Utskälld för min öppenhet
Ja det finns ju då alla typer av människor…
Var idag på julmarknad på Hertsön där jag och hundarna hjälpte till att samla in pengar till behövande barnfamiljer i Luleå domkyrkas församling (är inte själv religiös, men ställer gärna upp för den goda sakens skull när jag kan). Det var riktigt trevligt med alla glada barn och vuxna (Artikel om detta i Norrbottens Kuriren)
Men så kom det en äldre kvinna som är bekant till min kompis som jag var där med och börjar fråga mig om hur min kompis mår för "Hon är ju inte riktigt som alla andra" (kvinnans egna ord) Mitt svar blev "Vill du veta hur hon mår så får du fråga henne själv för jag pratar inte om min vän bakom hennes rygg! Och vem är den där alla andra som man ska vara som? Alla är vi olika mer eller mindre."
Kvinnan: "Jo men henne är det ju lite fel på för hon har ju sådana där mentala problem"
Jag: "Jaha, jag har också en radda med diagnoser, tex depression, ADHD och autism." Här började jag bli irriterad, jag tål verkligen inte att det snackas skit om mina vänner!
Då får jag plötsligt en utskällning av denna kvinna i en mycket nedlåtande ton, ungefär som om hon skällde på en 3-åring, för jag skulle minsann inte vara så snabb på att berätta om mina mentala sjukdomar då det inte syns på mig för folk kan vara döma ut mig pga det.
Min sista kommentar till henne blev "Ja det är ju väldigt tur att inte alla är lika fördomsfulla och otrevliga som dig. Jag är så öppen som jag själv vill vara och väljer sådana som dig att vara fördomsfulla och döma mig så är det varken mitt fel eller mitt problem!"
Efter den kommentaren fick jag bara en mycket sur min och blick innan hon vände sig om och gick därifrån.
Jag förstår verkligen inte hur det skulle kunna vara fel av mig att vara öppen om mina diagnoser bara för att folk kan ha fördomar Fördomar kan man mötas av på vilka grunder som helst, kan räcka med att man har "fel" kläder, frisyr, intresse, dialekt, hudfärg, tatueringar, piercingar, religion, hundras, bor i "fel" bostadsområde, etc…
Vad tycker ni, gör man fel om man väljer att vara öppen mot alla om sina bokstavsdiagnoser?
_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!
Jag tycker inte att du gjorde fel. :-)
Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?
Man kanske kan välja rätt tillfälle bara. Jag hade blivit bortskrämd om någon jag just träffat börjat berätta om sina diagnoser.
Men sen kan du nog tänka på att den där kvinnan säkert har några diagnoser också.
I det här fallet tycker jag du gjorde helt rätt, var rak och tydlig med att du inte ville hänga ut folk och att det var kvinnan som gjorde många fel och borde gå hem och skämmas och sluta skälla ut folk på måfå.
Du gjorde alldeles rätt.
Så många fel som hon gjorde.
Din sista kommentar till henne var vänligare än hon förtjänade.
Värd på Pyssel och medarbetare på Pärlpyssel.
Mina figurer: http://parlkonst.se/
Emo, ägare till Emos Shop sen 1973
Du gjorde helt rätt, Anne!
Det finns väl knappast något annat sätt att kunna ändra folks eventuella fördomar, om dom aldrig får veta om ens diagnos/er?
Vänliga hälsningar
Jenny, sajtvärd på Agility iFokus
Driver även bloggen Hundtokiga
Helt rätt gjort, hade gjort samma.
Är hyffsat öppen med mina diagnoser, men väljer ändå tillfällen när man berättar. Ibland kan man vilja berätta eller bara kasta det i ansiktet på någon. MEn då kommer det lixom inte ut, fastnar i halsen.
Jag har berättat för vädigt få om mina problem och jag väljer mina tillfällen väldigt noga, men det där gör man precis som man vill. Har själv blandade erfarenheter av att vara öppen. Men jag tycker du gjorde helt rätt i det här fallet.
Du har rätt att vara hur öppen du vill om dig själv, däremot känns det fel att prata bakom ryggen på din kompis som den där kvinnan tyckte du skulle göra. Utifrån det jag kan läsa här tycker jag att det var hon som gjorde fel.
Jag hade gjort samma sak, tycker du gjorde helt rätt. Det är inte hennes sak att bedöma när DU ska berätta eller hur eller till vem.
Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!
Nej, jag tycker inte att det är fel. Helt rätt gjort av dig, jag hade gjort detsamma!
Det var absolut inte fel snarare tvärtom mycket bra att du gjorde det.
För kunskapen om ADHD och de andra neuropsykiatriska problemen är ytterst små överlag i smahället inte ens alla inom vården har tillräcklig kunskap snarare tvärtom.
Så viktigt att berätta och att vara öppen med detta för som sagt vad det syns inte på oss och bara det som är väldigt överkativa eller våldsamma som syns.
I media hör man bara talas om det negativa och på sensationer vem uppmärksamar vardags ADHDn
Då blir det lätt en helt fel bild och fördomar eftersom man inte ser helheten.
Få som vet att man inte behöver vara urjävlig o brottsling o att även personer med ADHD lika gärna kan vara läkare, vetenskaps män eller politiker.
Att vi alla fungerar olika trots samma diagnos finns många som inte ens tror ADHD existerar utan är ett påhitt när man inte har ngn annan förklaring på ett barns betende att en vuxen kan ha ADHD det finns inte ens i unversum för vissa.
Att äldre personer o en pensionär skulle ha ADHD är ju ännu osanolikare.
Men enligt Attention finns det ca 20 000 äldre som klassas som dementa o får helt fel behandling när de i själva verket har ADHD så stor okunskp.
För vem tusan ser Emma 77 år som en DAMP unge ?
Så syns vi inte och är öppna om vårt funktionshinder så kommer inte kunskapen om de att öka heller.
Finns ingen anledning att skämmas Einstain bedömdes vara för korkad o fick sluta skolan när han var 12 är han hade ADHD han visade världen att han var långt i från korkad.
Fördommar och rötgägg finns överallt i samhället på grund av ren okunskap.
Så mycket bra gjort gjort.
Lasse
Bra gjort Anne!! Nackskott åt tanten.. Oj så får jag inte skriva.. Förlåt
Jag själv är helt öppen om att jag har ADHD oavsett det är på en middag med nya bekantskaper en Date eller en anställnings intervju.
Kanske därför jag belv långtids arbets lös i och för sig. Men faaktiskt det tre senaste jobben har jag fått för min öppen het om ADHD och min förmåga att läsa av andra och fick som enda Medarbetare utan utbildning att aarbeta med personer med svåra funktions hinder o som inte kunde komunicera så jag skulle läsa av dem med min ituition det funkade alldels umärkt.
Där jag är nu skrattade jag ut arbets förmedlingen när hon föreslog mig som journalist på en tidning jag med dyselexi som jornalist,
På intervjun sa jag rent ut att jag har ADHD o Dyselexi o idioti att sätta mig som journalist när jag är fotograf. han som intervjuade skrattade högt och sa att skit samma om du inte kan skriva du är i allafall en jävel o prata så du kan börja på torsdag sa han. för detta var en tal tidining
Så i bland o i olika yrken har man faktiskt hjälp av sitt funktions hinder.
Eller då jag rest runt landet o står på scen och pratat inför en publik
där det flesta ser mig på ett helt annat sätt där jag ska vara en förebild och i många fall ses som ett andligt orkael som ska kunna svara på deras frågor. där man har en viss syn på mig eftesomm jag idag vågat visa visa mig i media några gånger har man varit på tv så är man ju bättre en alla andra.vilket inte är sant
De flesta i min branch sätter på en meditations skiva för att visa sin renhet o så går de upp med imponerande ögon dette medium börjar prata om sin ångset genom att bita huvudet av en morot o faran med kött o alkhol o droger för att utvecklas till medium.
Så kommer jag in på scen det blir oftast Child in time med Deep purprel elelr knocking on hevens dorr med Bon Jovi o ibkand ngn gaammal Led zeplin på en ljud nivå som får folk att lyfta från stolarna o det gamla tanterna undrar nog vad dessa hamnat men berättar att detta är hur jag laddar upp för att höja energien och att vara överaktiv att jag själv inte hade ångest för att bita huvudet av en morot däremot att jag har en ångest för att jag söp och knarkadet bort min ungdom ni kan tänka er reaktionerna från dessa andligt uppvaknande i publiken när en enligt dom guru står framför dem sedn så berättar jag för dom att min problem i ungdomen skapades av min ADHD och en självmedicinering att vi med ADHD inte tänker efter innan vi säger ngt som är ett stort problem i vardagen men som medium är det mitt allra bästa verktyg att jg inte tänkker efter o låter mitt eget logisks tänkaande påverka på samma sätt när jag beskriver en ande och utan mitt funktions hinder hade jag akdrig fått den informationen för normslt vågar msn ksnske inte var så specifik när man tänker efter då är det ju totlat kört om jag är så specifik har fel så är vänder jag mitt funtions hinder till mitt bästa för att få fram dess specifika saker och det blir ofta mycket frågor om ADHD o blandadt om ande världen efter mina uppträdande.
Så jag försöker visa att även med ADHD har det vissa fördelar med vårt handikap. så det jag trodde skrämma många visade sig skapa ett intresse och många frågor.
Tack för alla era svar, känns bra att "höra" att jag inte är ensam om att tycka att det är helt okej att vara öppen om detta.
Resonerar som så att om ingen berättar frivilligt och öppet för allmänheten om vad det innebär att leva med någon diagnos så kommer de aldrig få reda på hur verkligheten ser ut och istället låta fördomarna öka.
Oftast då jag berättar för folk om mina diagnoser så får jag väldigt trevlig och positiv respons, de flesta ställer frågor och vill gärna lära sig mer eftersom det tyvärr informeras väldigt lite om sådant i skolan och på arbetsplatser.
_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!
Efterom jag varit inne innom vården och arbetat utan utbildning och dessutom trivts väldigt bra med det så beslutade jag mig för att utbilda mig inom vården och som personlig assisitent.
Jag var ngt ororlig om hur jag skulle klara och bemötas av detta av andra inom vården plus att ha i bagaget att jag inte var önskvärd under högsatdiet att det inte sågs som ngn stötrre mening att jag avslutade högstadiet o bättre jag började arbeta i stället för det kunde man ju göra på den tiden. men mina föräldrar vägrade att godkänna detta att sluta i förtid även om jag sjölv var väldigt öppen till detta så sexton år gammal började jag köra truck o lastmaskin på en industri.
I 20 års åldern så hamnade jag på en fotoskola det var bara en vecka kavr till examen då blev jag reglerad från skolan på grund av mina drog problem.
så att sätta sig på skolbänken som 50 åring o med en bakgrund som en omöjlig elev i bagaget det var både nervöst och en stor press på mig själv att nu skulle jag jäklar mig visa att jag kunde trots dyselexi o koncentration porblem lätt bli o klassens clown.
Att det dessutom var som personlig assistent där jag skulle lära mig olika funktions hidner och hjälpa andra med större problem en mina egna problem.
Här hamnade jag i en konflikt situation ingen såg att jag hade en diagnos och även ett funktions hider vi skulle lära oss och dels gå ut o hjälpa i vårt yrke . Jag själv blev tveksam till att ska jag verkligen utbilda mig till ett yrke där jag själv har rätt söka hjälp av min klasskamrater. Jag kunde såg rubrrikerna
funktionshindrad anställer sig själv som assisitent så här vågade jag inte och var väldigt restrektiv med min öppenhet kände att detta kunde bli helt fel i klassen för även bland kommande assistenter fanns det fördommar mot ADHD och en okunskap.
Jag berättade däremot att jag hade en son som hade ADHD och att jag gärna tog uppgiften att föreläsa om ADHD vi skulle alla göra en föreläsning om ett funktionshinder det var bara 2 av klassens elever där jag anförtrodde mig om min diagnos och att jag själv gick under LSS lagen o lika gärna kunde vara en klient till dom så det var en del hych hych.
Men innan föreläsningen berättade jag för min lärare att jag hade ADHD och att min föreläsning kunde kanske bli väldigt Närgången och en tuff beskrivning och att jag inte kunde hålla mig till dessa 10 minuter vi fått tilldelade för föredraget utan att jag ville ha en timme på mig.
Jag fick min timme och när jag berättade om denna lilla kille som blev utkastad från första klass eftersom han inte kunde sitta still o hålla käften o bedömdes som skolomogen så var helt enkelt välkommen att gå i samma klass som mina kompisar .
ADHD vissste man inte var det var på den tiden då hette det ngt helt annat
Att denna kille som var full på lektioner i skolan 12 år gammal o ingen som reagerade på detta och testade narkotika första gången 13 år gammal och som 18 år gammal o inlagd på sjukhus o inte förväntades bli så mycket äldre på grind av missbruket att som 22 åring figurera på samtliga löpsedalar i Sverige med rikslarm utfördadat och bedömdes som farlig o jagades av polisen över hela landet o alla gränser bevakades för denna då 22 åriga kille inte skulle lämna landet .
(Jag själv visste inget jag besökte en internatskola för flickor från fina familjer inte gömde jag mig från polisen men vem tusan ville därifrån dessa fina Adels tjejer de lärde mig mycket bland annat hur man tog heroin men ngn farlig eller våldsam person var jag alldrig)
När jag sa att denna 22 årige kille var jag och nu 30 år senare fått diagnosen ADHD .
Blev det tyst en del grät o andra hade nog svårt att förstå var det verkligen jag som hade ADHD
Det var jäkligt intresant o se de olika reaktionerna från de som bara gapade till några som började gråta till andra som nu började fatta hur problemen o livet med ADHD kan vara men även det positiva bitarna firamkom ju under den aföreläsning
Det fanns en del fördommar mot ADHD hos vissa som studerade till assistenter även om det var långt i från alla som hade detta ,
Men kursliteraturen slog inte bort några fördommar men det gjorde min föreläsning utan att skryta så förändrade alla sin syn på ADHD och de hinder vi kan möta i samhället.
Bara dessa fördommar hos vissa mot våran medicinering enlig vissa medicinerar vi inte vi knarkar ju så kunskapen om medicineringen är 0% men kritsera den kan man göra o beskriva oss som narkomaner det går bra .
Så därför så otroligt viktigt att inte hålla käften utan faktiskt berätta om hur vi fungerar på ett lättsamt o konkret sätt o att vi absolut inte är dumma i huvudet.
Så en efterlysning ngn eller fler i Helsingborgs trakten som vill ställa upp på ett repotage om tillgänligheten och hur vi med ADHD bemöts av vård medicinering o myndigheter och även på vanligt folks fördommar för oss med ADHD och vår medicinering. Är även intreserad av 2 eller 3 generationer i en familj som berättar om sina erfarenheter genom åren och hur vården o synen förändrats genom åren.
Att kunna visa en annan sida i media en den negativa utan kunna visa den vardagliga och istället skapa en positivare bild och ge våran egen syn inte sammhällests syn på oss.
o det kan man göra på olika sätt framför allt med information.
Lasse
Jag försöker vara så öppen och ärlig med min diagnos som möjligt, dels för att slippa problem och missförstånd och dels för att försöka spräcka bubblorna kring just AS. Har mött mer än en person som trott att alla med Asperger är galna massmördare nämligen…
I regel har jag fått bra respons för min ärlighet, och jag har bättrat på en del relationer genom att tala om det så folk är medvetna om att jag inte alltid förstår allt automatiskt.
Jag med, när det gäller spindlar :O
Jag är öppen med min diagnos, jag har märkt att det verkligen krävs inom sjukvården då sköterskorna inte alltid är införstådda med hur man ska prata med mig.
Jag har en sköterska just nu som är helt clueless… jag får kämpa varenda gång för att få henne att förstå men hon gör inte det.
Jag har tagit hjälp av vänner inom attention för att dom ska kunna hjälpa och även dom tycker att det är rent löjligt hur dom behandlar mig…
Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor