Annons:
Etikettautism-aspergers-syndrom
Läst 1576 ggr
[Varulv]
2013-03-30 18:49

Finns en väg?

Jag har nyligen slutgiltigt insett, att NT-samhället står med stängda dörrar emot mig. Lika bra det, kanske, eftersom jag ju inte är någon NT. Så bara dumt att försöka vara något/n man inte är.

Bättre då att försöka odla den person, man i sanning är. Jag är ju en aspergare. Så varför inte inse det, och ta ut svängarna till fullo.

Min fråga nu: finns det någon väg här irl för sådana som jag? Eller had I better gå & gräva ned mig…? För en belastning för NT-samfundet genom hela min existens, det vill jag ju på inga villkors vis vara!

Men, således, skulle det kunna finnas en tillvaro här i denna verkliga världen - liksom parallellt med NT-erna - för oss aspergare? Eller är det kört?

Vad tror ni andra AS-are?

Annons:
igorflickan
2013-04-02 20:14
#1

Vad är NT?

Och är vi inte alla människor typ…

lite trasiga och knasiga…🎧

[Varulv]
2013-04-02 20:43
#2

NT, det är de "Neuro-Typiska" människorna, till skillnad från oss "Neuro-Atypiska".

Jo, nog är vi människor alla, vi Homo sapiens-varelser. Men vi aspergare särskiljs ofta i mänskliga sammanhang.

Sålunda har jag själv fått höra att "vi inom kommunen kan inte anställa människor som saknar social kompetens - vi satsar allt mer på grupparbeten i olika former".

Så jag uppfattar det budskapet som att "kommunen", det är NT-arnas samfund, samtidigt som sådana som inte är NT-lika icke göre sig besvär.

Så min fråga är alltså - vilket samfund kan vi NA tänkas tillhöra…?

Linnyb
2013-04-02 20:58
#3

Ush jag förstår att man börjar tänka så ännu mer då om man redan känner sig annorlunda. Jag tycker de har helt fel! Är inte AS men har ett par vänner och halvsläktingar med AS och de har sina svårigheter, men framförallt sina lättheter! Låt inte nån dum kommun trycka ned dig, alla begåvningar behövs! De är väl för dumma för att inse det. På riktigt. Önskar ingen att känna ett utanförskap, men det gör jag också till stor del. :) lin

[Varulv]
2013-04-02 21:14
#4

Tack Linnyb, det var bra sagt och väl uttryckt - och stärkande att höra! :)

Linnyb
2013-04-02 23:42
#5

:) Jag tror att samhället är lite för endimensionellt/likriktat ibland. En mer "humanistisk" (kan man kanske säga?) syn på människan och individen hade inte vart fel. Själv tycker jag det är så himla intressant att en människa kan vara så olik den andre. Lite utav en fascination från min sida. lin

JohannaEkroth
2013-04-03 10:25
#6

Kanske var det bättre förr utan dessa klassindelningarna som det har blivit idag med diagnoser hit och dit.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Annons:
[Varulv]
2013-04-03 14:44
#7

Både ja och nej…

Du själv skrev ju i en närliggande tråd: "Neuropsykologen frågade hur det kändes. Jag svarade ärligt 28 år gammal:  'Det känns som att jag har varit ute och flugit och sökt efter mig själv hela livet och nu äntligen landat.' Så lättad kände jag då."

Själv fick jag diagnosen när jag var precis dubbelt så gammal som du var när du fick din. Med facit i hand upplevde jag spontant att det var bättre sent än aldrig, men ändå alldeles för sent. Hade jag diagnosticerats redan i förskolåldern och därefter tagits om hand på rätt sätt, och lotsats in på "min väg" (om den nu skulle kunna finnas), så hade kanske goda möjligheter öppnat sig. Det vill jag i alla fall tro.

Men visst kan man misströsta.

Generellt sett tror jag ändå att diagnosetiketter är bra; de ger i alla fall bättre struktur, och kan ge samhället möjligheter att ordna till saker på ett ännu bättre vis än tidigare.

Det stora felet ligger istället hos attitydströmningarna i arbetslivet idag. Allt ska skötas så otroligt mycket effektivare än "förr", då kraven på arbetskraften inte alls var till närmelsevis så höga som numera. Därför har toleransen mot avvikande personligheter minskat. "Förr" vimlade det av "original" på arbetsplatserna. Dessa respekterades, och sågs mera som lite lustfyllda inslag i tillvaron. Ofta var just dessa originella personligheter de skickligaste yrkesmänniskorna och på så sätt guld värda för seriösa företag som arbetade med långsiktiga perspektiv.

Idag ställs allt mindre krav på just yrkeskunnandet (paradoxalt nog). Det är generalist man ska vara idag - och äga god anpassningsförmåga och flexibilitet. Man ska kunna gå i och ur jobb; byta arbetsplats och inriktning ofta; vara beredd att när som helst bryta upp och flytta någon annanstans för att där pröva lyckan på nytt.

Upp till toppen
Annons: