Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
NPF + Psykisk sjukdom

Bipolär?

2013-09-14 00:41 #0 av: M A N I N A N

Hej, jag är ledsen och rädd. Var hos min psykiater idag. Jag har gått hos honom i fem år. I slutet av samtalet sa han att han tror att jag är bipolär typ 2. Det var jag inte det minsta beredd på. Han motiverade det hyfsat bra, men jag frågar mig, kan man verkligen gå genom mer än halva livet med en obehandlad bipolariet typ 2 utan att någon reagerar eller att man själv ens tänker tanken att man har en sådan diagnos? Läkaren menar att man kan det, men jag tvivlar.

Jag ska tillbaka till läkaren om några veckor. Under tiden ska jag fundera över om jag vill ha medicin mot bipolariet.

Jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska tänka om detta. Kanske någon av er har något råd att ge mig.

:-(

Anmäl
2013-09-14 10:54 #1 av: Pelle Långlös

Var 30 när jag fick bipolärt syndrom så visst kan man gå år utan att någon märker. Oftast tänker inte andra på att du svänger och lägger inte ihop 1+1. BP2 har du 4 toppar och 4 dalar enligt kriterierna. Jag svänger bra mycket fortare än så. Kan bara gå någon dag emellan.

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

Anmäl
2013-09-14 12:18 #2 av: M A N I N A N

Märkte du själv att du hade bipolär syndrom innan du fick diagnosen?

Anmäl
2013-09-14 14:23 #3 av: Pelle Långlös

Nä jag märkte inte men när psykiatrikerna nämnde det så föll allt på plats. Alla mina svängningar genom åren.

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

Anmäl
2013-09-14 17:58 #4 av: Shine

Varför tror han att du är bipolär? Vad bygger han det på?

Anmäl
2013-09-14 20:55 #5 av: M A N I N A N

Jag berättade att det är jobbigt med alla tankar som far runt i huvudet samtidigt och att de finns kvar trots att jag försöker få bort dem. Han ställde följdfrågor till detta samt frågor om jag varit deprimerad även under barndom/uppväxt och om jag haft hypomana tillstånd. Och vem har inte varit uppvarvad och känt sig upprymd och glad med mindre sömnbehov i perioder under livet? Det är väl inget konstigt med det, men det tycker tydligen läkaren. Jag har aldrig reagerat på att jag skulle ha humörsvängningar, onormala ups and downs eller ens tänkt tanken att jag skulle vara bipolär. Ingen annan heller. Min dotter har bipolärt syndrom 2, och läkaren tyckte att det stämde bra in att jag också har det för ärftligheten är hög. Ärftlighet finns dock på pappans sida.

Anmäl
2013-09-14 22:48 #6 av: Zaphix

Också fått höra av en psykiatriker att jag skulle vara bipolär och hon tyckte jag skulle prova medicin för det. Jag sa dock nej till det hela då jag själv inte känner att mina problem är tillräckligt stora för att det ska krävas medicin just mot det.

Visst är jag en typisk "periodare", haft en smått manisk sommar på slutet kan jag väl inse. Och efter såna perioder blir det kämpigt ett tag.

Men jag tror inte att jag vill jämna ut mig själv faktiskt. Jag har insett hur jag ska kunna utnyttja det faktum att jag är såhär.

Det är inte extremt, jag har självinsikt, ställer inte till med några större problem. Alltså är det lugnt.

Anmäl
2013-09-14 23:14 #7 av: M A N I N A N

#1, #3 och #6 intressant att läsa om er. Också intressant att #6 väljer att inte medicinera. Det har ju inte jag heller gjort mot denna diagnos (om jag nu mot förmodan skulle ha den) så alla måste uppenbarligen inte göra det. Inte för att en eller ev två personer utgör tillräckligt statistiskt underlag men jag kan ändå inte låta bli att förvånas för jag trodde att bipolärt s var en mycket allvarlig sjukdom som man måste medicinera mot. Finns det kanske även lindriga varianter som jag inte känner till?

Anmäl
2013-09-14 23:23 #8 av: Zaphix

#7: Känner du inte själv ett behov av medicin ska du inte medicinera, du verkar ju själv inte tycka att du har allvarliga problem.

Ifrågasätt läkaren, prata om det mycket innan du bestämmer dig för medicin.

Anmäl
2013-09-17 02:23 #9 av: Shine

TS, PM.

Anmäl
2013-09-17 02:29 #10 av: solskugga

Det kan ligga latent och bryta ut vid nån period i livet då man utsätts för extra påfrestningar.

Vet personer i min omgivning som råkat ut för det. Maken var drygt 40 när han blev "konstig" första gången. Då visste jag inget om Bipolär sjukdom och inte de han träffade på psyket heller. Först 13 år senare, då något liknade hände igen fick han en korrekt diagnos och behandling som verkligen hjälpte. Han blev sig själv igen. Innan var han lättretlig, saknade empati, flörtade vilt med andra, sov lite mm. Jag kände inte igen honom och därför övertalade jag honom att söka sig till psyket.

Jag blev deprimerad och utbränd efter att ha kämpat med honom under flera månader. Hamnade på psyket. Fick efter 3 år även jag diagnosen Bipolär. Jag har aldrig tänkt på att jag skulle vara Bipolär. även om jag nu med facit i hand kan se tillbaka på flera händelser och nu oxå har kunskap om hur Bipolär sjukdom yttrar sig.

Min erfarenhet är att det är väldigt olika från person till person hur stora besvär man har och om man behöver medicineras eller inte. Min man behövde definitivt medicin och han var, som många Bipolära är, helt omedveten om att han var sjuk. Han kände sig helt normal. Huruvida anhöriga märker symtomen har nog att göra med hur kraftigt det uttrycker sig. Det kan nog lätt gå oförmärkt förbi, särskilt för personer som inte lever en nära. Man uppfattas som driftig och energisk. Eller som deppad, om man är i det läget.

Själv är jag som mest "måttligt hypoman". Ingen som inte känner mig väl märker nog nåt. Eftersom jag har AS oxå, så blir jag då "normalt" social. Själv har jag lärt mig att känna igen symtomen och ser då till att varva ner och sova ordentligt. Vid de tillfällena använder jag medicin (sömnmedicin och lugnande). Men jag har sjukdomsinsikt och full koll. När jag är neråt så kan jag däremot tappa all sjukdomsinsikt och bara se livet som helt meningslöst. Då blir jag livsfarlig för mig själv..

Har provat olika mediciner, utan framgång. Flera fick mig istället att må sämre. Förbryllad

Nu går jag i princip omedicinerad (tar som sagt sömnmedicin o lugnande vid behov). Jag känner att så länge det går försöker jag att följa med i svängningarna och vidta åtgärder bara när och om det behövs. Sen har jag min make som oxå håller lite koll på mig när det börjar spåra ur.

Så mitt råd är: Ta medicin om du (eller någon närstående) känner att det behövs. Om det blir för svårhanterligt.

Men kom oxå ihåg att OM du är bipolär så är det väldigt vanligt att sakna sjukdomsinsikt. Därför är det viktigt att ha nån i sin närhet (familj, vän, sjukvården) som kan slå larm om det behövs.

Jag vet av egen erfarenhet (både av mig själv och två släktingar) att man som sjuk envist och ofta ilsket slå ifrån sig alla påpekanden om att man är sjuk.. Oskyldig

Sen är det ju inte säkert att du verkligen ÄR bipolär. Det är ju en massa formulär och frågor som ska fyllas i och gås igenom, man ska följa patienten över tid och se hur ofta och av vilken anledning man byter stämningsläge mm. Om man är bipolär så finns det oftast ingen naturlig koppling till ens känsloläge. Man bara blir hyper eller deppig.

Och medicin kan för många vara livsviktig (dödligheten bland bipolära är förhöjd, främst pga självmord) men man kan oxå dra på sig stora skulder, förlora jobb, vänner, sitt rykte mm.

MEN - man kan oxå hamna i en ond cirkel. En medicin som hjälper lite men har nån biverkning. Då medicineras man för det oxå, i tron att det är ett verkligt symtom. Så kan det fortsätta. Jag vet...

Det känns som att jag kanske bara gjorde dig mer förvirrad nu... Men hoppas du får ut nåt av det jag skrev och lycka till!


Anmäl
2013-09-17 08:28 #11 av: M A N I N A N

#10 TACK för att du delade med dig av detta. MYCKET klar och bra information för mig Jag ska noga begrunda den. Jag har också as. Även utmattningssyndrom och lite annat. Svårt att tänka klart ibland.
Mvh

Anmäl
2013-09-28 05:19 #12 av: solskugga

Roligt att du fick ut något av det jag skrev! Kändes som att jag skrev för mycket och att det bara blev mer rörigt. Galen

Lycka till och hoppas att du får bra och rätt hjälp!

Anmäl
2013-09-28 07:08 #13 av: M A N I N A N

.

Anmäl
2013-09-28 07:11 #14 av: M A N I N A N

#12 :-)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.