Annons:
Etikettdiverse-npf
Läst 3050 ggr
OogleMoogle
9/12/12, 1:43 PM

Ursäkter och lathet?

Jag känner att jag behöver skriva av mig lite ilska angående de här orden som ständigt tycks återkomma när bokstavsdiagnoser diskuteras i media och på nätet.

Gång på gång så har jag stött på dessa åsikter.

"En diagnos är ingen ursäkt för lathet."

"Jag har ADHD/ADD/Aspberger (eller vad som helst) och klarar minsann både jobb och småbarn, så då borde ju alla klara det!"

"Allt handlar om inställning och de som inte klarar sig är helt enkelt inte bra nog på att hantera sina diagnoser."

"Jag har den här diagnosen men skulle aldrig få för mig att använda den som ursäkt för min inkompetens."

Nu är de här samanfattningar av olika vanliga saker som jag stött på. Inte på det här forumet och inte på seriösa sidor, men de finns där ute och de är vanliga. Hur reagerar ni när ni läser sånt?

Personligen så blir jag jätteledsen och ganska arg. Jag är ju såklart en väldigt känslig person som lätt tar åt mig.

Det jag tänker när jag stöter på sånt här är att man sprider bilden av att trots diagnos så är den så kallade "latheten" fortfarande något man ska skämmas för. Att om man inte är expert på att hantera sina problem så har man ändå sig själv att skylla, och "inkompetensen" är något som är ens eget fel.

Jag har kämpat hela livet med min egen självbild som en lat, bortskämd och korkad människa. Jag har kämpat som en galen för att framstå som duktig och ordentlig för att maskera mina problem för omvärlden. Det är inte förrän nu som jag kan acceptera och finna en ro i att veta att det är något jag inte kan rå för. När jag då läser sånt här så raseras den sköra självbild jag lyckats bygga upp och jag känner mig lika hemsk och lat som jag alltid gjort. Att den ro och acceptans jag funnit ses som "ursäkter" i andras ögon.

Nu pratar jag inte om typ: "Hämta ett glas vatten åt mig, jag har ADHD så jag orkar inte." (vilket jag har svårt att tro att det händer)

Lathet för mig är när man är kapabel till att göra något men när man avstår av bekvämlighet. Inte när man vissa dagar mår så dåligt att matlagning blir lika svårt som att bestiga ett berg och därför avstår.

Hur möter man såna här åsikter? Hur gör man för att inte ta åt sig? :(

Annons:
Adur
9/12/12, 9:29 PM
#1

Åh, jag blir arg bara jag läser dina exempel på kommentarer! Men kanske kan man inte säga så mycket om de som inte har någon egen erfarenhet. De vet helt enkelt inte bättre. Men en sak retar mig mer än annat, och det är folk som själva har tagit sig igenom någon form av hinder i livet, och sedan tycker att de har rätt att döma alla som inte klarar samma sak. Typ någon med invandrarbakgrund som har fått ett toppjobb och anser att det bara handlar om att anstränga sig. Att de invandrare som inte lyckas lika bra, bara har sig själva att skylla. Samma sak med olika handikapp. Den här "kan jag så kan alla"-mentaliteten är förödande. Jag har heller ingen aning om hur man bemöter sånt. Ibland brukar jag säga något i stil med "Nja, riktigt så funkar det ju inte" . Bara att inte låta påståenden stå oemotsagda är en poäng i sig.

Cafesinner
9/12/12, 11:08 PM
#2

Känner så väl igen det där. Om jag har ett problem och mamma säger att det beror på ditt eller datt och jag säger nej mamma det är min ADHD ( eller liknande )så fnyser hon i princip åt mig och säger att det inte är något man ska börja identifiera sig med eller något i den stilen. Varför inte?! Det är en del av en. Man får inte en diagnos ställd för att man sedan ska ignorera den och jobba sönder sig och skita i att sköta sitt eget psyke/kropp, utan för att det ger klarhet i varför saker är som de är, och att man själv inte kanske kan påverka det - i alla fall inte lika mkt som folk/man själv skulle önska…

Nyss när jag sov fruktansvärt dåligt och min lärare liksom höjde ögonbrynen och frågade om jag inte blev trött av det osv, så svarade jag att jo jag orkar knappt gå till skolan. Då sa hon att pff ja då på natten vid fyra sover jag som bäst och bladida, och jag svarade att jo fast… (motvilligt och kände mig pinsam) "jag har ju ADHD.. så det..:" och hon avbröt, ja men bara för man har ADHD behöver man ju inte sova dåligt!
Som om det som står på wikipedi i princip måste stämma för alla. När jag sedan förklarade hur det påverkar mig kände hon sig lite dum, men man ska liksom inte behöva det varje gång.

indra-bus
9/12/12, 11:30 PM
#3

Mycket bra tråd..

Jag fikade i dag med två kompisar. Å en av dem sa att har man sagt, att man ska ringa upp någon om en timma o inte gör de. Är de inte ok o typ ohyfsat.

Men jag kan glömma de inte alltid. Men kommer något i mellan eller om jag söar in i något så glömmer jag de. Kan komma på de flera timmar senare.

De beror inte på att jag är respekt lös utan att de lätt blir så för mig. O de som känner mig väl vet ju att de är så o ringer mig i stället. Men enligt dem är adhden ingen usäkt. Ok kalla de då allment tank spidd o förvirrad eller vad ni vill. Men jag glömmer oftare än andra. O de är ju inte med vilja.

Jag glömmer andra saker oxå oftare än andra.

Jag äter inte mina vänner.  Djur har rättigheter. Djur vill oxå leva.

PiganX
9/13/12, 8:08 AM
#4

Jag vet faktiskt inte hur man gör för att inte ta åt sig.. Jag tror nog att man kommer få höra olika kommentarer genom hela livet. Jag har fått höra mer än en gång att jag inte ska skylla mitt beteende på att jag har Asperger. Men det gör jag ju inte! Diagnoserna jag har är en förklaring till varför jag är som jag är, inte en ursäkt för att jag ska kunna bete mig hur jag vill och ändå bli respekterad. Men många människor verkar blanda ihop dom två, och inte ta en på allvar riktigt. Blir så less..

Jag förstår att det känns jobbigt. Jag känner också ibland (läs; väldigt ofta) att jag inte vet vad jag ska ta mig till. För jag får inte nämna mina diagnoser, men samtidigt så kan det sluta illa om jag inte gör det..

Och att lära sig hantera sin diagnos.. Ja, det är väl ett livslångt projekt. Men samtidigt, så behöver man inte se på det på det sättet. För vi alla är ju vanliga människor, oavsett om vi har bokstavsdiagnoser eller inte. Och alla människor förändras ju under livets gång, av alla olika erfarenheter. Så det finns nog många som ofta funderar "vem är jag egentligen?", med eller utan diagnoser.

Och visst, man kan ju lära sig lite mer om sina diagnoser och kanske lära sig mer om hur man ska hantera dom, och hantera relationer med andra människor. Men jag tycker samtidigt att folk bara kan hålla tyst om de bara har såna där elaka kommentarer att komma med.. Usch vad less jag är på sånt!

Styrkekramar till dig!

OogleMoogle
9/13/12, 8:30 AM
#5

Gah, så många bra svar! Jag var så ledsen hela eftermiddagen igår för jag hade råkat läsa sån här skit på olika hemsidor och i kommentarer på artiklar om ADHD.

Jag tycker att det känns som ett så skumt tankesätt det där med att man inte är sin diagnos eller inte ska identifiera en. Diagnosen är ju faktiskt ett namn på ens egen personlighetstyp ungefär. Det går ju att lära sig strategier för att förbättra sitt eget liv, men man har ju alltid diagnosen och samma svårigheter måste ju därför hanteras och överkommas om och om igen. Ibland har man bra perioder, ibland går det sämre. Jag behöver inte identifiera mig med min diagnos, jag har ju alltid haft den och jag vet ju faktiskt inte hur det är att vara "normal" :P Den är en del av mig oavsett om jag nämner den vid namn eller ej.

#1 Jag tänkte på samma exempel där med invandrare. Det är som att försöka motverka rasism genom att säga: "Jag är i alla fall en sån där bra invandrare som har jobb och betalar skatt till skillnad från dom andra."

Det är kontraproduktivt och spelar rakt in i händerna på de som redan har fördomar.

#2 Det där känns så typiskt >__< När man berättar om något som är svårt pga diagnosen och den man berättar för jämför med sig själv. "Ja men sådär känner jag också ibland." Ja! Ibland ja!

Jag tror att det är för att våra typer av problem är vardagsproblem som alla människor någon gång går igenom. Då tänker folk att ja det där är ju ingen fara, men de glömmer den ganska viktiga aspekten av att alla problem oftast finns på samma gång och att de inte går över. I alla fall inte utan att man får kämpa tills man är helt utmattad och på bekostnad av sin egen psykiska hälsa.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om min frustration angående det här, men det är nog bäst att jag sätter mig och jobbar lite istället :/

Era svar hjälper verkligen för det är skönt att höra lite vettiga åsikter av folk som vet vad det faktiskt handlar om! <3

indra-bus
9/13/12, 9:33 AM
#6

Kom att tänka på en sak till. Fast de har inte med bokstav diagnoser att göra men ändå till ämnet.

Jag har pappers fobi att fylla i en blankett för mig är lika jobbigt för mig som de skulle krypa en spindel på benet på någon med spindel fobi. osv.

Men de kan inte folk förstå. Men de är helt ok att springa runt o skrika hysteriskt för en spindel på golvet eller en mus,  de är inte  farligare än en pappers lapp.

Men de förstår inte folk för "hur svårt kan de vara att fylla i en blankett"

Jag äter inte mina vänner.  Djur har rättigheter. Djur vill oxå leva.

Annons:
OogleMoogle
9/13/12, 10:05 AM
#7

Papperslappar kan man ju få papercuts av! Livsfarligt! :O Skämt åsido så förstår jag den där skräcken. Jag har den inte själv men min ex-pojkvän kunde bryta ihop totalt av blanketter. Det känns inte konstigt alls tycker jag men för vissa går det inte att förstå.

Nej, det där med empati är skumt :/ När man har problem med saker som andra tycker är lika lätt som att andas, då är det svårt att få förståelse.

Det får mig att tänka på en annan grej som jag fått höra genom hela livet och som jag blir helt vansinnig på.

"Du kan bara du vill."

Sagt som att det är det mest självklara i världen. Det sätter liksom en skuld på en att anledningen till att man misslyckas eller tycker att något är jobbigt är att man tänker fel och inte är tillräckligt positiv. Det är fruktansvärt att behöva höra medan man kämpar som ett djur för att klara av något. :(

[Varulv]
9/13/12, 12:52 PM
#8

#7 Ja, genom sig själv känner man andra, som det heter. Därför är det stört omöjligt att kunna ge "vanligt" folk en inblick i den problematik man har, som också har gett en en diagnos.

OogleMoogle
9/13/12, 1:04 PM
#9

#8 Jag gör mig nog skyldig till samma sak fast omvänt då :P

Som när jag ska be min sambo göra saker och det blir mer än en sak så utgår jag ofta från att han tycker att det är lika jobbigt och svårt som jag tycker att det är. Därför förklarar jag långsamt och pedagogiskt varje gång och frågar om det verkligen är okej att han både tvättar och postar ett brev på samma dag. :P För mig skulle det kännas omöjligt, men han klarar det som någon slags normal superhjälte utan att ens bli stressad.

Det som är så frustrerande är att den här metoden av empati fungerar så dåligt när man ska förklara ett funktionshinder som ADD/ADHD eller Aspberger. Alla kan känna igen sig i många av diagnoskriterierna men de inser inte skillnaden i att ha ett problem lite då och då och att ha det jämt eller att det inte går att skaka av sig.

Det i sin tur leder till hela ifrågasättningen av diagnoserna. Förstå-sig-påare tycker att diagnoserna är onödiga eller inte ens finns. Usch, jag har läst för mycket dumma artiklar på internet igen :/

Admantine
9/13/12, 4:54 PM
#10

Ja det är en evig strid med att få andra att förså, det går bara inte! Jag känner samma frustration. Att jag faktiskt glömmer utan avsikt eller inte kan hålla fokus på tråkiga saker eller att jag faktiskt trivs på arbetsplatsen inte tvärt om. Man kan bli galen för mindre när någon "klurig" rackare säger att man måste skärpa till sig och inte gömma sig bakom diagnosen! Hur många gånger jag än säger att det är inte en ursäkt utan en förklaring så blir jag överslätad och misstolkad. Nä, fy vad normalt folk kan vara jobbiga, de kan tydligen inte ändra synsätt när de väl fått för sig något! Mycket störande.

Wide Awake Dreamer
9/13/12, 6:49 PM
#11

Jag antar att jag har haft tur som sluppit sådana kommentarer, men jag har å andra sidan knappt nämnt min diagnos för någon. Dessutom har jag på något sätt i stort lyckats undvika situationer där jag behövt avslöja eller förklara mina brister. Jag har varit rätt bra på att dölja mina problem. Hittills har jag klarat mig bra och de få gånger jag behövt beröra min psykiska hälsa har det gått bra, de jag pratat med verkar ha förstått och det har inte blivit några dryga kommentarer efteråt. Men det är tyvärr inte otroligt att jag hamnar i sådana situationer framöver. Och tyvärr hör man ju ofta vilken fördomsfull inställning många "vanliga" människor har till psykisk ohälsa när man bara diskuterar det i allmänhet, så man fasar ju lite för hur det skall bli.

"Alla kan bara de vill" är ju en fras man har hört till leda och det är ett av få uttryck som kan få mig att gå i taket. Det är en så grov förenkling att man blir galen. Jag var ett tag själv inne i det där populärpsykologi-träsket med allt vad positivt tänkande och personlig utveckling hette. Läste en massa böcker om det och förfördes lite av det under en tid, men sedan gjorde sig  verkligeheten påmind och jag började genomskåda alltihop. Jag vill påpeka att jag inte är någon dysterkvist och att jag absolut tror att man kan underlätta för sig själv genom att ha en positiv attityd till saker och ting, men bara det i sig löser inga problem och det är inte heller alltid man orkar vara positiv.

Ni andra har skrivit så bra om detta att jag egentligen inte har så mycket att tillägga. Jag vet tyvärr inte heller riktigt hur man bemöter sådana här åsikter, annat än att bara försöka att tydligt förklara vilka problem man har och hur de drabbar. Och bara det är ju inte så lätt alla gånger. Om sedan personen man pratar med inte vill förstå… ja, så är det ju som det är.

Admantine
9/13/12, 7:03 PM
#12

Det verkar onekligen som de flesta normala inte vill förstå. De som anser sig vara lyckliga och aldrig har problem är värst, där finns inte en gnutta vilja att förstå. De låtsas att de förstår men agerar tvärtom. Det är som att stånga huvudet i väggen. De vänner jag har som själva har någon typ av NPF har mycket stor förståelse.

OogleMoogle
9/13/12, 8:22 PM
#13

Positivt tänkande är ju jättefint och funkar säkert riktigt bra för att må bättre om det görs på rätt sätt, men när begreppet slängs omkring som om det vore något som är lika enkelt som att dricka ett glas vatten, då blir det så fel.

Psykisk ohälsa generellt är något som i alla tider varit ganska misstänligjort och "konstigt" i ögonen på de som inte drabbas eller har nära anhöriga som varit i den situationen. Jag önskar verkligen att det gick att ändra den bilden.

I vardagen så har jag inte stött på speciellt mycket fördomar. I alla fall inget som sagts till mig, men jag vet ju inte hur folk tänker. Det framgår väl mest på internet och i media. Olika debatt-artiklar och internet och liknande. Det jag tycker är svårast bland folk som jag själv känner är att de gärna skämtar grovt om saker som jag själv varit med om och inte alls ser något roligt i. Men jag vill ju inte alltid vara den tråkiga människan som påpekar att deras skämt inte är kul :(

Annons:
[Varulv]
9/13/12, 9:47 PM
#14

#13 Nej apropå det du sa nu sist OogleMoogle, så kan jag nämna att det i en av lokaltidningarna här på orten där jag bor förekommer en "rolighetsminister" som är ett slags kåsör. Denne bygger sin komik på lyteskomik. Hen har ett "alter ego" som har ett lyte vilket jag bestämt tolkar som Asperger. Denne "komiker" driver sålunda med oss aspergare. Och detta faktiskt i en socialdemokratisk tidning…! Obestämd

Admantine
9/13/12, 9:56 PM
#15

Jo fördomar är ju det värsta. Och att skämta om funktionshinder är ju riktigt off. Vad är det roliga??

[Varulv]
9/13/12, 10:06 PM
#16

Jamenvisst. Man tycker, att slikt hör artonhundratalet till. Men tydligen inte, härute i provinsen…

OogleMoogle
9/14/12, 8:28 AM
#17

Ja, det känns riktigt fel och ganska sunkigt. Jag var ju iofs en sån där politiskt korrekt liten unge redan från början som högljutt skällde ut dom som använde CP som ett nedsättande ord om andra eller som elakt härmade folk med autism. På skolan sprang folk runt och kallade varandra för DAMP-barn eller BUP-offer och ja… Vad fan ska man säga? Det är tragiskt.

I skolbarn kan jag fatta det, för de är omogna och fattar oftast inte vilken påverkan de har, men när vuxna journalister och komiker gör det så blir jag så ledsen. Jag önskar att jag inte tog åt mig så lätt och kunde vifta bort det. Tyvärr så har jag inte blivit begåvad med den egenskapen :P

[Varulv]
9/14/12, 11:09 PM
#18

Nej, men visst. Och vi aspergare beskylls ju av NT för att sakna empati. NT har visserligen inte sagt rent ut att hen anser sig vara empati-begåvad, men implicit ligger det nog ändå lite "vi och dom" i påståendet… Obestämd

Rebellkatten
9/15/12, 6:55 PM
#19

Jag har precis fått min diagnos efter 30 år med dåligt samvete över att jag inte klarar "normala" saker som gå i skolan och jobba.

Har alltid fått höra att "det bara är att skärpa sig", "Du är bara lat som inte söker sommarjobb, då får du ju gå utan pengar" och att "alla tycker att det är jobbigt i början på ett nytt jobb"(när jag går hem efter några timmar och somnar på soffan och inte orkar göra ett dyft)

Men ingen har fattat och jag har själv gått in i väggen för att jag försökte bete mig som en normal och jobbade 85% och pendlade 3 timmar om dagen vilket var mer än jag orkade.

Varje gång jag hör vad normalisar säger om jobb till mig blir jag så arg att jag inte ens kan komma på ett bra svar.

Innan hade jag inget att "skylla på" men nu kan jag ialla fall säga att det har med min diagnos att göra och inte att jag bara är lat.

Men nu vill försäkringskassan och arbetsförnedringen att jag ska börja arbetsträna på ett "riktigt" jobb och inte på katthemmet som är lagom stressigt för att där kan jag inte få någon anställning.

Jag vill bara skrika att jag inte orkar, men hur gör man för att få såna där fyrkantiga personer att lyssna?

[Varulv]
9/15/12, 8:26 PM
#20

#19 Rebellkatten, vilken diagnos har du fått?

Annons:
Rebellkatten
9/15/12, 11:03 PM
#21

#20. glömde skriva. Jag har ADHD.

zatanica
9/16/12, 10:22 AM
#22

#19 rebelkatten häller med dig i varje ord där.

Fått höra så många gånger klart du kan få ett jobb det är ju inte så svårt? Bara att söka ju.

Eller tänk på pengarna så kan man ha vilket jobb som helst.

Hm nej jag funkar inte så, hellre utan pengar en att må skit på ett jobb jag inte trivs med.

Sedan det där att det är ju inte så svårt att få jobb, svar jo, om man skickat in en miljar ansökninar mm och inte får svar på en enda, då är det svårt.

Blir även som dig sjukt trött, ska jag då slita ut mig för dessa pengar för att sedan ligga och sova och inte ha någon nytta av dessa pengar.

Får väll köpa en superdyr säng då (galghumor)

zatanica
9/16/12, 10:23 AM
#23

Glömde ju skriva det jag tänkte från början.

Gllar denna tråden.

Admantine
9/16/12, 11:41 AM
#24

Håller med er att det är noll respect från NT när det gäller arbete. Det är som om det viktigaste här i livet är att tjäna pengar till vilket pris som helst! Jag har tragglat mig igenom sjukt krävande jobb på heltid hela mitt liv med chefer som inte bryr sig när en går in i den berömda väggen och blir sjukskriven för att man är snudd på sinnessjuk. De bara undrar när en kommer tillbaka till samma stress. Jag har äntligen hittat ett heltidsjobb som inte knäcker mig. Det är nattjobb med klara icke påfrestande rutiner, samt att jag jobbar ensam och behöver inte försöka vara social vilket jag inte klarar så bra. Det är en enorm lättnad. Nu kan jag klara uppehälle ekonomiskt utan att bli sjuk. Jag har även en webbutik som är hyfsat luckrativ som jag kan sköta vilken tid på dygnet jag känner för. Om någon missat det så har jag ADD, panikångestsyndrom och social fobi medium. Jag misstänker själv att jag även har lite AS.

Porklash
9/16/12, 1:34 PM
#25

Kom ihåg att lathet inte finns. Det är något som man har hittat på för att göra vissa "sämre" än andra.

Om lathet finns så är det bara en egenskap som alla andra. Bra ibland och dålig ibland.

Många skulle bli glada om kriminella var lite latare t.ex? Eller om man som avrättare i ett koncentrationsläger inte orkade avrätta så många nån dag?

Så… skit i andras problem med att ni inte kan leva upp till deras förväntningar på er! Gör det ni mår bra av! Då blir ni bättre människoroch världen blir bättre!.. Åtminstone delvis!Flört

Självklart gäller det även er utan diagnoser!

pEr

Admantine
9/16/12, 6:10 PM
#26

Det är lite knepigt att strunta i vad en chef tycker…man kan ju få foten om det blir för mycket meningskiljaktigheter…

OogleMoogle
9/16/12, 9:08 PM
#27

#22 Känner så väl igen mig i det där. Under hela uppväxten så fick jag höra att det bara är att skärpa sig. Att alla måste jobba även om det är jobbigt för det är så världen fungerar.

I sena tonården så fixade min pappa ett antal småjobb åt mig och var den som tjatade mest på mig att rycka upp mig och ta ansvar. Jag klarade som mest två veckor på ett jobb innan jag var helt slutkörd och inte hade någon livsvilja kvar.

När jag senare i livet var tvungen att skaffa jobb för att betala räkningarna så klarade jag tre dagar på min arbetsplats innan jag gråtande släpade mig till vårdcentralen där jag sjukskrevs och fick antidepressiva samt remiss till psykvården. :/

Nu har jag ett jobb som jag valt helt själv och som verkligen är mitt drömjobb. Jag får syssla med precis det jag själv vill och har nu klarat över ett år av heltidsjobb och kommer att fortsätta. Det är svårt ibland och trött är jag, men det går.

Min poäng är att det är så svårt med just våra diagnoser eftersom vi är kapabla till arbete, att lära oss och fungera helt perfekt i samhället bara vi får rätt stöd och är på rätt plats, men att faktiskt få det stödet och att hitta den platsen är svårt, och ibland händer det bara inte. När det inte funkar så är det så lätt för utomstående utan kunskap att skylla allt på den som inte lyckas. Att det är inställningen som är fel eller att man är bortskämd och lat. Det är så fruktansvärt destruktivt att få höra när man är i den situationen.

Jag försöker verkligen att inte ta åt mig, men samtidigt så vill jag göra allt jag kan för att sprida kunskap och försöka få ett slut på den där attityden hos folk som gör att vi känner oss som dåliga människor :(

Annons:
zatanica
9/17/12, 1:42 PM
#28

oggleMoogle #27 så väl skrivet, det gäller att ha en stor portion tur för att få den där hjälpen så att man hamnar rätt. För vi är ju inte inkompetenta på något vis.

OogleMoogle
9/17/12, 3:03 PM
#29

Vi blir inkompetenta när vi är på fel plats och bemöts på fel sätt, men det är ju inte riktigt inkompetens man snackar om då, utan snarare att man inte är kapabel till att hantera vissa situationer. Jag hoppas att fler kan inse den skillnaden snart :)

Anne-Hedvig
9/19/12, 8:12 AM
#30

Bra skrevet, OogleMoogle!  Glad

Admantine
9/20/12, 12:51 AM
#31

Tyvärr sitter det allt för många psykopater på chefspositioner som har noll empati och ingen vilja alls att en ska trivas och må bra på jobbet. Fixar man det inte så byter de ut en bara :/ De kliver över lik för att tjäna pengar och makt.

OogleMoogle
9/20/12, 6:54 PM
#32

Jag har nu fått tillåtelse att jobba hemifrån med full lön tills vidare! Jag är så glad att det gick att lösa, men jag är samtidigt väldigt orolig att min högsta chef inte ska förstå att jag kan leverera samma resultat hemifrån som jag skulle kunna på kontoret. Min arbetsförmåga är det inget fel på alls, bara mitt mående som gör det omöjligt att ta sig till en arbetsplats ibland. Jag har så blandade känslor just nu, glad och lättad men också orolig över framtiden och hur jag ska kunna anpassa livet utefter mina behov. Hur länge kommer förståelsen och empatin bestå? Är jag värd en full lön trots att jag inte kan sitta på ett kontor på bestämda timmar?

Jag vet inte ens själv. Blä… :(

Rebellkatten
9/20/12, 9:13 PM
#33

Så länge du kan fortsätta producera lika bra saker som på kontoret så tror jag att dina chefer kan förstå och fortsätta ge dig det utrymme du behöver. Jag hoppas i alla fall det för din skull.

Och att du är värd det tror jag alla dagar i veckan att du är.

Om du inte känner att du får fram alla ord om ni ska ha möte om ditt arbete så borde du maila, för din förmåga att uttrycka dig i ord är magnifique!

Upp till toppen
Annons: