Annons:
Etikettmedlemspresentationer
Läst 3307 ggr
lilla my
2013-06-19 19:15

Snart färdig med utredning...

Hej! Jag är en tjej på 33 år som håller på med en utredning på autism/adhd-enheten här i Göteborg. Efter tre långa sessioner med psykolog och två med psykiater är jag helt jäkla slut. Hade inte räknat med att det skulle vara så tröttande. Nu ska bara mina föräldrar få säga sitt, sen får jag besked nästa torsdag om det blir någon diagnos eller ej. Nervöst! Det lät på dem som att det kan luta åt både Asperger och ADD, kanske lite Tourettes, återkommande depressioner och generaliserad ångest. Samtidigt har jag hög intelligens men är lite långsam, enligt testerna de gjorde. Men det var inte säkert att det skulle bli någon diagnos utan kanske bara drag av det ena eller det andra. Utom ångesten som är solklar då… Hur har det varit för er som gjort en utredning? Kändes det bra att få de besked ni fick? Var det jobbigt att vänta på beskedet? Jag är mest rädd att de ska förringa och bagatellisera mina problem, har nämligen en hel del sådana erfarenheter sedan tidigare då jag sökt hjälp för att jag mått dåligt. Samtidigt oroar jag mig för att jag kanske lyckas lura mig till en diagnos som jag inte ska ha, om ni fattar :-0 Men jag är bra på att oroa mig om man säger så!

Annons:
Xanthic
2013-06-20 10:43
#1

Det är skitjobbigt att genomgå utredning. Man har ingen kontroll och kan inte påverka. Och så väntan på det. Jag känner igen alla dina tankar du beskriver så väl. Och oron. Men det går ju åt rätt håll! Du har tagit ett stort steg och kommer att få svar och med största sannolikhet hjälp efter att utredningen är klar. Har själv gått hos psykologer och försökt att bena ut mina depressioner, ångest och liknande men det är först nu, efter utredning och diagnos, som jag känner att det leder någonstans. Oavsett vad din diagnos (eller om det blir flera) blir så är det ett steg mot att må bättre. Efter att jag fick min diagnos (ADD) så vart jag till en början väldigt glad men sedan vart jag ledsen och började tvivla. Jag har brottats med mig själv och mina känslor och beteenden sedan jag var liten och när jag fick diagnosen blev det väldigt känslosamt. Jag började analysera allt jag gjorde och inte gjorde. Var tvungen att identifiera vad som var jag och vad som var min diagnos. Inser ju nu att jag är båda men det var nog en process som behövdes. Jag vet inte om det jag skriver hjälper men jag kan bara dela med mig av mina erfarenheter. Finns det ingen möjlighet till en samtalskontakt under tiden som du utreds?

lilla my
2013-06-22 23:53
#2

Hej, och tack för att du svarat 🙂

Utredningen har varit under så pass kort tid så att det inte har varit aktuellt. Jag fick komma på återbudstid efter att ha köat i ett år (hade nog kunnat ta ännu längre tid annars) och sen var jag där 10,11 och 12 juni och 17-18 juni. På måndag ska jag dit tillsammans med min mamma och på torsdag är det slutsamtal. Under året som jag stod i kö har jag inte tänkt så mycket på min eventuella diagnos men när jag har varit på de här samtalen så har alla funderingarna kommit upp igen och det känns ganska jobbigt. De första gångerna på utredningen var jag hos en psykolog som jag tyckte var väldigt sympatisk. Jag kunde prata med honom om hur trött jag blev och att jag oroade mig över mina svårigheter och att det aldrig skulle bli bättre. Sen var jag hos en läkare som jag inte trivdes lika bra med. Det är svårt att säga ibland vad det är som gör att jag klickar med vissa människor och inte med andra, men det kändes som om hon såg ner på mig på något vis. Hon föreslog att jag skulle börja med någon j---a diet, och jag tog väldigt illa vid mig eftersom jag har väldigt bra koll på vad jag bör äta och hatar att bli ifrågasatt på det området. Näringslära är ett av mina "specialintressen" nämligen 🤓

Mest är jag nog orolig att jag inte ska få någon hjälp, ifall det inte blir någon diagnos utan bara drag av det ena eller andra. Men jag vet inte om det är så det fungerar så jag kanske oroar mig i onödan… Det skulle vara fruktansvärt att ha gått igenom allt det här och sen bli lämnad ensam med alla bekymmer 😕

lilla my
2013-06-28 16:45
#3

Och så var utredningen klar. Autismliknande tillstånd, Tourettes, ADD och GAD blev diagnoserna. Jag är inte förvånad över någon av dem, utom ADD. Vet inte så mycket om den. Det känns rätt ok, men vad gör jag nu? Berättade ni för folk på en gång? Mina föräldrar vill säkert prata om det, men jag vet inte om jag orkar prata med dem. Hade helst velat prata med min pojkvän men det går inte just nu (komplicerat!) Jag funderar på att gå ut och träffa några kompisar ikväll om inte ångesten hindrar mig. Men jag tror inte att jag kan berätta för dem heller :/

Upp till toppen
Annons: