Annons:
Etikettverklighetsberättelser
Läst 6191 ggr
Praefatio
2013-08-15 00:57

Fattar inte vad de säger.

Åhh, kan bli så förbannat frustrerad på mig själv. Jag har så himla svårt att fatta hur jag fungerar tillsammans med andra människor. Har så svårt att… jag vet inte, förstå mig själv på sociala plan.

Ibland har jag hur lätt som helst att prata med andra, att knyta an till folk (eller få folk att tro att jag knyter an, jag tycker sällan om människor). Jag uppfattas ofta som extremt charmig och har väldigt lätt för att bli omtyckt, folk minns mig väldigt ofta. Är framför allt bra i kortvariga kontakter där jag slipper vara personlig och bara kan, ja, vara trevlig. Kallprata.

Men samtidigt har jag problem med motsatsen: att jag inte förstår samspelet med andra människor alls. Gäller framför allt med personer som jag "typ känner", dvs bekanta, och som jag förväntas umgås med på ett lite mer socialt och personligt plan men inte är trygg med. Samtalen flyter inte på, jag missar liksom vad folk säger och förstår inte riktigt. Mina öron hör men hjärnan plockar liksom inte upp informationen. Frågar ibland "förlåt, vad sa du?" men det hjälper inte att personen upprepar sig. Så länge det är konkret information som utbyts så går det bra, men så fort jag på något vis behöver involvera mig på ett personligt plan så får jag black outs. Inser ofta att andra människor uppfattar mig som lite korkad, som lite efterbliven eftersom det märks att jag inte förstår.

Ibland förstår jag precis vad de säger men kan inte svara på ett vettigt sätt. Jag är egentligen en väldigt intelligent tjej på väldigt många plan, men i de här black out-situationerna så får jag svårt att hitta orden. Det jag säger låter istället korkat och ytligt, som om jag inte hade några egentliga åsikter eller just som att jag faktiskt inte har förstått vad vi pratar om. Jag som egentligen är mycket verbal och ofta får höra (av personer som jag är trygg med och kan prata fritt med) att det är som att lyssna på en bok när jag talar. Jag som kan vara oerhört beskrivande och har ett stort ordförråd lyckas inte alls få fram vad jag menar. Jag blir alldeles för distraherad av att försöka hänga med i samtalet. Ju längre samtalet går, desto mer panik får jag över att inte kunna uttrycka mig (och inte fatta vad den andra personen säger) och då blir det bara värre och värre. Tillslut ger jag upp och blir tyst istället.

Det är så jävla jobbigt att aldrig riktigt veta hur jag kommer att vara just den här gången. Folk som träffar mig på en bra dag ena gången och på en dålig dag andra gången vet inte vad de ska tro, jag blir som två olika personer - från utåtriktad, supersocial, jättetrevlig och intelligent till tystlåten, sluten, skygg och korkad. Eller tvärtom. Det värsta är nästan när jag märker att någon i sällskapet har pratat jättegott om mig, om vilket kul och öppen tjej jag är, och så har jag värsta sociala fobi-dagen. Jag avskyr när folk då tar kontakt med mig och är glada och förväntansfulla, och så ser jag mer och mer hur förvirrade de blir när jag svarar enstavigt och inte verkar veta hur man för en normal konversation.

Hatar att gå på fester av den här anledningen, att umgås med nya människor. Hatar att känna mig som en alien.

Just idag har jag haft ganska många black outer, därav den extra starka frustrationen. Vad sjutton gör man? Förlåt för lång text, var bara tvungen att få skriva av mig.

Annons:
Zaphix
2013-08-15 01:14
#1

Har till viss del likande problematik. Umgås oftast med vännerna i grupp och min hjärna orkar inte alltid hänga med i samtalet. I början av träffarna är jag den som fäller roliga och snabba kommentarer i samtalen och gärna är med och diskuterar, men efter ett tag dör hjärnan och jag kopplar bort ett tag innan jag kan hänga med igen.

Pratas det om ointressanta saker är jag oftast tyst, bortsett från kommentarer som bara måste fällas. Har väl nån tvångstanke där. ;)

Pratar jämt och ständigt i telefon (känns det som iaf) med en vän, långa samtal nästan dagligen, nyttigt för mig att träna på att prata och lyssna. Men ofta faller uppmärksamheten bort och hon pratar ofta om hästar jag vet vilka dom är, men inte historien om den trots att hon berättat den flera gånger.

Men hon har tålamod med mig, en av få som vet om min adhd-diagnos och allt som hör till.

Mitt stora problem är dock mitt snubblande på ord som gör att jag varken orkar eller vågar prata längre stunder. Tappar bort ord, sätter in fel ord och kan småstamma. Vi misstänker att det är en biverkning av den höga dosen centralstimulamta jag äter.

Pratade med sköterkan om det på dagens besök, men vi kom fram till att fördelarna med medicinen överväger nackdelarna.

Blev osammanhängande, men har ingen Ritalin i kroppen nu då jag ville se hur jag var utan, då blit det lätt totalt kaos.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Grodan
2013-08-15 01:17
#2

Känner igen det där. Jag brukar säga lite olika saker när jag hamnar i de där situationerna, typ "oj jag glömde min hjärna hemma idag" eller "jag svarade fast mina ord hördes inte" eller som jag skrev på en chatt när det förväntades att jag skulle skriva mycket mer än bara "hm"… då skrev jag "jag skrev men jag råkade använda vitt bläck"…

Jag vet… suck… det är larvigt, men vad ska man göra när man är lite trög ibland… eller bara inte orkar/klarar av att vara "här och nu" i vissa situationer… jag kan dessutom inte alltid svara snabbt utan kan behöva fundera över frågeställningen någon dag innan jag vet vad jag tycker, anser och har hittat bra ord att beskriva det med…


❤️ Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~ ( http://gerodean.se/ecards ) ❤️

Praefatio
2013-08-15 01:29
#3

#1 Åh, tack för att du berättar. Igenkänningsfaktorn är verkligen hög på det du berättar i början. När vi umgås i grupp och jag är trygg så är jag precis som du beskriver, den som tar mycket plats och är kvick och ofta väldigt humoristisk. Efter en stund så blir jag totalt överstimulerad och stänger av. En bra dag räcker det att jag tar en kort paus (lägger mig på golvet i tio minuter och kramas med min hund t.ex.), en riktigt dålig dag måste jag åka hem för då går det liksom inte att reboota.

Jag pratar aldrig i telefon med någon annan än min mamma och min pojkvän, någon gång i månaden med min pappas fru. Lider av extrem telefonfobi. Mamma däremot kan jag prata med i flera timmar, men precis som i en dialog öga mot öga så blir jag väldigt trött och ofokuserad efter bara några minuter om hon pratar för mycket. Samma sak i dialog med de andra människorna jag verkligen älskar. Så fort jag förväntas lyssna lite passivt för länge så zonar jag ut, trots att jag gärna vill höra vad de berättar.

Jag började stamma i maj, samtidigt som jag fick nervösa ryckningar i högra ögat. Var under extrem press då, den pressen är borta sedan i juni men mina nyvunna stressymptom verkar vara här för att stanna… Jättejobbigt, för när det börjar rycka i ögat (syns inte, känns bara) så blir jag ännu mer ofokuserad på vad som pågår runt omkring. Snubbla på tungan har jag alltid gjort när jag har varit pressad.

Går inte på någon medicin än, har haft min diagnos i sex år men har, som så många andra, ramlar mellan stolarna gång på gång på gång… Har tjatat om att få träffa en läkare för att förlänga min sjukskrivning och få medicin sedan slutet av 2010 och stått i kö för denna läkartid sedan 8/1 (!) men det händer inte så mycket trots påtryckningar från många olika håll, bland annat funktionsnedsättningsenheten på soc…

Om mindre än två veckor ska jag börja skolan för första gången sedan jag fick min diagnos och är jätteförväntansfull men samtidigt jättestressad. Tänk om jag får black outs när jag pratar med mina klasskamrater. Tänk om jag blir ett freak i den här klassen också. Tänk om jag blir alldeles hyper och förstör för alla och ingen gillar mig…

Praefatio
2013-08-15 01:35
#4

#2 Det där känner jag också igen så himla väl. "Förlåt, jag glömde visst lyssna" eller "Förlåt, men hjärnan är lite bortkopplad idag, kan du snälla berätta imorgon istället?" fungerar när det händer med människor som känner till min nedsättning, men det blir konstigt i andra sociala situationer.

Åhhh, sådär är jag också med vissa frågeställningar. Jag blir så bombarderad av mina egna tankar och åsikter att jag liksom måste bena ut vad som är vad, och sedan få lite tid att formulera det. Hatar när folk försöker dra in mig i politiska eller kulturella debatter, för då blir det ofta sådär. Jag tycker och tänker så mycket, men det blir bara en enda röra. Har hänt flera gånger att jag inser för sent, att jag har uttryckt åsikter jag egentligen inte har och sagt jättekonstiga saker.

Grodan
2013-08-15 01:44
#5

#4 Hihi, känner igen. 😃 Det är så oartigt att "glömma att lyssna", men ibland är det så svårt att höra för alla orden…

När jag skriver en text måste jag ibland skriva x istället för ett ord, för att jag just då inte kommer ihåg det ordet. När jag var ung hittade jag på ord, det trodde min lärare berodde på att mina föräldrar pratat så många språk hemma (tyska, engelska, danska och svenska): att jag blandade ihop orden. Jag vet fortfarande inte om det är så, men jag kan lätt prata engelsk-tyska… alltså ett språk som både är tyska och engelska, förutom att jag också har ett eget språk som jag pratar i sömnen enligt en del folk… haha (sårri för lite pladder)

Jag tycker du skriver väldigt bra och verkar ha sådan jäkla koll. Kan känna mig avundsjuk på det. Just nu känns det bara som om jag går runt i en dimma…


❤️ Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~ ( http://gerodean.se/ecards ) ❤️

Praefatio
2013-08-15 01:50
#6

#5 Ja, sjukt oartigt! Speciellt när man vet att det personen säger är viktigt. Vet ju själv hur det är när man måste ventilera och få prata om någonting, och så orkar den man pratar med inte lyssna på ens pladder… 😛

Återigen, igenkänningsfaktor!! Fast jag skriver _______ istället. Det gäller dock bara dokument där jag skriver för min egen skull (skriver extremt mycket på datorn för att bena ut tankar). När jag pratar med andra och tappar orden så är det ofta för att jag också blandar språk i huvudet, engelska och svenska för min del (lyssnar så väldigt mycket på engelska talböcker). Chattar jag så har jag alltid ett svensk-engelskt Lexikon nära till hands. Pratar jag så säger jag helt enkelt det engelska ordet.

Helt okej med pladder, det är skönt att höra att andra kan vara lika hopplösa som jag. Känner mig så ensam ibland, som en annan art.

Åh, tycker du? Tack! Just idag känns det inte som att jag har koll alls… idag går jag också runt i den där dimman. Med ett surrigt brus i huvudet.

Annons:
Grodan
2013-08-15 02:00
#7

#6 Ja, exakt… brus i huvudet…

Och ja, jag tar också in engelska ord, om jag hittar dem… ibland  hittar jag ju inga ord alls… ibland har jag så bråttom att prata att jag snubblar över orden… och märker att jag även kan bli så när jag skriver…

Jag blev förvånad för någon vecka sedan när jag skulle se en film på engelska och jag inte förstod vad de sa. Efter några minuter stängde jag av. Jag förstår fortfarande inte vad det var som hände. Jag VET att det var engelska, men… jag förstod inte… det var ganska läskigt


❤️ Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~ ( http://gerodean.se/ecards ) ❤️

Praefatio
2013-08-15 02:07
#8

#7 Att inte hitta ord alls känner jag som sagt också igen. Att inte kunna formulera en mening. Det är vidrigt att inte kunna uttrycka sig… fast det värsta för mig är just den där känslan av att alla dömer ut mig som korkad. Fastän jag egentligen har någonting viktigt och bra att säga.

Jag tittar nästan aldrig på film längre. De måste vara så oerhört gripande eller så oerhört lättsamma för att jag överhuvudtaget ska klara av att fokusera. Annars fylls huvudet med det där bruset igen, eller tusen tankar om en massa andra saker. Sambon blir skogstokig på mig när jag börjar babbla om någonting helt annat tio minuter in i filmen…

Grodan
2013-08-15 02:18
#9

#8 Ja, jag förstår. Jag kan oroa mig för det också ibland, att jag uppfattas som korkad, men vi är ju precis tvärtom. Vi är så medvetna om våra fel, brister och handikapp. Vi gör allt för att dölja dem eller "skämta" bort dem… eller nåt… ok, ibland går det inte, men oftast går det…

Jag kan faktiskt kolla på film och jag behöver inte pladdra. Dock pausar jag emellanåt och gör annat. Och jag ser nog inte samma film som andra ser även om vi ser samma film, om du förstår vad jag menar. Det märkte jag bland annat när vi skulle läsa samma bok i en grupp, och sedan diskutera boken. Efter en stund satt jag och gapade och frågade "alltså har ni läst den här boken?" alla sa ja… jag fattade ingenting… jag hade också läst den men när de beskrev den så kände jag inte igen någonting…


❤️ Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~ ( http://gerodean.se/ecards ) ❤️

Rundgång
2013-08-15 12:16
#10

Same same här. Tja vad gör man? I downperioderna håller jag mig för mig själv och försöker ladda batterierna. Skriver brev till folk jag vill ska förstå hur jag upplever saker och ting. Är du besviken på dig själv har du väl haft för höga förväntningar på dig själv? Jag vet hur lätt det är att glömma sina svårigheter när andra inte uppfattar dem.

Upp till toppen
Annons: