Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Tips och goda råd

Känner sig ledsen...

2013-09-02 15:39 #0 av: CamillaS

Har fått diagnoserna ADD, social fobi och Dyskalkyli för några månader sedan och nu även autismspektrum tillstånd som jag fick höra om för någon dag sedan. Fick papper med mig hem för att visa t.ex min mamma vad det innebär och vad som kommer hända framöver. Hon var mycket förstående och vi hade en trevlig pratstund tillsammans.
Men sedan bestämde jag mig för att visa pappret för min bror också. Där blev det helt tvärt om! Ingen förståelse överhuvudtaget! Han sa att han inte kunde ta in att jag skulle vara som det stod på pappret. Men själv vet jag att det som står på pappret stämmer, för det är precis så jag är!

Han menade istället på att skulle jag hitta ett jobb att gå till och umgås mer med kompisar och människor så skulle jag vara "normal" som vanliga personer utan diagnoser.
Vilket jag vet tyvärr inte är sant då jag vet hur jag funkar i en miljö med andra människor, vilket han inte gör. Han kan inte hoppa in i min kropp och se hur jag känner mig!
Blir så arg och ledsen över att inte bli trodd, när jag själv vet hur läget är! Han påstår att jag gömmer mig bakom diagnoserna, eller använder dom typ som en ursäkt till att säga att jag är som jag är och har dom problemen jag påstår att jag har.

Men ja, jag har ju bevis från psykiatrin också som gjort massa tester på mig som klart visar att jag har "problem". Så jag förstår inte vad är problemet, varför kan han bara inte ta till sig det? Jag är fortfarande jag, med eller utan mina diagnoser...
Han började även dra till med att han kanske också borde gå och testa sig för att se om dom skulle sätta någon diagnos på honom.
Ja gör det då sa jag! Han är själv en speciell person, så jag skulle faktiskt inte bli förvånad om dom satte någon diagnos på honom med.
Men när han sa på det där viset så kändes det nästan bara som att han sa så för att bevisa att han typ också kanske har nåt sånt problem men inte gräver ner sig i det som han tycker att jag gör.
Han tyckte även att det är konstigt att dom inte har testat honom med eftersom han är min tvilling och att jag har så mycket problem, men det kunde inte jag svara på. Jag vet inte hur psykiatrin resonerar kring det. Vet ni?

Han har heller aldrig varit den som förstått mig, men denna gång gjorde jag ett försök att anförtro mig till honom, vilket gick åt skogen.
Så nu känner jag mig bara ledsen och nere över att inte bli förstådd och vet överhuvudtaget inte om jag ska våga berätta det för mina andra två syskon. Är rädd för att få samma reaktion i från dom.. Ledsen

Förlåt för ett långt inlägg men mår som sagt inge bra just nu och behövde få skriva av mig någonstans, vet varken in eller ut just nu.Gråter

Anmäl
2013-09-02 16:37 #1 av: fluffymind

Tråkigt nog kan det bli problem med alla möjliga, när det gäller att få dem att förstå. Jag är en rätt gammal gubbstrutt med sen diagnos och ingen, säger ingen, i min omgivning begriper ett skvatt. Lustig nog inte ens mina föräldrar, som ändå hela mitt liv klagat på just de drag som skriker ADD (med ett litet "h" i ungdomen...). Det är som att diagnosen fjärmar dem från ens person, saker de tagit som personlighetsdrag, ska de nu plötsligt tolka som en sjukdom, läskigt nog en psykisk sjukdom.

Dina symptom, gissar jag, ger dig karakteristika som "lat", "oengagerad", "osocial" och usel på matte. Lite dum också, eller vad? Förutom matten, så är det precis vad jag gjort mig känd som, tror jag. Vi människor gillar att ha etiketter på allting, det gör livet och vardagen enklare. Om du då kommer och vill byta ut dina etiketter mot en massa läskiga bokstavskombinationer och otäcka psykiatriska ord, så är det nog mänskligt att slå ifrån sig. Det betyder inte nödvändigtvis att brorsan inte känner dig och förstår dig, det betyder snarare att han inte begriper vad de där diagnoserna betyder. Kom också ihåg att man sällan visar allt utåt, man försöker verkligen täcka upp sina "brister" och lägger en massa energi för att nå upp till vad som ses som normalstandard. Ingen ser ditt slit i uppförsbackarna.

Berätta du för dina syskon, det tar kanske ett tag innan de begriper, men det är väl deras problem ;)

Anmäl
2013-09-02 17:19 #2 av: CamillaS

Stämmer bra det där som du skrev om symptomen. Det som är jobbigt i det också som du skriver att han inte begriper bokstavskombinationerna är att jag heller inte kan berätta för honom på ett sätt så han förstår vad det innebär. Eller så slår han bara ifrån sig det då jag försökt att berätta efter bästa förmåga.
Jag kan förstå att det är jobbigt för honom att ta till sig det, men jag tycker att det är skit jobbigt att han säger att jag hittar på mina problem. Det är inte första gången heller...

Jo det är deras problem, men jag mår dåligt av att inte bli trodd. Eller som brorsan sa att jag gömmer mig bakom mina diagnoser.
Precis som du säger har jag ofta fått höra att jag är lat, osv vilket inte är speciellt kul. Jag har problem att hålla det fint hemma hos mig, drar jag fram en sak t.ex så är det sällan den hittar tillbaka till sin plats igen när jag är klar med den, eller lämnar disk på bordet och sedan inte diskar förrens det är mycket disk. Har pratat med psykiatrin om att vi ev. ska ansöka om en boendestödjare. Kanske är det den hjälpen jag behöver för att få mer struktur i min vardag. Jag hoppas det iaf.
Men ja, det ända jag vill är att brorsan ska fatta att jag inte hittar på!

Anmäl
2013-09-02 18:07 #3 av: [Addan]

Jamen vad trevligt med ett långt inlägg tänker jag!

Du,,verkar ju vara en öppen tjej som törs berätta!. I vår omgivning kommer det alltid finnas folk som är oförstående och rynkar på näsan,

När man inte får förståelse från ett syskon kan man ibland bli besviken!! 

Kan ju kanske bero på att din bror känner sig orolig för att han skulle få samma diagnos....

När man känt sig ledsen och vet varför kan du prova att tänka på annat,,ta in lite positiv energi!( lättare sagt än gjort) men jag menar att du kan låta det bero...så får vi hoppas din bror ändrar inställning..lite längre fram kanske.....

Hoppas du kan använda din magkänsla (intuition) för att veta om du just nu ska berätta för de andra syskonen!.....

borde du släppa den biten så länge?      ta en dag i taget..När du känner dig mogen är det dags att berätta.....förresten,,,här har du ju ett gäng förstående,,,som du kan bolla känslor etc. med...

Ha hopp! Tjillevippen..

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.