Annons:
Etikettautism-aspergers-syndrom
Läst 3946 ggr
[Ace_]
5/17/13, 11:26 AM

Har ni nånsin förnekat er diagnos?

Jag vänder mig till er på autismspektrumet.

Jag blir galen av det här. Jag "glömmer bort" att jag faktiskt är autistisk. Kanske för att det är lätt att påminna mig själv om hur mkt bättre jag blev när jag när jag började växa upp på riktigt (och det var inte så himla länge sen), och för att det ibland är lätt att skylla ens svårigheter på annat. Kanske är det bekvämt att inte låtsas om diagnosen för att ja, jag är rädd att ses som handikappad, missfoster, halv-människa.

Och så går jag ett tag och låtsas som att jag inte är autistisk, tills något påminner mig REJÄLT, och ger mig en käftsmäll så att säga. 

Just det ja. Jag är autistisk. 

Hur fan får jag det att sluta? Hur accepterar jag min diagnos en gång för alla? tips…någon?

Annons:
zatanica
5/17/13, 12:21 PM
#1

Tror jag är lite likadan. Har ADHD och Asperger, när jag tittade på läkarutlåtandet så stod Asperger som huvuddiagnos, ingen aning om hur de tänker och bedömer sådant. Själv tänkte jag då, meh jag har ju bara ADHD och en lätt släng utav Asperger inte är jag speciellt autistisk, eller?

Sedan kommer exempelvis tillfällen när man pratar med folk och blir helt galen för att de tolkar allt fel som man säger och är inte alls med i vad man menar. DÅ kan man tänka ja just, jag har ju Asperger kanske därför det blir så här knasigt.

Igår exempelvis låg jag på golvet med hög musik med mycket bas i och bara njöt, efteråt känns det som man fått en rejäl massage eller sovit helt underbart, alternativt mediterat, älskar att ligga på golvet och känna musiken, det är avslappnande som sjutton för mig. Men just då tänkte jag att, hm detta är troligen något som autistiska skulle göra och tycka om, så hm kanske dax att börja acceptera sin autistiska sida mera.

Har ju haft Asperger diagnosen i ett år nu så kan ju vara på tiden.

Men av någon anledning så har jag inga större svårigheter att säga till folk att jag har ADHD, men att säga att man även har Asperger, det tar lixom emot.

Känns som att folk då ska tycka att man är helt efterbliven och bemöta en annorlunda, som att man var förståndshandikappad eller något.

Många vet ju inte riktigt vad Asperger är så då måste man ju säga att det är en form utav autism och de flesta ser ju autism som folk som är helt okontoktbara och sitter i sin egen lilla värld.

Långt och rörigt kanske, men du har åtminstone en till som känner sig lite likadant. HAr inga tips och ideer tyvärr, men får väl återkomma om jag kommer på något.

Varulv som är gammal och vis 😉kanske har några bra tips att komma med.

IzzyR0xx
5/17/13, 1:20 PM
#2

Förnekade mina diagnoser Aspergers och ADHD från ca 2004 till 2011 då det inte gick att vara normal nå mer och bara inse att man har svårigheter..


[Ace_]
5/17/13, 1:48 PM
#3

#1

Att det är lättare att berätta att man har ADHD än att säga att man har Asperger - är självklart. Av just denna anledningen ville jag bara höra från autismskaran, just för att man kan inte ha ADD eller ADHD (enbart, utan autismspektrum) och vara i samma sits som autister, och tror man det så är man fan bara….jag har inte ord. Respektlös. För med Asperger och autism kommer stigmat. Ett enormt sådant. Ingen i dagens sverige bryr sig nämnvärt om du har ADD eller ADHD

Allt är neuropsykiatriskt, men att klumpa ihop Add/ADHD och autismspektrumet kan man inte göra. Inte samma värld ens.

Får också tillägga att jag känner igen allt du skriver, så ja vi känner verkligen likadant.

#2

Jag vill så gärna komma dit. Ibland önskar jag nästan att mina svårigheter var svårare, så att de skulle vara uppenbara för mig att acceptera alla dagar i veckan (fast egentligen inte såklart!). Eller att jag var döv eller nåt. Haha vad som helst bortsett från detta då jag känner mig normal och inte alltid kan acceptera att jag inte är det.

IzzyR0xx
5/17/13, 7:11 PM
#4

#3 Det var inte alls lätt att börja acceptera fakta men efter flera misslyckade försök till arbete i Stockholm (kommer från Norrbotten), och andra svårigheter med utbildning, sociala kontakter osv så fick jag svälja stoltheten och berätta framförallt för myndigheter så som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan för att få hjälp.. 

Arbetsförmedlingen skickade mig först iväg till Arbetsmarknadsenheten där jag kort och gott skrev CV och var på en kort praktik som inte fungerade för mig (Dagverksamhet på äldreboende = Blev sjukt rastlös då ingenting hände samt allt småprat som gamlingar tycker om..)

Sedan skickades jag iväg till Eductus där jag också fick skriva CV osv.. De andra deltagarna hade lättare utvecklingsstörning och någon form av autism medan jag har Aspergers och ADHD.. Kände att jag hjälpte dom andra mer än jag själv fick ut något av det då jag redan kunde skriva CV etc..

Eductus hittade iallafall en praktikplats åt mig där jag trivdes men efter ett tag orkade jag inte mer, skulle hamna i FAS 3 och nu är jag sjukskriven och väntar på att få aktivitetsersättning.. Läkarvården tycker jag är segast.. När det gäller jobb i framtiden så tror jag faktiskt inte på att få en långvarig anställning på ett och samma företag där jag trivs och slipper vara orolig varje dag för att bli uppsagd.. Får nog försöka starta eget företag.. Men det är också riktigt jobbigt med allt som ska bokföras och liknande! 

Nu blev det ett långt inlägg, ber om ursäkt!


[Varulv]
5/17/13, 9:07 PM
#5

#1 Känner mig smickrad av ditt förtroende, zatanica!

Först vill jag väl då berätta att även jag, i min ungdom, ofta lyssnade på musik på hög volym - liggandes på golvet, precis som du. En sådan upplevelse närmade sig extas och kändes mycket välgörande. En gång gjorde jag detta klockan tre på natten och vred upp till extrem volym, varpå grannen kom upp i morgonrock och ringde på dörren - ilsket: "Vad i h-e ! håller du på med…!!!???" Jag sansade mig, och ingen fara mer med det. Men lite intressant att du nämner detta…!

Åter till ämnet då. Jo, aspergern är lätt att förneka. Jag gör det fortfarande, gång på gång. Men det blir samma ogynnsamma soppa utav det varje gång, så jag har under en längre tid nu försökt måla in mig själv i ett hörn där jag inte kommer undan aspergern. Dels genom att successivt offentliggöra min diagnos dels genom att informera arbetsgivare etc. Med andra ord spela med öppna kort. Då inbillar jag mig samtidigt att kunna få visst stöd från "motparten" dvs. NT. Vilket jag upplever är helt möjligt att kunna få.

Ett problem med just Asperger är att den inte syns utanpå och inte heller upplevs inifrån, så att säga. En "osynlig" diagnos, således. Med andra ord ett inte så litet problem…!

Samtidigt bör vi inte glömma bort, att vi faktiskt dras med en livslång genomgripande utvecklingsstörning (enligt diagnosdefinitionen). Allvarligt så det förslår, egentligen.

Och av egen erfarenhet vet jag att man aldrig blir kvitt sin ryggsäck. Den sitter där, fastklistrad, fastän osynlig som sagt. Så det är lika bra att face the fact. Finns inget alternativ till det! Tyvärr.

Således är mitt råd: Gilla läget! Det finns en väg för dig, mig, och alla andra aspergare också. Och finns den inte, så måste vi bana den vägen. Och bara i detta ligger stora uppgifter.

Men som sagt, försök att undvika att lura dig själv genom att förneka funktionsnedsättningen. Den finns, om än kanske dold. Men den kommer att visa sig gång på gång, var så säker. Vilket inte behöver vara alltför farligt, bara man är ordentligt medveten om 'et!

😉

[Ace_]
5/17/13, 11:38 PM
#6

#4

Sådär har det varit för mig med. Att misslyckanden efter misslyckanden  lett till att jag fått svälja stoltheten och se min diagnos i vitögat. (Asså jag borde inte använda metaforer, blir alltid så märkliga meningar när jag gör det :P)

Fan vad intressant att alla ni som svarat skriver saker jag själv har upplevt. Det kanske är rätt vanligt, det här. Det är iaf bra att veta.

#5

"Ett problem med just Asperger är att den inte syns utanpå och inte heller upplevs inifrån, så att säga." 

Kära nån vad du slår huvudet på spiken!

Det här med att måla in sig i ett hörn så att säga har jag gjort innan! Det hjälpte, ja. Ska fortsätta med det. Det GÅR inte att sopa under mattan, det är som du säger en allvarlig sak.

Är dock väldigt ovillig att berätta det för vänner och dylikt. Jag upplever att diagnosen används mot en. Typ "så känner du bara för att du är autistisk" eller "du missuppfattade, men jag behöver inte förklara mig för du är autistisk och har därmed bara fel helt enkelt". Förstår ni vad jag menar? Jag tycker folk ger en mindre rätt till ens känslor och reaktioner, att dessa blir mindre berättigade när de vet om att man är autistisk. En icke-autist har automatiskt rätt till sina känslor, det ifrågasätts inte direkt, medan en autist "känner bara så för att hen är autist". Hänger ni med? Att min autism blir ett argument för andra att använda precis som de damn well please. Innan de vet så ifrågasätter människor inte min verklighet, men när de vet så gör det detta närhelst det passar dem. Typ: de kan bestämma när någon beror på autismen, och när något inte gör det. Istället för att det helt enkelt inte är en faktor som tas med i beräknandet. Jag vet inte hur många gånger jag velat säga "du har inte automatiskt rätt för att jag är autistisk och du inte är det". Ens människovärde minskar i mångas ögon när de får reda på den här diagnosen.

Förlåt för min oförmåga att fatta mig kort. Jag vill så himla gärna göra mig förstådd och då försöker jag alltid på hundra olika sätt :)

Annons:
MoaL
5/18/13, 6:24 AM
#7

Jag har aldrig förnekat min aspergerdiagnos, tvärtom. Folk behöver ju lära sig om den och om oss, och jag är långt ifrån ointelligent. Jag kan prata för mig själv och jag känner inte att jag har någon anledning att skämmas. Sedan är det ju såklart inte direkt så att jag presenterar mig med "Hej, jag heter Moa och jag har asperger". 😉Men ibland händer det att folk kommer in på dylika ämnen, eller så har man helt enkelt nytta av att den eller de man är i sällskap med får reda på diagnosen, antingen för att själva inte blir förolämpade om jag till exempel är för rättfram, eller för att folk lättare kan acceptera att jag i vissa fall kan vara lite udda om de vet att det finns något att "skylla på". Folk fungerar ju så. Passar man inte in och är så kallat normal i alla situationer, så är det lättare att acceptera om det finns en bakomliggande anledning till VARFÖR man inte gör "som alla andra". 

Dessutom är min mamma värsta skvallermajan, hela hennes arbetsplats vet att jag har Asperger för hon SKRYTER om det. 🤪Hon tycker att det är charmigt när jag råkar säga eller göra något som är typiskt aspergskt, och hon kallar mig för sin "asptotta" (hennes förkortning för asperger-tourette). Så hon sprider också sina goda ord om diagnosen, eller rättare sagt människan bakom diagnosen. 😎

Som andra ovan mig har sagt, det är ett på utsidan osynligt funktionshinder, men ett funktionshinder likafullt. Man behöver folks förståelse och stöttning. Går man runt och förnekar sina problem både för sig själv och för andra, så slutar det bara med att folk är förbannade på en för att de inte förstår att man faktiskt har ett funktionshinder. Skulle en som var förlamad förneka sina problem, så skulle det sluta med att folk gick runt och störde sig på att människan är så jäkla lat att han inte själv kan gå och göra ditten eller datten. Förståelse är a och o, och då kan man inte gå runt och låtsas att allt är frid och fröjd. Då skapar man problem istället. 🙂

Mvh,
Moa
Sajtvärd på Eremitkräftor och Snäckor

zatanica
5/18/13, 11:57 AM
#8

Kul att höra Varulv att även du har funnit behag i att lyssna på musik på detta vis 🙂

#6" Jag upplever att diagnosen används mot en. Typ "så känner du bara för att du är autistisk" eller "du missuppfattade, men jag behöver inte förklara mig för du är autistisk och har därmed bara fel helt enkelt"

Precis så känner ju jag med, skulle jag vara mera öppen är jag rädd för just detta att de ska se mig som mindre vetande/värd typ. Inte lönt att lägga energi på lixom för jag fattar ju ändå inte.

Men som någon även sa, om man inte är öppen med sin diagnos så kommer ju dessa fördomar och förutfattade meningar aldrig att kunna försvinna eller mildras.

Så man får väll helt enkelt först komma till ro själv med sin diagnos och sedan känna sig stark och säker med den för att kunna stå upp för vem man är och vara ärlig i de situationer som det krävs och berätta om diagnosen.

Själv känner jag mig oerhört obekväm med att arbetsförmedlingen ska behöva veta om mina diagnoser för att jag ska få hjälp. Tycker ju att varje individ ska få den hjälp och stöd de behöver med eller utan diagnos.

För att sedan ta steget att arbetsgivaren ska veta om allt med, typ säkerligen läsa läkarutlåtanden och kanske även själva utredningarna, nä inte bekväm för fem öre.

Har läst mina diagnos papper för just aspergern för att jag trodde jag då skulle ha lättare att ta till mig att jag har det. Men nä funkade inte. Men hoppas kunna bli mera bekväm med det i framtiden har ju trotts allt bara haft diagnosen på papper i 1 år.

MoaL tror att även min mamma har berättat för allt och alla, skulle  inte förvåna mig. Härlig inställning din mamma har med, hoppas att den då smittar av sig på andra med 😃

Haha ja även jag är bra på långa inlägg 😃

Nu borde jag skriva på mitt examensarbete.

[Varulv]
5/19/13, 9:16 PM
#9

Bra och konstruktiv diskussion detta tycker jag!

MoaL och zatanica, ni har ju nyss sagt det mesta, men låt mig då bara få tillägga att - vi måste försöka vända detta synbarliga svaghetstecken till en styrka! De som idag eventuellt häcklar oss eller använder vår diagnos emot oss - och sådana finns förvisso! - dem måste vi besegra så, att när de får reda på vår diagnos, de också då samtidigt på ett realistiskt sätt fås att inse konsekvenserna därav för dem själva…

Att bli varse att ens kompis/vän/syskon/barn/sambo etc. har en autismspektrum-diagnos - det innebär ju förpliktelser även för just hen själv. Hen kommer inte undan, hen heller! Inte förrän hela samhället har funnit en hållbar strategi och ett förhållningssätt till oss autistiskt lagda, får vi slå oss till ro!

Men visst är det svårt i portgången, det har ingen emotsagt! 😉

[Joanna76]
5/19/13, 9:46 PM
#10

Oj, jag måste ha haft tur som aldrig blivit nervärderad pga min AS. Jag har heller aldrig förnekat den utan gjort och gör som MoaL. Min mamma är dock ingen skvallerbytta 😉. Hon är av den gamla stammen (trots att hon inte är jättegammal) och anser att psykisk sjukdom ja det är bara galningar som låses in iförda en "tyck om dig själv" tröja. Därav mina relationsproblem till henne (men det är en annan historia).

Om någon säger till er att "nä du förstår inte för du har AS/autism" så stå på er. Förklara om ni orkar eller svara bara "och du är expert inom ämnet?"

Ju fler som erkänner sin diagnos och är öppne med den desto mer socialt accepterad blir den.

[Varulv]
5/19/13, 10:59 PM
#11

#10 Japp.

Tjelsi
5/20/13, 1:40 AM
#12

Jag förnekar inte att jag har ADHD men det är kanske inte det första jag säger efter jag presenterat mig inför nya människor. Känner att det, precis som min sexuella läggning, är min ensak.

Internettan
5/20/13, 5:32 AM
#13

Har ingen diagnos men misstänker drag av AS. Funderar en hel del på vad som är bäst att göra. Söka hjälp och eventuellt få en diagnos - och (som jag ser det) därmed "få lov" att vara annorlunda och "få lov" att slippa vara duktig och klara av allt som förväntas.

Å andra sidan tänker jag att det kanske istället blir så att man skyller på sin diagnos och inbillar sig att man inte klarar någonting. Det blir som en biljett in i "jag kan inte"-träsket och man fastnar kanske i sin svaga sida utan att utvecklas?

Det är som att stå vid ett vägskäl som kommer att avgöra hela mitt liv, där den ena vägen går mot kämpande och att kanske bli ganska stark och normal - och den andra vägen går mot svaghet och sjukskrivning eller arbetsmarknadsåtgärder med bidrag.

(Kan tillägga att jag inte har det jättebesvärligt men tillräckligt för att livet ska bestå av mycket kämpande för att försöka vara normal. Och mår ofta dåligt av det.)

Den första vägen kan ju bli bra om man hamnar på rätt plats. Den kan också gå åt skogen och man blir ännu svagare av att rasa än om man från början hade låtit bli att försöka.

När det gäller andra är jag en sån som nog gärna skulle vilja vara öppen om en AS-diagnos. Men det kan vara min fega sida som säger så . Det gör ju mitt liv bekvämt att slippa försöka så himla mycket. Men man utvecklas inte heller på det viset.

Så tänker jag..

"Every point of view is a view from a point."

Annons:
[Ace_]
5/20/13, 9:52 AM
#14

#12

Nu gäller ju inte på något vis denna tråden ADHD och dylikt. Som jag tidigare uttryckt i klartext.

#13

Har inte direkt med tråden att göra alls… Däremot finner jag dina funderingar intressanta. Något osmakliga här och där, men intressanta! Om du tror att ditt liv skulle bli mer bekvämt av att vara öppen med en ASdiagnos, så tror du väldigt fel. Det är en kamp. En kamp vi måste utkämpa, som många i tråden tycker (även jag, av princip. Men svårt att leva som man lär alltid när öppenhet med en autismdiagnos kan leda till sämre behandling). Det kräver tusen gånger mer mod än att inte säga något, många gånger.

Man ska inte använda sin diagnos som en krycka, något du uttrycker oro över att det ska ske. Det gör nog väldigt få av oss på autismspektrumet. Vägskälet du talar om…jag har svårt att finna ord där. Väldigt svårt. Men det känns ganska osmakligt. Förstår du hur det kan uppfattas så, hur det kan få en att till och med ta illa upp? (genuin undran, ej retoriskt fråga menad att vara dryg!) Vill gärna förklara, men sitter bara här häpen och lite upprörd och finner inte orden :) 

Ok, typ såhär: En autismspektrumstörning leder inte till svaghet. Inte till att man blir en kasserad medlem av samhället som inte bidrar utan snarare blir en börda (med bidrag osv) och som aldrig har förväntningar eller krav på sig. Den tanken kommer snarare av stigmat och fördomar än något annat., är inte en reflektion av autister i allmänhet utan snarare av samhällets bild av oss.

Internettan
5/20/13, 9:11 PM
#15

#14:

Vägskälet du talar om…jag har svårt att finna ord där. Väldigt svårt. Men det känns ganska osmakligt.

För mig är det inte osmakligt att se det som jag gör. (OBS - jag menar inte att det är så för alla.)

Även om du inte ser saken på det viset så känner jag att för mig blir det ett slags val. Jag menar inte att ett autismspektrumtillstånd är en svaghet i sig. Hittar man rätt plats i livet (med eller utan diagnos) så är man varken svagare eller starkare än någon annan.

Men i ett samhälle som mer och mer kräver att vi är kreativa, initiativrika, ansvarstagande, självgående och sociala känner i alla fall jag mig väldigt, väldigt svag. Hittar inga jobb där jag känner att jag blir stark. Det verkar inte finnas längre. Att låtsas vara NT och försöka klara av mitt jobb, med allt vad det innebär med förväntningar som jag får oerhörd ångest av att försöka leva upp till, blir för mig ofta övermäktigt.

En diagnos kan ju bli en utväg. Ett sätt att säga rätt ut: Det här klarar jag inte av, och på så sätt i alla fall slippa en slags ångest.

Men för min del har jag bra dagar och dåliga dagar och jag lider dessutom av dåligt självförtroende/dålig självkänsla. Ibland känns det ju som att jag kan klara av att vara "som alla andra". Och kanske, kanske om jag verkligen försökte inbillar jag mig att jag kanske kan bli normal genom att utsätta mig för det jobbiga. Och en liten del av mig skulle vilja vara som alla andra och ha ett vanligt jobb och ses som en likvärdig arbetskamrat som klarar av alla arbetsuppgifter.

Med en diagnos skulle jag gå en annan väg. Då skulle jag ändra inriktning och "bli en person med funktionshinder" och acceptera det. Och bli av med en sorts ångest och uppleva en oerhörd lättnad. Äntligen slipper jag leva upp till alla dessa krav som samhället ställer på mig för att jag ska kunna försörja mig. Då behöver jag inte känna mig så dum för att jag inte klarar av saker, ungefär som om jag vore mindre vetande. (För så känns det ofta) Istället finns det en förklaring till att jag är som jag är. Jag skulle inte skämmas för det utan istället se det som en lättnad att få berätta för mina jobbarkompisar. (Men vi är ju olika där.)

Jag står liksom i vägskälet eftersom mitt mående går upp och ned och ibland känner jag mig nästan "normal" medan jag andra dagar verkligen inte är det. Vet inte riktigt vem jag är och hur dåligt jag faktiskt mår. Är jag NT med dåligt självförtroende bara - som går att träna upp? Eller har jag faktiskt ett funktionshinder?

Det som talar för det senare är att jag alltid hankat mig fram utan att söka hjälp - men ändå, trots att jag ju "övat" på att leva ett normalt liv i så många år (är 48) så är jag likadan idag som när jag var 20. I alla fall när det gäller hur jag fungerar t ex socialt. 

Sen tror jag heller inte att livet blir som en dans på rosor bara för att man får en diagnos. Kanske det blir svårt på ett annat sätt istället? Jag vet inte.

(Tycker du fortfarande att jag har osmakliga tankar? Tycker ni andra det också?)

"Every point of view is a view from a point."

[Varulv]
5/20/13, 10:56 PM
#16

#13, 15

Du har ett funktionshinder inom autismspektrum ganska klart som jag ser det.

Mig syns det som att du befinner dig där jag var just innan jag fattade mitt beslut att söka hjälp för att få en diagnos. Min aspergerdiagnos var mycket entydig, visade det sig, och där jag idag befinner mig - med viss lindring och hänsyn i arbetslivet - känns som rena balsam för själen. Hade jag vetat vad jag vet idag om min funktion, så hade jag förhoppningsvis haft en diagnos för flera decennier sedan. Vilket jag hade haft allt att vinna på.

Så tveka inte, är mitt råd! Sök den hjälp som du enligt lag är berättigad till - den lagen är skriven just för dig!

😉

Internettan
5/21/13, 9:12 AM
#17

#16:

Vad det var skönt att få läsa… Tack för de orden. Innerst inne är det det jag vill, att få hjälp så att jag slipper hålla masken och spela ett spel jag bara mår dåligt av.

Till saken hör att jag just blivit erbjuden (och tackat ja till… Huuuu) ett fast heltidsjobb på det ställe där jag jobbat i två år. Hittills har jag inte haft en egen tjänst utan jobbat de dagar när andra varit lediga. Har dessutom hoppat in när folk varit sjuka osv. Har blivit att jag jobbat ungefär 60-80 % och sluppit det ansvar man har när man har en fast egen tjänst.  Har aldrig velat ha det utan alltid sagt (även till chefen) att jag inte klarar det och att jag hellre accepterar de osäkra omständigheterna. Det har varit ett ganska bra jobb för mig (kanske lite för socialt vissa dagar men ändå något jag klarat av hyfsat). Har hittat ett värde i att vara den som alltid kunnat ställa upp och det behövs verkligen folk. Och när det gått dåligt har jag känt att de ju kan låta bli att anställa mig i fortsättningen om jag är FÖR dålig. Då har jag inte känt mig som en belastning, utan jag är ju ändå bara "tillfällig". (Hade alla varit som jag hade det varit katastrof och kaos på arbetsplatsen kan jag säga.) Har hela tiden varit öppen med att jag inte är så duktig och jag har alltid märkt att folk har lite överseende med mina prestationer eftersom jag är snäll och då jag ändå fungerar hyfsat. Folk har dessutom en slags "respekt" för mig eftersom jag är en "medveten" person eller hur man ska säga. Jag vet ju om att jag inte kan så de kan liksom inte prata bakom ryggen om det. Allt de kan tänka om mig har jag redan tänkt själv, så att säga. Lovade dessutom mig själv redan 1992 att jag aldrig mer skulle jobba heltid.

Plötsligt hamnar jag i en situation där chefen säger att hon "tror på mig" och vill att jag ska ha den här fasta tjänsten. (Vi träffas inte ofta och eftersom jag nästan aldrig är sjuk eller då ingen har klagat på mig inför henne så tror hon att jag är okej. Fast hon kan ju inte undgå att märka hur "undvikande" jag är inför henne och osäker. Men hon ska ändå sluta till hösten så det är nog därför hon vågar anställa mig. :) Mina jobbarkompisar tyckte dessutom att jag skulle tacka ja. "Du klarar det" och "vi hjälper dig" säger de. Men de förstår inte hur stora problem jag har. Och de kan inte hjälpa mig så att det räcker, men det kan jag inte riktigt förklara för dem. I många uppgifter står man ändå ensam.

Hur som helst så växte mitt självförtroende i och med detta och jag såg framför mig en tryggare tillvaro med större inkomst och en slags känsla av att äntligen vara "normal". Jag försöker intala mig det. Men nu har jag konstant ångest inför hösten (då den nya tjänsten börjar). Jag är i precis den situation som jag ser som en mardröm. Antingen klarar jag det bättre än vad jag tror och växer därmed. Eller så går det åt skogen och jag "brakar ihop". Är precis livrädd. Finns inte ord för hur vilsen jag känner mig. Växlar mellan tillförsikt och ren skräck.

Det enda som är en tröst är att jag faktiskt mer eller mindre blev påprackad jobbet. Jag sökte det inte, jag tackade nej väldigt bestämt från början och chefen vet hur jag tänker på ett ungefär. Och nu har jag en fast anställning som ju i sig är en trygghet oavsett hur det går sen.

Jag ska fundera på att söka hjälp. Vill det men är rädd för att jag inte ska kunna uttrycka hur jag känner så att psyk-personalen förstår. Eller så uppfyller jag alldeles för få kriterier. Eller så är det så lång kö att "det inte är någon idé". (Fast så kan man ju inte säga) Kanske de säger att eftersom jag "klarat mig" så länge som jag gjort så är det inget fel på mig, typ. 

Ursäkta den långa texten. Behövde bara få ur mig lite.

Förlåt Ace_. Nu ska jag inte skriva mer om mig själv. Skulle i alla fall inte se en autismspektrumdiagnos som något att skämmas för. Även om det klingar mer "annorlunda" än t ex ADHD så skulle jag känna att det är en del av mig. 

Ungefär som att bli placerad i en orkester där alla förväntar sig att jag kan och bör kunna spela piano, fast jag inte kan det. Och snart börjar konserten. Om jag spelar fel blir de arga på mig och om jag går därifrån så blir de arga på mig för att jag smiter undan. Tänk då att få en diagnos där det står att jag bara kan spela gitarr och inte klarar av piano. Då kan jag ju stanna kvar i orkestern och plötsligt bidra på det sätt jag kan. Ingen blir arg utan de skaffar en riktig pianist.

Eller nåt…

"Every point of view is a view from a point."

Denna kommentar har tagits bort.
[Varulv]
5/21/13, 8:44 PM
#19

#17

Nix - du är  i n t e  normal! Acceptera den tanken, och många fler pusselbitar kommer att falla på plats. Acceptera inte desa jobb på dessa villkor! Du blir bara lurad, och du lurar dig själv med.

Gå istället och sök en diagnos. De kommer  i n t e  att mena att du uppfyller för få diagnoskriterier - i portgången (om det inte visar sig under din fortsatta utredning förstås). De kommer heller inte att använda det argumentet, att om du har klarat dig i arbetslivet hittills, så måste du rimligen klara dig resten av ditt arbetsliv även.

Det förhåller sig så här, förstår du: Vi aspergare är urusla på vissa saker som hör till NT:s normalitet. Därav blir vi undervärderade av dessa NT. Samtidigt är vi jätteduktiga på vissa andra saker - vilka överträffar NT:s förmåga flera gånger om - och därav övervärderas vi av samma NT. Detta skapar (helt förståeligt) förvirring hos NT: är vi "puckos" eller är vi "genier"…? Tja, sanningen är kanske den, att vi är både och, på en och samma gång…

[NinaCrown]
5/21/13, 10:38 PM
#20

Nu har jag inte läst hela tråden men…

Jag har alltid varit väldigt öppen med min Asperger. Har haft min diagnos i ungefär två år nu, men misstänkt länge innan ställd diagnos att jag haft autistiska problem. Är min bff med samma diagnos som fick mig att öppna ögonen för att Asperger troligen är vad jag har, och att jag borde söka hjälp för det. Tog ett tag, men gjort vart det.

Vet gott och väl om alla fördommar folk har om personer med autism och är därför jag är så öppen och ärlig med min diagnos. För att lära folk. Får de inte se mer än de som sitter och gungar i sin egna värld, eller se Hollywood-filmer med psykopater som beskrivs som aspergare, eller läser om mördare i Aftonbladet, är det ju klart att folk tror att alla med autism är så.

Är precis samma sak gällande när jag talar om för folk att jag har psykosliknande problem. De tror att jag när som helst kommer knäppa och förvandlas till en galen yxmördare.
Nej, jag ser konstiga saker när jag är väldigt trött.

Men ibland blir jag lite glad när jag talar om för folk att jag har Asperger. Det är som att de pustar ut, och så talar de om att de förstår hur det är då de själva/någon kompis/någon familjemedlem har autism/asperger. De blir lixom glada av att få erkänna det, och det är glädjande att få ge folk den chansen 🙂

Annons:
Internettan
5/22/13, 4:53 AM
#21

#19:

Det var ord och inga visar, svart på vitt. Och jag tror dig. Ska faktiskt göra som du säger och söka hjälp.

Detta skapar (helt förståeligt) förvirring hos NT: är vi "puckos" eller är vi "genier"…?

Det skapar förvirring även hos oss själva tänker jag. Ibland är det ju inget fel på mig och jag är normal. Sen plötsligt är jag ett pucko …. Och varje gång jag känner mig normal så tänker jag att "det är det här som är mitt rätta jag" och jag liksom glömmer att det finns en annan sida. Det är då jag ger mig in på sånt som jag egentligen inte klarar av. Sen blir allt kaos och då kommer jag på att det ju är den sidan som är mitt rätta jag och den andra sidan är bara ett tillfälligt humöruppsving. 

Inte lätt. 🤔

"Every point of view is a view from a point."

[Varulv]
5/22/13, 1:08 PM
#22

#20 Även jag kan se "konstiga saker" ibland just i gränslandet mellan vakenhet och sömn. För min del handlar det om rena hallucinationer; ett djur som kryper på väggen eller att en del av rummet förvandlas till något annat. Karaktäristiskt är, att det fiktiva interagerar med den sanna verkligheten dvs. det blir en blandning mellan de båda. Karaktäristiskt är också att jag med min slutledningsförmåga alltid inser att det är fråga om en hallucination och ingen sann verklighet. Jag förmår således skilja mellan dem. När vakenheten har uppnått en viss grad, försvinner hallucinationen; den liksom upplöses, dunstar bort. Och motsvarande, vid nära insomning övergår hallucinationen till "vanlig" dröm.

Detta är tydligen inte något onormalt fenomen. Det ligger på det rent perceptuella området. Den term du använder, psykos, är väl, som jag har uppfattat den i alla fall, reserverad för onormal eller irrelevant tolkning av de perceptioner man mottar, inklusive en reaktion på tolkningen.

[Varulv]
5/22/13, 1:20 PM
#23

#21 Förlåt om det var för mycket "ord och inga visor", jag inser det själv faktiskt. Att jag uttryckte mig så bestämt beror på, att jag personligen tror så stenhårt på just detta: att man som autistisk i regel är både "sämre" och "bättre" än en NT; samtidigt och på en gång.

Om man tänker sig en liknelse från statistikens värld, så kan man tänka sig en mänsklighet, där man klipper bort "övre och undre kvartilerna" från "bodyn". Då har man tre delar: den undre kvartilen; den "normala" kärnan samt den övre kvartilen. Den normala kärnan utgörs av NT, medan den undre och den övre kvartilen klistras ihop - och bildar autismspektrumfolket.

🤓☝️

[NinaCrown]
5/22/13, 1:51 PM
#24

#22 Jag fick min aspergerdiagnos ställd på psykosmottagningen pga att mina hallucinationer är så omfattande. Har syn, hörsen och taktila-hallucinationer som är kopplade till min trötthetskänsla. Men då jag fortfarande kan förstå att de inte är verkliga (även om de är läskigt som f*n) så är de inte riktiga psykoser.

Personen som utredde mig var extra intresserad av personer som både hade Asperger och psykoser, så kunde inte fått en bättre person att utreda mig. 😛 Han sa att det verkar vara vanligare att personer med autism anser sig vara mediala, men att det många ggr egentligen endast beror på hallucinationer.

[Varulv]
5/22/13, 8:13 PM
#25

#24 Dåså, NinaCrown, ligger både du och jag vid "borderlinen" för schizofreni. Men vi klarar oss, både du och jag; ty vi ligger fortfarande på "aspergersidan" om gränsen.

Personen som utredde dig må då vara en riktig klåpare/amatör. Är det så ställt med en att man är psykotisk, så kan man inte samtidigt tillhöra autismspektrum; det borde väl i rimlighetens namn din "utredare" känna till…!…?

Nej, din utredare har inte kommit långt i sin kognitiva psykiatrivetenskap alls! Dissa honom mer än gärna som teoretiker - men ha iofs gärna kvar honom som empatisk praktiker - om det skulle tjäna dina syften.

En aspergare kan inte ha psykoser. Däremot kan en aspergare - som alla andra - ha hallucinationer (i gränslandet mellan vakenhet och sömn).

[NinaCrown]
5/22/13, 9:24 PM
#26

#25 Jag skulle inte avfärda det så pass hårt. Är mycket vi inte vet om psykologi och informationen ändras hela tiden 😛

Man har ju tex kommit fram till att diagnosen Asperger är onödig och ska tas bort. Asperger "finns egentligen inte" eller hur man ska säga. Det är egentligen vanlig autism men mer snäv.

Tycker det är bra att psykologer osv osv är nyfikna på andra områden, annars kommer man ju inte längre i utvecklingen. Är han intresserad av psykoser och Asperger så får han forska runt på det, för vem vet, han kanske hittar något nytt eller kan understryka det man redan vet 🙂

Internettan
5/23/13, 6:16 AM
#27

#23:

Jag gillade det bestämda i det här läget. Dessutom gillar jag din liknelse, den illustrerar något jag själv alltid känt men aldrig "fått kläm på".

"Every point of view is a view from a point."

Annons:
[Varulv]
5/23/13, 2:22 PM
#28

#26 Det enda jag hakar upp mig på är ditt växelvisa användande och synonymiserande av begreppen "psykos" och "hallucination". Själv skiljer jag strikt mellan dem.

Men jag vet samtidigt att det inom psykiatrin hävdas att "hallucination" är en form av psykos. Så kan det kanske vara, men mitt eget fall, där det enligt nomenklaturen handlar om "pseudohallucination", anser i alla fall inte jag vara psykotiskt. Men visst kan jag ha fel.

Nu har jag ännu inte läst diagnoskriterierna för DSM-5, men i alla fall så innehåller DSM-IV-TR följande klausul:

"F. Kriterierna för någon annan specifik genomgripande störning i utvecklingen eller för schizofreni är inte uppfyllda."

Så jag skulle vilja passa på att ställa frågan om psykotiska hallucinationer i kombination med självförsjunkenhet inte hellre borde diagnosticeras som schizofreni än Aspergers syndrom?

[Varulv]
5/23/13, 2:31 PM
#29

#27 Så bra! 🙂

[NinaCrown]
5/23/13, 4:05 PM
#30

#28 Det är för att jag lärt mig att det huvudsakliga kännetecknet mellan de två är ifall man tappar verklighetsuppfattningen eller inte, vilket kan vara väldigt vagt anser jag. Därav har de smått morfat ihop sig.

Jag kan inte uttala mig angående din fråga då jag inte förstår vad du menar med självförsjunkenhet.

Men känns som att vi börjar gå väldigt OT 🙂

[Varulv]
5/23/13, 9:19 PM
#31

#30 Jo men visst, vi börjar nog bli rättså OT…! (Fast kanske ändå inte helt ändå; tråden handlar ju om utifall man förnekar sin diagnos eller inte.)

Självförsjunkenhet, det ser jag som en träffande beskrivning av oss autister: vi är självförsjunkna; är det något vi är, så är det det. Att vara självförsjunken det är att vara autistisk.

Men även schizofrena människor uppvisar i regel självförsjunkenhet. I själva verket så är det nog utifrån de kriterierna i huvudsak gemene man definierar en schizofren.

Är man "bara" självförsjunken - då kan man definieras som en autistisk individ. Är man däremot såväl självförsjunken som uppvisande psykotiska drag - ja då kan man mycket väl vara (eller klassas som) schizofren.

Så vill i alla fall jag se åtskillnaden.

😉

sudniF
5/24/13, 12:31 PM
#32

På grundefrågan ja verkligen! Jämt och ständigt.

Ja ligga på rygg och njuta och få musiken in kroppen!! inser att detnog är vad dottern gör när hon höjer volymen, sträcker upp armarna mot mig, jag ska hålla henne "liggande" och så snurra fort till musiken, hm…

Måste läsa tråden mer, bit för bit, noll koncentration men det verkar som en spännande tråd.

Gur4m1
5/24/13, 2:27 PM
#33

Intrssant tråd. Reagerade dock på detta:

" Respektlös. För med Asperger och autism kommer stigmat. Ett enormt sådant. Ingen i dagens sverige bryr sig nämnvärt om du har ADD eller ADHD. "

Mins tlika respektlöst att göra ett sdant uttalande tycker jag! Det är samma problematik för många med ADHD, det syns inte, folk ifrågasätter om det "ens är en riktig diagnos" "Alla har ju damp!" etc.

Själv har jag bara ADHD och det har varit problematiskt det med, en ville sätta aspberger på mig men där sa en annan psykolog stopp, men jag känner igen mig i rätt många saker i den här tråden.

Jag är öppen med min ADHD diagnos, åt mina närmaste har jag även ebrättat att de ville utreda mig för Aspbergers/autism. Jag är inte rädd för att folk ska få en viss syn på mig, för det har de iallafall- så som någon sa- lika bra att ge dem något direkt att "skylla på".

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

[Varulv]
5/24/13, 7:52 PM
#34

#33 Och är det något inlägg här som är OT så är det väl nu ditt, Gur4m1!

Men det gör inte så mycket enligt mitt sätt att se, för du friar ju ändå lite till oss aspergare. - Men kära - lär dig åtminstome vad vår diagnos heter: den heter  a s p e r g e r  (med "p") och ingenting annat.

😉

Annons:
Gur4m1
5/24/13, 9:53 PM
#35

#34 nu är jag förvirrad (och ursäkta stavfelet jag har läst en hel del här om det men jag får skylla på felstavsnisse och att jag inte är hejjare på att skriva till att börja med om det inte blev uppenbart med alla fel i övrigt på inlägget?). Vet inte hur jag ska tolka ditt inlägg. för jag har väl inte akllat någon för OT? JAg hänvisar till TS, jag har inte läst _hela_ tråden. Jag har ADHD men har knappt läst på något alls runt det heller. Visste inte att forumet endast var för "er". Efterosm jag själv alltid "dingar högt" på aspergertester och blivit rekomenderad utredning så vet jag inte varför mitt inlägg vore OT? Jag skrev fortf till något som nämnts i tråden. Jag friar inte till "er", jag tycker man ska vara öppen om sin diagnos. Man måste vara modig och någn måste gå i bräschen och visa att man finns och det inte är så som folk förväntar sig kanske.

För problemet med att man undviker att berätta är väl ofta att man vet att folk ofta har fördomar, inte längre ser en som en individ och det är man ju även om man skulle ha massor av olika diagnoser. Man är ju inte bara sin diagnos….inte alla av oss iaf.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

[Varulv]
5/24/13, 11:10 PM
#36

Nej, visst. Jag ska inte interagera här längre, så nu slipper även du mig! 😉

Gur4m1
5/25/13, 1:01 AM
#37

Fattar inte, har jag gjort någonting fel eller var mitt första inlägg agressivt, eller skojjas du bara(smileyn indikerar på det) 😃Jag vill vare sig bråka eller slippa någon. Jag ville mest gnälla lite för jag gillade tråden och ville uttrycka mig. 🎈

(Läste mer av tråden och förstår nu OT-grejen) 🌈

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

SukiDaYo
8/6/13, 12:55 AM
#38

Det är få människor som vet om min Asperger diagnos. 

Anledningen till att jag inte berättar för folk är deras okunskap och deras reaktioner "jaha hon har Asperger, hon måste vara knäpp" -.-'

Lärare, utvalda delar av familjen och mina närmsta vänner vet men inga fler.

Accepterar och skäms inte över min diagnos, orkar bara inte med all okunskap. Folk fattar att det inte allt riktigt är som det ska med mig, men sätter man inget namn på det så skiter dom i det.

Rundgång
8/8/13, 9:07 PM
#39

Har jag fel eller är det så att du glömmer autistmen när saker och ting flyter på och plötsligt blir påmind när något händer. Om du la fokus på att tänka på autistmen hela tiden vad skulle det ge? Att du inte blev lika besviken när något händer eller att du skulle kunna förebygga att det händer tråkiga saker? Jag växlar approach utefter hur känslig o h orolig jag känner mig. Då är jag mer avvaktande de. Men om jag är kreativ och vill känna mig fri släpper jag autistmen och barA lever. Krashen som kommer får bli priset priset för detta uppförande

Upp till toppen
Annons: