när det gäller henne. Så jag pratade med en barnmorska som pratade med deras kontakt på psyk, som sedan ringde upp mig. Jag fick gå upp och skriva på papper så dom fick min journal från staden jag bodde i innan för att jag skulle få börja med min medicin så snabbt som möjligt. När hon hade ringt hittade jag en oöppnad burk i medicinskåpet och tänkte att jag kunde börja äta tills jag fick nytt. Förra veckan fick jag ett brev därifrån om en tid den 28:de och innan dess får jag tydligen ingen medicin. Det enda jag har hemma att klara mig på räcker inte tills dess, så jag fick sluta äta.

Jag har dock atarax för min ångest och mina ångestattacker, men det dämpar ju bara för en liten stund. Jag känner mig så förvirrad och är rädd att jag inte är det bästa för min dotter. Jag tycker verkligen att sjukvården kan vara otroligt seg.

Fast nu var det inte därför jag skrev ett inlägg. Utan det var mer för att fråga om det finns fler unga mammor där ute med bokstavssjukdom, eller mammor över huvudtaget för den delen som kanske har lite tips. Hur klarar man vardagen relativt okej med en liten sötnos som inte har några rutiner ännu? Är väldigt tacksam för svar.

Hannah

http://bokstavsmama.blogspot.com/

Annons:
Admantine
9/13/12, 5:36 PM
#1

Hej redheadgorgeous, Det är visserligen länge sedan jag var tjugo år och fick mitt första barn som nu har sett till att jag har två underbara barnbarn. Jag var ganska okontrollerbar innan jag blev gravid. Flaxade runt och festade etc. Jag upplevde graviditeten som en underbar tid. När han väl var född så blev jag liksom mer "vuxen" och ansvarstagande. När jag fick andra barnet var jag 29, men vilken skillnad! Jag blev nästan överbeskyddande, oroade mig jämt för att det skulle hända mina barn något. Nästan nojjig var jag. Jättejobbigt med all oro, samtidigt som jag blev mer och mer disträ i huvudet. Stängde liksom av allt som hände runt ikring när det blev för mycket. Jag hörde inte ens mina barn ibland, så de utarbetade ett system för att få min uppmärksamhet; de kallade mig mamma ett tag tills jag stängde av, då skiftade de till mitt namn tills jag stängde av, och sen rullade det på så. Kluriga barn :-) Jag fick min diagnos och därmed Concerta för ett par år sedan. Undra hur det hade varit om jag fått diagnosen tidigare…

redheadgeorgeous
9/14/12, 4:23 PM
#2

Okej. Jag är väldigt oroligt för min dotter. Att något ska hända henne eller att jag ska råka skada henne eller något sådant. Dock känner jag mig faktiskt mer vuxen efter att jag fått henne. Man har fått något man verkligen måste se till att ha hand om, man kan inte längre bara göra som man vill och det känns skönt.

Hannah

http://bokstavsmama.blogspot.com/

OogleMoogle
9/14/12, 4:39 PM
#3

Hoppas att det går bra för dig. Att du kan få hjälp och stöttning så att allt går bra. :)

Jag har funderat på det här mycket själv, för jag börjar komma i den åldern att jag funderar på barn inom några år. Jag vill verkligen bli mamma, men jag är väldigt orolig för hur jag ska klara av det med de problem jag har.

ADD, ångestproblem och depressioner ger ju inte direkt en perfekt grund att stå på som förälder och det finns ju dessutom en stor chans att mitt barn skulle ärva min problematik. Jag vet ärligt talat inte om jag vågar. När jag i långa prerioder inte ens kan ta hand om mig själv så undrar jag om jag verkligen kommer kunna hantera att vara förälder. Det är ju ingen som kan svara på det egentligen, men jag ville mest skriva av mig dom här funderingarna.

Jag tror verkligen att man kan klara av att ha barn helt perfekt även med de här diagnoserna, men det innebär ju att man måste tänka på en hel del för att ta hand om både sin egen hälsa och ta hand om sitt barn.

redheadgeorgeous
9/14/12, 9:47 PM
#4

Jag var också lite orolig inför att mitt handikapp skulle göra det jobbigt att ha barn. Men längtan efter barn övervägde mer än att inte skaffa bara för mitt handikapp. Hittills har det gått bra, lite små jobbiga stunder. Dock tror jag det blir jobbigare när hon börjar på dagis/skola, när man ska hålla reda på saker åt henne också. Med tanke på att jag är så dålig på att hålla reda på saker åt mig själv. Men jag har ju min sambo till hjälp, så jag hoppas det löser sig.

Hannah

http://bokstavsmama.blogspot.com/

OogleMoogle
9/15/12, 4:48 PM
#5

Ja, alla behöver ju hjälp. Det är bara att hoppas på att få förståelse och stöttning från omgivningen. Speciellt skolan blir ju jätteviktig då eftersom både förälder och barn kommer att behöva extra tydlig information och hjälp så att man kan klara sig igenom det. Det är väl några år kvar än, så vi kan väl hoppas på att samhället anpassas och blir snällare mot oss med speciella behov i framtiden :)

redheadgeorgeous
9/15/12, 5:37 PM
#6

Det är i alla fall 7år innan hon börjar skolan. Så något bättre borde det väl hinna bli på den tiden tycker jag.

Hannah

http://bokstavsmama.blogspot.com/

Annons:
Admantine
9/20/12, 1:24 AM
#7

Jag misstänker att min yngste son som nu är 25 har ärvt en del problematik från mig. När han gick i skolan blev det ständigt konflikter med lärare… Då han är väldigt intelligent och verkar ha "ärvt" tekniksinne och språksinne efter mig så blev det problem när han korrigerade exempelvis engelskaläraren i uttal, vilket läraren inte kunde acceptera. Detsamma hände med svenkaläraren som också råkade vara klassföreståndare. Hon sa rent ut att han skulle få problem i gymnasiet eftersom där måste man själv ta ansvar och att han inte skulle klara det! Grundskolan var ett helsike för både honom och mig med alla möten där lärarna tyckte både det ena och det andra. Lyckligtvis fick han till slut plugga i en mindre grupp och fick eget rum när han skulle göra uppgifter och läsa. Han klarade gymnasiet galant och blev head hunted av ett företag där han nu är servicetekniker inom audio/video! Där fick hon bita i den mögliga citronen den inkompetenta läraren :-) tursamt nog är jag väldigt envis när det gäller mina barns väl.

OogleMoogle
9/20/12, 6:49 PM
#8

#7 Ha! Så skönt att höra att han lyckades så bra i livet trots oförstående lärare :D Jag vet inte hur många gånger jag desperat frågade mina lärare varför i helsike jag skulle sitta i timtal och plågas med matten när jag ändå inte förstod den. Jag visste ju redan då att jag aldrig skulle vara beroende av dom kunskaperna som stor. Dom envisades med att alla måste kunna matte för det bara är så.

Jag har klarat mig perfekt ändå, och i verkligheten så får man ju faktiskt både räkna på fingrar, miniräknare eller be en kompis om hjälp ifall man undrar något. Om jag hade velat bli ekonom så hade jag förstått lärarnas argument, men nu är det ju inte så och jag jobbar på med min konst och suckar åt samhällets prioriteringar i vad som anses vara viktigt och rätt.

Men för att återgå till ämnet om föräldraskap och diagnoser så hade jag ett långt samtal med min samtalsperson idag om hur jag troligtvis ärvt alla mina psykiska problem från mina släktingar. Det känns så konstigt, för det är så uppenbart när jag tänker på det.

Pappa har troligtvis alltid varit deprimerad men han håller masken och låtsas inte om det, men det märks ändå. Hans pappa var psykiskt sjuk under långa perioder och även min farmor har problem med ångest.

Mamma har också alltid hållit masken på bekostnad av sin hälsa. Hon höll ihop med min pappa i 20 år "för barnens skull" och det slutade i ett migränanfall som varade i tre månader då hon inte kunde röra sig eller ens öppna ögonen. Sen skiljsmässa.

Mormor visade ärren från sitt eget självskadebeteende för mig i förtroende. Hon har aldrig velat berätta men hon såg mina ärr och ville att jag skulle veta att jag inte är ensam.

Vilka problem kommer mina framtida barn att ärva? Vad är det för gener jag för vidare? Jag är så totalt utmattad och förvirrad just nu. Behövde skriva av mig.

redheadgeorgeous
9/21/12, 8:01 AM
#9

Oj, nu blev jag rätt orolig för vad min dotter ska ärva av mig.. Har haft deperission tidigare i livet och då skadat mig själv, nu har jag ångest och panikattacker. Har min ADD såklart. Sedan min sambo och min dotters pappa har deperission och har också skadat sig.

Känns kanske inte som de bästa förutsättningarna, men vad ska man göra? Kan ju inte låta bli att skaffa barn för det. Det har väl kanske lite med hur man uppfostrar barnen med. Jag kommer prata om mitt förflutna för min dotter och frågar hon om ärren ska jag berätta för henne.

Hannah

http://bokstavsmama.blogspot.com/

OogleMoogle
9/21/12, 11:02 AM
#10

#9 Förlåt. Ville verkligen inte göra dig mer orolig. Man måste ju skaffa barn när man vill och känner den längtan. Ens egna problem ska inte behöva stå i vägen för det.

Jag är ju glad att jag finns, trots mina problem och att jag fått dom från mina föräldrar. Dom har gjort ett bra jobb med mig ändå :) Det jag önskar är att dom hade pratat med mig mer och visat mer förståelse. Dom har alltid förnekat sina egna problem och förnekade länge mina också. Om man är öppen och steg för steg tar livet som det kommer så bir det nog jättebra, oavsett vad som händer.

redheadgeorgeous
9/21/12, 3:19 PM
#11

Jag förnekar ju inget med mina problem eller något sådant. Jag försöker leva med dom i så stor mån som det går och varje dag lär jag mig något nytt knep som gör det lite lättare.

Kommer i framtiden förklara varför vissa saker är svårare för mig och varför jag vissa dagar inte orkar gå i annat än myskläder eller helst vill ligga i sängen och inte göra så mycket. Det kommer jag förklara när hon blir stor nog att förstå.

Hannah

http://bokstavsmama.blogspot.com/

OogleMoogle
9/21/12, 3:32 PM
#12

Ja, man kan ju inte berätta allt på en gång för ett barn. Lite i taget är nog jättebra. Speciellt om hon frågar.

Jag är ju inte gravid eller har barn, men vill ju i framtiden. Då kommer jag också behöva hitta bra sätt att förklara varför saker är som de är, var ärren på armarna kommer ifrån och så.

Vet faktiskt inte hur man förklarar sånt för ett barn, men jag tror att ärlighet är bättre än att dölja. Jag blev så förvånad när min mormor visade det ärr hon har på handleden. Det var för några månader sen bara och jag har inte haft någon aning om detta tidigare. Självskadebeteende beskrivs ofta som ett modernt problem i media, som om det bara är tonårstjejer som gör det, men psykisk ohälsa har alltid funnits. Jag fick reda på att min farfar legat inne för psykos också. Har aldrig haft kontakt med honom dock och han är död nu. Jag undrar om det finns fler saker min pappa inte vill berätta. Det här fick jag höra av min farmor.

Jag önskar att mina föräldrar hade varit mer öppna och vågat prata om känslor, men i min familj var det tydligen viktigare att allt skulle se fint och ordnat ut. Jag kan se det så tydligt nu som vuxen. Jag hade nog mått bättre om alla i familjen faktiskt kunnat prata om sina känslor.

Upp till toppen
Annons: