Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Familjeliv

Föräldrar med diagnos.

2013-08-28 00:57 #0 av: [Yllhilda]

Min mamma har aspergers och ADD, och jag misstänker att hon kämpat med depression under större delen av sitt liv, hur allt fungerat och hur man är en bra förälder. Hon har varit frivilligt arbetslös större delen av sitt liv och en ganska inbiten enstöring trots sina 3 barn. Vi flyttade ofta och det hela var ganska fattigt. Hon var mitt allt eftersom min pappa inte fanns där. Hennes ko-lugna sätt och "brutala ärlighet" imiterade jag som barn, eftersom hon var min idol. Jag fick senare lära om detta då jag märkte att jag gjorde många ledsna eller arga. 

Hon är långt ifrån den sämsta föräldern jag känner till, men att impulser, nedstämdhet och jakten på spänning ofta lägger krokben för henne.

Hur ser ni på föräldraskapet om ni har eller är NPF-föräldrar? 

¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl
2013-08-28 22:06 #1 av: Ann Hoffman

tack, med en dotter med samma funktionshinder undrar jag ibland hur det kan bli om hon får barn - du har fått mig att förstå att det behöver inte bli så tokigt


Anmäl
2013-08-28 22:15 #2 av: [Yllhilda]

#1 Jag tror det kan bli ganska bra om man har en bra relation till sitt barn eller förälder, och du har fördelen att känna till hennes problem på förhand och kan då vara ett stöd. Min egen mamma hade enligt uppgift inte så bra uppväxt och det är nog en stor bidragande orsak till att hon haft så många depressioner.

¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl
2013-08-29 08:16 #3 av: sudniF


Hade jag vetat innan hur otroligt otillräcklig jag skulle vara så hade jag aldrig tagit på mig att vara mamma, jag älskar dom, men jag räcker inte. Inte ensam ialla fall.

Nu finns ju både pappa och morföräldrar så det blir nog rätt ok hoppas jag. Men jag vill mer, framförallt vill jag orka mer.

 

Det har funkat en gnutta bättre när jag haft ritalin men det har aldrig varit någon inställd dos eller så och svårt att få någon kontinuitet i det när vården inte funkar alls.

 

Utåt är det inget vi pratar om direkt, däremot pratar vi en del med barnen och försöker förklara, främst när jag blir för trött att det inte är deras fel - alls.

Men den dära adhd impuls sidan som vill en massa och sen as som inte orkar igenom, lite som du skriver om din amma kanske att det lägger krokben.

Både i att jag blir för återhållsam för jag är rädd för att svik/misslyckas/inte orka igenom och så men även när jag inte håller igen och drar igång och faktiskt inte orkar igenom riktigt (eller total brakar senare för att jag helst kör sönder mig själv)

 

 

Anmäl
2013-08-29 12:58 #4 av: [Yllhilda]

#3  Kan det vara så att all stress och press att vara den 'perfekta mamman' gör att du orkar mindre? Att vara rädd att saker ska gå åt h*vete eller att man skall göra fel brukar bara stressa upp en ännu mer. Brukar barnens pappa ta barnen ibland så du får vila upp dig?

¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl
2013-08-29 14:24 #5 av: sudniF


#4 Absolut! visst är det så den kombin ihop med rätt livliga barn och så jobbigt med alla sinnesintryck om man är ute, det bli lite överkurs. ;)

 

Jodå pappan försöker men det brukar sluta med att barnen blir väldigt mammiga istället :P Bäst fungerar nä'r barnen är några dagar hos mormor o morfar och blir bortskämda :D

 

Anmäl
2014-07-22 00:27 #6 av: Mia40

Jag är en kvinna, mamma, fru på 43. Sysselsättning genom kommuns psykatrin.
Jag är intresserad av promenera, träna, vara med hundarna, shoppa, mode, resa, fika på stan, bio, djur, inredning, djur och natur m.m
Jag söker efter seriösa, ärliga vänner .
Jag är en snäll, omtänksam, glad ,öppen, positiv person som längtar efter vänner att hitta på saker i hop med tex fika på stan gå ut och ta ett glas och vin ihop med eller nåt annat trevligt. Hör gärna av er till mig.
Tips på hur man på bästa sätt sprider sin blogg? Jag vill ha tips på hur man sprider sin blogg! Hur gör ni för att folka ska hitta till er? Några smarta knet och tips?
Lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun m.m Jag fick min aspergers diagnos vid vuxen ålder och bloggar nu öppen hjärtat om livet med diagnosen för att samhället ska få mer insikt för hur det är att leva med ett dolt funktionshinder och att alla är lika värda trots bakgrund. Tillläggs handikapp: Autism, utvecklingstörning m.m
Denna blogg handlar om att leva med flera diagnoser samtidigt, och kämpa för att få rätt vård. Samtidigt som man lever ett vanligt liv, pussla mycket med våra hundar och försöker få bort den negativa attityden kring psykisk ohälsa.
Detta är en blogg om att inte alltid fungera som samhället begär.
Jag har en blogg där jag skriver om diagnoser, psykisk ohälsa och vill lyfta fram min blogg eftersom målet med den är att skapa en gemenskap, öka kunskapen och minska tabun.
Min blogg är lättläst eftersom jag själv har uppmärksamhetsproblematik så är det viktigt att text och uppbyggnad den och av bloggen är enkel. Därför har jag valt att vara enkel i mitt språk, inte göra allt för långa inlägg och hålla mig till ämnet.
Själv står jag under medicinering.
Jag har en önskan om att nå ut till så många som möjligt, om en person upplever ensamheten som mindre påtaglig genom igenkänning från nått jag skriver så har jag lyckats. Men desto fler desto bättre. Har aspergers och oca, gad och jag  att har kämpat med depression under större delen av mitt liv.
Att dela erfarenheter med varandra är en viktig del i utveckling. En väldigt ensam människa som ironiskt nog uppskattar att vara social över allt annat. Jag är varken en ensamvarg eller eremit men däremot lever jag mycket riktigt som en. Mycker förtryckt av depression, något jag håller på och kämpar emot och vinner över trots att jag inte kommer längre i jakten. Allt som händer får en att kännas sig värdelös, liten, obetydligt och omöjlig, så om någon kan bevisa motsatsen skulle det vara fantastiskt. Men det kommer väl aldrig att hända? Har insett både ett och annat. Många finns INTE för mig, Jag saknar en vän som kan ställa upp för mig och lungnar mig och tröstar mig. De tröstar, lugnar mig och förstår. De kommer med de allra klokaste orden som endast en vän kan säga och det gör mitt hjärta blödigt. Hör gärna av er med synpumkter m.m Hoppas på svar! Har det så gott!

Måmga vänliga hälsningar från Mia

Min bloggadress: http://miamiamia.bloggplatsen.se/ och E-mail: mia2@home.se

Anmäl
2014-07-25 21:49 #7 av: The Fame

Min pappa har asperger, precis som mig. (misstänker dock att han har lite 'grövre' på vissa delar än vad jag har) Vi är lika på många sätt, vi är lika ordnördiga, finslipar på allt vi gör tills det blir perfekt, blir hopplöst intresserade av saker som få människor blir intresserade av eller ens märker, har lika svårt att hålla koll på att sköta mat och sovklockan, är ungefär lika självcentrerade, kommunicerar lite halvdant och vet sällan hur vi ska få den andra att fatta vad det är vi tänker, känner, tycker, osv. 

Jag tycker att jag numera har en  ganska bra relation med min pappa, mycket bättre än när jag var liten. Då hade vi väldigt svårt att förstå varandra och jag kommer ihåg att jag ofta gick in i ett hörn och tyckte att han var en så kallad idiot resten av dagen medan han  inte ens fattade varför jag blivit så sur trots att det kunde vara ganska uppenbart. Det händer fortfarande ganska ofta, men tack vare ca 300 kurser (överdrift) och en väldigt tålmodig och kunnig mamma så har vi någotsånär lärt oss hur vi ska göra för att förstå varandra och jag har lärt mig att  vissa saker, som att trösta, komma ihåg att laga mat, ge råd, på egen hand prata med skolan om något har hänt eller om det finns frågor, etc, helt enkelt inte är hans grej och att när man är hos honom får man hjälpa honom lite på traven genom att berätta att man vill bli tröstad eller bara ha en kram, att klockan börjar bli väldigt matdags och att jag kan hjälpa till med maten, att något har hänt eller ska hända i skolan och att jag vill att han ska mejla och fråga om saken, etc. 

Nu kom jag av mig lite, men det är väl typ så vår relation fungerar. Han spelar inte direkt papparollen till 100% men han är en väldigt snäll och fin människa och han försöker verkligen vara en bra pappa. Dessutom finns det nog ingen annan människa på jorden som kan sitta i två timmar och förklara ett speciellt sorts gitarrsound så bra som han kan. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.