Annons:
Etiketthjälpmedel-stödinsatser
Läst 3222 ggr
pernillaa
2012-10-29 08:00

Hjälpa en med ADHD och misstänkt asperger?

Hej

Hur hjälper man en kille med ADHD, förtunnad Corpus Callosum och misstänkt Asperger?

Jag har sen mer än 4 år tillbaka varit ihop med en kille som i grunden är helt underbar. Omtänksam, ärlig, trofast, välmenande, ödmjuk m.m.
Jag älskar honom över allt annat. Vi har vuxit jättemycket tillsammans och verkligen tagit fram det bästa hos varandra.

Vi har bott ihop i 2 år och har sen 4 månader tillbaka en son tillsammans. Jag har en 6-årig son sen ett tidigare förhållande som också bor med oss varannan vecka.

Vi har som sagt haft det bra, förrutom en enda sak. Jag uppfattar honom som en aspie men han vill/orkar inte ta itu med det. Han ser inte riktigt sina egna problem och förstår inte att allt faller på mig då han bara blundar för det.

Hans största problem är att han inte förstår att anpassa sig efter mig och mina problem. Han förstår inte hur jag mår och vad jag behöver från honom om jag inte uttryckligen ber honom om det. han gör ju allt jag säger i den mån han kan och förstår vad jag vill, men jag orkar inte hålla på och vara sådär övertydlig med honom. Inte när han inte vill ta till sig att han troligast har Asperger. För det blir bara ett enda tjat och gnat och jag mår dåligt som känner mig som en tjatkärring och han får dåligt självförtroende och klandrar sig själv. Sen vi flyttade ihop har han inte haft vett att hjälpa mig nästan någonting alls här hemma. Han är sådär att han kan sitta och bara ta emot och ta emot och ta emot och inte fatta att han måste ge. En vanlig människa får ju tillslut nästan dåligt samvete och säger tillslut stopp när någon bara ger och ger. Men han bara glider omkring och lever på andra och mår gött. Han är ju som sagt i grunden hur snäll som helst men han kan framstå som rätt ego. Han säger att han tänker på att göra ditten och datten för mig/oss men det blir liksom aldrig. Sen är det tillfällen då jag bara blir så otroligt besviken och sårad. Som exempel har jag alltid haft probllem med sociala kontakter. Mitt dåliga självförtroende och dåliga erfarenheter gör att jag inte vågar. Så fick jag kontakt med en gammal skolkamrat som jag kände mig hyfast bekväm med och det här var huuur stort som helst för mig. Jag hade pratat mycket med honom om det. Så blev jag inbjuden till en fest hos henne. Jag bjöd med pojkvännen och en av hans polare. Jag hade min son då och skaffade barnvakt för en natt och valde att vara den som körde eftersom jag ville kunna fara hem om det blev något med sonen. Han hade lite problem med astman då. Jag fick migrän och blev liggande stundvis den kvällen. Och pojkvännen helt glömde bort mig. han stal liksom hela kvällen och tog upp all min kompis uppmärksamhet. Han blev jättefull(har aldrig sett honom så full) och körde lite "show" för sällskapet och dom skrattade åt honom och hade skitroligt. Han frågade inte ens hur jag mådde. Sen när jag sa att jag ville hem så ville han och hans kompis stanna kvar. Jag sa faktiskt nej för jag var så förbannad vid det laget. Hela vägen hem satt han och sms:ade med min kompis och hennes kompisar och var högljudd och flamsade och höll på. Han fattade liksom inte hur viktig den där kvällen var och att han gjorde fel som "stal" den av mig.

Han glömmer liksom bort mig i perioder. Pratar på om sitt eget men frågar aldrig hur jag haft det om dagarna och ser inte det jag åstadkommer här hemma.

Och han är egentligen inte sån som person. Hade jag vetat att jag levde med en mansgris hade det varit en annan sak men jag blir så frustrerad.

Sen vi flyttade ihop har jag tagit upp det här flera gånger, att han borde söka hjälp men har liksom inte fått något svar. Han är bara tyst och så rinner det ut i sanden.

Nu ställde jag frågan väldigt tydligt igen för några dagar sen och förklarade varför jag tror att han har Asperger och han vill inte och orkar inte söka hjälp för det här.

Jag har själv ADHD och bipolärt och jobbar hur mycket som helst med mig själv med hjälp av psykiatrin. Ska bland annat få hjälp av arbetsterapeut på hemmaplan nu.

Men alltså, hur ska jag hjälpa min sambo och få han att ta itu med det här då jag inte orkar hjälpa honom riktigt. Börjar bli lite bitter över det här. Har svårt att vara förstående numera för det har gått så lång tid. Det infekterar vårt förhållande, men han tycker vi har det hur bra som helst.

Sen gör den här hjärnskadan med den förtunnade Corpus Callosum så han inte kopplar andra saker heller, inte bara det här med känslor och så. Han fattar inte vad han ska göra hemma m.m. Det är störningar på ledningarna helt enkelt och jag orkar inte bära och leda honom längre.

Vad ska jag göra?

Ha en bra dag! // Pernilla

Annons:
AnneN
2012-10-29 11:39
#1

Oj vad jag känner igen mig själv i din kille! Jag har ADHD & autism och har precis som det du beskriver svårt att förstå hur andra känner och vad de vill, tycker, tänker om de inte säger det i tydliga ord till mig.

Har även extremt svårt för att ta tag i saker som behöver göras i hemmet, mest pga att jag dels inte alltid ser att det behöver göras, tänker göra det men glömmer då något annat kommer mellan eller att det blir för mycket på en gång så jag inte vet vart jag ska börja.

Ett tips för att kanske få han att förstå hur mycket detta tär på dig och erat förhållande är att skriva ett brev till honom där du så tydligt du bara kan skriver ner allt du tycker, tänker och känner om detta, vad du önskar att han skulle göra för att hjälpa dig (och sig själv) och varför du vill det.

En del kan ha lättare att förstå och ta till sig om de får allt skriftligt än att bara höra det, jag tex har svårt att komma ihåg saker som sägs även om det bara gått 5 minuter, men det jag läser kommer jag ihåg bättre.

Önskar lycka till!

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

pernillaa
2012-10-29 12:35
#2

Tack för tipset.
Ja i början av vårt sammanboende "tappade han bort mig" när han jobbade på dagis som enda killen och det gick så långt så jag t.o.m. började tro att han hade någon annan där. Jag litar ändå fullt på honom men det blev så extremt fel det där och han for på någon personalfest och glömde bort att vi snackat om filmkväll och meddelade inte att han skulle bli där längre. Kul att bli bortglömd när han sitter som enda kille och dricker alkohol med typ 20 pers.
Det blev liksom droppen då. Skrev ett lååångt och väl genomtänkt brev där jag förklarade precis allt. Planerade allt i typ 2 veckor hur jag skulle gå tillväga för att göra det på bästa sätt utan att skrämma honom allt för mycket. Väntade till han kom hem från jobbet och förklarade sen att jag absolut inte gjorde slut eller så men att vi behövde vara ifrån varandra några dagar och att vi båda hade en del att reda ut. For till en kompis 3 dagar så han fick läsa brevet i lugn och ro och fundera. Det gav effekt.

Det som är så synd är att jag mår dåligt då och då av de här sakerna han gör obetänksamt. Jag vet som sagt att han har problem och att det inte beror på mig men det känns som om det är mig det är något fel på, då han är så himla snäll egentligen men det känns som om han inte anstränger sig för min skull. jag vet ju att han gör sitt bästa men det är så synd att det ska påverka vårat förhållande så mycket. Jag blir fortfarande rasande ibland inom mig över den där festen han sabbade och alla gånger han fått mig att bli så ledsen. Jag förstår och förlåter såklart men det ligger ju ändå känslor i faggorna och river.

Vet inte riktigt hur jag ska tackla det här idag dock.
Jag har bett honom att åtminstone sätta sig och läsa om Asperger och ta sig en funderare och kanske vända sig till ett forum som detta och försöka skaffa sig hjälp själv och en uppfattning, men det kommer aldrig bli av om inte jag ligger på och leder honom, men det orkar jag inte.
Skulle kunna skriva ett brev men vet inte riktigt när och hur jag skulle ge honom det. Tror ändå det är bäst om jag far iväg som sist så han får tid på sig att bearbeta och fundera.
Känns som om jag straffar honom hela tiden för något han inte rår för, men kan inte hjälpa att jag reagerar. Hade varit enklare att hantera det om han försökte göra något åt det.
Idag går jag och stör mig på småsaker och har börjat påpeka surt mer och mer grejer som att han tar för givet att lilleman alltid ska sitta fast i mig. Han säger: jag går ut på en promenad och sen går han ut på en promenad om inte jag säger något annat.
Om jag säger att jag går ut på en promenad så antar han att jag ska ta med mig lilleman. Påpekade det häromdagen och då sa han att det går ju bra att lämna honom om jag vill men det största problemet är att han inte tycks förmå sig att ta med honom om han går ut. Jag kanske vill vara ifred hemma också någon gång. Han måste ju också kunna anpassa sig och ta med lilleman i vardagen men så fort han ska göra något ska jag ta hand om honom men ska jag t.ex. duscha och han är hemma så anmäler han sig sällan frivilligt att ta hand om honom utan tar för givet att jag ska ta med honom i duschen om jag inte frågar.

Jag vill inte vara en tjatkärring. Det får inte ligga på mig att jag ska se till att han gör det han ska göra och hjälpa honom hantera sina problem som han inte ens själv vill kännas vid.
Jag hjälper mer än gärna och stöttar om han tar itu med det och skaffar hjälp och själv jobbar med det men jag måste kämpa med mig själv varje dag ändå. har hjälp av arbetsterapeut samtalskontakt, sjukgymnast och en på psykoterapienheten och är hemma med 100 % aktivitetsersättning som är som en sjukskrivning p.g.a. mina egna problem. Jag orkar bara inte.

Jag förstår på ett sätt att han inte vill och orkar ta itu med detta då han jobbar heltid men jag har försökt förklara att det är nödvändigt med NÅGON sort insatts för att det här inte ska förtära vårt förhållande och att det bergis går att ordna med psykiatrin på något sätt så han inte behöver ta ledigt så mycket. det går säkert att arbeta sig runt på något sätt.
Man måste ju bara kolla upp det. Sa att jag skulle kolla med min samtalskontakt vad hon tror.

Ha en bra dag! // Pernilla

Rebellkatten
2012-10-29 21:10
#3

Om han verkar ha svårt att förstå vilka behov och förväntningar du har på honom, skulle det gå lättare om du t ex skrev en lista med saker han kan göra hemma? Kanske ett veckoschema.  Där kan du ju t ex skriva in att du på tisdag mellan 18-19 skulle vilja att han tog hand om lilleman så att du kan göra något annat, även fast du är hemma.

Vet inte vad det är du har provat. Men ofta så har jag förstått att man kanske inte är så tydlig i sin kommunikation som man tror att man är. Jag trodde jag var rak och tydlig, men det uppfattade inte min sambo alls. Så istället för att gå runt och hinta om att det vore fint om någon orkar diska lite så får jag säga klart och tydligt att "det är mycket disk, kan du ta hand om den nu så gör jag det här istället".

Vissa saker får jag helt enkelt göra själv eftersom min sambo inte ens verkar komma på tanken att handukarna i hushållet behöver bytas med jämna mellanrum.

Niklas
2012-10-30 08:16
#4

#0: Vet han hur han skulle gå tillväga om han vore intresserad av att ta hjälp? Det kan vara en ganska stor och svår sak om man inte har haft kontakt med vården tidigare. Att du säger att han borde söka hjälp kan kännas som ett stort oöverstigligt berg. Kan du erbjuda dig att hjälpa honom med det?


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

pernillaa
2012-10-30 08:34
#5

Jo han vet hur han ska gå tillväga. Han har gjort utredning tidigare och även varit med mig till min samtalskontakt på psykiatrin. Jag har pratat med honom om det här och erbjudit mig att först och främst fråga min samtalskontakt hur man skulle kunna anpassa det så han inte behöver vara borta så mycket från jobbet, och det har jag gjort. så jag väntar på svar från henne nu först och främst.

Ja problemet är min gamla spöken som jag helt enkelt inte klarar av att ta itu med i samband med att jag ska hjälpa honom för jag är uppe i så mycket annat bearbetande hos mig själv. Jag har jätteproblem med att be om saker. Känner mig otroligt ivägen och krävande, som en parasit. Får lätt panikångest efter jag har bett om något. Får panik och vet inte var jag ska ta ivägen. Känns som om jag sabbar något. Blev så totalt hjärntvättad i mitt förra förhållande, så det är tyvärr inte så enkelt att jag bara ska be om mer saker… =/
Önskar att det vore så enkelt…

Men jag har för mycket med mitt eget så det är otroligt viktigt att någon annan bär och leder honom i det här för jag orkar inte.

Ha en bra dag! // Pernilla

mayolica
2012-10-30 11:52
#6

Jag tror inte att det största problemet ligger i att han måste söka hjälp för att han har svåra problem med att förstå att anpassa sej efter dej och dina problem.

Det fins olika sätt att se på saken. För hans del kanske det är ett större problem att du har svårt att uttrycka dej och att han förväntas vara tankeläsare?

Du skriver att problemen orsakas av att du mår dåligt och har problem på grund av dina gamla spöken,att kunna be om saker mm. Det går inte att lösa några problem med dina gamla spöken genom att han söker psykvård. Mycket av problemen ligger i hur du känner och upplever situationer,då är det i första hand det du bör fokusera på och hur du ska hantera olika situationer. Du skriver att han jobbar heltid och tycker att ni har det bra, att han hjälper dej med allt du ber om.

Vad är det du måste leda och bära honom i ?

Självklart måste båda parter visa hänsyn och respektera varandra,men man kan inte kräva att den andra parten ska byta personlighet. För att en relation ska fungera måste båda parter på något sätt mötas i mitten hitta en gemensam lösning som fungerar. Här är en länk som jag hittade http://www.lycka.se/till ett ställe där du eller ni kan läsa om relationer

Om det handlar om att du har svårt att be om saker och han har svårt att vara tankeläsare, så skulle ni kanske kunna sätta er ner och skriva ett vecko-chema eller liknande. Hoppas att ni kan lösa det så båda blir nöjda,det vore ju tråkigt om relationen går sönder på grund av missförstånd.  Lycka till.Kyss

~ mayolica ~

Annons:
pernillaa
2012-10-30 13:03
#7

Visst har jag mina problem men det innebär ju inte att jag inte alls överhuvudtaget kan be om hjälp. men grejen är den att det inte är en hållbar lösning att säga att det för all framtid ska vara mitt ansvar att alltid säga till honom dagligen vad han ska göra. Jag kan inte ha så otroligt mycket i huvudet. jag jobbar otroligt mycket med mig själv men det är helt enkelt för mycket.
jag begär inte att han ska byta personlighet, det lät faktiskt riktigt elakt.
vet inte var du har fått den uppfattningen i det jag har skrivit.

jag menar kort och gott att när jag har så mycket med mig själv som jag jobbar med så är det inte hållbart för mig att anpassa mig något mer efter honom så nu är det dags för honom att möta mig halvvägs för det har han inte gjort. jag förväntar mig inga mirakel men det skulle kännas betydligt mycket mer värt att säga åt honom vad han ska göra om det liksom är en del av en plan för att han ska försöka bli bättyre på att se saker själv. Jag vill inte ha det fulla ansvaret i det här.
Sen vet jag att det tar tid och att allt inte går att förändra givetvis, precis som att jag alltid kommer ha vissa problem.

Jag vill avdramatisera det här så att vi kan prata öppet om det, precis som vi pratar om mina problem. För just nu känns det som något vi inte ska prata om för att han stöter det ifrån sig och förnekar sina problem.
Han ser fortfarande på sig själv som en "vanlig människa" och mitt påminnande om saker och ting blir bara tjatigt och får oss båda att må dåligt. Spela roll om han gör saker då han inte kan visa att han gör det "med glädje" eller hur man ska säga. Visst, ingen diskar väl och skrattar direkt, men han låter alltid sur och besvärad när jag ber honom om saker och svarar typ "joo, nog kan jag väl göra det" entonigt. Jag känner mig ivägen och krävande för att han inte kan uttrycka sig ordentligt.
Han menar det inte som det låter men jag tar illa vid mig att han låter sur och besvärad när jag säger åt honom att göra något han självklart ska göra.

ALLT det här ska faktiskt inte behöva ligga på mig!
Det går inte då jag har egna problem att tampas med. Det spelar ingen roll att han i grunden är så himla gullig och välmenande för det är i längden hans handlingar som räknas.

Ha en bra dag! // Pernilla

pernillaa
2012-10-30 13:05
#8

vad gäller schema över sysslorna så¨har vi provat det men han skjuter på det och glömmer bort det. Säger att han bara ska vila på maten lite och börjar sen med det ena och det andra och kommer på typ 10 på kvällen på väg isäng att han glömt göra det han skulle göra. Så då blir det ändå tjatigt….

Ha en bra dag! // Pernilla

Zaphix
2012-10-31 07:48
#9

Ni verkar inte passa så bra tillsammans faktiskt.

Familjeterapi?

Annars måste du nog inse att det är sån han är och ta ställning till om det är honom du vill bi med eller om du vill bo med den du önskar att han vore.

Du kan inte förändra en människa om han inte är villig att förändra sig själv. Han kanske trivs med den han är även om du inte gör det.

Vill han inte möta dig halvvägs så kan du inte tvinga honom till det.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Rebellkatten
2012-10-31 13:57
#10

Det ligger ju inte bara på en person att ett förhållande ska funka. Det är omöjligt. Det måste finnas en vilja från den andra parten att den också vill att det ska funka och en vilja att arbeta framåt tillsammans.

Det handlar om hänsyn åt båda hållen.

När du skriver att ni har provat schema. Vad är det för sorts schema? Går det att göra det tydligare och honom delaktigare? Hur skulle en påminnelse se ut för att han skulle bli påmind om vad han behöver göra? Göra de olika sysslorna till olika färger, grönt betyder disk, rött betyder sopa golvet. Sådana saker gör det ju också lättare att se vad som behöver göras.

Kanske att ni delar upp hushållet i olika ansvarsområden. Om han tex alltid har ansvar för disken så är det ju relativt lätt att se om det behöver diskas eller inte. Vad tycker han att han skulle kunna hjälpa till med?

Jag vet ju såklart inte hur det är alls. Men som jag skrev tidigare kanske det som du tänker som tydligt inte är det för honom om du förstår vad jag menar.

Förstår att det inte känns roligt att få vara den tjatiga. Jag får också tjata på min sambo för att det ska hända saker. Men man har ju olika tid när man tycker att det är lämpligt att göra saker.

Sen kanske ni kan behöva hjälp av en tredje part för att komma ur den här nedåtspiralen, det brukar ju finnas familjerådgivare inom kommunen, eller kanske en kontakt på närpsyk som kan agera som något liknande.

pernillaa
2012-10-31 18:13
#11

Jag har låtit det här vila sen jag tog upp det sist med honom och idag kom han själv till mig och tog upp det. Det känns som om han har förstått att vi måste försöka hjälpas åt i det här och att det viktigaste egentligen är att avdramatisera och få ett "ord" för det istället för att det bara är ett "fel hos honom". Det hjälper jättemycket att kunna prata om det. Så det känns bättre nu. Att han bemöter mig på något sätt alls förändrar allt. Sen behöver han nödvändigtvis inte göra en utredning eller söka professionell hjälp men det var nödvändigt att han förstod att vi iaf inte kunde ignorera det eftersom det påverkar mig så mycket. Så nu känns det bättre.
tack för all hjälp och alla råd.

Ha en bra dag! // Pernilla

Adur
2012-10-31 18:21
#12

Oj vad jag känner igen mycket från min man, som har ADHD. Just det här att han totalt glömmer att jag också har behov av att få avlastning, att få vara ifred, att bli sedd eller vad det nu kan vara. Han kan vara väldigt egocentrisk utan att mena något illa. Han bara tänker på annat, liksom. Lever här och nu och missar omgivningens (mina!) önskemål. Från början tänkte jag ofta att "jag ställer upp nu, jag offrar mig den här gången, så fixar han det säkert självmant nästa gång, för min skull". Jo tjena. Det där med att hålla låda på fester och liknande, och strunta helt i att jag kanske måste sitta och passa barn hela kvällen, eller fixa fram middag åt en massa folk medan han är social, i centrum för allas uppmärksamhet… Suck. Det enda tips jag kan ge dig är att vara extremt tydlig. Det funkar hos oss. Jag måste tala om för min man att "Den här gången är det MIN tur att…" eller "Nu får du hjälpa till med det här och det här innan vi…" Han har liksom ingen sån där automatisk känsla för när det är rättvist, som du beskrev. De flesta känner ju att man har blivit uppassad lite för många gånger, eller att partnern har tagit disken de flesta kvällar. Och så vill man utjämna det dåliga samvetet. Men min man känner inte det. Jag måste fortfarande, efter nästan 20 år, upplysa honom när jag tycker det har blivit alltför orättvist.

pernillaa
2012-11-01 09:22
#13

Ja, just nu känns det lugnt. Så länge vi kan prata om det så att det inte bara är "tjat" från min sida. Nu kan vi ju faktiskt samarbeta kring det och försöka strukturera upp det tillsammans istället för att jag bara ska tjata. Nu vet vi ju båda varför och är på det klara att det är okej att jag påminner och så.
Nu känns det lite lättare att påminna honom, nu när han själv säger att det är för att vi måste lära oss jobba runt hans problem. Hittills har det bara varit jag som tagit upp det här med hans problem och han suttit tyst och jag känt det som om jag skällt ut honom fast jag egentligen bara ville försöka hitta en lösning på det och höra vad han känner. Nu är det inte lika laddat längre. =)

Ha en bra dag! // Pernilla

Annons:
Upp till toppen
Annons: