Annons:
Etikettutredningar-hur-var-när-varför
Läst 987 ggr
Line333
2013-10-11 21:39

Föräldrarintervjuns betydelse

Jag är vuxen med två tonåriga barn, och jag har bett om att få utredas. Min fråga var Asperger, kurator och psykolog lade till ADHD som fråga. Eftersom jag levt ett på ytan normalt liv med i stort sett färdig utbildning och på ytan fungerat i yrkeslivet (eg har jag endast arbetat i korta perioder), så var det inte självklart att få till en utredning. Dessutom uppfattas jag inte som annorlunda av min omgivning, vad jag vet. Själv menar jag att jag är fundamentalt annorlunda. Jag känner mig som att jag är gjord på ett annat sätt, fungerar enligt en annan logik än alla jag känner, och jag känner inte igen mig i deras sätt att känna, ha relationer eller umgås. Jag har också svårigheter som pekar mot ADD. Psykologens tester pekar mot NPF diagnos (ADD, ev med autistiska drag eller till och med full diagnos).

Nu har intervju med mina föräldrar gjorts. Efteråt berättade de att de inte ser något alls som pekar mot NPF. Mamma har inget minne av att min skolgång var motig, hon sa att jag lekte med de kompisar som fanns runtomkring på landet, hon minns inget av de ljud och rörelser som mina systrar brukar reta mig för, kort sagt ingenting.

Det jag vill är att ha hjälp att förstå var mina svårigheter finns, och vad jag kan träna och vad jag kan släppa. Jag orkar inte mitt jobb, jag är otroligt ensam-och behöver min ensamhet samtidigt, jag klarar inte av relationer om jag inte förstår varför allt hela tiden går i lås för mig. Redan psykologens tester gav lite ljus; ojämna förmågor och dåligt arbetsminne förklarar en del. Nu undrar jag: Kommer min mammas syn på saken att överskugga min bild av mitt liv och mina svårigheter? Hennes idè är att allt beror på stress, vilket inte stämmer. Hur viktigt är föräldrarnas berättelse? Och särskilt då svårigheterna inte är så framträdande för andra?

Annons:
Niklas
2013-10-12 08:30
#1

Syftet med att intervjua föräldrarna brukar vara att ta reda på om svårigheterna har funnits hela tiden. Det är vanligtvis ganska viktigt.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

silversol35
2013-10-12 10:44
#2

kanske kan du be dem ta kontakt med någon av dina systrar, om det nu är så att de har sett mer av dina svårigheter?

Det är väl ofta så att föräldrar inte vill/kan se att deras barn har några som helst svårigheter (gäller givetvis inte alla) och stressen som dina föräldrar har uppmärksammat KAN ju bero på underliggande problematik. Jag skulle säga: prata med den/de som gör utredningen om detta.

Line333
2013-10-12 10:59
#3

Tack för svar! Jag förstår ju att det handlar om just det. Men min mamma har dels väldigt få minnen av mig som barn, dels är hon expert på att bortförklara problem hos dem hon tycker om. Även saker hon irriterat sig på och sett som problem finner hon andra förklaringar på nu. Att jag t ex låste in mig på rummet och blev sittandes där under hela skoltiden beror numera på att jag läste och pysslade. Mina problem med att fokusera i skolan och göra läxor är som bortblåsta; men här VET jag ju hur det var. Känns bara så jävla tröstlöst. Efter alla år av att försöka anpassa mig utåt och sedan gömma mig i ensamhet eftersom jag vet att jag ändå inte kan förklara och förändra något, så inser jag att det inte går längre. Då är det deras ord, som gäller. Jag vill förstå. Jag är den jag är oavsett, men att förstå och ringa in svårigheterna hjälper mig mycket. Att svårigheterna då totalt förnekas är extremt jobbigt. Och smärtsamt; jag känner mig totalt osynlig.

Vet inte vad jag vill ha för svar, kanske behöver jag bara skriva av mig. Är bara så oändligt ledsen över att ingenting fungerar fullt ut, och att jag känner mig så otroligt ensam, orolig, osäker, otrygg, okunnig och oförstående inför hela verkligheten.

silversol35
2013-10-12 11:06
#4

Förstår att du kan känna dig osynlig när din mamma inte har sett dina svårigheter (eller inte VILL se dem kanske). Se om det hjälper att tänka att det beror mer på hennes oförmåga än på dig. Alltså att det är hon som inte orkar/vill se och det har faktiskt inte så mycket med dig att göra egentligen. Hon gör om verkligheten för sin egen skull, tror jag. Och förmodligen så ligger det där gamla "det är föräldrarnas fel" kvar och spökar. Många i den äldre generationen är också vana att man inte ska söka hjälp för sina problem, dem löser man minsann själv!

fluffymind
2013-10-12 13:07
#5

Fick diagnos i vuxen ålder, men har föräldrarna vid liv. Gamla mamma skrev i alla miljonerna delfrågor som att jag hade varit en modell av psykisk hälsa och lade t.o.m. till en kommentar att jag hade varit ett mycket intelligent, lättskött och samarbetsvilligt litet barn. Som tur är, var min dotter närvarande vid ifyllandet och hörde kringsnacket. Varje fråga utlöste en flod av skojiga anekdoter om min glömska, min sinnesfrånvarande tankespriddhet och allmänt tydliga ADD-beteende. 

Jag erbjöd psykläkaren som utredde mig att kalla in min dotter som vittne, men tydligen är det ganska vanligt med gamla människor som inte under pistolhot skulle kunna kryssa i något som låter psyksjuka. Rent av var den överdrivna normaliteten i den bild som gavs indikerande för att något kan vara dolt. Jag fick min diagnos utan större åthävor, trots alltså föräldrarnas fribrev.

Line333
2013-10-12 15:36
#6

Åh, tack för era svar! Kände mig jätteledsen och som om hela mitt ältande och funderande varit i onödan. Jag ska be mina syskon medverka!

Annons:
tarotlasse
2013-10-13 20:01
#7

Hej Line jag hade samma problem att min mamma inte kom i håg saker och att hon tyckte jag var ett lugnt barn.

Så jag bad dem att prata med min syster i stället men det gjorde dom inte.

Men det tittade på så mycket mer jag fick skriva på en massa papper på godkännande av att olika register lämnade ut uppgifter om mig  från min barndom och framåt.

Det var från sjukvård, skolor, sociala myndigheter mm.

Där hittade man mycket som inte min mamma kom i håg och saker som jag själv inte visste.

Jag fick ju inte gå kvar i skolan när jag började i första klass eftersom jag bedömdes för rastlös. kunde inte sitta still och pratade oavbrutet.

Min mamma har alltid sagt att det berodde på att jag var född så sent på året och  är vad hon fortfarande kommer i håg.

Men som sagt det stod  ngt helt annat i mina papper.

Så jag fick börja skolan ngt år senare.

Hon sa att jag inte hade några problem i skolan men redan i lågstadiet skickades jag till logoped för svårigheter med talet att jag pratade för snabbt och för mycket.

I högstadiet bedömdes jag som stökig. okoncentrerad och jag fick stödundervisning i svenska för att jag hade problem att skriva eller rättare andra hade svårt att läsa det jag skrev.

Sjukvården fanns det uppgifter om tidiga sömnproblem och utskrivining av sömntabletter redan som barn. 

Att jag som 18 åring var inlagd för magsår orsakade av långvarigt alkohol missbruk.  

De fanns även uppgifter om min olämpliga livsstil hos sociala myndigheter och polis från min ungdomstid.

Så när man grävde i arkiven hittade man en hel del som min mamma glömt eller inte ens visste om.

Jag blev förvånad över hur mycket man fick fram även om det var så många år sedan jag var barn.

Men som sagt vad så var jag tvungen att skriva på papper på att de fick leta reda på dessa uppgifter och att de fick lämnas ut.

Så  det var kanske inte så konstigt att min utredning tog väldigt långtid att genomföra.

Så oroa dig inte de kan få fram väldigt mycket om din barndoms tid  från andra en från dina föräldrar men du måste först godkänna att de gör detta.  

Lasse

Line333
2013-10-13 21:52
#8

#7 Tack för ditt svar! Jag är bara så väldigt olik dig, eller mitt liv har sett helt olika ut i alla fall. Jag är för det mesta väldigt, väldigt lugn utåt. Ibland har jag rastlösa dagar eller perioder, men inget sådant du beskriver. Jag kapslar in mig helt och hållet; från jobbiga relationer eller arbeten. Jag vill helst inte delta alls, inte i saker andra tycker är roligt heller. Att bli arg och uttrycka detta har under största delen av mitt liv inte funnits i min värld. Att mamma inte minns så mycket jobbigt är kanske inte så konstigt; när jag kom hem gick jag bara in på rummet och stannade där. Det ska bli riktigt skönt att avsluta utredningen, för jag orkar inte tänka på hur allt egentligen är. Ena dagen ifrågasätter jag mina upplevelser av att jag ens har svårigheter, andra dagen står jag inte ut.

Jag ber dem kontakta min syster, sedan får det vara som det är. Psykologen lyssnade noga och jag kände att hon verkligen tog mig på allvar. Det blir nog rätt oavsett vad det blir.

tarotlasse
2013-10-14 01:12
#9

#8

Ja det blir nog rätt i slut ändan ändå för i dag välkänt att många flickor har missats av sjukvården genom åren på grund av att alla inte är så stökiga och snarare drar sig undan o inte gör ngt väsen av sig.

Jag var ju själv aldrig ett av de största problem på skolan eftersom jag aldrig var våldsam eller slogs på det viset.

Utan var mer klassens clown och ställde till med en massa practikal jokes.

Och på det viset ansågs stökig för blev ofta avisad från lektionerna 

Men kunde i perioder  vara väldigt lugn men  okoncentrerad på lektionerna och halvsov i bänken och drog mig undan och  då reagerade man för  att det vara så stora skillnader.  Därför man skrev ut sömntabletter  till mig Men  jag kunde även vara väldigt framåt och sköta mig om jag var intresserad av ämnet eller tagit några öl innan  för då hade jag lättare med koncentrationen.

Jag hade 5a i Matte särskild kurs i Kemi och fysik o 4 i religon o historia  ämnen som jag var intresserad av sedan var ju   betygen i resten rena  katastrofen men fick ju då ett hyffsat medel betyg.

Men  jag blev inkallad till rektorn i 8an och blev erbjuden en praktik plats på ngn arbets plats eftersom jag var så omotiverade i mina studier o så ofta blev avisad från lektionerna.

Men mina föräldrar vägrade att jag skulle sluta skolan i förtid.

Men aldrig att man diskuterade några diagnoser eller så på den tiden även om det fanns redan då men då hette diagnosen MBD.

ADHD har sedan 1902 haft 5 olika diagnos namn så välkänt man började sätta diagnoser på överaktiva barn  redan i mitten av 1800 talet men då hade man ingen internationell diagnos utan  helt olika namn i olika länder.

Det var först 1902 den internationella diagnosen kom och man gjorde samma bedömning och samma namn på diagnosen i alla länder.  

Lasse

Zaphix
2013-10-14 08:10
#10

Även om du inte skulle uppfylla kriterierna för en diagnos så be om hjälp av psykiatrin ändå. Oavsett diagnos eller inte verkar du ju ha problem som du vill reda ut och hitta lösningar på.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Tzatze
2013-10-15 10:23
#11

Jag har själv samma problem med en mamma som inte minns något, så hon behövde inte ens delta. Pappa är död så där fanns inget heller å hämta. Min ADHD bedömdes mest ifrån den IQ-profil jag fick. Det blev en rejäl "hängmatta" på den. Så jag tror inte ens det är nödvändigt med familjemedlemmars medverkan.

Line333
2013-10-16 09:15
#12

Skönt att få svar på det som surrar i huvudet just nu. Tack alla! Vilken tröttande grej det är med utredning.

Anonym
Anonym
2013-10-16 11:32
#13

Första gången jag skulle utredas påstod de att jag inte samarbetade för att mina föräldrar är döda. Utan dem skulle man visst inte kunna göra utredningen. De konstaterade att jag absolut inte hade AS men troligtvis något annat och sen avbröt de hela utredningen.

Andra gången gjorde man utredningen utan mina föräldrar. Det var tydligen inget problem alls den  här gången och man konstaterade att jag har AS. Punkt och slut.

Annons:
Upp till toppen
Annons: