Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Allmänt

ADD diagnos

2012-09-18 20:30 #0 av: busnissan

Hejsan fick en ADD diagnos för två år sedan och har svårt att acceptera de. Känns lite läskigt att bli placerad så i ett fack. Känns som att jag behöver acceptera detta och gå vidare Hur har ni gjort för att acceptera era diagnoser om ni har några. Och hur gör ni för att vardagen ska flyta på smidigt utan upp och ned dippar.

Anmäl
2012-09-18 22:47 #1 av: Rebellkatten

Jag försöker tänka att min diagnos är något som kan förklara för andra vilka problem jag kan ha i vardagslivet, för att kunna få rätt hjälp. För jag är ju precis samma person som för några veckor sen då jag inte hade någon diagnos och bara var en lat jävel som inte orkade jobba. ^_~

Har inte riktigt smält min diagnos heller då jag fick den för bara några veckor sen. Men jag kan ju säga att jag iaf har fått mer hjälp och mer förståelse än utan diagnosen.

Anmäl
2012-09-19 04:49 #2 av: PiganX

När jag först fick min diagnos (Asperger) så tänkte jag att den där psykologen var helt ute och snurrade. Jag var helt säker på att hon tagit fel på något, att jag inte alls hade AS. Jag skämtade om det och tog det inte alls på allvar, eftersom hon bara "svamlade". Jag hade väl en uppmålad bild i huvudet om hur Aspergare var, att de var totalt sociala handikappade och inte alls funkade som andra människor.

Inte blev det bättre av att min mamma skrev brev till mig (jag satt på en utredningsavdelning på ett SIS-hem) och försökte förklara att hon nu förstod varför jag funkar som jag funkar. Det kändes som att jag blev behandlad som om jag är en diagnos, men det är jag ju inte. Jag är jag, även om vissa delar av mig har sina orsaker.

Med tiden började jag fundera på det där, och reflektera över mig själv. Jag ställde frågan till mig själv "vem är jag, och hur skiljer jag på mig och min diagnos?". Jag hittade liksom inte skillnaden, såg inte vad som var jag och vad som var Asperger. Och även om jag vill säga att det är tidigare, så är det nog inte innan jag hittade hit till Bokstavsfolk som jag lärt mig att acceptera min dagnos, och faktiskt vara stolt över den jag är.

Jag är jag, och Asperger är anledningen till att jag inte funkar som "alla andra". Asperger är bara en förklaring till hur jag är, så att det ska bli lättare för andra människor att förstå mig, och kunna "hantera" mig.

Jag har inte fått någon hjälp med min diagnos, men jag ska snart börja gå på möten och föreläsningar, på aspergercenter. Så då får jag förhoppningsvis lära mig mer om min diagnos, och även lära mig mer om mig själv. Och jag hoppas att du vågar ta steget och söka nån liknande hjälp, ifall du behöver den. Det kan vara svårt att hantera sig själv och skilja på saker och ting, när man inte riktigt vill acceptera sin diagnos (oavsett vad det är för diagnos).

Jag vet inte om du är ny här på BF, eller om du varit här tidigare. Men jag hoppas iallafall att du trivs härinne, och att du blivit lite hjälpt av det jag delade med mig av. Glad Kan tillägga att jag ofta känner mig "hemma" här bland alla andra bokstavsmänniskor som vet precis hur jag känner..

Kram!

Anmäl
2012-09-19 18:23 #3 av: [Varulv]

#2 Jag tycker du skrev ett väldigt bra inlägg, feliciahanssen, och kan bara instämma i vad du säger.

Glad

En bra hjälp som jag personligen har fått av andra här på sajten (sådana som har kommit längre än jag i sina diagnos-bearbetningar) är följande maxim:

"Du har en diagnos, men du är i första hand en vanlig människa. Du är inget ufo, utan du är en helt vanlig människa vilken - liksom alla andra - har en egen unik särart. En del av den särarten kan man ställa en diagnos på, eftersom just den delen av din personlighet uppvisar likheter med många andra människors personlighet."

 

αγάπη

Anmäl
2012-09-19 20:07 #4 av: Marinas Mix

busnissan: Håller med dig.

Nu får jag väl på nöten, men jag tycker att det är hemskt att man ska placera alla i fack.

Har en diagnos, dock inte bokstavs, men det känns i bland som om de kastade den där diagnosen på mig, för att slippa hjälpa mig med mina problem.

Och just det här med att alla som har en viss diagnos SKA bete sig på ett visst sätt är sjukt.

Visst kan en diagnos hjälpa en att förstå lite bättre, men som varulv säger man är ju bara en vanlig människa i grund och botten och inte sin diagnos.

Pyssliga hälsningar Marina.
Sajtvärdinna på Pärlpyssel & Pyssel  *Min blogg*

Anmäl
2012-09-19 21:23 #5 av: busnissan

Tack för era braiga inlägg. Kan ju tyckas konstigt att gå i två år o förneka de. Men jag kände ungefär som du #2 ähh han har säkert fel jag är väll bara stressad. Men när man tänker efter och tittar tillbaka på allt så börjar bitarnna falla på plats ändå. Har mild OCD och tänker alldeles för mycket oxå

Min mamma har antagligen ADD hon vill inte låta utreda de. ADHD har min morfar moster morbror kusiner

Har läst gamla omdömen från lärare där de inte stod så mye positivt. Ofokuserad, okoncentrerad, dåliga prov resultat, dålig på att lämna i läxor glömmer material osv

Alltid känt mig som en utomböling även om jag alltid haft vänner. Känslan av att inte passa in någonstans o va e de för fel på mig har alltid funnits.

Har ju självklart bra sidor oxå. Är väldigt empatiskt o kan känna av min omgivning och människor. Har välldigt bra intuition. Älskar att ta hand om människor och få dem att må bra. ( vilket även är mitt jobb som undersköterska)  Är välldigt kreativ och vill skapa saker av allt jag ser men tyvärr brukar de mesta alltid bara stanna vid tanken för de krävs ju ofta måånga steg att få saker färdiga och jag vill ha de klart på en gång så då struntar jag i de.

Jag vet ju att jag är samma person nu som innan. Men är ändå rädd att de ska vara fel diagnos  och igentligen är de inget fel.

Ojj att skriva detta nu fick mig att komma på att jag faktskt inte är en diagnos. Jag har ju uppenbarligen haft problem hela livet som jag nu på något sätt försöker undvika att ta tag i genom att inte acceptera.

Tack så jätte mycket alla för era kloka råd.  Ska hänga kvar på denna sajten. Tror/hoppas att den kan hjälpa även mig att acceptera. Glad

 

 

Anmäl
2012-09-19 21:30 #6 av: PiganX

Om jag inte minns fel, så har jag läst nånstans att adhd/add kan vara lite likt autism på vissa områden, nu minns jag dock inte exakt vad det stod, eller vart det var. Varulv kanske kan rätta mig?

Kul att jag kunde vara till hjälp, och kul att du vill stana här på Bokstavsfolk. Glad

Anmäl
2012-09-19 21:43 #7 av: [Varulv]

Nej, feliciahanssen, det har jag faktiskt aldrig hört talas om - annat än att dessa tre diagnoser rent allmänt ju ligger rättså nära varandra (om än där finns tydliga skillnader).

 

αγάπη

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.