Annons:
Etikettautism-aspergers-syndrom
Läst 10429 ggr
Inna74
2013-12-12 09:23

Hur hantera låsning??

Min dotter 17 år har asperger/adhd. Nu har det uppstått, igen, en situation som gjort att hon låst sig totalt. Hennes pojkvän har gjort slut efter ett år tillsammans. Hon har nu isolerat sig och sitter enbart på sitt rum och tittar på serier. Ingen får komma in, hon pratar inte med någon i familjen. Hon har anförtrott sig lite till sina två närmaste vänner. Hon säger att hon inte bryr sig om skolan. Sist hon råkade ut för en sån här härdsmälta var hon borta från skolan i två månader. Skolan är viktig, hon behöver verkligen gå klart, men visst går det att ta igen i efterhand. Problemet är bara att jag vet inte hur jag ska lyckas hantera låsningen och motivera henne! Små steg hjälpte sist men då var hon lite yngre. Hennes pappa har inte accepterat hennes diagnoserfullt ut utan ser det enbart som att hon får helt enkelt rycka upp sig och ta tag i saker. Han anser att hon har attitydproblem som inte ska gå ut över andra. Vad kan man göra?? Jag tänker ju inte ge upp, det bara måste ju gå att lösa!! Mer hur?

Make things happen

Annons:
Honestyisdead
2013-12-12 15:57
#1

Låter som en normal tonårstjej reaktion. Att stänga in sig i sin sorg. Tror det är viktigt att inte ge upp. Sök kontakten om och om igen och visa att du finns där. Tonåren kan vara hemska med alla hormoner. Känslor är fruktansvärt intensiva. Kanske än mer hos oss med AS. Ibland måste den vuxne till slut sätta ned foten. Lyssnar hon inte på snällhet då måste du säga till att hon måste till skolan. Att ni får gå till psykolog om det krävs. Inget blir bättre av att sitta hemma. Man måste lära sig att det går att resa sig igen.

hillalilla
2013-12-15 13:31
#2

För det första så måste pappan läsa på eller gå en kurs eller vad sjutton som helst. Jag fick min diagnos nu, vid 27 års ålder och jag har fått höra hela mitt liv att "det är ju bara att skärpa till sig och göra som man ska". Det är det absolut sämsta bemötandet man kan få. Det är som att säga till någon som är blind att skärpa till sig så kommer de kunna se bättre. Man kan inte skärpa sig, det är därför det är ett funktionshinder.

Jag har också varit 17 år och haft jobbiga uppbrott. Hela ens värld ramlar ihop och man tappar livsgnistan helt. Det är inte värt att gå upp sängen för man ser inte att det finns saker att leva för. Jag antar att det är ännu värre för oss med diagnoser eftersom det är en jätteförändring och man kan inte riktigt hantera sina känslor. Skolan är absolut ingen motivation när man har tappat livsgnistan. Lägg fokuset på välmående snarare än skolan.

Kontakta skolan och fråga om de har någon plan på hur hon ska kunna ta igen det sen. Har hon stöd i skolan? Går expojkvännen i skolan?

Finns det något hon gillar att göra som ni kan göra tillsammans? Så att hon kommer ut ur sitt rum, men utan att ha krav på sig? Kan ni ha textkontakt på något vis om det är jobbigt att prata? Sms? Lappar?

[Moa-]
2013-12-15 13:53
#3

hillalilla; dock måste du med eller utan diagnoser ta ansvar för ditt liv. Jag har svårt för det förhållningssätt du nu presenterar, att du är din diagnos och identifierar dig genom den, den är en fribiljett till allt…. Jag kommer aldrig att acceptera den synen.

Ja, det är svårare med diagnoser, ja, livet är inte lätt, men däremot är inte lösningen att man får göra som man vill, utan du måste pressa dig själv hårdare och istället kompensera för dina svårigheter. Det är inte okej att ligga hemma bara för att du har en diagnos, däremot skall du har rätt till stöd för att hantera detta, en tidsplan och ett schema att följa för att ta sig igenom dagarna. Samtalsstöd för att få ventilera och medicinering om detta fordras, däremot kommer bokstavsdiagnoser som regel aldrig ge rätt att ligga hemma och tycka synd om sig själv.

Sitter du och kollar på serier så är du inte heller apatisk, vilket skulle kunna vara en annan fråga och symptom som skulle kunna kräva akut behandling.

hillalilla
2013-12-15 17:41
#4

#3 What?! Vad är det här för jävla påhopp? Förklara dig!

Exakt var har jag skrivit att man bara är sin diagnos? Det jag skriver är att pappan "som inte har accepterat hennes diagnoser fullt ut" ska läsa på. För han är förälder och är en person som ska kunna stötta sin dotter. Att inte sätta sig in i svårigheterna utan bara tycker att hon har attitydproblem är inte att stötta!

När jag i tonåren "låg hemma och tyckte synd om mig själv" eller låg på en bänk i skolan, stirrade in i väggen och "tyckte synd om mig själv" så togs det inte på allvar. I vuxen ålder så kallas det depression och finns medicin för. Men det är samma känslor.

Honestyisdead
2013-12-15 17:45
#5

4det är inget påhopp. Jag håller med moa till fullo.

[Moa-]
2013-12-15 18:38
#6

hillalilla; förklara vad är ju min egentligt första fråga, jag står för min syn på frågan.

Det jag menar att personer med sjukdomar/diagnoser/symptom, har svårare än andra många gånger, men på grund av detta kan vi inte acceptera att människorna använder dessa förklaringar för att skapa ett eget utanförskap. Är något extra jobbigt, så får man arbeta extra hårt med det, både på egen nivå, och med hjälp av andra. Däremot som du säger låta personen sitta hemma och efterhand endast göra roliga saker som "belöning" för sitt beteende kommer jag aldrig att acceptera.  Som sagt, det finns undantag, det finns verklig apati och dylikt, men en "överreaktion" på att ett förhållande tar slut hör inte hemma i den kategorin. Hur skulle livet för denna person se ut i framtiden om man kunde undvika allt som var ansträngande och istället göra vad man själv vill? Hur många tonåringar hade då gått till skolan överhuvudtaget?

Sedan kan man anse att det är orättvist att vissa har det svårare, absolut. Däremot kan många andra också ha det, utan diagnoser eller sjukdomar, alla har vi saker som vi har lättare och svårare för, det är så livet ser ut. Alla, med eller utan diagnoser skall få den hjälp de behöver, däremot har alla ett personligt ansvar som inte är att förringa, det är en del i uppväxten och utvecklingen till att bli vuxen.

Annons:
silversol35
2013-12-15 18:39
#7

Jag håller med hillalilla. Det finns bättre sätt att stötta n att säga till någon att skärpa sig. Detta är inte samma sak som att släppa taget helt. Det finns mellanting, allt är inte svart eller vitt.

Hayabusa_
2013-12-15 19:15
#8

Kan inte annat än att hålla med Hera och Moa- …. Ta det inte som påhopp! Läs noga och tänk efter vad hon menar! Olika vinklar i forumet/tråden är så vi lär oss, och diskutera!

Jag var benägen att lägga skuld på annat än mig själv tidigare. Sedan lång tid tillbaka så "äger" jag hellre problemet och gör nått åt saken. Mina diagnoser nu i vuxen ålder rättfärdigar inget! Tror inte det gjort så jävla stor skillnad för min del om forskning/kunskap funnits när jag var barn. Jag hade vart attityd och ego iaf under uppväxten. Det som saknades som jag kan se var en stark fadersgestalt. Inget jag kunnat påverka dock men rätt/fel visste jag om. Alkohol etc tog jag av fri vilja och dumheter gjorde jag! En riktig skitskalle.

Jag är Christopher. Diagnoser har jag flera. En del av mig och personen jag är. Jag kan säga idag att jag är stolt påriktigt och tycker om mig själv. Tog tag i skitlivet jag levde för tio år sedan. I år blev det möjligt att få diagnos och ta kontroll på den lilla biten av Christopher. Väldigt tacksam för detta och funderar inte så över det förflutna. Jag har gjort upp med demonerna och tänker bara på hur jag återigen ÄGER mina problem och med den visdomen gör förändringar, skaffar info/lär mig/lyssnar och vardagen/livet går lättare och blir således bättre:) Brukade köra det något klyschiga pres grejjen på AA/NA där alla presenterar sig: "Jag heter Erik och jag är alkoholist/narkoman etc…. Jag sa: Kalla mig narkoman/alkoholist men mitt problem är Christopher. Förstod redan för tio år sedan att drogerna m.m inte var problemet. Dem tog inte mig, jag tog dem!

Ursäkta utsvävningen:p Det jag vill få fram är att man inte ska definiera sig sj som Moa- sa med sina sjukdomar/diagnoser/problem! Behålla sin identitet och ta ansvar för ovan nämda:)

hillalilla
2013-12-16 08:33
#9

Trådskaparen bad om tips på att hantera låsningen. Ja, en låsning är en överreaktion för att man inte kan hantera sina känslor. Tro mig, det hjälper inte att be en 17-åring som har låst sig att skärpa till sig. Det hjälper inte att be en vuxen person med en låsning att skärpa till sig heller. Jag gav tips på att komma runt låsningen. Textbaserad kommunikation och att få tankarna på något annat en stund kan fungera.

Att då hävda att jag gömmer mig bakom min diagnos och ser den som en fribiljett till allt är ett påhopp. Jag är inte intresserad av att fylla den här tråden med min personliga historia och varför jag resonerar som jag gör. Jag är inte intresserad av att diskutera med er vilken syn man har på funktionshinder. Jag svarade i denna tråden för att ge en förälder tips.

mayolica
2013-12-16 18:08
#10

Om det är en "låsning" så går det inte att pressa sej hårdare eller skärpa om allt har låst sej, oavsett om personen har diagnos eller inte. Om det är möjligt för personen att skärpa till sej och pressa sej hårdare har det förmodligen inte låst sej helt?   Jag tycker det är kränkande att förneka en diagnos eller förringa någons problem,oavsett diagnos eller inte finns det en anledning till att hon tappat livslusten och inte orkar med… som jag har uppfattat diagnoserna är inte syftet att gömma sej eller använda dom som ursäkter, utan mer att kunna anpassa stödinsatser efter individens behov, att individen ska kunna förstå sej själv och att omgivningen ska kunna förstå bättre.
Det är väldigt svårt att sitta här och ge råd för en person man inte alls känner till?… men jag tycker det du beskriver låter lite oroväckande? jag tror det bästa är att ta kontakt med sjukvårds rådgivning och söka professionell hjälp.

~ mayolica ~

Inna74
2013-12-27 08:16
#11

Många olika åsikter och sätt att fundera på saker! När jag läser det ni skriver förstår jag hur ni menar. Kort sagt; det hjälper inte att säga åt min dotter att skärpa till sig. Hon försöker ju passa in hela tiden! Dock så bör hon ju ta ansvar för sitt eget liv, och det gör hon. Hon "gömmer sig inte bakom sin diagnos" eller hur man nu ska uttrycka sig. Hon har svårt att acceptera sin diagnos och DET är svårt. Glädjande nog så har hon nu under julen sakta börjat komma tillbaka! Vi har haft besök av människor hon litar på som förstår hur hon fungerar. Farmor och farfar har fått insikt i hennes situation (hennes pappa hade tydligen inte berättat för dem om hennes diagnos. Jag gav dom insikt och de förstår tillfullo. Pappan fick sig en rejäl utskällning av sin egen far;)) Mostrarna har oxå funnits tillhands. Det har hjälpt jättemycket! Nu har hon kommit ut från sitt rum, umgåtts med oss i jul, suttit med oss i soffan. Även om hon inte säger så mycket så är hon ju ändå där. Hon har, som tur är, jullov nu och det har oxå hjälpt till kunna släppa tanken på skolan. Vi får se hur hon ställer sig till skolan om någon vecka… Jag har kontaktat skolan för att se om hon kan få hemundervisning och skippa vissa ämnen. Jag vet ju själv hur jobbig skolan var och jag tog tag i den senare i livet när jag kände mig mottaglig för det. Och det gick ju bra;) idag har jag ett bra jobb där jag kan bestämma mycket själv. God fortsättning alla!

Make things happen

silversol35
2013-12-27 11:32
#12

Vad skönt att ni börjar se en ljusning. 😊 Jag tror mycket på små steg som du själv skrev i första inlägget och ett "avslappnat" (eller vad man ska kalla det…) som du skriver om, just att acceptera att såhär är läget och utifrån det försöka förändra. God fortsättning tillbaka! 😀

Kajsami
2013-12-27 22:00
#13

#4 Ja, det är svårare med diagnoser, ja, livet är inte lätt, men däremot är inte lösningen att man får göra som man vill, utan du måste pressa dig själv hårdare och istället kompensera för dina svårigheter. Det är inte okej att ligga hemma bara för att du har en diagnos,

Jag tror att Moa inte riktigt har förstått hur det kan vara om man har sådana här diagnoser. Det funkar liksom inte så att det bara är att pressa sig själv hårdare och så blir allt bra. Det är en väldigt naiv och oförstående syn på människor med problem. Jag förstår att TS tog illa vid sig, jag tog själv illa vid mig för egen räkning för jag har samma problem, med mig själv.

Jag har själv diagnoserna AS och ADHD och har råkat ut för en kris och har själv blivit låst och kan inte hantera situationen eller någonting. Jag ligger i sängen större delen av dagarna och orkar inte ens göra mat, har inte ens någon aptit. Jag varken kan eller vill pressa mig själv. Och jag struntar fullständigt i om någon tycker att det inte är okej att ligga hemma i sängen för att man har en diagnos. Jag är för ledsen för att orka eller vilja gå upp, oavsett diagnos. 

Man kanske helt enkelt har behov av att ligga i sängen hela dagarna för att man inte klarar av fler intryck. Och att man behöver vara för sig själv för att hantera alla känsloströmmar. Att man helt enkelt behöver få vara ledsen, och att få vara sig själv och att det kan ta sin tid att "komma tillbaka" igen. 

Dessa saker verkar nog inte Moa ha förstått. Skulle någon säga till mig att jag "måste pressa mig själv hårdare" när jag nu är i kris- och depressionstillstånd så hade jag blivit tjugo gånger mer stressad och fått ännu svårare att klara min vardag och då hade det tagit ännu längre tid att återhämta mig.

Att säga till någon som är i kris och en låsningssituation att pressa sig själv hårdare, som Moa tycker, är det absolut värsta man kan göra. Det kan tippa en person fullständigt över kanten.

Annons:
[Moa-]
2013-12-27 22:20
#14

kajsami; vad skall vi göra då, låta alla ligga i varsin säng och svälta ihjäl? Ja, det är överdrivet men samhället måste fungera och jag tror att människan mår bättre av detta. Att plötsligt utebli från jobbet i veckor på grund av småsaker gör att man förlorar arbetet vilket jag tror är det mest destruktiva som kan drabba en människa. Ja, man måste ta hänsyn till människors olika förutsättningar, med eller utan diagnoser, däremot är diagnoser en förklaring, ingen ursäkt till olika saker. Om människor alltid får göra som de vill och någon annan löser det så kommer det tråkiga aldrig bli gjort utan ständigt att undvikas. Som exemplet ovan, hur många tonåringar går frivilligt upp och iväg till skolan utan en viss press? Hur skall matlagning och städning ske? Jag är övertygad om att ta bort all press och låta någon leva helt utan krav eller samröre med omvärlden är det mest destruktiva som kan ske och stjälper långt mer än det hjälper.

Kajsami
2013-12-27 22:52
#15

Moa, jag inser att jag nog egentligen inte bör diskutera detta med dig. Jag är i en kris och mår väldigt dåligt, och att då diskutera med människor som är så totalt oförstående riskerar bara att få mig att må ännu sämre. Men jag vill bara svara lite på vad du skriver iallafall.

Jag uteblir inte från något jobb. Jag är f.n arbetslös. Och att du skriver "småsaker" bevisar bara ännu mer hur totalt oförstående du är. Det som du tycker är "småsaker" kan faktiskt vara JÄTTESTORA problem för andra. Press och krav är bra, i rimlig mängd i rätt tid. Press och krav är inte bra när man hamnat i en låsning, är i kris och fullständigt ur balans. 

Var sak har sin tid. När man mår dåligt så behöver man tid för sig själv och ha tid för att för landa igen. Sen kan man ta itu med livets alla måsten och tråkigheter. 

Det låter som att du är helt emot sjukskrivningar och sånt. Alla skall ut och jobba och pressa sig till max, hur dåligt man än mår; svårt utbrända och självmordsbenägna, alla skall de ut och pressa sig hårdare. Stresskänsliga skall utsättas för ännu mer stress. För varför skall man ta hänsyn till sjukdomar/funktionshinder?

[Moa-]
2013-12-28 12:31
#16

Kajsami; nej, jag anser inte att ADHD och dylikt som regel är en sjukdom som bör resultera i sjukskrivning, utan något som den diagnostiserade måste lära sig att leva med och hantera i livet. Därmed inte sagt att dessa personer kan drabbas av sjukdomar eller händelser som resulterar i sjukskrivning vid vissa tillfällen. 

Att ett tonårsförhållande tar slut är en stor sak för individen, men inte för samhället utan är en del av livet, och måste därmed beaktas som detta. Någonstans måste någon vara rationell i sin bedömning av stora och små saker, vad som helst kan lyftas upp till en stor sak av den det drabbar, detta är ej något som omvärlden då kan sekundera som bedömning, utan en ombedömning måste göras och personen i fråga måste gå vidare. Skall den gravida kvinnan/PMS drabbade tjejen vara sjukskriven i tre månader för att ferraribilarna var slut på Ica? När det går dåligt på ett prov? Och vad är går dåligt på ett prov, att man inte har alla rätt eller att man blir underkänd? Att du inte fick rätt färg på den önskade tröjan i julklapp? Du måste ju själv se att det krävs en rimlighet i det hela. Som sagt, diagnoser är en förklaring, inte en ursäkt, utan något som man måste arbeta aktivt med genom livet, och nyttja de hjälpmedel som finns i samhället.

Jag anser inte att det är stor stress att få någon att göra samma sak som alla andra gör varje dag och som personen i fråga gör dagligen, i vanliga fall. Däremot att pressa någon att hoppa fallskärm vore att utsätta någon för stress eller press, däremot att leva sitt eget liv på samma sätt som man gjort dagarna innan är ingen extremstress eller press som någon annan utsätter någon för.

Kajsami
2013-12-28 15:50
#17

Jag borde verkligen inte svara egentligen, att skriva med människor som inte förstår sig ett smack på neuropsykiatriska diagnoser och depressioner är ju som att prata med en vägg. Jag tycker att du borde försöka läsa på lite grann om sådana diagnoser innan du börjar gå på som en ångvält och trycker ner folk här. Det finns hur mycket information som helst på internet, du behöver inte ens gå till ett bibliotek. 

Jag har aldrig sagt att AS eller ADHD automatiskt skall leda till sjukskrivningar. Men personer med dessa diagnoser har en extra känslighet och kan lättare drabbas av sekundära problem som låsningar, depressioner, ångest osv. Och ja, dessa sekundära problem KAN faktiskt utlösas av sådant som kanske du tycker är petitesser. Du behöver inte förstå det, det är bara så det är. Men sluta för guds skull att håna och trycka ner folk för deras svårigheter!!! 

Drabbas man av en sådan låsning (och det är inte du som bestämmer om den är rimlig eller inte!) till den grad att man inte ens orkar gå upp ur sängen, att man inte orkar med några intryck, att man har svårt med aptiten och inte orkar träffa folk. Då måste man faktiskt ta HÄNSYN till detta. Då kan man inte köra på som en ångvält och tvinga människan att pressa sig till max. Då måste man sänka på kraven/stressen lite tills man hinner ikapp sig själv. Och då är det bra att sjukskrivningar finns. Men det verkar inte du tycka, alla skall pressa sig till max hur dåligt de än mår. Ibland undrar jag om du driver med mig eller nåt.

Honestyisdead
2013-12-28 16:22
#18

17 jag kan tala om att moa är mycket väl insatt i en diagnos. Hon trycker inte ned någon. Det är en feltolkning från dig

Kajsami
2013-12-28 16:28
#19

Om Moa är så insatt som du säger så är det nästan ännu värre. Då har hon medvetet gått in för att jävlas med folk här och förstöra för folk som mår dåligt. Att visa sådan total oförståelse och kalla folks depressioner för bagateller och tycka att alla skall pressa sig till max hur dåligt de än mår, det är verkligen att trycka ner. Och att bagatellisera folks problem är definitivt att håna och förlöjliga. Jag fattar inte att människan tillåts att gå på så här. Finns det inga moderatorer eller regler på detta forum?

Honestyisdead
2013-12-28 16:47
#20

19 tycker du ska lugna ned dig nu. Att påstå att moa gått in för att jävlas visar på att du inte läser det hon skrivit utan att du hittar på eget. Snacka om att misstolka. Läs rätt och sluta tolka fritt. Om något ska modereras här så är det ditt inlägg! Du går på person vilket är mot reglerna.

Annons:
pirloo
2013-12-28 17:32
#21

Jag tror att denna diskussion är uttryck för olika sorters människosyn, där Moa har tagit på sig rollen att ha en mer maskinell inställning till människosläktet. 

Vi är alla underordnade samhället som vi lever i, på gott och ont, och måste ständigt anpassa oss - även om vi inte alltid kan pressa en apelsin genom ett nyckelhål så måste vi ändå försöka för vår egen skull. 

Verkligheten är något som vi kan ha olika åsikter om men det handlar egentligen bara om att äga sig själv och synen på vad samhället kan erbjuda den egna livssynen. Det finns ju faktiskt ingen bestämd verklighet, det handlar bara om vårt förhållande till den.

Jättekul att det har gått bättre för TS, god fortsättning!

silversol35
2013-12-28 18:01
#22

Det kan ju också vara som så att en person med en funktionsnedsättning (vilket ju både ADHD och Aspergers klassas som) kan känna det som att vissa saker som andra tar för självklart att klara av, känns precis lika stressande som att hoppa fallskärm för någon som är höjdrädd. Då behövs stöd och hjälp att klara av dessa saker. En funktionsnedsättning innebär ju per definition en nedsättning av vissa (normala) funktioner. I förlängningen kan en ständig press över sin förmåga resultera i långa sjukskrivningar. Och det är ju knappast bra för någon. Att anpassa aktivitetsnivå efter den enskilda personens förutsättningar är vettigt, är min åsikt.

flis
2013-12-29 22:57
#23

#22 Håller med. Pressar man sig för hårt så kommer utmattningen förr eller senare. 

Att få höra att man ska rycka upp sig tror jag inte hjälpt någon. Vem sätter sig frivilligt och tittar in i väggen? När det handlar om psykiska problem har många lösningar som inte fungerar, istället ökar ångesten.

Upp till toppen
Annons: