Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Kan jag ha en diagnos?

Tjejer med adhd - se hit!!!!!

2013-12-24 00:20 #0 av: Sstar

Tjejer förblir ju ofta inte diagnosticerade förrän i tonåren har jag förstått?! Hur har det sett ut för er?

Jag har efter att sonen fick diagnos börjat fundera på hur mitt liv sett ut.
Har varit kaos runt mej alltid förutom de första tre åren i skolan , då jag va livrädd för min hemska fröken. Jag har aldrig kunnat hålla ordning runt mej och ständigt tappar bort nycklar etc.
Inte förrens nu efter 40 fyllda som jag plötsligt kommit på knepen med hur man håller ordning och hur man gör för att inte tappa bort nycklar. Himla konstigt!!??

Dock har jag alltid haft vänner och har aldrig varit utagerande mot dem eller på jobb. Har snarare aldrig kunnat säja ifrån om jag blivit arg över något, förmodligen har jag tryckt undan såna känslor bland folk, då jag inte visste hur normal reaktion va. Hemma bland när o kära har jag varit extremt utagerande.

Har alltid kännt mej annorlunda pga detta, men nu finns det kanske en förklaring till varför mamma alltid kallade mej lat, utan framförhållning och slarvmaja:)
Har en fin mamma, men förstår att hon måste haft det skitjobbigt med mej!

Anmäl
2013-12-24 11:44 #1 av: Zaphix

Jag har nog varit en rätt typisk adhd'are trots att jag är tjej. Inte kunnat sitta still, pratat konstant, inte kunnat fokusera, noll impulskontroll.. Var rejält jobbig som barn och tonåring, konstant bråk hemma och jag har alltid mått dåligt. Mitt humör märktes sällan utanför familjen dock.

Men fick diagnos först i 20'års-åldern. Antagligen för att jag är rätt smart och lättlärd, så klarat mig igenom skolan helt okej ändå. Inte behövt plugga alls och skolkat rätt mycket, men ändå fått över medel i betygssnitt.

Kraschade dock efter gymnasiet när jag läste på universitet, det gick inte.

Blev utkastad hemifrån när jag var 17 år och levde efter det i ett totalt kaos några år innan jag fick hjälp och stöd.

Nu med medicin fungerar livet riktigt bra. Har såklart en del problematik kvar, men jag försöker utnyttja mina styrkor och göra svagheterna till något positivt. Håller på med konst, vilket passar mig perfekt då jag är en kreativ människa som behöver uttrycka mig.

Numera har jag ett relativt stabilt humör. Får lätt ångest/panikångest och är väldigt orolig av mig, men jag blir ytterst sällan arg. Jag bryr mig aldrig tillräckligt om något för att jag ska ha någon anledning att bli arg..

Anmäl
2013-12-24 21:30 #2 av: Sstar

Jag tackar för du tog dej tid att svara.
Det sista du skrev stämmer mycket på mej oxå, mycket oro o har lätt för panikångest.
En sak som jag åxo tänkte på va det att när jag i din ålder kom till psykolog för bl.a. Ångest o ätstörningar vet jag att hon frågade just om koncentrationsproblem, men jag sa ju definitivt nej då jag alltid trott att min skolk o problem i skolan berodde på lathet. Så dumt när jag tänker efter. Jag har alltid kunnat sitta med ett prov ( om jag verkligen velat) o plugga kvällen innan o då fått toppbetyg. Jag har även läst mycket, men oftast har jag hoppat över de tråkiga delarna. Hmm, ju mer jag analyserar ju mer inser jag hur det kanske egentligen stått till.

Dessutom har jag alltid varit förundrad över hur andra kunnat hålla sån ordning på saker o ting.

Anmäl
2013-12-24 22:51 #3 av: Zaphix

Fast i adhd-diagnosen är ju just koncentrationsproblem rätt vitala ändå.. Har du problem med hyperaktivitet och impulskontrollen?

Ångest och oro kan man ju lida av även utan ADHD. Kan inte problemen med att hålla ordning vara kopplat till ångesten, att den tar för mycket energi av dig så du inte har energi kvar till att organisera ditt liv.

Jag har även GAD, generaliserad ångest, vilket gör att jag alltid har ångest och är orolig över det mesta. Jag katastroftänker väldigt mycket, vilket ger panikångest för mig och fastnar mycket i negativa tankebanor. Är rädd för många saker och tror ofta att jag kommer dö eller iaf skada mig rejält av vardagliga saker.

Så ångesten tar mycket plats i min hjärna, vissa dagar har jag svårt att fokusera på annat än den, då blir också mitt liv kaos.

Så jag tror egentligen inte att min ångest beror just på min adhd, utan att den finns där ändå.
Jag har väldigt mycket ångest bland människorna på ena sidan av släkten, alkoholister och allmänt ångestfyllda människor, så jag misstänker att jag helt enkelt är född med en genetisk svaghet för just ångest och depressioner. Utöver adhd'n då.

Jag har alltid varit själva definationen på kaos. Kaos runt omkring mig och kaos inuti mig, noll struktur. Men nu har jag lyckats fått någon slags organisation i livet, och med hjälp av medicin så lyckas jag upprätthålla den.
Flyter bara saker på i mitt liv nu så är jag relativt organiserad och har ordning omkring mig. Men så fort något utöver det vanliga händer faller allt igen.

Har ruskigt kasst arbetsminne, och minne överlag egentligen. Minns sällan saker folk sagt eller gjort, kan aldrig återberätta situationer även om dom hände nyss. Ofta kommer jag inte ens ihåg hur min dag såg ut på kvällen.
Det hör ihop med adhd'n, men tyvärr har minnet försämrats tack vare medicinen för det.. Men med hjälp av en struktur i vardagen fungerar det hyfsat.

Har dock stora problem med rutiner. Jag måste fokusera jämt när jag gör något. Jag kan inte ens duscha utan att jag måste vara mentalt närvarande, då kan jag glömma att tvåla in mig eller själja bort balsamet.
Jag är alltså riktigt yrslig av mig om jag inte alltid är fokuserad på det jag gör. Men även det förbättras med medicin för mig.

Men nu är mitt liv fungerande. Jag har fullt upp hela tiden och alltid en massa saker att göra. Sitter i princip aldrig still utan att göra något vettigt under tiden.
Fullt ös med nya konstprojekt och andra projekt, min häst som jag är hos nästan varje dag och vänner jag umgås med.

Så behöver jag ha mitt liv för att må bra, behöver aktiveras hela tiden och få utlopp för min kreativitet och energinivå. Då utnyttjar jag mina fördelar med adhd'n, vilket jag trivs bra med.

Fick diagnosen för fem-sex år sedan tror jag nu och ätiti medicin sedan dess. Men funderar lite på att testa några dagar utan och se hur jag skulle fungera då. Med ett organiserat liv som passar mig som person kanske jag inte ens behöver medicin?

Anmäl
2013-12-25 15:20 #4 av: Jebie

Jag fick ADD diagnos i vuxen ålder, för ca 6 månader sen, ca 2 år efter att jag fått barn. Det var först då jag hade en annan liten person att ta hand om som det blev ohållbart och jag insåg att det inte var "normalt" att ha det så rörigt kring sig och ha noll koll...

Om inte en familjemedlem till mig fått adhd-diagnos och en vän inte fått en bipolär diagnos hade jag nog aldrig sökt hjälp, eftersom jag skylde på mig själv och hur lat jag var som inte kan skriva en matlista, städa utan att jag väntar gäster/ dvs jobba emot en deadline, inte kan ringa "tråkigt" samtal eller göra "tråkiga saker", glömmer av att posta viktiga brev, klarar inte av att fylla i blanketter eller spela vissa spel eftersom jag inte orkar läsa långa instruktioner osv.

Har fortfarande trots medicin en sned tidsuppfattning. Från början kan jag ha flera timmar på mig, men jag är trött och seg och fastnar alldeles för länge i nåt som att surfa eller kolla på tv och inser sen i panik att jag redan borde gått hemifrån. Då sitter jag fortfarande i pyjamas vid datorn eller TV'n och har inte duschat eller sminkat mig eller samlat ihop vad jag ska ha med mig.

Har svårt att vara närvarande mentalt, tankarna irrar iväg, och jag hör inte vad som sker runt mig, hamnar i min egen bubbla. Blir irriterad om jag blir störd osv... Om jag måste koncentrera mig på en uppgift måste det vara en rolig uppgift, men även det kan göra mig rastlös, speciellt om jag inte riktigt förstår genast. Det svåraste är att komma igång med saker, allt blir liggande alldeles för länge...

Angående att vara utåtagerande, det sker för mig mest inför mannen och vårt barn, eftersom det bara är där jag känner att jag kan vara 100% mig själv. Mkt därför jag sökte hjälp dock, eftersom jag vill kunna hantera impulser och aggressivitet på ett bra sätt och inte genom skrik och att kasta iväg grejer eller sparka på saker.

Anmäl
2013-12-25 19:53 #5 av: 7Bella?

fick min diagnos efter fyrtio me... hmm, ja va bara oansvarig, slarvig å lat.. Tror de e ganska vanligt att de e så när man fått fiagnos som äldre. De e ju typ nu som mitt liv börjar om eller hur man nu ska säga. :) Har fyra underbara barn å e nöjd me mitt liv så sätt men ändå skönt å få lugn i huvvet å ro i själen, såhär långt! :)

Anmäl
2013-12-25 21:20 #6 av: Sstar

Låter som ni gjort det bästa av ert liv och mår bra.
Jag känner inte att jag har behov av en diagnos som det ser ut idag. Jag känner att mycket har fallit på plats och jag har inga större svårigheter med nåt just nu( mer än ångest).
Idag väljer jag ju själv om jag ska läsa en bok och hur mycket jag ska hoppa över när jag gör det;)
Bara skönt att få en förklaring till varför det varit som det varit.

Det ni skriver om er stämmer så mycket in på hur jag varit.
Kom på att jag otaliga gånger fått telefonen avstängd för jag glömt betala den. Sen ångesten över att någon ska ringa och förstå att jag inte betalat!!
Som om jag levde i misär! Fy vad jag skämdes!
Efter att sonen fått diagnos har jag läst på så mycket som möjligt och det r då jag börjat förstå.

Anmäl