Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Allmänt

Pappan vill inte ta till sig ADD!

2013-08-07 19:59 #0 av: Inna74

Hur skulle ni göra? Min dotters pappa vill inte ta till sig att vår dotter, 17 år, har ADD. Hon är bara trotsig, uppkäftig, självisk, bortskämd och jag klemar med henne och daltar.
Att vår son har ADHD vet han om, men han har aldrig läst på eller försökt lära sig mer om npf. Han har heller inte berättat för sina föräldrar att vår son har ADHD. Han fick sin diagnos för 3 år sedan.
Ok, vår dotter är svår, men långt ifrån destruktiv eller 'tonårsjobbig' som andra tjejer kan vara. Hon är väl lite som de flesta tonåringar förutom sina depressioner, hon har inga vänner, hon har jobbigt i skolan, hon hänger upp sig på vissa saker, blir explosivt arg, osv.
Jag försöker bemöta henne pedagogiskt och lämnar henne ofta ifred eftersom hon vill det. Bäst kommunicerar hon med sms;)
Men jag blir så ledsen över allt tjafs och allt bråk som är mellan dom hela tiden!

Anmäl
2013-08-08 20:39 #1 av: Rundgång

Har han samma oförmåga att ta till sig nyheter i andra fall? Du får nog ett helvete att försöka ro det här iland själv. Han verkar bete sig omoget som förälder och som partner är det ju viktigt att han tar dig på Alvar när du försöker stödja dina barn. Om han inte samarbetar med dig blir det förutom sveket mot barnen en ignorans mot dig hans livspartner. Om ni inte kan mötas som två vuxna i den här situationer kommer nog ert förhållande att råka illa ut också. Jag har varit med om liknande och krävde att min man röjde med mig till habiliteringens kurator för samtalsterapi/ äktenskapsterapi avseende föräldrarnas samarbete kring barnet. Det blev tvång. Men båda fick ut något av samtalen och efter det fick jag lättare kontakt med min man när vi skulle hantera barnets funktionsnedsättning. Hade det inte funkat hade det nog blivit skilsmässa. Jag kan inte leva med någon som håller på sin livsögn i alla väder

Anmäl
2013-08-09 18:30 #2 av: OlgaMaria

Är det så att han inte vill ta till sig diagnoserna, eller är det att han tycker det är jobbigt att prata om det och att han blir frustrerad på att ni har olika åsikter om hur dottern ska bemötas? Man kan acceptera att någon har ADD men ändå tycka att du daltar med henne osv...

Jag tror att ni framför allt behöver kommunicera med varandra bättre. Det går nog bättre om du lyssnar på honom mer och accepterar hans syn och lyssnar på den också. Om du bara säger emot vill han kanske inte lyssna på ditt perspektiv heller. Målet är väl att han ska förstå och kunna ta hänsyn till henne men också att hon ska kunna visa mer respekt för sin pappa och få en bättre relation med honom.

Ta inte parti utan försök hjälpa alla att bli lyssnade på och lyssna på andra. Om man bara lyssnar utan att kritisera, och sedan lugnt och fint visar på det andra perspektivet kan det gå bättre. Försök vara ett team och inte varandras fiender. :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2013-08-10 19:24 #3 av: Inna74

Kommunikationen är verkligen något jag saknar! Han verkar inte vara intresserad! Han tittar mest på sport på tv när han väl är hemma.
Eftersom han inte är hemma så mycket ( jobbar skift, tränar, tittar på tv) så blir den lilla tid han träffar vår dotter och våra andra barn oftast tjafsigt. Vår stora tjej är mest uppe på sitt rum men han tycks ändå hitta saker att bråka med henne om. Kan vara att hon inte diskat efter sig, att hon är lat, att hon inte vill hjälpa till...
Jag har försökt få honom att inse att man oftast inte får gehör för sin vilja om man är sur/arg hela tiden.
Han tycker ju att han inte är det...
Det är ju ohållbart förstås, det inser jag ju, men efter 18 år ihop är det svårt att lämna:( Jag vill bara få honom att fatta, att ta till sig, så att HAN kan få en bättre relation med sin dotter.
Jag har verkligen, verkligen gjort ALLT som står i min makt!

Anmäl
2013-08-11 10:13 #4 av: OlgaMaria

#3 Så jobbigt det låter.

Hur ser er relation ut mellan er och två? Du kanske skulle försöka bortse från barnens relation till honom ett tag och bara fokusera på din relation till honom. Försök hitta varandra. Försök hitta kärleken igen. Då blir det lättare att kommunicera om problemen senare. Parterapi?

Jag hade en period när jag var tonåring då jag hade en konflikt med pappa och som respons på att han alltid var så arg stängde jag in mig på mitt rum och undvek honom det mesta jag kunde under en väldigt lång tid. Han kunde säga saker som att jag var lat/inte hjälpe till. Jag tyckte att han var urbota knäpp som inte försökte reda upp sin konflikt med mig och kom med såna anklagelser istället. Men jag antar att han tyckte det var otroligt provocerande att jag inte deltog i familjen. Jag tyckte att han hanterade situationen dåligt men jag kan heller inte förstå precis hur han kände och uppfattade situationen. Till slut bröt jag ihop vid ett tillfälle då vi var tillsammans hela familjen och jag fick hjälp av mina äldre syskon att prata med pappa. Jag grät massor och han kramade om mig och sen var det bra. :) Älskar min pappa! Det var lite tufft de sista åren då jag bodde hemma ändå för pappa var så tjurig ofta och jag blev så sårad av det. Jag vet inte vad det var, för jag förstår att det inte hade med mig att göra egentligen. Kanske var han väldigt stressad? Han och mamma var också tjuriga med varann. Jag var så besviken på pappa i samband med att jag flyttade hemifrån (tio år sen) men efterhand bestämde jag mig för att inte hålla fast vid det utan visa kärlek och det gjorde verkligen underverk för vår relation. Det har också varit härligt att se att mammas och pappas relation blivit bättre över åren. De har haft det jättebra med varann i 8 år i alla fall. Så glad att de inte valde att gå skilda vägar för att det var tufft några år. :)

Vi människor visar vår frustration på olika sätt och det kan göra att vi dömer varann så hårt. Jag tror också att man ofta kan tänka om män att de inte har så mycket känslor ifall de inte berättar om dom. Men din man kanske inte alls mår bra. Han kanske inte orkar se saker från någon annans perspektiv. Och det kanske är jätteomoget... Men inget blir ju faktiskt bättre av att man är hård och dömande mot honom. Däremot kärlek och förlåtelse kan lösa väldigt mycket.

Vill bara inspirera dig att tro på din familj och på en ljus framtid. Om du tror på det kan du ta er dit :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.