2012-11-06 23:02 #0 av: RedBlackGrey

Hej. Här, nu i skrivande stund höres South of No North under pågående själv-matlagning (maten sköter sig själv). Timern är på, jag kan vara lugn för det.

Jag tänkte, efter alltför lång tids skrivar-frånvaro (men dock desto något mer aktivt intresanta läsande artiklar) här på Bokstavsfolk i fokus.

Det är en rad olika ämnen jag eg. har lust att ta upp på den här tråden. Men jag väljer den enkla vägen. Ett ämne per tråd istället.

Ämnet jag kommer ta upp är intensiva humörsvängningar. Det finns inget mellanläge. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om problematiken.

Dem senaste månaderna har jag känt mig lättirriterad, arg, deprimerad... tjah, djupt nergången. En halvtimme senare kan jag må fantastiskt bra. Så pass att det ej har känts som att jag mått fraktansvärt dåligt. Precis som att mitt illaförrutnade tillstånd aldrig existerat. En halvtimme senare - mitt psykiskt instabila läge är tillbaks igen. Sedan uppåt igen. Jag är energisk, jag tror jag äger jordklotet, trots att jag innerst inne är medveten om att det är bara det naturligt höga tillståndet som orsakar mitt självförtroende.

Det är onekligen frustrerande att ha extrema humörsvängningar. Man vet ju inte hur man mår om man exempelvis ska på en framtida arbetsintervju, samt plugg (när det är aktuellt).

Min hjärna är av en stor röra. Jag brukar säga att min AS och bipolaritet fightas mot varandra i en boxningsring. Min grövsta problematik på den förstnämnda fronten, är förvisso det vi m. Asperger har gemensamt med folk m. ADHD. Alla sinnesintryck blir avtrubbade. Information, alla detaljer jag ser och hör (har enligt en del extremt bra hörsel) har jag, vilket jag är långt ifrån ensam om, svårt att sortera ur hjärn-hårddisken. Jag känner mig till slut nerdrogad. Men min hypomani kan trots det få mig att hålla igång i vissa grejer. Eftersom bipolaritet är en sjukdom, kan man väl få den att försvinna, med jävla anamma, va? Om jag har förstått det hela rätt rör det sig om flera, flera år. Jag kan ha fel.

Jag orkar bara inte leva så, leva med ovisshet pga de intensiva humörsvängningarna, att fightas mot mina sömnstörningar (vilket enligt mor min är medfött för min del). En vän tog livet av sig härom veckan. En jättegod vän. Allting raseras. Jag skäms för hans skull över att jag mår som jag mår. Jag ska för bövelen ha styrkan. Den ska banemej krypa in i min hjärna, och göra mig starkare som människa.

 

Nu till frågan till alla, till synerhet ni som också lätt får snabba humörsvängningar: Någon av er som har kloka råd ni kan ge mig, för att milda episoderna? Jag går på Ergenyl Retard och Litium.

 

Må väl, gott folk!