Annons:
Etikettmedlemspresentationer
Läst 2174 ggr
[MaJoVi]
9/18/12, 9:39 PM

Hej! Det här är jag!

Hej!

Jag har surfat runt här ett tag. Jag är 30 år. Är glad och positiv för det mesta. Bor med min katt i egen lägenhet. Mina intressen är simning, styrketräning, gå på husgrupp (kristen bönegrupp) och Gudstjänst.

Jag har ett neurologiskt funktionshinder i form av en CP-skada av typen spastisk diplegi. Min CP-skada har jag sedan födseln. Jag föddes två månader för tidigt och fick syrebrist, vilken drabbade rörelsecentrat i hjärnan. Min CP- skada yttrar sig i att signalerna från hjärnan tar längre tid på sig än normalt för att nå ut till kroppen, så därför går allt jag gör saktare. Jag sitter i rullstol. Jag har även spasticitet (ofrivilliga rörelser/krampryckningar) i framför allt benen, och till viss del även i armarna, men där är den mycket mindre. Gör regelbunden sjukgymnastik för att bibehålla den rörlighet jag har samt. gåtränar regelbundet med hjälp av rollator.  Min fysiska begränsning p.g.a. skadan är inte det svåraste att leva med, utan det svåraste är det som pågår inuti min hjärna. Jag har svårt att koncentrera mig, svårt att planera, strukturera och få en överblick över saker, svårt att påbörja och avsluta saker, svårt att förstå instrultioner/information, oavsett vilken form de kommer i. Jag har personliga assistenter som hjälper mig varje dag. Är så glad att jag har dem, det är tack vare dem min vardag flyter på.

Sedan maj i år har jag även en misstanke om att jag kan ha ADD. Står i utredningskö nu. Andledningen till att jag misstänker det är följande:

Jag har alltid haft svårt att koncentrera mig (hur stora svårigheter har jag dock inte förstått förrän i maj i år).

Jag har vissa ord jag inte klarar av, värst är ordet "måste", men även "borde", "ska" "lat" och "slarvig"

Allt som inte har några konsekvenser för mig skjuter jag upp.

*Är väldigt rutinbunden. Bryts en rutin ska det finnas goda skäl till varför och assistenterna måste ge mig tydliga förklaringar till varför en aktivitet inte kan genomföras på det sätt jag vill.

* Blir lätt stressad/orolig. Jag vill också helst alltid ha ordinarie personal runt mig så mycket som möjligt. Blir det vikarier en längre period (T.ex. under sommarmånaderna) upplever jag det som ostrukturerat. Jag tänker att: "Vem ska nu balansera upp min tillvaro/sköta viss uppgift när X inte är här? Ge mig struktur någon! Kan bli jätteledsen i det här skedet. Det kan också vara så att  ett litet telefonsamtal med någon form av negativt besked (spelar ingen roll vad beskedet gäller) kan göra mig jätteledsen och förstöra en hel dag.

*Jag kan ha en konversation med någon och sedan plötsligt gå min väg när jag inte orkar lyssna mera.

* Kan inte alltid läsa av folk. Tänker att allvarlig ton lika med allvarlig min är lika med att personen menar allvar. Eller så kan jag tro att folk är sarkastiska när de inte är det.

* Förstår inte kommunikation med underliggande budskap eller långsökta skämt. Typ: "Vill du duka bordet?" Jag tänker: Vadå vill? Frågan är väl snarare om jag hinner?" eller "Har du något emot att jag gör X?" Jag tänker: "Det ingår ju i din arbetssyssla som assistent att göra det där, så det är klart att jag inte har något emot det" Ass. kan sitta och skratta år något roligt på TV:n medan jag totalt missar poängen i vad det var som var så roligt.

Hinner inte skriva mer just nu, men tack ni som läste ända hit!

Annons:
[Varulv]
9/18/12, 10:15 PM
#1

Hej MaJoVi!

Jo jag läste ditt inlägg - med behållning. Välkommen hit! Glad

Den kan väl mycket väl stämma, din misstanke om ADD. Jag känner till den diagnosen lite granna (inte så mycket, men ändå lite lite), men är än mer hemmastadd i diagnosen Aspergers syndrom. Har själv den diagnosen, och allt det du skriver om dig tycker jag spontant kan stämma på mig. Så fundera du lite även på, om inte AS kunde vara "din" diagnos, tycker jag.

Den där mycket goda självinsikten som du visar prov på, liksom den mycket goda skriftliga uttrycksförmågan, indikerar även, enligt mitt sätt att se, Asperger. Bakom dina ord anar jag en självmedvetenhet, som jag nästan ofelbart vill hänföra till Asperger (då jag känner igen den hos mig själv). Kan ha fel, givetvis; är bara mina spontana tankar.

Förlångsammade processer i hjärnan hör även det ihop med AS, har jag fått förklarat för mig. I ditt fall må det vara att hänföra till din cp-skada kanske? Men i princip är det samma "kvalitet" för oss (bara i något lindrigare "kvantitet" i så fall möjligen).

Kram Kyss

JohannaEkroth
9/18/12, 10:18 PM
#2

Varmt välkommen hit skall du vara! Kyss

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[MaJoVi]
9/18/12, 11:43 PM
#3

Tack Varulv och Höstlegenden!

Varulv: Tack för komplimangerna! Jag har skrivit sedan jag var 8 år, i dagböcker, brev etc. Nu som vuxen är det väl mest forum och mail.

Det kommer att ske en omprövning av mitt assistansbeslut inom kort, så förutom att jag redan nu har insikter så tvingas jag i och med omprövningen att analysera mina svagheter ytterligare. Jag förstår att denna analys är nödvändig, men den är oerhört känslomässigt  jobbig.  Bgråtfärdig lite nu och då när jag inser att jag inte fungerar så som man bör göra vid 30-års ålder. Jag är ju van vid att fokusera på mina starka sidor, så nu blir fokus helt tvärtom.  Å andra sidan ska jag inte ställa alltför höga krav på mig själv, min hjärna är ju skadad.

Du är inte ensam om att misstänka att jag har Asperger, jag har en assistent som misstänker att jag har antingen ADD eller Asperger. Inget går så klart att fastställa innan en utredning gjorts.

När jag hade konflikter/diskussioner med min pappa som barn så kunde jag skrika tills jag tappade rösten och/eller blev blå om läpparna. Om någon i familjen hade roligt åt att jag blev arg så blev jag ännu argare. När pappa sa emot mig så skulle jag alltid ha sista ordet. Jag kunde även bli så frustrerad över att pappa inte förstod vad jag menade trots att jag försökte förklara så jag började gråta för det. Konflikterna pågick i tre timmar.Två timmars konflikt och en timme till att reda ut saken. Vid ett tillfälle fick jag även en örfil av min pappa och då kan man ju tro att jag skulle ha lugnat ner mig, men icke! Smärtan från örfilen triggade mig så jag blev ännu argare! Minns även att mamma kunde gå in i mina konflikter med pappa och försöka lugna ner mig. Då blev jag arg och slog henne med knytnävarna på benen. Hon lugnade ner mig genom att lägga armarna runt mig så att hon låste armbågarna och sedan höll hon fast mig. Jag var arg på henne först, men sedan blev jag lugn,  gav jag upp och bara grät. Så här höll det på tills någon gång i högstadiet. Jag smällde även i dörrar rätt länge. Nu som vuxen kommer dessa utbrott i  form av gråtattacker.

Mitt favoritämne i skolan var språk. Språket hade en för mig tydlig struktur, till skillnad från matematik, som hade en för mig så abstrakt struktur att jag inte begrep mig på den. Även jag var tidig på att prata, byggde hela sammanhängande meningar redan vid 1,5-års ålder.

Jag diskuterar gärna, men diskuterar man någon specifik sak med mycket detaljer och/eller fakta så håller jag inte riktigt  tråden i diskussionen.

Jag stannar ofta upp när jag gör saker för att min hjärna seglar iväg och tänker på  annat, så assistenterna måste påminna mig om att påbörja, fortsätta eller avsluta ett göromål.

Jag glömmer lätt saker, typ att jag ska ringa ett viktigt samtal, eller var jag lagt plånboken, men jag kommer ihåg udda saker såsom vilken färg det var på tröjan som ass. hade på sig när jag träffade den första gången, registreringsnummer på bilar, adresser, postnummer, telefonnummer, assistenternas och vännernas födelsedagar, t.ex.

PiganX
9/19/12, 1:39 AM
#4

Varmt välkommen hit, MaJoVi! Glad

[MaJoVi]
9/19/12, 1:47 AM
#5

Tack Felicia!

Zaphix
9/19/12, 7:11 AM
#6

Välkommen. :)

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Annons:
kristina130
9/19/12, 2:12 PM
#7

Välkommen hit  MaJoVi Glad

Porklash
9/19/12, 3:45 PM
#8

Välkommen!

pEr

[Varulv]
9/19/12, 5:51 PM
#9

#3 Känner lite grann igen det där med utbrotten - under en viss period av min uppväxt i alla fall. Jag gav mig aldrig, när det väl satte igång. Man hade kunnat mer eller mindre få slå ihjäl mig, det hade ändå inte hjälpt! Den där fruktansvärda envisheten, och att alltid vilja ha sista ordet i en diskussion. Visst.

Du verkar ha en mycket god struktureringsförmåga, något som ofta hänger ihop med Asperger.

Dina konflikter med de närstående kan tyda på mindre god empatiseringsförmåga - likaledes sammanhängande med AS.

Att tala tidigt och avancerat - även det är typiskt för aspergare.

Men nu är vi inne i amatördiagnossvängen - något som ju bör undvikas!

Men vill ändå kommentera det där du nämnde om att stanna upp i ett förlopp och liksom förflyttas till en annan värld - sådan var jag som barn, på ett mycket tydligt sätt. Också min relativt jämnåriga syster var sådan. De vuxna märkte det, och viftade ibland med handen framför våra ögon för att bryta "förtrollningen".

Men om det sistnämnda hör till aspergersyndromet, det tror jag väl inte… ? Obestämd

[MaJoVi]
9/19/12, 6:53 PM
#10

# 9 "Dina konflikter med de närstående kan tyda på mindre god empatiseringsförmåga - likaledes sammanhängande med AS."

Har inte konflikter med mina närstående på samma sätt idag. Jag har förstått att jag inte kan ha rätt i allt. Om jag t.ex. tycker att pappa säger något som jag inte tycker om, t.ex. att jag är korkad, ska hålla käft eller dylikt så använder jag mitt terapiverktyg som jag fick av en psykolog år 2010  och säger: "Vilket trevligt ordförråd du  har pappa, verkligen jättetrevligt!" (Jag gör ironi av hela hans uttalande, ifall någon missade det). Om pappa skriker åt mig säger jag: "Pappa, jag skriker inte åt dig så då ska du inte skrika åt mig heller" eller "Pappa, du behöver inte skrika, jag hör dig ändå. Jag säger det så lugnt jag bara kan, men inombords kokar jag för att han kallat mig ditt eller datt.

Nu bor jag ju i egen lägenhet sedan 14 år tillbaka, så vi ses inte på samma sätt eftersom han bor i ett helt annat län över 30 mil ifrån mig. Jag har ju konflikter med mina personliga assistenter också ibland, men det är inte alls av samma kaliber. Vi använder inte elaka tillmälen. Oftast su´ckar jag bara trött och/elller blänger på ass. i frågs och sedan stänger jag in mig någonstans och tar ut det som ska ut. Vi båda kan se våra delar i konflikten och be om förlåtelse. För mig tar det dock líte längre tid att analysera, bearbeta och se vad som gick fel i situationen, så mitt förlåt kommer lite senare än assistentens. Oftast har ass. inte gjort något fel, utan det är jag och/eller min hjärna som är trött och inte orkar mer.

Det du skrev om att vuxna fick vifta med handen för att bryta "förtrollningen" du befann dig i - så får mina assistenter ibland göra med mig trots att jag är vuxen.

[Varulv]
9/19/12, 9:28 PM
#11

Se där! Intressant! Som sagt, jag själv har inte det beteendet som vuxen så ofta nuförtiden, men jag tror att min syster hade det lite mer. Nu dog hon redan i medelåldern, så jag vet inte alls hur hon skulle ha funkat idag.

- Men jag minns väldigt väl hur det kändes det, att mer eller mindre fullständigt koppla bort den yttre världen och försjunka i kontemplation… Cool Det var faktiskt en rätt behaglig känsla…!

HannaM
9/19/12, 11:59 PM
#12

Hoppar in och säger välkommen jag också. Jag hoppas att en utredning ger bra svar så du kan få hjälp med svårigheterna du upplever.

Upp till toppen
Annons: