Annons:
Etikettnpf-och-psykisk-sjukdom
Läst 3323 ggr
M A N I N A N
2013-09-14 00:41

Bipolär?

Hej, jag är ledsen och rädd. Var hos min psykiater idag. Jag har gått hos honom i fem år. I slutet av samtalet sa han att han tror att jag är bipolär typ 2. Det var jag inte det minsta beredd på. Han motiverade det hyfsat bra, men jag frågar mig, kan man verkligen gå genom mer än halva livet med en obehandlad bipolariet typ 2 utan att någon reagerar eller att man själv ens tänker tanken att man har en sådan diagnos? Läkaren menar att man kan det, men jag tvivlar. Jag ska tillbaka till läkaren om några veckor. Under tiden ska jag fundera över om jag vill ha medicin mot bipolariet. Jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska tänka om detta. Kanske någon av er har något råd att ge mig. :-(

Annons:
Pelle Långlös
2013-09-14 10:54
#1

Var 30 när jag fick bipolärt syndrom så visst kan man gå år utan att någon märker. Oftast tänker inte andra på att du svänger och lägger inte ihop 1+1. BP2 har du 4 toppar och 4 dalar enligt kriterierna. Jag svänger bra mycket fortare än så. Kan bara gå någon dag emellan.

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

M A N I N A N
2013-09-14 12:18
#2

Märkte du själv att du hade bipolär syndrom innan du fick diagnosen?

Pelle Långlös
2013-09-14 14:23
#3

Nä jag märkte inte men när psykiatrikerna nämnde det så föll allt på plats. Alla mina svängningar genom åren.

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

.m.m
2013-09-14 17:58
#4

Varför tror han att du är bipolär? Vad bygger han det på?

M A N I N A N
2013-09-14 20:55
#5

Jag berättade att det är jobbigt med alla tankar som far runt i huvudet samtidigt och att de finns kvar trots att jag försöker få bort dem. Han ställde följdfrågor till detta samt frågor om jag varit deprimerad även under barndom/uppväxt och om jag haft hypomana tillstånd. Och vem har inte varit uppvarvad och känt sig upprymd och glad med mindre sömnbehov i perioder under livet? Det är väl inget konstigt med det, men det tycker tydligen läkaren. Jag har aldrig reagerat på att jag skulle ha humörsvängningar, onormala ups and downs eller ens tänkt tanken att jag skulle vara bipolär. Ingen annan heller. Min dotter har bipolärt syndrom 2, och läkaren tyckte att det stämde bra in att jag också har det för ärftligheten är hög. Ärftlighet finns dock på pappans sida.

Zaphix
2013-09-14 22:48
#6

Också fått höra av en psykiatriker att jag skulle vara bipolär och hon tyckte jag skulle prova medicin för det. Jag sa dock nej till det hela då jag själv inte känner att mina problem är tillräckligt stora för att det ska krävas medicin just mot det.

Visst är jag en typisk "periodare", haft en smått manisk sommar på slutet kan jag väl inse. Och efter såna perioder blir det kämpigt ett tag.

Men jag tror inte att jag vill jämna ut mig själv faktiskt. Jag har insett hur jag ska kunna utnyttja det faktum att jag är såhär.

Det är inte extremt, jag har självinsikt, ställer inte till med några större problem. Alltså är det lugnt.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Annons:
M A N I N A N
2013-09-14 23:14
#7

#1, #3 och #6 intressant att läsa om er. Också intressant att #6 väljer att inte medicinera. Det har ju inte jag heller gjort mot denna diagnos (om jag nu mot förmodan skulle ha den) så alla måste uppenbarligen inte göra det. Inte för att en eller ev två personer utgör tillräckligt statistiskt underlag men jag kan ändå inte låta bli att förvånas för jag trodde att bipolärt s var en mycket allvarlig sjukdom som man måste medicinera mot. Finns det kanske även lindriga varianter som jag inte känner till?

Zaphix
2013-09-14 23:23
#8

#7: Känner du inte själv ett behov av medicin ska du inte medicinera, du verkar ju själv inte tycka att du har allvarliga problem.

Ifrågasätt läkaren, prata om det mycket innan du bestämmer dig för medicin.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

.m.m
2013-09-17 02:23
#9

TS, PM.

solskugga
2013-09-17 02:29
#10

Det kan ligga latent och bryta ut vid nån period i livet då man utsätts för extra påfrestningar.

Vet personer i min omgivning som råkat ut för det. Maken var drygt 40 när han blev "konstig" första gången. Då visste jag inget om Bipolär sjukdom och inte de han träffade på psyket heller. Först 13 år senare, då något liknade hände igen fick han en korrekt diagnos och behandling som verkligen hjälpte. Han blev sig själv igen. Innan var han lättretlig, saknade empati, flörtade vilt med andra, sov lite mm. Jag kände inte igen honom och därför övertalade jag honom att söka sig till psyket.

Jag blev deprimerad och utbränd efter att ha kämpat med honom under flera månader. Hamnade på psyket. Fick efter 3 år även jag diagnosen Bipolär. Jag har aldrig tänkt på att jag skulle vara Bipolär. även om jag nu med facit i hand kan se tillbaka på flera händelser och nu oxå har kunskap om hur Bipolär sjukdom yttrar sig.

Min erfarenhet är att det är väldigt olika från person till person hur stora besvär man har och om man behöver medicineras eller inte. Min man behövde definitivt medicin och han var, som många Bipolära är, helt omedveten om att han var sjuk. Han kände sig helt normal. Huruvida anhöriga märker symtomen har nog att göra med hur kraftigt det uttrycker sig. Det kan nog lätt gå oförmärkt förbi, särskilt för personer som inte lever en nära. Man uppfattas som driftig och energisk. Eller som deppad, om man är i det läget.

Själv är jag som mest "måttligt hypoman". Ingen som inte känner mig väl märker nog nåt. Eftersom jag har AS oxå, så blir jag då "normalt" social. Själv har jag lärt mig att känna igen symtomen och ser då till att varva ner och sova ordentligt. Vid de tillfällena använder jag medicin (sömnmedicin och lugnande). Men jag har sjukdomsinsikt och full koll. När jag är neråt så kan jag däremot tappa all sjukdomsinsikt och bara se livet som helt meningslöst. Då blir jag livsfarlig för mig själv..

Har provat olika mediciner, utan framgång. Flera fick mig istället att må sämre. 🤔

Nu går jag i princip omedicinerad (tar som sagt sömnmedicin o lugnande vid behov). Jag känner att så länge det går försöker jag att följa med i svängningarna och vidta åtgärder bara när och om det behövs. Sen har jag min make som oxå håller lite koll på mig när det börjar spåra ur.

Så mitt råd är: Ta medicin om du (eller någon närstående) känner att det behövs. Om det blir för svårhanterligt.

Men kom oxå ihåg att OM du är bipolär så är det väldigt vanligt att sakna sjukdomsinsikt. Därför är det viktigt att ha nån i sin närhet (familj, vän, sjukvården) som kan slå larm om det behövs.

Jag vet av egen erfarenhet (både av mig själv och två släktingar) att man som sjuk envist och ofta ilsket slå ifrån sig alla påpekanden om att man är sjuk.. 😇

Sen är det ju inte säkert att du verkligen ÄR bipolär. Det är ju en massa formulär och frågor som ska fyllas i och gås igenom, man ska följa patienten över tid och se hur ofta och av vilken anledning man byter stämningsläge mm. Om man är bipolär så finns det oftast ingen naturlig koppling till ens känsloläge. Man bara blir hyper eller deppig.

Och medicin kan för många vara livsviktig (dödligheten bland bipolära är förhöjd, främst pga självmord) men man kan oxå dra på sig stora skulder, förlora jobb, vänner, sitt rykte mm.

MEN - man kan oxå hamna i en ond cirkel. En medicin som hjälper lite men har nån biverkning. Då medicineras man för det oxå, i tron att det är ett verkligt symtom. Så kan det fortsätta. Jag vet…

Det känns som att jag kanske bara gjorde dig mer förvirrad nu… Men hoppas du får ut nåt av det jag skrev och lycka till!

Du har allt inom dig. Bara tro på din egen styrka! Låt INGEN trycka  ner dig!

M A N I N A N
2013-09-17 08:28
#11

#10 TACK för att du delade med dig av detta. MYCKET klar och bra information för mig Jag ska noga begrunda den. Jag har också AS. Även utmattningssyndrom och lite annat. Svårt att tänka klart ibland. Mvh

solskugga
2013-09-28 05:19
#12

Roligt att du fick ut något av det jag skrev! Kändes som att jag skrev för mycket och att det bara blev mer rörigt. 🤪

Lycka till och hoppas att du får bra och rätt hjälp!

Du har allt inom dig. Bara tro på din egen styrka! Låt INGEN trycka  ner dig!

M A N I N A N
2013-09-28 07:08
#13

.

Annons:
M A N I N A N
2013-09-28 07:11
#14

#12 :-)

[Matyas]
2013-10-05 23:47
#15

Många kloka ord här i tråden. Det känns väldigt bra att läsa om andra som fått diagnoser sent i livet och vågar dela med sig så öppenhjärtat.

Jag sökte hjälp i maj 2011 pga ett urspårat drickande och blev tämligen omgående inslussad i psykvården och diagnostiserad som bipolär 2 med trolig ADHD

De gav mig flera olika preparat. först sertralin + voxra vilket resulterade i ett nästan extacy liknande tillstånd under ett par månader men slutade i en total krasch rakt ner i depression.

 Minns inte alla olika tabletter jag fått, de insisterade på att hela tiden testa nya piller. Abilify, lamotrigin och Topimax är några av de jag kommer ihåg. Ingen av de hjälpte, livet blev tvärt om bra mycket jobbigare för mig - och inte minst för min familj. 

Efter en extremt utdragen och jobbig process fick jag tillslut  Concerta - vilket var det jag velat ha hela tiden, har nu ätit det dagligen sedan maj i år men med väldigt skiftande resultat. Vissa dagar är jag igång som fan, får saker gjort och är sprudlande social, andra dagar är jag nere på botten igen… trotts samma dos. 

Nu - efter alla dessa terapisessions, en till två ggr /vecka, mängder av mediciner och tre dokumenterade diagnoser känns det som att jag är tillbaka på ruta ett fast att jag nu även måste brottas med dessa teoretiska termer som jag känslomässigt inte kan relatera till alls.

Jag tror de vill väl. Jag tror att de flesta faktiskt mår bättre av att få rätt medicin från en bra läkare…. men i slutändan är man ändå den man är.

Sorry för detta snurriga inlägg som kanske spårade ur helt med tanke på vad du TS började skriva om. Jag hoppas du får rätt hjälp och att din psykolog är en vis person som lyssnar på DIG. Var inte rädd för att pröva medicin om du mår så dåligt att du inte orkar mer, men läs på innan om de preparaten. Och tänk på att tabletterna är ingen "quick fix" utan kan vara en lång och smärtsam process som kanske inte leder någonstans.!

Lot's of Love till dig! 

//M

Upp till toppen
Annons: