Annons:
Etikettannat-npf-relaterat
Läst 4042 ggr
iSawa
2013-06-05 22:18

ADHD

Fick idag min diagnos, kraftig ADHD som är glasklar. Kan inte riktigt ta in diagnosen, hade ställt in mig på ADD och kan inte riktigt förlika mig med diagnosen. Hur har ni tagit in diagnosen ni fått?

Annons:
Beafer
2013-06-06 11:15
#1

Tanken på att jag skulle ha ADHD har aldrig slagit mig. Men då pga okunskap om det. Hyper lät ganska främmande för mig. Sen började jag tänka efter. Och nog tusan är jag hyper. Om jag inte uttrycker det i att jag flänger runt, inte kan sitta still, dansar omkring och beter mig som ett dagisbarn så är jag hyper på insidan. Det är som en inre stress som är där konstant. Tankarna far omkring. Gärna sådär flera olika tankar samtidigt ;) Och det är som en tornado i kroppen. Jag har extremt svårt att sätta mina känslor i ord, men jag hoppas du förstår vad jag menar.

Efter att jag har fått min diagnos så accepterar jag mig själv mycket bättre än innan. Nu vet jag ju vad problemet är och att jag inte bara är "dum i huvudet" som jag tänkt innan. Jag känner mig trygg i min diagnos. Försöker se fördelarna och acceptera mina svårigheter.

iSawa
2013-06-06 11:54
#2

Tack för ditt svar =) Jag försöker förlika mig med den och visst på insidan är jag hyper, visst sitter jag och pillar på nåt hela tiden eller trummar med fingrarna eller skakar på fot/ben hela tiden men jag har en annan bild av ADHD det är nog det som spökar för mig. 

Känner mig lättad då jag vet vad problemet är och jag kommer få hjälp dock håller jag på att gå sönder, har gråtit en hel del. Det är svårt att ta att det är fel på hjärnan. Samtidigt som det är oerhört skönt att få en för förklaring till alla problem så känns det tungt….

Vet inte hur jag skall förklara hoppas du/ni förstår =)

Beafer
2013-06-06 12:15
#3

Då är du som mig. Hade en helt annan uppfattning av ADHD innan jag läste på efter att jag fått min diagnos. Jag får även ofta höra "men du kan väl inte ha ADHD?!". Folk vet helt enkelt för lite om det. Inte ens min mamma kan acceptera min diagnos.

Jag har haft mina dalar jag med sen jag fick diagnosen. Ibland har det känts jobbigt att veta att det faktiskt är ett medfött fel. Men som sagt, jag försöker fokusera på det positiva med ADHD. Sen är det ju lättare nu att veta vad jag ska tänka på när det gäller dom svårigheter som uppstår.

Jag skyller aldrig på min diagnos när saker blir fel och jobbigt, men jag försöker förklara för folk runt ikring hur det fungerar. Och det är ju en lättnad att kunna prata om tokigheterna och försöka få dom närmsta att förstå. Bättre det än att man helt enkelt bara är dum i huvudet :)

Och glöm inte bort att du är samma människa som innan du fick din diagnos. Du är precis lika bra som innan, och nu när du vet så kommer du att få en annan insikt av dig själv och kan bli en bättre människa till och med!

iSawa
2013-06-06 23:15
#4

Tack för dina värmande ort :)

Min fru sa: men älskling du är samma människa det är bara några ord på ett papper. Jag älskar dig precis som du är….

Hmm… Måst fråga, vad är det positiva med ADHD?

Jag vet inte riktigt vad jag skall säga till folk för att förklara det som går fel, vad och hur säger man?

Mamma och pappa tog det ändå rätt bra tycker jag, de har ju fått fylla i enkäter och haft samtal med min läkare.

Beafer
2013-06-07 14:23
#5

Vad härligt med en förstående fru :) Det behövs söttande människor i såna här situationer!

Det positiva och negativa varierar ju så klart från person till person, men jag har några ord man kan aplicera på olika tillfällen.

Hyperaktiv, impulsiv, lättdistraherad, dagdrömmare, ouppmärksam, oförutsägbar, diskussionslysten, envis, lättretlig, aggressiv. Så klart negativt, men man kan även vända på orden:

Energisk, spontan, fantasirik, global tänkare, flexibel, oberoende, engagerad, känslig, bestämd.

Jag blir t.ex oerhört engagerad i saker som intresserar mig. Därför har jag en ganska bred kunskap om en massa olika ämnen som intresserar mig. Jag är väldigt snabb i mitt arbete och jag ligger inte på latsidan eftersom att jag blir uttråkad av att inte göra något. Sen finns det såklart dagar/tillfällen när orken är helt slut. Då kanske jag inte är lika snabb ;)

Jag är ärlig i mitt jobb och berättar vid tillfälle att jag har ADHD. Det ger folk runt i kring mig en annan förståelse. Åt minstonde hos dom som vet lite vad det innebär.

Min karl tog jag med mig till min kontaktperson så att hon fick berätta för honom vad det innebär.

Att dom i min omgivning vet om min diagnos gör oftast att jag inte behöver förklara mig. Dom förstår iaf.

iSawa
2013-06-10 08:23
#6

Tack för dina rader =) Det är skönt att höra andra sätta ord på det som för mig än så länge är så svårt.

Ja det är underbart att min fru är så förstående och utan henne hade inte min varda fungerat så bra som den gör, hon lägger upp strukturen =) Hon hjälper mig även att strukturera upp mina studier.

Jag har berättat för chefen på den arbetsplats som jag skall ha min praktik, jag går 5:te terminen på socionomprogrammet till hösten och då har vi praktik hela terminen och chefen där är nu införstådd i min situation, hon sa bara ja då då vet jag så det var inga hinder där inte =)

Detta kommer nog lägga sig med tiden, nu är jag bara orolig över hur medicinen skall verka på mig…..

Annons:
MirakelBetty
2013-06-11 12:18
#7

Min ADD är något jag säger till folk som inte förstår. 
Jag hade btw. totalt glömt bort att jag hade det tills jag såg din tråd. 

Diagnoser är ett nytt påfund som sätter namn på egenskaper man har. 
För mig är inte min diagnos en sjukdom. Jag är inte sjuk. Jag kan inte botas för det är inget fel på mig. 

Min diagnos finns liksom inte, som din fru sa: det är ord på ett papper. Inget mer. 

Det säger inte vem du är, vad du kan göra eller hur långt du kan nå. :)

Tänk vad uppförsbacken gör med känslan av den efterlängtade nedförsbacken. 
Du är värd att njuta och må bra <3 

iSawa
2013-06-11 17:06
#8

Hejt sant MirakelBetty men på ett sätt så talar den ändå om vem jag är tänker jag. Detta då ADHD inrymmer vissa egenskaper jag har sin inte alla andra har eller till hör det som samhället ser som normativa egenskaper.

det är helt sant att det endast är ord på papper som min fru sa men ändå känns det inte då då de inrymmer vem jag är på något sätt.

Vet inte om du förstår vad jag menar det är svårt att förklara….

Tjoliloo
2013-06-11 23:42
#9

Hej! Jag fick min "diagnos" igår och det va blandade känslor kan jag säga. Det blev mycket känslor ,gråt, skratt mm. Jag är 45 år och har alltid känt mig annorlunda, som om något är fel men inte förstått vad! Kraftig ADHD och skall få överlappande medicin… Min psykolog sa att då vet du att du INTE är dum i huvudet iaf, med glimten i ögat! Haha!! Gjorde min utredning privat,dyrt men värt varenda krona. Påbörjade på öppen psykiatrin ,men fy fan det kändes som att sitta hos en Sos kärring..Blääää!!!! WTF jag har ADHD!!! Men så tänkte jag om va fan det blir nog bra det här ,kanske man kan börja fungera som en "normal" människa! ;-) Ska bli en spännande resa när medicinen sätts in. Lite om mig /Kramar till alla och se det possitivt nu..:-P

iSawa
2013-06-12 08:13
#10

Tjoliloo Härlig inställning du har =)

Det är sant att det skall bli en intressant resa när medicinen sätts in, tänka att få känna som alla andra gör =)

Jag är mest förväntansfull på att kunna koncentrera mig och faktiskt inte ha som en motorväg i huvudet ständigt =)

Vet du vad du skall få för medicin?

Dampmongo
2013-06-12 19:18
#11

Sawa: Din fruga har helt rätt. Det är ett par bokstäver och ingenting annat. En gång för inte alls så många årtionden sedan bestämde sig en grupp av "bildade" lirare att vissa människor skulle betraktas som funktionshindrade. Dom arbetade fram en massa kriterier och uppfyllde den enskilda individen dessa kriterier, så ansågs hen ha ett "neuropsykiatriskt funktionshinder/funktionsnedsättning/handikapp. Varför blev det helt plötsligt aktuellt att betrakta en viss grupp av barn (och senare också vuxna) som ett problem? Antikens greker nämner inget om hyperaktiva barn i sina skrifter. Inte heller egyptierna, aztekerna eller kineserna. Men i mitten av 1800-talet börjar impulsiva och hyperaktiva barn att betraktas som ett stort problem. Varför ? Jo, för utformandet av dagens moderna samhälle  tog fart under 1800-talet. Ett samhälle som inte fanns för bara 250 år sedan när hyperaktiva och impulsiva människor inte betraktades som ett problem. Med andra ord så är det inte dopaminflödena i våra hjärnor som gör att vi blir "funktionshindrade", deprimerade, missbrukare, hamnar på Kumla fängelset, utvecklar psykiskt ohälsa, blir utfrysta av övriga barn på skolgården eller inte kan jobba och försörja oss, utan det moderna samhället som "majoritetshjärnorna" fick för sig skapa. 

Så varför käkar jag då en massa kemikalier som"majoritetshjärnorna" tillhandahåller mig för att jag ska fungera någorlunda i det "moderna samhället"? Jo, för jag har en partner som inte orkar med min hyperaktivitet. Hon har en sån där "majoritetshjärna" som klarar av att arbeta som en robot 40 tim/vecka, äta, skita och knulla nån gång i veckan, planera, diska, städa, fylla blanketter och vistas på platser med massa folk,  utan att utveckla psykiskt ohälsa. Hon har dessutom en unge på 8 år. När hennes vardag ser ut som den gör i "det moderna samhället,  finns där absolut inget utrymme för min hyperaktivitet. Under dessa förhållanden blir jag inget annat än en belastning för henne. 

En annan anledning till att jag käkar kemikalier för att kunna uppfylla majoritetens krav är att jag måste klara av att sitta still 8 timmar/ 5 dagar i veckan. I det nya moderna västerländska samhället är det "sitta-stilla" i 8 timmar- jobben som gäller. Fysiska arbetena försvinner alltmer och kapitalets ägare anställer inte "funktionshindrade". För att få ett "sitta-stilla och förkorta ditt liv - jobb"  måste man gå på högskola och utbilda sig. Det är som perfekt för unga med ADHD, Asberger och Autism. Det är därför det går så här för unga "minoritetshjärnor" trots att det supermoderna samhället erbjuder vård och medicin:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5535418

Det är ett par bokstäver och får man A, D, H och D eller bara A, D, och D så får man äta medicin. Egentligen behöver vi den inte. Men den är bra att ta om måste gå i skolan. Eller så gör man som barnen i videon nedan. Enligt min mening är dom "övernormala". :)

http://www.youtube.com/watch?v=xpxd3pZAVHI

Tjoliloo
2013-06-13 15:27
#12

iSawa, nä vet inte ännu ,kan inte så mycket om det här ännu! Men säger som du,det ska bli härligt att kunna delta i en diskussion och kunna koncentrera sig på vad som sägs ist för som nu …Fladdrar iväg och börjar dagdrömma och tänka på hundra andra olika saker! Pinsamt är det ju när det skall frågas vad man tycker… Va? Vad sa ni ? A det igen,och igen,och igen….:( Folk undrar ju om man är dum eller?! Eeh! Nä jag orkar bara inte lyssna, haha! Eller kunna komma ihåg vart jag parkerade bilen etc,etc.Shit! Vad jag verkligen förstår mitt struliga,fladdriga liv nu..;)

Tjoliloo
2013-06-13 15:32
#13

Skall kanske sägas att jag ätit både Efexor,cymbalta och nu voxra! Efexor och Cymbalta blev man död inombords av…ist för att vara Hypertyreos så blev jag iaf en håglös,apatisk tröttmössa! Kunde sova 12-18 timmar och ändå vara helt slut…:/ Fast det hjälpte mot ångesten och panikångest attackera som var något överjävliga! Usch och fy, mennu verkar Voxran funka på det. Önskar alla här ett underbart ADHD liv! För det har ju sina fördelar oxå ;)

Annons:
Tjoliloo
2013-06-13 15:35
#14

Hyper" inte hypertyreos ..

iSawa
2013-06-14 07:38
#15

Sant att de har sina fördelar också. Jag har lånat en bok om hur det är att vara vuxen och ha ADHD. Riktigt intressant :)

[Zobora]
2013-06-27 21:36
#16

Oj, nu känner jag mig lite bakåfram :) Jag ser min ADHD som min styrka. Det är den som gör att jag orkar lite mer, kan tänka utanför ramarna och jag älskar till och med myllret av tankar. Men samtidigt så är egenskaperna som skapar min ADHD samma egenskaper som kan få ner mig i de djupaste hålen. Konsten är att hitta rätt väg, lära sig att kontrollera det hela och inte tumma på balansen.

Jag har visserligen en hel soppa med bokstäver, men gemensamt för samtliga har varit att problematiken inte legat i själva diagnosen. Det som varit svårt är att lära sig förstå sig själv, och samla den kunskap man behöver för att hitta metoder i vardagen som fungerar.

Jag lever utan medicinering då jag tycker medicinen inte bara kapar vissa problem utan även kapar egenskaper jag själv värdesätter. Därför har jag slitit hund för att hitta metoder som fungerar i vardagen och det är en ren fröjd när man har de negativa bitarna under kontroll och kan flyga med de egenskaper man uppskattar.

Squimpan
2014-03-18 12:57
#17

Jag har grov ADHD med en släng av Asperger men trodde aldrig att det var en bokstavskombination jag hade innan jag fick den ställd. hade alltid probem med koncentrationen i skolan och var alltid väldigt fysiskt aktiv men kopplade aldrig det med en diagnos. jag såg det bara som delar utav min personlighet som lös igenom på fler ställen än andra. men nu när man låtit det sjunka in lite så faller många pusselbitar på plats. varför man betedde sig på ett visst sätt vid ett visst tillfälle osv. mkt impulsivitet och som man får en helt annan förståelse för vilket gör att man faktiskt ser impulsiviteten på ett annat sätt oxå. jag äter 40mg stratera 110mg Ritalina och 500mg modiodal för min ADHD och de börjar prata om eventuell medecinering för min Asperger som jag själv inte tycker är ett problem. 

självklart finns det baksidor med att ha ADHD men jag hade aldrig velat vara någon annan. utan min diagnos hade jag inte varit den jag är och hade troligtvis inte varit lika öppensinnad som jag är heller. så man får ta det onda med det goda ;)

Vår verklighet är alldeles för perfekt och alldeles för vacker för att den vibration som orsakade liv i universum, skulle beröva potentiella varelser möjligheten att uppleva detta. 

Röran
2014-03-18 15:14
#18

Jag har börjat min bas-utredning inom psykiatrin och psykologen är lite inne på ADHD utan hyper (alltså..ADD?). Jag tänkte bara höra med er.. hur lång tid tog era utredningar?

Först när psykologen uttryckte sina misstankar så tänkte jag "Men vadå ADHD utan hyper.. betyder det att jag är sjukt seg då?! NÄÄÄÄ.."
Sen så läste jag på lite och jösses vad jag kände mig träffad.

Upp till toppen
Annons: