Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Olika former av autism

Hatar min diagnos.. (långt inlägg)

2012-10-29 22:33 #0 av: Onslow

Det slog mig nyss, när jag var inne på youtube och kollade på en let's play som jag gör då och då (det vill säga när någon kör ett spel och spelar in sin commentary). Spelet är indie och handlar i grund och botten om hur ett par "förstörs" av att kvinnan blir diagnotiserad och sjunker iväg från verkligheten mer och mer.

Jag blev diagnotiserad med aspbergers när jag var kanske 10 år, någonting sådant. Ingen förklarade någonsin vad det handlade om, eller vad det var för fel på mig, bara att jag hade en konstig sjukdom som aldrig skulle kunna gå att bota.

Jag minns inte så mycket - den åldern, precis innan tonåren är en sådan känslig tid. Jag blev kastad helt ur balans.

Så klart börjar jag leta på internet och sådär efter vad jag har för sjukdom och får veta vad som kännetecknar en aspie och minns att jag tyckte det var hemskt - det här är inte jag, varför är jag såhär? Ingenting, bokstavligen, stämde. Eller stämmer nu, för den delen.

Så jag isolerade mig till stor del under den tiden. Vågade inte prata med folk, för jag ville inte råka såra någon av misstag för tydligen skulle jag göra det. Jag ville inte vara fast i mitt huvud, i denna förbannelse till diagnos.

Jag har varit mobbad större delen av mina skolår, även då i den åldern. Nu kunde jag inte ens bli ledsen när de var på mig, för jag tänkte att jag förtjänade det, eftersom jag var så okänslig, oempatisk och rent ut sagt otrevlig.

Jag lärde mig såklart mer om mig själv. Jag vet mina gränser. Hela mitt liv är uppbyggt av skådespeleri - jag spelar när jag är med folk, och när jag är ensam. Jag tror så mycket på den här lögnen jag lever i att den är verklig för mig och för folket jag möter. 
Jag kan enkelt plocka isär människor bit för bit, analysera dem helt på bara ett par sekunder och förstår. Det är inte svårt att analysera människor, bara man vet vad man ska titta efter.

Hur gör vanliga personer?
Jag vet inte.
Jag är vanlig.

Det riktiga jag är en främling för mig, och jag är rädd för henne. Jag vill inte vara henne. Jag vill bara vara den jag är nu.

Varje dag blir jag påmind om min diagnos, något jag försöker förtränga. Jag har svåra depressions- och ångestproblem redan innan så mitt skolarbete har inte gått så bra det här året, så kommer min mentor och säger att det löser sig, han är van vid "barn med aspbergers". Jag förklarar för honom att det inte är mitt problem, jag är självmordsbenägen så har liksom haft annat att fundera på, men han skakar av det och upprepar att han är van vid aspies.

Jag åker till min psykolog som hjälper mig med mina problem och hon nämner också min diagnos vid varje tillfälle hon får.

Är det såhär det känns att vara transsexuell? Fast istället för fel kropp är jag född i fel huvud?

För vem skulle väl kunna älska en sådan som jag? De flesta säger att de med aspbergers inte kan känna kärlek. Har läst flera trådar här på ifokus och de flesta säger att de aldrig skulle kunna leva ihop med en aspie, hur mycket de än älskade personen, eftersom det skulle vara för svårt.

Jag hatar mig själv ännu mer pågrund av det här. Kan inte räkna hur många nätter jag legat vaken och gråtit pågrund av att jag är fast här och att ingen kommer kunna älska mig och leva med mig, när jag inte ens känner mig hemma i en här diagnosen. Det är en förbannelse satt över mig av jag vet inte vem.

Jag har otroligt stark empati. Jag läser kroppspråk felfritt. Jag har inga större intressen och mitt liv är inte det minsta inramat - jag är en sådan där som tar dagen som den kommer. Gör nästan aldrig upp planer och lever efter "Leap before you think". 
Jag är otroligt osäker på ig själv och har utvecklad social fobi utifrån det - för jag vet att alla ser precis alla fel jag ser med mig själv varje dag.

Ingenting med mig passar in på aspbergers syndrom. Ändå ligger stämpeln över mig och jag kommer aldrig få vara normal, aldrig få vara bara Lina. Kommer alltid vara Lina med aspbergers som vi behöver behandla annorlunda.

Tårarna rinner när jag skriver det här, ensam i mörkret i mitt rum i ett desperat rop på hjälp. Jag klarar inte det här längre - jag vill bara ut ut ut ur den här hemska förbannelsen, vill bara få vara jag. Vill inte vara såhär.

Jag vill träffa en man som älskar mig, jag vill gifta mig och skaffa en son som heter Dante. Jag vill bli rik på mina böcker och kanske lyckas bli politiker om jag får tillräckligt höga betyg och jag ska skaffa ett fint hus i London med min familj.
Jag har drömmar, precis som alla andra, men tydligen måste jag nöja mig med att leva ensam, arbeta i kassan på ett bortglömt ica och dö i förtid av depression.
That is, om jag ens överlever tonåren för just nu tvekar jag på det.

Hur ska man kunna acceptera sig själv när man hatar sig själv så mycket att man bokstavligen vill dö? Det finns så mycket jag hatar med mig själv - från mitt utseende där till och med de minsta sakerna irriterar mig, som mina lite för korta lite för runda fingrar och min för breda näsa och smala hals och vida höfter, till min personlighet och framför allt min diagnos. Ingenting hatar jag så mycket som den.

Hur ska jag kunna få bli bara Lina någon gång i mitt liv? När får jag bli behandlad som det?

Just nu känns allt bara väldigt, väldigt tomt och mörkt och ensamt.

Det är absolut inget fel på de med aspbergers, by the way. Jag är bara inte en av dem och jag vill inte bli behandlad som det.

Anmäl
2012-10-29 23:21 #1 av: [Varulv]

Jo men Lina, visst är du Lina! Flört

Nu vet jag inte hur gammal du är, men det framskymtar att du har en hel del år framför dig. Och jag minns hur det var för mig när jag var ung som du. Då hatade också jag migsjälv. Så som du beskriver det, såg jag bara en massa stora fel hos mig och tänkte som du, att jag är ett misslyckat pucko som inte har någon framtid alls för sig.

Även jag har en aspergerdiagnos, och visst är det på sätt och vis en stämpel i pannan. Men som jag har kommit att se det, medför diagnosen även en del goda saker. De problem som man stöter på genom livet, dem kan man förhoppningsvis lösa fortare och bättre genom att man kan få andra aspergares goda råd och perspektiv till sig - man är inte helt ensam och övergiven; man har en vetskap om, att det finns andra i samma situation som man själv och som också har förmågan att förstå ens synpunkter och problem. Det känns ofta bra.

Sedan mognar alltmer insikten om, att man - med diagnos - ändå är en vanlig trivial människa till nittio procent. Sedan är man aspergare till säg en procent-enhet. Resterande nio procenten dem behåller man för sig själv - genom dem tar man form som egen och unik individ - i ditt fall som Lina! GladKyss

 

αγάπη

Anmäl
2012-10-30 09:38 #2 av: sudniF

Förstår att du känner och tänker så.

Men vad händer när du blir myndig då?

Måste du leva kvar där du lever?

Kan du trotsa din sociala fobi och testa dina vingar på en ny ort? större?

Där ingen vet eller känner till din stämpel, ingen vet din historia.

Där du själv avgör lite vad du ger och berättar om dig själv?

 

Kram och hoppas verkligen du får hitta kärlek och acceptans till dig själv.

Anmäl
2012-10-30 12:05 #3 av: Hera

Om du inte berättar för folk att du har diagnosen så kommer du ju inte ha stämpeln. Och om du inte uppfyller kriterierna så skulle jag be om en ny utredning. Det finns folk som blivit av med diagnoser eftersom de är fel diagnostiserade.

Att man har en diagnos betyder inte att man måste leva efter den diagnosen, oc det verkar du tro just nu. Känner du att du inte är en aspie så behöver du inte leva som en!

Viktigast av allt är att du är du, inte en diagnos.

För övrigt är aspergers inte en sjukdom!

Anmäl
2013-03-04 23:54 #4 av: NonStopDisco

Känner igen mig i det du skriver. Jag är 21 och fick diagnosen vid 15 års ålder. Jag har alltid känns mig utanför, alltid lite utanför samhällets gemenskap. Vet inte hur jag ska förklara det bättre. Eftersom du inte är myndig än föreslår jag att du pratar med bup eller habiliteringen. Du har rätt till samtalsstöd enligt LSS (Lagen om särskilt stöd). Jag ångrar starkt att jag tackade nej till samtalsstöd när jag var i din ålder. Det finns psykologer som är experter på aspergare och kan hjälpa. Passa på medans du fortfarande har bup som stöd - på vuxenpsyk finns mycket mindre resurser. 


Jag önskar dig lycka till. Du kan alltid skicka ett meddelande om du behöver prata. 


Mvh

J. 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.