Annons:
Etikettutredningar-hur-var-när-varför
Läst 2859 ggr
Inna74
6/13/13, 10:43 AM

Hur prata med 17 årig dotter om utredning?

Jag vet inte hur jag ska få min dotter att inse att hon behöver göra utredningen? Vi har haft BUP kontakt i 3 år nu och de o vi föräldrar ( ok, jag som är mamma) vill gärna att hon ska genomföra en utredning om adhd/add. Som många andra tonåringar vill hon ju inte anses som annorlunda, vilket jag också vill respektera. Dock är hennes problem så stora att hon i en förlängning skulle må bättre av att genomföra detta. Depressioner, inåtbunden, tar inte tag i saker tex skolarbete, vill inte vara i skolan, och så vidare. Eftersom hon inte pratar så mycket så är det svårt att nå henne, man får vara försiktig. Hon svarar mig snäsigt och har svårt att tänka ' bortom nej'. Jag vet att detta skulle gynna henne eftersom jag själv hade en kaotisk uppväxt, men då på 70-80 talet var ju flickor med NPF inget man talade om eller ens visste om. Igår, föreslog min husläkare att jag skulle göra en utredning, trots allt. Det kanske skulle underlätta mitt eget liv? Har ni några förslag om hur jag kan nå min dotter och hjälpa henne med detta?

Make things happen

Annons:
XxteZZxX
6/13/13, 10:59 AM
#1

Jag är 16 och fick ganska nyss diagnosen ADD. Det var dock jag själv som sa att jag ville utredas för jag orkade inte längre, låg inne i ett mörkt rum i princip hela förra sommaren och var väldigt deprimerad och ångestfylld.

Enklast hade ju varit om hon själv insåg hur mycket det kan hjälpa att göra en utredning, men alla är ju olika som personer, och jag förstår absolut att hon inte vill utredas. Dock tror jag inte alls att hon kommer räknas som annorlunda, jag har fått höra av väldigt många att jag är som en helt annan person, mycket gladare och mer utåtriktad, sen jag fick hjälp. Innan jag fick hjälp däremot tyckte nästan alla att jag var konstig, udda och inte någon man ville ha att göra med.

Du kanske skulle försöka få henne att prata med någon som har fått diagnos och hjälp som är i hennes ålder så hon får höra hur det är när man väl fått det? Jag vet ju inte alls hur hon är som person men det kanske skulle hjälpa henne något?

Sen är det klart att det känns lite "läskigt" när man har fått sin diagnos, man har det på papper, det är verkligen svart på vitt. Men man "vänjer" sig vid det, och lär sig att hantera sin diagnos med den hjälp man får. Jag mår mycket bättre nu när jag fått hjälp.

MVH Tess

♫ ♪ Hur kan du veta säkert? Hur kan du veta klart? Innan du ens testat? ♪ ♫

Klara_lkpg
6/13/13, 11:03 AM
#2

Det är svårt med ADHD eftersom det finns så många myter om att "det inte existerar" osv. Det är definitivt mindre accepterat än synliga handikapp.

ADHD säger ju egentligen

inget om ens personlighet

, bara att man måste kämpa mer än andra. De flesta andra har ju alltså en orättvis fördel i bland annat skolarbete.

Ingen ifrågasätter väl en diabetiker som tar insulin? Besvären från ADHD är också något som i många fall kan åtgärdas mha. medicin.

Det kan också vara skönt att få veta att en stor del av de saker man misslyckats med (som andra jämnåriga lyckats med) inte beror på att man är "dum i huvudet" eller "omogen", men att man har ett sämre startläge.

Lycka till!

Inna74
6/23/13, 2:25 PM
#3

Tack! För era kommentarer:) jag tror ( hoppas) att hon kommer att genomföra detta… Det hade kanske varit bra för henne att prata med någon i en liknande situation! Inte helt enkelt dock… Vad jag vet finns ingen i närheten:( Jag vet ju inte om hon försöker ta reda på fakta eller så i sin egen sfär) Om jag tipsar henne om tex iFokus så lär hon ju dissa det direkt…

Make things happen

XxteZZxX
6/23/13, 9:13 PM
#4

#3 vart bor ni någonstans? Om vi bor nära varandra skulle jag absolut kunna prata med henne, och om det är långt mellan oss kan jag ju kanske prata med henne över nätet eller så? Om du och hon vill :)

♫ ♪ Hur kan du veta säkert? Hur kan du veta klart? Innan du ens testat? ♪ ♫

Dampmongo
6/24/13, 7:28 PM
#5

XxteZZxX : Snällt av dig!

Mitt tips är att du knallar in till dottra och berättar att du har beställt en resa för båda till Prag. Väl på plats i Prag så hittar ni på sånt som man brukar göra i den där stan. När kvällen infaller och det är dags för käk så blir du personlig. Jag menar att du frågar lite löst och allmänt om hon hon mår. Antagligen lär du får ett kort svar. Får du det så går du vidare och berättar om dom perioder i livet då du hade det kämpigt och mådde dåligt (förutsätter att du har mått dåligt nån gång under ditt liv så klart).  Ånga på sedan lite lagom och "bjud" på dig själv. Berätta "hemlisar" från dina ungdomsagar, motgångar och vändningarna. Tanken är att din dottra ska känna igen sig i det du berättar så att ni ett "emotionellt band" uppstår mellan er. Håll sedan på så där och se hur hennes reaktion blir. Var också öppen med din kärlek, berätta att du älskar henne en massa, ja för fan gå tillbaka till graviditeten och babbla om den, hennes barndom och lägg fram sånt som du gillar med henne. 

Jag pratade känslor för första gången för 1,5 år sedan. Satan i brasan vilken jävla befrielse det var. Önskar att jag hade gjort det när jag var 20, ack så mycket lidande jag och människor i min omgivning hade sluppit. 

Ditt och XxtZZxX förslag att snacka med nån med diagnos är lysande!! Det bästa hade varit en tjej på 23 som själv hade det jävligt i tonåren men som numera mår fint och har ett ordnat liv med hane eller hona, jobb/studier och allt sånt.

Lycka till!

M A N I N A N
6/25/13, 8:06 AM
#6

Eftersom bup tycker att utredning behövs tror jag att det är bra om någon där som hon har förtroende för försöker motivera henne. Samtidigt kan du berätta för henne om svårigheterna under din uppväxt och att du känner igen mycket från din tonårstid i henne och att NPF i hög grad är ärftliga samt att din husläkare misstänker att du har adhd/add eller vad han nu tror att du har. Dock utan att tjata. Sen är ju det kompisar säger väldigt viktigt så om hon skulle prata med någon som är utredd och som fått en bättre tillvaro efter utredningen så skulle nog det vara värdefullt. Det kompisar säger är ju ofta det som väger allra tyngst.

Annons:
Rundgång
7/29/13, 7:13 AM
#7

Du skulle nog tjäna på att kontakta någon som är van att bemöta/ stödja unga med NPF-problematik, typ en kurator på BUP eller Habiliteringen för rådgivning. Där borde du kunna få operativa tips på hur du ska förmå henne att göra saker som hon är orolig för. Det fiffiga med många av tex metoderna för ökad motivation som används vid ADHD och andra NPF- relaterade diagnoser används även för personer med depression eller tex drogproblem. Mycket av pedagogiken har ju även flyttats till skola och arbetsplatser generellt också då de verkar fungera bra på de flesta människor. Du skulle Mao kunna använda dig av strategier för NPF-personer utan att ha en diagnos utan att riskera att hon tar skada av det. En vedertagen metod som används flitigt för att motiveras är belöningssystemen: sätt upp delmål ( små steg) som belönas med sådant som hon verkligen tycker om. Det är inte ovanligt att större barn tex får pengar i belöning för att klara olika vardagssysslor. Eller att sitta och prata med någon. Osv. Går hon med på utredning ( hela) kanske hon kan få någonting hon länge längtat efter (den där pragresan?). Ett första möte med BUP kanske är värt ett nytt spel/ efterlängtad dagsutflykt? Det kan låta dyrt men om man anpassar sitt liv efter belöningsmodellen lör man sig snabbt "spara" på belöningar tills de behövs och dra ner på andra saker. Och för många som får kämpa med drakar kan belöningar vara otroligt hjälpsamt för att orka ta sig vidare.

tarotlasse
7/29/13, 8:38 AM
#8

Jag tycker du har fått många bra och kloka råd i denna tråd. 

Det är inte lätt att vara förälder till tonårs barn för en ålder då man vill klara sig på egen hand och inte vill vara beroende av föräldrarna. 

Inte alltid de vill  inse att vi förldrar vill deras eget bästa och då protesterar mot detta genom att inte vilja lyssna. 

Jag vet själv  från min ungdom och blev en revolt och ren protest att många gånger faktiskt göra tvärtom vad min föräldrar ville. 

Jag själv som förälder är nog som de flesta vill bara göra det bästa men fick senast höra i går jag för f-n det klarar jag själv.

Så  det bästa är att få till ett samtal mellan din sotter en kurator på BUP eller ngn annan vill din dotter du är med så låt henne prata och ta inte över samtalet stötta bara. Vill hon  inte att du är med respektera det och låt henne ta samtalet själv. 

Får du inte med dottern till BUP/Hab fråga om inte de kan komma hem till er vilket brukar att ordna. 

Om ni har föreningen Attention i när området kontakta dem de har stor erfarenhet av sådana här frågor.

Men som ett råd att efter en trevlig avslappnande dag så ta upp frågan med din dotter men lägg inte orden i mun på henne.  

Märker du att det låser sig släpp det ta det försiktigt och låt  henne själv berätta på hennes villkor.

För du kan inte tvinga fram det utan gå varsamt fram. 

Lasse

Upp till toppen
Annons: