Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
ADD & ADHD relaterat

ADD/ADHD, hur lever ni?

2013-09-23 13:08 #0 av: [FriidaMariie]

Hejsan! 
Jag satt precis och tänkte på min diagnos och hur långt jag faktiskt har tagit mig i livet sen jag fick själv diagnosen fastställd. 

Jag undrar hur andra med liknande diagnoser lever? Alltså, vad gör ni om dagarna?

Jag fick diagnosen ADD när jag var 19 år (i november blir jag 25). Innan diagnosen kändes allt hopplöst, misslyckades med tre olika försök till en gymnasieutbildning. Väl diagnostiserad så fick jag upp hoppet. Jag fick en medicin som hjälpte mig att inte vara så trött och att fokusera mera. Idag, ca 6 år senare har jag studerat upp mina gymnasiebetyg och jobbar som timanställd inom LSS. Jag trivs otroligt bra med mitt jobb och får ihop mellan 140-165 timmar varje månad utan att känna att jag inte "orkar". Ibland kan jag nästan få ångest över att vara ledig, har det med diagnosen ADD att göra tro? Jag har aldrig försovit mig eller sjukskrivit mig. Det känns verkligen som om jag har lyckats. Visserligen finns det ju avvikelser i min vardag, jag tappar intresse för aktiviteter och liknande jättefort. Är väldigt stressad inombords, kollar alltid allting (minst) en extra gång. Aningen kontrollbehov över min vardag. Har väldigt svårt för att göra någonting spontant. 

Hur ser eran resa ut? Berätta, jag är nyfiken. 

Ha en fin dag / Frida 

Anmäl
2013-09-23 17:51 #1 av: Zaphix

Varit sjukskriven för ångest och depressioner hela mitt vuxna liv i princip, 26 år nu. Men förra hösten flyttade jag 70 mil och började läsa keramik på folkhögskola.

Nu har jag kommit in på den skola jag alltid velat läsa på och fortsätter läsa keramik där, är mest inriktad på konst snarare än bruksgods. Får utlopp för min kreativitet hela tiden och kan göra vilka galna projekt jag vill. Perfekt situation helt enkelt.

Har även en häst jag åker till varje dag, bra att få komma ut och göra nåt mer fysiskt och aktivt om dagarna också.

Mår numera bra, är nöjd med mitt liv. Hur framtiden ser ut vet jag inte, men oroar mig inte för det heller.

Är en medicinerad ADHD'are.

Anmäl
2013-09-24 06:23 #2 av: Maria.1981

Hej!
Har hela livet haft ett inre kaos. Men bildade familj för 10 år sedan, är 32 år nu. Tre underbara barn och en fantastisk man. Tyvärr har allt kantats av mitt mående. Depression efter depression. För 7 år sedan råkade jag ut för en olycka där jag fick en whiplashskada. Varit mycket sjukskriven, från mitt jobb inom lss.
Har hela tiden drömt om att klara av att gå en riktig utbildning. Börjat å slutat många gånger. Vändning kom ändå när jag pga nackskadan åt Tradolan. Det slutade med ett missbruk och jag fick hjälp på beroendekliniken. Genom dem fick jag tillslut en utredning gjord och svaret blev adhd.
Påbörjade medicinering igår:)) Väntar nu med stor förhoppning på positiva resultat.

Anmäl
2013-09-24 10:58 #3 av: [FriidaMariie]

#1 vad häftigt att våga flytta 70 mil. Det hade jag aldrig vågat. Skönt att du hittat en utbildning som passar dig. :)

#2 skönt att du äntligen fått din diagnos. Allt blir så mycket enklare att förstå då. Varför man känner/gör si eller så. Hoppas att dina förhoppningar blir uppfylda, en del får ju byta med. flera gånger innan det blir bra. För mig funkade det direkt. :)

Anmäl
2013-09-24 12:30 #4 av: Zaphix

#3: Flyttade 100 mil i somras och bor 80 mil bort nu. :)

Anmäl
2013-09-24 18:15 #5 av: redheadgeorgeous

Jag fick diagnosen ADD våren 2011 och det var så mycket som föll på plats då. Eftersom det inte finns så mycket om just ADD och det var inget man hade hört talas om innan så fick jag söka mycket fakta på nätet, beställa böcker som handlade om just det och sedan började blogga om det själv.

Jag har hittat mycket saker som underlättar i min vardag, men jag har fortfarande inte hittat rätt på allt. Utan jag kämpar fortfarande med att lyckas på allt att gå ihop.

Fick medicinering i form av Concerta i samband med att jag fick diagnosen och bara den har gjort livet så mycket lättare. Människor runt omkring mig har sett mycket skillnad och jag känner det själv. Jag är lugnare och klarar saker mycket lättare utan att bli irriterad eller bara ge upp.

Sommaren 2012 blev jag dessutom mamma så då var det en hel del som man gick ändra om för att anpassa livet efter det och att få allt att gå ihop. Så att nu ha en ettåring i huset gör att man varje dag ställs inför nya utmaningar som kan få en att vilja dra sig i håret men som jag med hjälp av min man och närstående lyckas med i alla fall.

Dessutom började plugga nu i augusti, dock studerar jag bara 2-3 lektioner i veckan så det är inte mycket. Hinner med hemmet och annat också eftersom två av dagarna jag är hemma varje vecka är dottern på dagis i fem timmar. Så jag hittar alltid lösningar.

Dessutom hjälper min kära man mig alltid med att komma på bättre saker om något inte funkar och tjatar (enligt mig) på mig när jag har sagt att jag ska gör något senare lite för många gånger och ser till att jag tar tag i det.

Tyvärr finns det fortfarande saker som inte funkar och som alltid behöver arbetas men. Men utan min diagnos tror jag inte att jag hade klarat allt så bra som jag gör idag.

Anmäl
2013-09-24 20:09 #6 av: [FriidaMariie]

#5 


Visst är det en skön känsla när allt faller på plats? Jag kan inte annat än att hålla med dig. 

Att man har saker som inte riktigt funkar som man vill och behver arbetas med är nog något som man alltid kommer att känna. En del saker har jag helt enkelt får acceptera och lära mig att leva med. 

Att plugga 2-3 dagar i veckan och samtidigt ha barn.. Jag kan inte annat än att beundra det. :)

Jag äter också concerta och undrar hur medicineringen fungerar under graviditet? Fick du avstå från den eller kan man fortsätta?


Anmäl
2013-09-25 01:09 #7 av: tarotlasse

Ja du mitt liv före och efter diagnos  och medicinering är en enorm skillnad. 

Jag ansågs 1967 när jag började skolan som skolomogen för att jag inte kunde sitta still och inte kunde hålla tyst på lektionerna. 

Så jag fick sluta och börja ngt år senare tills jag var mer mogen. 

Jag är uppväxt i en trygg familj  fint hus och under väldigt bra förhållande med en mamma som var hemmafru och tog hand om mig och min syster. 

Men  jag började självmedicinera när jag var 12 år började med alkohol och  cannabis när jag var 13 år. 

I 8e klass blev jag inkallad till rektor och studievägledare och de föreslog att jag skulle sluta skolan i förtid och de skulle fixa en praktik plats åt mig eftersom jag verkade vara trött på skolan. 

Sanningen var nog att de var lika trött på mig. 

Nu godkände inte mina föräldrar att jag slutade skolan så gick ut hela högsatadiet, 

Men började arbeta direkt efter skolan. 

När jag var 18 år fick jag blödande magsår och inlagd på sjukhus och fick domen att jag var i så dåligt skick att jag troligtvis aldrig skulle uppleva in 25 års dag pågrund av mitt missbruk. 

När jag var 22 år figurerade jag på samtliga löpsedlar i Sverige och var efterlyst och utfärdat rikslarm jag själv var helt ovetandes tills polisen hittade mig och låste in mig. 

Under tiden i häktet fick jag så allvarliga abstinens besvär så läkarna misstänkte att jag inte skulle överleva. 

I denna abstinens o dilerium beslutade jag mig aldrig mer droger.  

Polisen förstod att jag var oskyldig till de grova narkotika brott jag var misstänkt för när jag släpptes stod en tjej kompis utanför. 

Hon erbjöd mig att flytta ner till henne i Skåne tillfälligt för att komma i från mitt umgänge och byta miljö. 

Det tillfälliga boendet blev 19 år och två härliga barn. 

Utan denna tjej det stödet  och att jag lämnade det gamla för ett nytt liv  hade jag troligtvis inte levt i dag. 

Jag arbetade som fotograf på olika tidningar och sedan som fototekniker och specialist inom ett område som en handfull personer i Sverige sysslade med. 

Jag jobbade nästan dygnet runt under en period o var arbets narkoman när jag var ledig var jag rastlös o klättrade på väggarna. 

Så startade även upp ett eget företag  som bi syssla satt med i 3 olika styrelser och på  den lilla fritiden  jag hade var jag barn o ungdoms ledare så jag fick umgås lite med barnen utanför arbetet.

Till slut höll ramlade jag i hop av utmattning och blev sjukskriven för utbrändhet men efter 2 månader så var jag så rastlös av att gå hemma så jag började arbeta igen mot läkarnas inrådan. Höll ett tag sedan återigen sjukskriven  för utbrändhet nu över ett år. jobbade ett år  och sedan dags igen för långtids sjukskrivning och  för utbrändhet.

Fick även ett diskbråck och fick utskrivet morfin som smärtlindrande. 

Så efter nästan 25 års drogfrihet så gick jag i gång på morfinet omedelbart. Så  jag  mig stoppade i mängder av morfin, sömntabletter, sprit, amfetamin, kokain i en salig blandning. 

Ingen som märkte ngt jag arbetade som vanligt. 

Det tog nästan ett år innan systemet upptäckte den enomra mängden läkemedel jag plockade ut från olika läkare och det blev stopp. 

Visade sig att inte ett enda behandlingshem i  Sverige ville ta emot mig med det bland missbruket plus att läkemedelsmissbruk vill ingen ta i med tång här i Sverige.   

Var bara ett behandlingshem i Tyskland som sa ja till behandling vilket jag inte kände för. 

Så jag låste in mig  själv och hade återigen fruktansvärda abstinens besvär och behandla mig själv totalt vansinnigt inser jag i efterhand.

Men jag redde ut det men var nog min envishet och ren tur som gjorde att jag klarade detta. 

Blev återigen långtids sjukskriven för utbrändhet och först nu jag accepterade en remiss för utredning för ADHD. 

Jag hade fått höra av min företags läkare 2 ggr innan vid mina sjukskrivningar att hin misstänkte jag hade ADHD. 

Även BUP föreslog att jag skulle göra en utredning när sonen utreddes för ADHD men jag slog det i från mig för jag var ju inte våldsam och har aldrig varit heller så inte kunde jag ha ADHD. 

Så jag var 47 år när jag fick min diagnos och sedan efter ett års kontroller om att jag var drog fri fick jag börja medicinera med concerta. 

Vilket har underlättat mitt liv radikalt. 

Jag sade upp mig började arbeta inom vården i stället omskolade mig o trivdes utmärkt med det. 

Förra hösten blev jag erbjuden en projekt anställning som reporter på en taltidning och var ju skit roligt men så mycket nytt att lära sig med  ljudredigering nya data program och att undersöka och skaffa fram information för olika repotage. 

Så när det är roligt så kan jag inte begränsa mig o kunde jobba 3 dygn i sträck utan sömn och återigen kom arbetsnarkomanen i mig. 

Så i våras tyckte jag mitt minne var så dåligt och att jag inte funkade som jag skulle så beställde tid hos arbets terapeften för mer tekniska hjälpmedel. 

Men hon tyckte jag var så fövirrad och att jag behövde annan hjälp så hon kontaktde soc. De i sin tur ansåg att jag var så fövirrad och osamanhängande så de trodde jag börjat med droger igen och skickade mig på drogtest. 

Den visade att jag var drogfri så blev uppmanad att besöka min läkare för att bli sjukskriven. 

Nu accepterade jag en halv sjukskrivning  för utbrändhet igen.  

Troligtvis kommer mitt närminne aldrig kunna återhämta sig igen beroende på utmattning och mitt tidigare missbruk som nu kommer i kapp mig.  

Socialpsykiatrin beslutade om ett utökat boendestöd för mina minnes problem och för att få vardagen att fungera. 

Plus att man nu på FK o AF utreder min arbetsföråga och de säger att jag aldrig kan räkna med att arbeta heltid i framtiden. 

Så kommer troligtvis bli att jag kommer få sjukbidrag på 50% och erbjudas en OSA på  tidningen jag är på i dag. 

Jag är 53 år i dag men i den takten jag levt under åren och allt  det jag upplevt under åren på både gott och ont så är jag nog snarare 150 år. Inte dåligt eftersom sjukvården bedömde att jag aldrig skulle bli äldre en  25 år. 

Jag har levt i både slott o koja  jag har  både genom arbetet  och privat livet umgåtts med kändis världen och kretsen runt kunga Huset.  Jag har delat säng med världs artister. 

Dejtat en av kvinnorna som  sedan blev vald till världens sexigaste kvinna. 

Jag har stått på scen  och medverkat  i tv. 

Liksom jag levt med missbrukare och kriminella och  varit så långt ner man kan komma på samhälls stegen. 

Så hur som så har jag levt ett otroligt innehålls rikt liv och lyckats rätt så bra i livet trots jag inte  har ngn högre skolutbildning  och perioder av  livet levt ett destruktivt leverne.  

Som min nuvarande chef sa när jag fick jobb som reporter  att kunskapen har jag kanske inte men jag är nyfiken, social och jag kan ta mig fan prata för mig och med vem som helst och det kommer man otroligt långt med. 

Så att ha ADHD är inte bara negativit utan kan även vara en enorm  fördel  i vissa yrken och i livet.

Lasse    

           

Anmäl
2013-09-25 01:23 #8 av: Cahira

Jag klarade inte skolan bra alls. Jag visste att de flesta jobb krävde långtidskoncentrering vilket jag inte klarar för fem öre. Om jag skulle sättas i ett kontor skulle jag räkna hur många av vilken färg på gemen, skulle tjuvlyssna vad dom pratar om utanför kontoret, skulle titta på träden och fåglarna utanför och göra ungefär allt utom det jag SKA göra. 

Så, jag av en ren slump hamnade i Minnesota och hjälper nu till på en kogård. Korna är av köttras så de mjölkas inte. De lever på stora ytor och varken brännmärks, vallas eller annat. De kommer då Mike ropar och det jag gör är att använder mitt detaljsinne för att se när någon är halt, någon saknas, någon verkar sjuk, någon verkar nära kalvning, m.m. 

Jag plockar upp skräp från marken som inte hör hemma där, jag tar hand om katterna och hundarna, och försöker hanteringsträna åsnan så hon ska bli lite mindre pain in the ass. ^^ 

Friheten gör mig enormt gott och mitt jobb är att fokusera och se detaljerna vilket passar mig mer än ypperligt! Att djur är min passion är bara ännu bättre. Hjärta

Sajtvärd för Vallhundar, Pälsvård & Klickerträning
Medarbetare hos Hundar & Lantdjur. 

Anmäl
2013-11-15 09:36 #9 av: [lchfnovis]


Oj Lasse, jag blir alldeles tagen av din historia, jag snubblade in här för att min son utreds just nu för ADD, både på gott och ont i all välmening hoppas jag att han slipper några av dina upplevelser.

 

Anmäl
2013-11-15 21:58 #10 av: tarotlasse

#9

Ja det är därför det är så viktigt med tidig hjälp och att man får rätt hjälp.

BVC uppmärksannade sonens problem vid 4 års kontrollen och remitterade  honom för en utredning men de ansäg han hade svåra koncentrations problem men att man inte ville sätta en diagnos i så tidig ålder.

Sedan så har både vi föräldrar, dagis, skola skolhälsovård  bett om hjälp men fått nej till en utredning.

Var först när han var 9 år och när de sociala myndigheterna blev inkopplade som vi fick ngn hjälp.

När han sedan hamnade på en resurs skola så var det samanalagt  10 elever på denna resurs skola. Enbart sonen och en elev till hade fått en Diagnos.  De fick hjälp och klarade sig riktigt bra.

De andra åtta där sa sonen för ngt år sedan att 5 av dem satt inspärrade på olika kriminalvårds anstalter dag. De andra 3 visste han inte hur det gått för.

Det är skrämmande siffror och därför så viktigt att vi kämpar för våra barn och att de får rätt hjälp i tidig ålder.

I en undersökning om  ADHD i samhällls  ekonomisk synvinkel så skulle  samhället sparat 800 miljoner kronor på en 20 års period om 30% av de på Norrtälje anstalten  som fått sin diagnos  under sin fängelsetid fått det när det var barn i stället för i vuxen ålder.

Tänk vad summan blivit om 100% av dessa interner fått rätt hjälp redan när det var barn 

30% av de med  ADHD diagnos av de intagna  enbart på Norrtälje anstalten innebär 9 personer.

Tittar vi på alla anstalter i Sverige så innebär det miljard belopp i besparingar för samhället: visade denna ekonomiska beräkning av kostnaderna för de med ADHD utan diagnos i tidig ålder.

Så hade samhället satt in tidiga resurser för dessa ADHD barn så skulle de bli en enorm samhällsvinst och spara en massa lidande för dessa barn.

Så denna undersökning i Social medicinsk tidskrift visar hur otroligt viktigt det är att fastställa en diagnos i tidig ålder och sätta in rätt hjälp.  

Lasse   

Anmäl
2013-11-17 18:22 #11 av: graleh

Vad var det för medicin du fick som gjorde att du blev mindre trött?

Jag är 31, fick diagnos ADD när jag var 28. Arbetar heltid. Haft svårt med skolan men ändå klarat mig med godkända betyg. Jobbar heltid sedan 6 år tillbaka, innan dess 6 års högskolestudier. Svårt att hänga med i samtal, sociala problem (svårt att förstå sociala koder, att skaffa och behålla vänner etc.), mycket trötthet och rastlöshet (i huvudet, tankarna snurrar). Jag har också väldiga humörsvängningar, förmodligen av borderline (fick diagnos när jag var 20). 

Anmäl
2013-11-17 18:32 #12 av: fluffymind

Levt ett liv utan diagnos och undersöktes först efter att dottern diagnosticerats med ADD. Det livet innebar den klassiska gången, d.v.s. superba betyg i grundskolan, krasch och avhopp i gymnasiet; genom charm och allmän pussgurkighet lyckades jag ta mig in på universitetet ändå och spetsade varenda tenta på A och B-nivå, men kraschade på uppsatsen på C. Ströjobb och konstskolor leder till en föga lönande men tillfredsställande konstnärskarriär och jobb som lärare på konstnärliga skolor upp till högskolenivå, men ingen synnerlig pedagogisk finess: jag har t.ex. svårt att minnas vad eleverna heter. Inte vid något tillfälle har jag följt en uppgjord studieplan, eller för den delen själv planerat en lektion, men som tur är, har jag fått jobba inom "mina" ämnen och därför kunnat vingla fram med på bara entusiasm för ämnet och, förstås, charm och allmän pussgurkighet.

Det där håller förstås inte hur länge som helst. När brorsan dog, drabbades jag av en depression som gjorde att jag inte kunde hålla fast vid mitt livs enda fasta arbete, universitetsadjunkt på en konstnärlig högskola och sedan dess går jag arbetslös. Konstnärsskapet räcker inte för en försörjning, så istället inrättar jag mig i Fas 3, så gott det nu går. Jag har tappat mitt aktivitetsstöd redan en gång, därför att jag inte orkade med fånigheten i den arbetsansökningar jag anmodades att göra. Mitt tålamod med fånigheter visar sig vara mycket mindre än vad jag själv hade trott och arbetsförmedlingens själva livsluft förefaller just att strö med fånigheter. Som tur är har jag just landat ett utsmyckningsjobb som klarar ett par månader, men efter jul väntar nya Fas 3-anordnare och ett innerligen dumt och fånigt system med regelbunden rapportering av jobbsökaraktiviteter, ett system som jag redan inser att jag kommer att få problem med.

Egentligen borde väl medicineringen hjälpa till med att stå ut med sådant, men jag upplever att det ökade fokus jag får av Concertan snarare minskar min ork för dumma distraktioner. Någon annan som upplever det?

Förlåt textmassan, men det var skönt att få ur sig sina memoarer.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.