Annons:
Etiketttips-goda-råd
Läst 2046 ggr
Pelle Långlös
3/28/13, 5:55 PM

Att ta det personligt?

Har AS och bipolär typ 2. Dåligt självkänsla och självförtroende.

Jag och min ex-man separerade i december 2011 och vi (jag) bestämde att barnen skulle få bo hos honom. Jag träffar dom inte så ofta så dessa högtiden (ej midsommar då de är i fastlandet) viktiga för mig. Jag vill visa att jag bryr mig om dom och gör saker för dom så att de skall känna sig uppskattade även under dessa högtider då jag inte närvarar.

Så denna påsk köpte jag massor av godis och en liten present (klisterark) var till dom. Det var bara för barnens farföräldrar att vika in till mig och hämta dessa då de skulle vidare till Sverige med kvällsbåten. Jag väntar och väntar men ingen kommer och knackar på dörren. 25 minuter innan båten skall gå ringer min ena dotter och säger att de hade glömt bort att hämta påskäggen.

Jag känner mig jättebesviken. Ringer såklart min ex-man och berättar detta och att de haft kalas då äldsta tjejen fyller år idag. Vissa hade stannat så pass länge att de fick bråttom till båten. Men jag kan ändå inte ta det för det är. Detta är så viktigt och jag känner mig bortglömd bara för att jag inte har vårdnaden och att de inte bor med mig. Ex-mannen sa att jag inte skulle ta det personligen men jag har så svårt. Min helg skulle bli lite gladare om jag hade fått lämna dessa ägg till dom.

Hur skall jag glömma bort detta och tänka på det glada igen? De kommer på måndag och hämtar äggen men då känns det som om det är försent.

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

Annons:
[Varulv]
3/28/13, 7:40 PM
#1

Hej Ylva!

Jag känner verkligen med dig. Förstår ditt dilemma primärt. Förstår att du önskar att dina nära och käsa skulle acceptera hur du behöver ha det. Att det alls inte beror på dem i förstone. Förstår din gest emot dem. Och känner sympati för dig när du blir ratad. Inte lätt detta - och här har du en frände (mig), som upplevt liknande många gånger. Det känns bittert…!

Samtidigt må man försöka förstå "motparten"; självfallet har de rätt att känna sig illa behandlade av dig; de ställer ju alltid upp för varandra, på ett sätt som du har dissat för länge sen. De upplever dig som svikare. Så tror jag, enligt min egen referensram.

Men hur tragiskt är det då inte, att du faktiskt har ett helt annat perspektiv än de…

Ta nu emot min tröst, att du inte är ensam om detta! Jag, till exempel, är en din gelike i detta avseende. Jag själv brottas ständigt med den förtvivlan, som detta missförstånd mellan mig (AS) och NT ger upphov till. Hur ska vi lösa det? Tillsammans ska vi lösa det, du, jag och andra med samma problematik som vi! Håll ut (fast det är inte lätt)! Vi fixar detta, på ett eller annat sätt, ska du se.

Nu är det påsk, och du är ensam; jag är ensam; vi är många ensamma. Själv tänker jag gilla läget, och se helgen som ett bra tillfälle till kontemplation och allmänt ta det lugnt. Det ska bli skönt!

;)

Pelle Långlös
3/28/13, 8:07 PM
#2

Tack. Jag har bunkrat upp med olika saker jag skall göra för att dagarna inte skall bli så tråkiga. Hatar helger.

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

[Varulv]
3/28/13, 9:17 PM
#3

Samma här. Men samtidigt kan de (helgerna) kännas rätt sköna på sina sätt - om man bara får rå om sig själv i splendid isolation… Visst!

dagdrömmarn
3/28/13, 10:44 PM
#4

Hej, vill skicka en kram till dig. Det är så svårt att bli bortvald. 

Jag flyttade/flydde från min familj 2008, 5 år sen, och min dotter vägrar fira jul, nyår, påsk och midsommar med mig. Att hon vill fira med sin gamla farmor som ställt upp jämt. och som jag älskar, kan jag förstå, men jag skulle också vilja vara med ibland. Men dottern litar inte på att jag och exet kan hålla sams. Han har en förmåga att få mig att gå helt överstyr och bara skrika… hur kan det komma sig?

Fast inte i svärmors närvaro, hon har inte en aning om hur han har sårat mig genom åren, och jag vet inte om jag vill berätta för henne. Han är ju hennes son. men han var min man….

Min dotter fyllde 19 i februari och jag var inte välkommen, det är första födelsedagen jag inte fått vara med, och det var min dotter som bestämde och det känns extra hårt. Kan ha att göra med att hon satt i trapphuset när polis och ambulans bröt sig in hos mig i januari, efter att jag inte ville vara med längre…

Denna påsken sitter jag ensam då min syster är nyopererad, och den andra är idiot ;) 

Men jag hoppas att du klarar av helgen, det tänker jag göra.

Stor kram från Dagdrömmarn

Pelle Långlös
3/29/13, 9:04 AM
#5

Tack. Vad tråkigt att sin dotter väljer bort dig. Mina är yngre så det är de vuxna som "styr" än så länge. Mina barn vill träffa mig men det är som sagt de vuxna som styr och ställer.

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

Upp till toppen
Annons: