Annons:
Etikettkan-jag-ha-npf
Läst 2954 ggr
minesse
2013-11-05 15:09

Kan detta vara ADD?

Hej! jo, jag är en 16-årig tjej och har länge haft problem med att struktuera mitt liv och känner mig ofta ledsen och förvirrad.

Jag orkar aldrig städa, det händer ibland att jag städar hela mitt rum sen 2 dagar senare ser det ut som kaos och jag får ångest och mår jättedåligt av att vara där men orkar inte göra något åt det förrän kanske 2 veckor senare. Och då är det verkligen kaos, kläder spridda över exakt hela golvet så att det inte ens går att komma in utan att trampa på saker, skrivborden fyllda med allt möjligt så jag inte ens kan plugga där osv. Det enda som motiverar mig att städa är om någon kompis ska komma men oftast är vi inte hos mig för då kan vi ju inte ses förrän typ 2 timmar senare för att jag måste städa först. Ofta skjuter jag upp på det också, om en kompis ska komma om typ 3 timmar så sitter jag och håller på med mobilen tills jag verkligen MÅSTE städa, sminka mig och vad det nu är. Så oftast får jag skjuta på tiden och det gör att folk blir irriterade på mig. Samma sak om vi ska träffas nån annan stans, orkar inte börja fixa mig förrän jag verkligen måste så kommer alltid sent och sånt, vi får ta senare bussar osv fast jag egentligen hade hunnit om jag hade börjat direkt.

Sen skolan, jag har aldrig varit en stjärnelev om man säger så men gick ändå ut nian med helt okej betyg (Dock sämre än de flesta av mina vänner). Dock har jag aldrig prioriterat skolan så mycket, men det är inte det att jag inte vill, jag orkar bara inte. Allt annat lockar mer än skolan och jag går och skjuter på det hela dagen även om jag mår dåligt över det, att hela tiden ha en ångest över mig för att det måste bli gjort men ändå tar jag inte tag i det. Man kan säga att det finns två saker som motiverar mig till att plugga: stress, eller panik. Därför blir det ofta sena kvällar/nätter då jag sitter och gör morgondagens läxa eller pluggar till prov. Och då har jag haft hela eftermiddagen på mig då jag kanske suttit och stirrat på läxan men sedan fastnat i något annat, typ läsa bloggar. Tycker inte ens det är kul efter ett tag och mår bara dåligt under tiden. Och när jag väl tar tag i läxorna, hur sent det än är, så tröttnar jag snabbt, blir ofokuserad och börjar hålla på med mobilen eller bara något helt annat.

Jag planerar ofta hur jag ska lägga upp dagarna för att få mindre ångest och känna att jag kommer hinna med allt jag skjutit upp. Tex så kan jag tänka: på lördag ska jag gå upp 8, jobba (dela ut reklam) 8-12 och sen ska jag hem och äta lunch och duscha, 13-16 ska jag plugga, 16-16.30 ska jag ta en paus sen ska jag städa, och på kvällen ska jag träffa en kompis. I verkligheten blir ofta dagen såhär istället, att när alarmet ringer 8 så snoozar jag och till slut stänger jag av alarmet, jag kommer upp till slut klockan 12 och då delar jag ut hälften av reklamen. När jag kommer hem fastnar jag i mobilen, kanske öppnar jag en skolbok men tänker sen att "nä, jag gör det imorgon". Samma sak med städningen, så jag bestämmer mig istället för att börja fixa mig inför kvällen. Sen söndagen har jag ångest hela dagen och pluggar sent på kvällen, städningen blir aldrig av..

Jag mår så dåligt över detta, har ständig ångest över att saker aldrig blir gjorda och det tär. Senaste tiden har jag ofta varit ledsen (så har det varit i andra perioder också), jag är glad när jag umgås med kompisar och gör saker när jag gillar men så fort jag kommer hem från skolan har jag bara ångest. Har också väldigt låg självkänsla, tänker att mina kompisar säkert inte vill vara med mig egentligen och är rädd att alla ska lämna mig. Känner mig alltid dålig när alla andra har perfekta välstädade hem, får A på alla proven och pratar hela tiden om vad vi har för läxor och så har jag inget att säga för jag har inte ens börjat än… Kan aldrig fokusera på att bara ha kul för har så mycket som hänger över mig. Skjuter upp allt, jobbar inte i skolan för tänker "jag gör det hemma" men det är bara en tillfällig ursäkt för att må bättre för stunden.

Har även lätt att störa mig på andra människor även fast jag inte vill det ibland, kan inte styra det..

Har även extrema humörsvägningar, en dag kan jag först vara jätteglad och tänka att jag älskar mitt liv och allt allt är perfekt för att en halvtimme före eller senare iprincip hata livet och känna att jag inte orkar mer, och tro att jag aldrig mer kommer bli glad igen. Jag kan deppa för att jag "inte har några bra vänner" för att senare vara jätteglad för att mina vänner är underbara..

Kan detta vara ADD eller är jag bara allmänt lat/deprimerad eller något annat? någon som känner igen sig/har några tankar?.. och tack till er som orkade läsa hela, förlåt att den blev lång.

Annons:
pinku
2013-11-05 15:30
#1

Gud vad jag känner igen mig! Det värsta tycker jag är den osäkerhetskänsla som du beskriver i slutet, jag har i många många år bara trott att jag varit lat, och haft ångest över det. Jag kan inte säga till dig vad problemet är, jag är ingen läkare. Men ta kontakt med sjukvården. Gör det nu. Jag talar av egen erfarenhet när jag säger: Livet behöver inte vara såhär.

Line333
2013-11-05 18:54
#2

Om man är lat gör man väl allt man kan för att slipa göra det man måste. Du verkar ju tvärtom på alla sätt försöka styra upp och skapa rutiner för att få gjort det du vill ha gjort! Det är klart att du ska söka stöd och hjälp; du vet ju vad du vill och har själv försökt nå dit. Jag tycker du låter jätteduktig, och istället för att känna dig sänkt av att mycket känns motigt, så borde du ha beröm för att du försöker skapa dig rutiner och tvinga dig själv även när det tar emot. Kanske du har någon diagnos som krånglar till tillvaron för dig, men oavsett vad det är som är så motigt så låter det inte som om du är lat. Döm inte ut dig själv, och tillåt dig att göra saker du tycker om och ha roligt!

[Saoirse]
2013-11-06 17:39
#3

Känner igen mig i det du skriver. Jag skulle då inte säga att det är du som är lat. Ibland går det bara inte att göra det som ska göras, även om man vill. Har precis gjort klart en utredning med misstanke om ADHD/ADD. Har inte fått svar än, så om det är ADD kan jag tyvärr inte ge någon fingervisning om. Men jag kan iallafall säga att du inte är ensam om att känna så. Det i sig kan vara en liten tröst. 🌺

Håller med dom tidigare svaren. Ta kontakt med vården och be om hjälp. Om inte annat för att utesluta funderingar kring diagnoser 🙂

add-apa
2013-11-09 03:55
#4

minesse - jag känner igen exakt ALLT det du beskriver! Det extrema uppskjutarbeteendet och problem med tider. Jättestark ångest över detta men ändå lyckas jag inte förändra mönstren… Känner också igen de plötsliga och stora humörsvängningarna som kan/kunde vara obegripliga t o m för mig själv.

Och min skoltid var ständigt kantad av precis samma problem som du berättar om här. Misslyckande efter misslyckande, en konstant känsla av stress och ångest och att jag var besviken på mig själv för att jag aldrig bara kunde skärpa mig! Och som du själv säger - det tär!

Jag kände också alltid att jag egentligen hade så mycket mer att komma med. (Det här känner du säkert också igen) Att jag egentligen hade stor begåvning, kapacitet och intelligens men att jag liksom aldrig lyckades komma till min rätt!

Det var också bland det första läkaren sade till mig när jag kom till psykiatriska mottagningen där de sedan också utredde mig. Att det var dags att göra mig själv rättvisa!

Det han sade träffade så rätt, mitt i hjärtat och gav mig sånt hopp så jag nästan började gråta. Fanns det en chans att också JAG äntligen skulle kunna göra mig rättvisa!? All den frustration jag känt i hela mitt liv över att (av någon anledning som jag dittills inte förstått) INTE kunna göra mig rättvisa och använda mig av hela min stora kapacitet. 

I maj i år fick jag diagnosen ADD (Uppmärksamhetsstörning).

Bara att ha fått diagnosen och lära mig mer om den har hjälpt mig något enormt! Nu har jag en förklaring till så mycket och nu kan jag förstå mig själv och mitt liv så mycket bättre! Min ADD är inte hela min personlighet - men den påverkar mig i alla situationer i mitt liv. 

Det är en insikt som jag håller på och lär mig att förhålla mig till. Det blir nog ett livslångt projekt, och jag har redan gått igenom flera känslomässiga faser. Allt från en euforisk hoppfull känsla av att nu äntligen händer det! Nu ska allt vända till det bättre! Och till en hopplöshet och omöjlighetskänsla. Att jag är för evigt dömd och att det aldrig kommer kunna bli något bättre… Så kände jag mycket när jag började testa medicin (Concerta). Nu tar jag Medikinet, vilket funkar mycket bättre för mig:)

Jag kan bara tillägga: Lycka till minesse och alla andra!

Det finns hopp! (Ja, faktiskt!!!) 😃

Upp till toppen
Annons: