Annons:
Etikettadhd-add
Läst 1301 ggr
skogisarna
12/4/12, 5:05 PM

Hjälp mig

Är tillsamans med en man som jag tycker väldigt mycket om och han har ADHD.

Det finns saker som jag tycker är jobbiga och han blir sur och jag änner mig utanför mm. Han fastnar på saker och tiden är obegripligen för honom.

Finns det någon anhörig som kan berätta hur det är att leva med någon som har ADHD, jag vill veta så jag kan få vara med denna man  och förstå honom en del.

Eva

Annons:
Fridaaaa
12/4/12, 5:06 PM
#1

ADHD utspeglar sig olika på personer :) Så det är svårt att säga faktiskt.
Bättre att han berättar hur han mår, hur han upplever saker och hur han vill ha saker och ting :)

 Medarbetare: Sällskapskaniner, Support.

[RadioMG]
12/4/12, 5:08 PM
#2

Ta det lugnt bara, gör inget förhastat. Berätta för honom om du vill hitta på något i god tid. Gör inga oplanerade saker.

Ladydragon
12/4/12, 5:47 PM
#3

mitt råd är att läsa på om ADHD finns massa bra information

sen är vi alla olika så trots samma diagnos….

mayolica
12/4/12, 9:29 PM
#4

Börja med att lära känna varandra och försök sätta er in i varandras situationer.

Läs gärna fakta och lär dej om vad ADHD är,men det finns inga färdiga instruktioner hur det är att leva med människor som har ADHD. Även om diagnosen är samma kan det skilja väldigt mycket hur olika personer funkar,det gäller alla med eller utan diagnoser.  Det du beskriver att tappa bort tidsuppfattningen, fastna in i något man håller på med och bli irriterad av att bli avbruten är nog ganska vanligt? men det betyder inte att det är så för alla med ADHD. Tänk på att inte bara se ADHD som något negativt,allt är inte problem det finns mycket positivt oxå.

~ mayolica ~

[NinaCrown]
12/5/12, 1:33 AM
#5

Du får prata med karln. Det är det enda som verkligen fungerar enligt min erfarenhet, för som tidigare sagt så är alla olika. Det är lättare för dig att veta hur HAN är om du pratar med honom istället för att sitta och läsa om diagnos anser jag, det tycker jag är bättre att göra senare när du lärt känna honom ordentligt och vill veta mer VARFÖR han är så Glad

Då slipper du även tro att det finns en massa si och sån, och får istället veta att det är ditten och datten.

Dock kanske han inte är så van vid en massa mer djupgående frågor så du får möjligen ge honom lite tid med svaren, ofta vet man inte ens själv varför man är på ett visst sett förren man reflekterat över det ordentligt!

Hoppas det kommer gå bra för dig!

skogisarna
12/6/12, 8:56 AM
#6

Tack alla för era svar… vi har pratat en del men så tänker jag för dem som lever med en som har  ADHD. hur det kan vara. kram

Annons:
Mysan59
12/6/12, 11:42 AM
#7

Jag är diagnoserad med ADHD, men som alla svarat redan så är vi helt olika, även om vi har många saker gemensamt.

Men jag kan även tycka att det är svårt att förklara för anhöriga, för hur tänker och är dom? Jag har ju levt med detta sen födseln så jag vet inget annat.

Därför måste du tala om vad du upplever som svårt/jobbigt, så han vet vad som "stör" dig.

Jag märker och har märkt i andra förhållanden, att jag förmodligen kan vara jobbig att leva med, men kan inte ge svar om ingen talar om VAD som är jobbigt med mig.

Sen så som mayolica skriver, så behöver man inte ha någon diagnos för att ha "sina egenheter". Alla har säkert en släng av ADHD och lite andra bokstavsdiagnoser Glad

Men som sagt, tala om för honom det du upplever som jobbigt så kanske han kan börja tänka på hur han beter sig i dom situationerna, för även en ADHD:are kan försöka tänka på hur man beter sig.

Har svårt att formulera mig skriftligt (även muntligt) men hoppas du förstår hur jag menar.

[NinaCrown]
12/6/12, 10:33 PM
#8

#7 Jättebra att du tar upp det :) Är ofta man tänker att det är de runt om som måste anpassa sig efter diagnosen hela tiden men jag, och de flesta andra jag känner med olika diagnoser, vill även anpassa oss så folk tycker om att vara med oss. Dock är det inte så lätt varje gång ^^'' (Dock har jag Asperger, men även det kan ge lite problem då och då :P)

Mysan59
12/7/12, 9:49 AM
#9

Jovisst, med eller utan diagnos, så kan man försöka jobba med sånt som kan upplevas som jobbigt för omgivningen.

Som barn var jag helvild, kunde inte gå utan sprang fram och när jag var i tonåren var det en som undrade vad jag "gick på", han trodde jag var pundare. Då började jag försöka dämpa mitt "spattiga" sätt och har jobbat med det länge, numera rör jag mig inte så längre, men nu är jag också 50+.

Jobbat med att komma i tid till möten osv. Och till slut kan man faktiskt lära sig, mer eller mindre i alla fall Flört

Upp till toppen
Annons: