Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
ADD & ADHD relaterat

Utredning - Add - skola

2014-01-22 18:04 #0 av: Lavendelnos

Hej!

Jag var precis på ett möte med en psykolog angående om jag ska utredas för ADD.

Jag har de flesta symptom på add. De jobbigaste symptomen för mig är att jag inte kan somna någon kväll alls, kan inte heller ta tag och göra någonting. T.ex. så har jag inte kunnat förflytta mig från soffan knappt på flera veckor.

Psykologen frågade mig hur det gick i skolan och där har jag gått ut med genomsnitt VG och därför trodde han inte att jag har ADD och var väldigt skeptisk till allt jag sa. 

Detta gjorde att det kändes som att hela mötet gick ut på att få mig att inse att jag inte har ADD för att jag inte har riktiga problem.

Det kändes som att han gjorde narr av mig, för när jag på slutet sa "Om jag inte nu har ADD, kan jag få hjälp med mina problem i alla fall?" Då svarade han "Vad är det du vill ha hjälp med? Sömnmedicin kan du inte få för det är inte bra. Och att du inte tar tag och gör saker kan ingen göra något åt. Vill du ha en assistent eller? Haha! *ironisk röst*"

Jag höll på att brista i gråt på mötet för jag blev så himla pressad och kände mig patetisk och värdelös och mina problem var värdelösa.

Vad anser ni? Kan man gå ur skolan med VG och ändå ha ADD och behov av hjälp? Ska jag fortsätta utredningen? Just nu verkar det inte som att jag kommer få diagnosen och jag vet inte om jag orkar ta mig igenom den i så fall.

Anmäl
2014-01-22 18:21 #1 av: Sandi92

Vilken hemsk psykolog! Så ska dem absolut inte bete sig.

Svar på din fråga: Jag tror att det är möjligt att gå ur skolan med VG, men det är nog vanligare att få sämre betyg. Jag har själv inte ADD-diagnos, (har aspergers), men känner igen mig mycket i diagnosen. Intelligensmässigt skulle jag nog kunna haft VG/MVG i flera ämnen, men miljön i skolan, igångsättningssvårigheterna, med mera gjorde att jag i stort sett bara fick G. (och ett IG)

Anmäl
2014-01-22 18:32 #2 av: Splatter

Självklart kan man ha ADD/ADHD även om man har höga betyg. Gick själv ut med MVG/VG i snitt både ur grundskolan och gymnasiet, men de flesta betygen grundade sig i hur det gått på små prov. Om man kollade på hur många uppgifter jag egentligen lämnat in så var det helt bedrövligt! Kanske 1 läxa av 4 hittade till läraren. 

Mina problem har uppenbarat sig mycket tydligare nu på universitetsnivå, så till den graden att jag blivit utbränd och gått in i väggen. För jag vet ju att jag kan, jag kommer bara aldrig igång med något! Såvida inte saker ska göras på plats och blir fixat på en gång, då går det av bara farten. 
Be att få tala med någon annan som faktiskt lyssnar på dig. Om personen inte lyssnar på dig då har de inget att säga till om hur du är. Det kan vara möjligt att du inte har ADD, MEN något problem har du ju för du orkar inte göra något som du själv säger.

Anmäl
2014-01-22 18:42 #3 av: Nebel

Hej!

Jag vet inte i vilken miljö du mötte psykologen, i skolan el inom primärvård el psykiatri? Oavsett är det här i Sverige iaf vanligen psykolog och läkare som tillsammans utreder och kommer fram till eventuell diagnos. Om du upplever stora problem och kommit så långt att du erbjudits utredning tycker jag absolut att du ska kämpa vidare och genomföra den! Oavsett om resultaten mynnar i en ADD-diagnos el ej så kommer utredningen ge dig själv och möjliga stödpersoner (pedagog, psykolog, läkare el dyl) ökad kunskap om dina svårigheter OCH styrkor samt fungera som underlag för vidare insatser. Det låter fantastiskt att du klarat skolan så bra trots dina svårigheter men oavsett detta uttrycker du ju en önskan om och borde kunna erbjudas hjälp (med sömnsvårigheter bl.a.). Sömnsvårigheter leder ju inte sällan till bristande ork, koncentrationssvårigheter mm mm. Tyvärr är det inte helt lätt att hitta rätt som "vårdsökande", jag rekommenderar därmed att du genomför den utredning du erbjudits och om psykologen ifråga därefter inte kan hjälpa dig med dina problem så kanske han el hon kan tala om vart du skall vända dig, eventuellt remittera dig vidare vid behov.

Önskar dig lycka till!

Anmäl
2014-01-22 18:54 #4 av: Lavendelnos

Aha.. jag kommer inte riktigt ihåg vad psykologen sa men var något i stil med "Alla ADHD eller ADD-personerna jag träffat har haft stora problem med skolan och så, att du är orolig inför högskolan har med oro att göra, inte ADD, ADD är ingen sjukdom utan personlighet. Du har klarat igenom grunskolan och gymnasiet så allt tyder på att du kommer klara det också." även om jag sa att jag knappt pluggat i skolan.

Jag brukade klara vg/mvg uppgifterna på proven och sen g-frågorna som är plugga in saker oftast brukade jag inte klara. Så lärarna brukade kompromissa med "Det var lite konstigt, men du får vg då. Jag kan inte ge dig MVG för du har inte varit så engagerad i klassrummet heller och räckt upp handen."

Slarvfel har jag alltid haft på alla prov och uppgifter. Skulle jag skriva en uppsats skrev jag den asfort och läste inte igenom för det var omöjligt. Något i min hjärna sa nej, här ska det jäktas. 

Jag hatade som liten alla andra ungar som pratade på lektionen för jag inte kunde koncentrera mig då.

På gymnasiet har jag lättare kunnat lyssna på föreläsningar om jag spelat tetris samtidigt (Så finns knappt inte en enda lektion jag inte spelat tetris på för det är så jag klarade det)

Har alltid hatat alla lärare för de aldrig kommer till slutsats och jag tyckt de säger uppenbara och lätta saker.

Instruktioner har jag aldrig kunnat lyssna på så jag har fått fråga kompisar efteråt vad man ska göra.

Annars har jag tyckt skolan är rolig och jag älskar att lära mig saker så därför har skolan gått förhållandevis bra även om jag tror att jag haft potential till bättre betyg.

Så mina riktiga besvär har ju inte varit skolan alls utan livet utanför.

Jag vågar inte fråga efter någon annan psykolog.. tror inte ens det finns någon mer på det lilla sjukhuset som gör sådana utredningar :/

Han fick mig också att undra vad det skulle ge att ens få diagnos... jag har tänkt att det skulle hjälpa mina problem men det skulle de väl inte.

Får sån ångest av tanken att jag måste leva med det här ett helt liv.

Anmäl
2014-01-22 20:25 #5 av: Lavendelnos

Barn:

Jag har alltid upplevts som en väldigt lugn och seg tjej. Kommer ihåg kommentarer från vuxna som sa till mina föräldrar ”Oj, jag har aldrig sett något så lugnt barn!”. Mamma beskrev mig som väldigt enkel på så sätt, jag syntes inte till så mycket. Jag var väldigt blyg och undvik social kontakt så mycket som möjligt, samtidigt som jag alltid hade känslan och längtan i mig att ändå få vara där allt händer. Men det tillhörde inte min yttre personlighet så jag lekte mest själv eller ett barn i taget. Redan som liten kommer jag ihåg att jag såg det som en självklarhet att jag är annorlunda. Varför, kan jag inte svara på. Jag dagdrömde mycket, mitt liv var en fantasi i min hjärna.

Som liten gick jag runt med imagen att jag är ett duktigt barn som lär mig snabbt och är snäll, jag hade aldrig fått höra annat. Det var en motsättning: jag var världens duktigaste barn – samtidigt som jag var annorlunda och konstig och hörde inte hemma bland de andra barnen. Jag hatade dagis och vad jag kommit ihåg fick jag slippa dagis för jag gick bara halvtid.

Annars har jag knappt något minne från den tiden. Jag kommer ihåg att jag ofta glömde korken på mina pennor och tappade bort mina leksaker. Jag var så himla besviken över det här så det var som ett litet trauma och därför kommer jag ihåg det så väl. Jag äskade verkligen mina pennor men de gick alltid sönder. Jag älskade mina leksaker men det försvann alltid.

När jag som väldigt liten behövde kissa kommer jag ihåg att det var så tråkigt att jag sköt upp det så mycket som möjligt så att jag till slut kunde kissa på mig. (Nämner för jag har läst att det är vanligt vid ADD)

Jag började massa olika aktiviteter under min skolgång men ALLA tröttnade jag på.

Gick på friidrott, springning, längdskidåkning, piano, blockflöjt, scouterna, fotboll, badminton och showdans. Men ville testa massa fler saker men inte så lätt i Skillingaryd. Hatar dock sport så vet inte hur jag tänkte där.

Sömnproblem har jag haft så länge jag kan minnas, jag hade väldigt svårt för att somna redan som väldigt liten. Kommer ihåg att jag alltid hade stora sessioner av tankeverksamhet i stället för att somna. När jag väl hade somnat sov jag väldigt bra och länge. Jag förstod aldrig att jag hade sömnsvårigheter – jag trodde att ingen somnade när de la sig, det är helt enkelt en del utav processen att ligga först och tänka i en evighet innan man somnar. Jag förstod att det var konstigt först när jag var ganska gammal och började sova över med kompisar, då förstod jag att folk faktiskt inte låg i flera timmar innan de somnade.

Idag är det här ett superproblem för mig, hatar det av hela mitt hjärta, att ligga i sängen och inte kunna somna. Har testat tusen tekniker och gjort allt men det går verkligen inte. Sen får jag sådan ångest för jag ska upp dagen efter och då kommer jag bli trött. När jag är ledig och ska upp så kan jag inte vakna, kan sova och sova och vaknar aldrig om jag inte har ett alarm. När jag väl har vaknat så är jag nästan okontaktbar i flera timmar innan jag blir normal. Eller rättare sagt hela dagen, jag är superseg och trött hela dagen förutom på kvällen när jag ska sova. Under hela min uppväxt fram till gymnasiet tvingade mina föräldrar att lägga mig senast 10. Detta var tortyr för jag visste att jag var tvungen att ligga där och lida till klockan 3 ungefär.

 

Gymnasiet:

Hur jag har klarat gymnasiet är genom alla mina livsnödvändiga listor. Min hjärna är ett kaos och jag förstår den inte och jag vet inte vad jag vill eller måste göra. När jag en dag insåg detta och kom fram till att man genom att göra en lista faktiskt kan få saker lite tydligare framför mig hände en revolution i mitt liv.  Jag insåg att om jag tvingar mig själv (ja tvingar för det är verkligen inte enkelt) en gång om dagen att göra en lista på allt jag måste göra så klarar jag av dagen mycket enklare.

Livet blev inte enkelt med listorna men de gjorde stor skillnad. En kalender hade varit bra men jag lyckades aldrig hålla i kalenderskrivandet. Jag tyckte sådant med kalender var så roligt men jag lyckades inte riktigt. Fick bara lite impuliser ibland om att NU ska hela mitt liv in i en kalender, men det höll bara ett rus sen tröttnade jag.

 

Trötthet/handlingsförlamad:

Just nu sitter jag bara i min soffa helt handlingsförlamad, det ger mig extrem ångest. Jag orkar inte göra någonting samtidigt som hela min fysik och psyke skriker. Jag vill röra mig, jag vill göra det här och det här. Men det är omöjligt. Det här förstör mitt liv.

Hämta ett glas, gå på toa, skicka ett sms, trycka på en länk i ett chattfönster. ALLT känns som världens största lidande och utmaning att utföra.

Varför tar jag aldrig tag i att umgås med mina vänner? I stället sitter jag och är avis över allt de gör.

Detta har resulterat i att jag mest sitter vid datorn utan att egentligen göra något speciellt på datorn dag in och dag ut. Hemskt. Vill ha hjälp?

Att jag är rastlös hjälper inte att jag tar tag och gör saker. Det förvärrar bara situationen för att jag ofta brister av min rastlöshet.

Rus

Mitt liv går ut på att jag får rus över småsaker som jag blir superpepp på men sedan tröttnar jag. Kan handla om allting. Dessa rus är lyckan i mitt liv. Jag har så mycket jag vill göra.

När jag får ett rus blir jag suuuperpepp och får massa energi och är glad. De kan vara väldigt olika långa. Olika saker jag kan bli pepp på att börja göra: lära mig spela gitarr, blockflöjt, gitarr, piano, banjo, måla, fota, träna, dansa, lära mig laga mat, storstäda (Jag blir överambitiös för jag tänker att till och med ska storsortera alla små lådor och lägga mina saker i bokstavsordning – slutar med att jag tröttnar och det blir stökigare än från början). SÅ är det med allt annat också, lär jag mig det inte på en gång så tröttnar jag. Sedan blir jag besviken för jag aldrig lyckas med någonting – sämst för självförtroendet. Jag är inte bra på något alls för att jag alltid tröttnar på det och därför inte hinner lära mig det. Jag vill också ha en talang.

Jobbiga är att jag även tröttnar på människor, jag älskar när jag träffar nya vänner då jag ofta tycker de jag redan har och älskar börjar bli tråkiga.

Det var nyss jag insåg att för att ha en talang behöver man träning och jag kan inte träna på något för min disciplin är urusel. Min disciplin är nog en av mina sämsta egenskaper som jag verkligen vill ändra på.

Impulsivitet:

Något som flera brukar säga till mig att jag är lite konstig för jag kan säga så konstiga saker. Det har att göra med att jag är impulsiv och därför råka säga dumma saker. Detta är dock en av mina add-egenskaper som jag inte hatar lika mycket som alla andra.

Annat impulsivt är att jag får mina rus och blir superpepp på något. Te.x. skaffa piercing. Inget hade jag hade funderat på alls innan men fick den idén och två timmar senare var den på mig. När jag bodde i Skillingaryd var detta ett mindre problem för att man måste åka iväg för att göra eller köpa något och behöver få skjuts av mina föräldrar osv. När jag bor i Barcelona och har allting runt hörnet förverkligar jag mina impulser hela tiden.

 

Lathet:

Jag har alltid haft svårt för att ta tag och göra saker som måste göras. Därför fanns min mamma som räddade mitt liv. Hon är lite OCD-ig när det gäller städning, allt ska vara superrent och på sin plats. Så hon sa alltid till mig att städa och jag lovade ”Jadå jag gör det snart!” Jag menade det verkligen alltid men det hände aldrig. Hon klarade inte av att vänta på att jag ska städa så varje dag när jag kom hem från skolan var mitt rum nystädat. Hon gjorde i ordning mitt liv på annat sätt med, tex så har hon varit sjukskriven under stora delar av min uppväxt så hon väckte mig på morgonen, gjorde frukost åt mig osv. Det är skönt för att det är sådant som jag idag inte kan hålla i ordning själv. Jag tycker det är superviktigt med rent hus för det är ju det jag är uppväxt i. Så det blir panik i mig för att det är stökigt, samtidigt som jag inte gör något åt det. Sen får jag mitt ”MÅSTE STORASTÄDA”rus och tänker ”Från och med nu ska jag plocka upp efter mig på en gång så det aldrig blir så här stökigt!” Varje gång tänker jag det, varje gång misslyckas jag. När jag väl städar så slarvar jag såklart väldigt mycket för att inte hinna tröttna.

 

Sista minuten-slarviga-jag:

Min familj tycker jag är superslarvig för jag tappar bort saker varje dag. Jag tappar bort saker jag verkligen älskar därför har jag minst en gång i veckan superångest för att jag tappat bort något. Förra veckan tappade jag bort 1000 kr som jag fått från min Farmor t.ex.

Min mobil är oftare avstängd än på och oftare borta än att jag vet var den är.

Varje gång jag ska ta tåget någonstans så väntar jag till sista sekund med att packa ihop mig. Då måste jag helt plötsligt kuta igenom huset och försöka få med allt jag ska och sen få min pappa som ska skjuta mig till tåget att köra för fort för att vi ska hinna. Han vet hurdan jag är och frågar mig alltid ”Jahapp, vad är det du har glömt idag då?”. Mina föräldrar har under min uppväxt skjutsat mig till ställen och därför har haft koll på så att jag inte kommer försent. Men nu när jag flyttat hemifrån har jag t.ex. varit på två arbetsintervjuer och båda kommit försent till. Även när jag gick på gymnasiet och inte sov hemma kom jag alltid försent.

På tal om det så kommer jag ihåg att jag i låg-mellanstadiet alltid glömde alla lappar och speciella dagar i skolan. Det tyckte jag var så himla pinsamt för det stämde inte med min ”Duktiga flickan”image. Hände dock alltid, alltid.

 

Koncentration:

-          Jag kan inte se en film för jag glömmer att kolla inom 2 minuter. (Hatar därför att alla i min umgängeskrets är så intresserade av det och de tycker jag är så tråkig som aldrig vill kolla)

-          Pratar någon direkt till mig har jag svårt för att lyssna på det.

-          Distraheras av både ljud och tystnad när jag måste fokusera på något så som läsning.

-          Svårt för att plugga mer än i en kvart.

-          Alltid i skolan när vi fick instruktioner lärde jag mig som väldigt ung att jag redan i förväg förbereda mig på att hitta någon att fråga i efterhand vad vi ska göra för jag inte kunde lyssna. (trodde det hade med tröghet att göra på den tiden)

-          Koncentrerade mig bättre i skolan om jag gjorde något annat samtidigt. Därför fanns det inte en lektion under hela min gymnasietid som jag inte spelade tetris på.

-          Jag hatar spel som har långa intron, eller instruktioner, eller där de pratar och man måste läsa för har ej koncentration eller tålamod för det. Även om jag varit supersugen på så många sådana spel.

-          Min koncentration i allmänhet är piss

 

Negativitet:

Något min pojkvän tycker är jobbigt är att jag aldrig är nöjd. Något kan alltid bli bättre. Fast jag gör inget åt att det ska bli det.

Jag får aldrig min inre harmoni. Något ska alltid hända och jag vill vara i världens centrum av händelser. Kan vara lite av en drama-queen för att bota min inre rastlöshet. Älskar drama. Det är drygt för jag vill egentligen inte bråka men kan börja bråka med min pojkvän om ingenting för att något ska hända och för att bota min rastlöshet.

 

Stress:

Jag kan inte stressa för när det är stressigt blir det block-out i mitt huvud och jag blir extra segt för alla stressiga saker kommer mot mig.

Beslutsångest:

Velar över allt och hela tiden. Att handla kan ta seriöst lång tid för jag inte kan bestämma mig och ändrar mig hela tiden.

Därför kan jag inte handla i småbutiker för då ser de att jag kanske kollar på samma sak i evighet och tycker jag är suspekt och konstig.

Otålig:

Att vänta känns superjobbigt.

När jag har planerat att göra något så kan jag inte koppla av, när det är flera saker jag har planerade blir det väldigt jobbigt och jag får ångest.

Svårt för kritik.

 

Skrev till min pojkvän och frågade hur han ser mig, här är svaren:

”Du har svårt att koncentrera dig och plockar inte upp efter dig.

Du hänger inte med i film.

 

Inte i samtal.

 

Du flyger bort så man måste berätta om och om igen eller spola tillbaka filmen.

Du tappar bort saker hela tiden. Extracheckar inte saker.

Korttidsminnet är dåligt men långtidsminnet bra.

För att du som sagt kan lägga någonting på en parkbänk, glömma att du lagt det där och gå därifrån.

Du verkar väldigt rastlös och är otålig

Gör saker i sista sekund

Orkelös

Jättemycket beslutsångest”

 

Anmäl
2014-01-22 20:26 #6 av: Lavendelnos

Jag hade skrivit i förväg till psykologen mina besvär och om ni vill kan ni läsa de här ovan. Är dock aslångt så förstår om ni inte orkar.

Ni som orkar får gärna säga om ni tror det kan vara ADD eller vad det annars kan vara :)

Anmäl
2014-01-22 21:36 #7 av: sandriisch

shit, låter nästan som du beskrev mig där.... fast jag var helvild när ja var barn. och gick åt helvete för mig i skolan med :p
har även ett fruktansvärt humör *inte stolt* och dampar loss från och till.
känner även igen mig extremt mycket i att retas/bråka med pojkvännen hela tiden. jag gör också så för vill typ de ska hända något och få igång han. hatar när det är tyst/lugnt /tråkigt.

men jag Är under utredning för adhd :)

Anmäl
2014-01-22 21:46 #8 av: Lavendelnos

Haha häftigt!

Kanske är de sakerna jag saknar för att ha AD(H)D då

Anmäl
2014-01-23 09:34 #9 av: fluffymind

jodå, man kan klara skolan med ADD, i alla fall upp till en viss nivå. Jag hade toppbetyg i grundskolan och gymnasiets första år, reglerades år två p.g.a. såväl andlig som kroppslig frånvaro. Tog mig in på högskolan via dispens, spetsade varenda kurs på A och B-nivå, men flippade bort C-uppsatserna, begrep aldrig ens hur jag skulle inleda arbetet.

ADD kan tydligen vara ett ganska dolt handikapp. Alla kände mig som glömsk, tankspridd och med apart humor försedd, orimligt beläst i de konstigaste ämnen och allmänt oduglig i de flesta praktiska situationer, men ingen skulle ha betvivlat min kognitiva kompetens, utom möjligen jag själv, dårå. Den tidens psykologer antog att allt var OK, så länge man inte var intellektuellt förlamad eller hade vanföreställningar och hallucinationer.

Tråkigt att du ska råka ut för ett fossil från den tiden, stå på dig och kräv en ordentlig undersökning.

Anmäl
2014-01-29 10:56 #10 av: zatanica

Yey jag orkade läsa allt, gick på envisheten där Skrattar

Känner igen mig i många saker, men ta bort det där lugnet och lägg istället till en buse. 

Under gymnasiet var jag mera vild än tam och har aldrig varit den där lugna som ingen ser. Har typ alltid fått höra allt dåligt jag gör, minns inte att jag någonting fick beröm för saker när jag var liten, alltid bara skäll, skäll skäll för allt. Fick säkert höra något bra ibland, men det försvinner lixom om man bara får höra det en gång av 10000.

Tycker det ser ut som att du ska ligga på för en utredning.

När jag ville ha en remiss för utredning av ADHD så mötte jag en läkare som var likt din som ifrågasatte allt och man visst inte vad man skulle göra, var nära gråten flera gånger, men lyckades få min remiss.

Det resulterade senare i en ADHD och asperger diagnos.

Önskar dig lycka till, även om man kanske inte får så mycket hjälp av vården efter utredningar så hjälper det ändå för man lär känna sig själv och förstå sig själv på ett helt annat sätt och vet mera hur man ska göra med sig själv. Även om det tar tid.

Själv ansträngde jag mig inte alls i grundskolan, hade bra betyg i allt utom matte och fysik. Men kände själv att jag började dala i nian. Har alltid vetat att om jag bara ansträngt mig lite så hade jag fått Mvg i det mesta. Men förstod inte meningen med det, det räcker väll att jag vet att jag kan?

På gymnasiet rasade allt och gick ut med 13 ig, var där fast frånvarande, gjorde massa annat i stället och var jag på lektion så sov jag eller lyssnade på musik och gjorde annat. Hatade o vara stilla.

När jag började på universitet/högskola valde jag distans av många anledningar, ju fler terminer jag pluggade ju mera fick jag kämpa och desto mera korkad kände jag mig. Nu sitter jag och skriver på min C-uppsatts, sliter mitt hår, får raseriutbrott, gör annat och misstolkar tydligen vad handledaren menar, har ändå nämnt till honom tt han måste vara tydlig. Men nej, skriva om resultatet för tredje gången nu. Tar sådan tid när jag måste bena upp allt, punkts upp det och sedan försöka skriva efter det för att de ska bli som det ska.

Anmäl
2014-01-29 15:46 #11 av: portera

Lavendelnos & fluffymind, vad jag känner igen mig, läste inte allt men detta med bra betyg (11mvg, snitt 17.2) och nu på högskola funkar det sådär fram till slutuppgiften. Som att falla på målsnöret. C-uppsatsen känns närmast oöverstigligt komplex, ska under våren skriva vidare på det genom omregistrering, ett år efter första försöket. Det är så oerhört jobbigt, man vill att det ska bli rätt från början, om inte annat för att spara tid, men har ingen clue på hur man ska lägga upp det. Mina bra betyg kom med en kostnad, nästan obefintlig känsla av att vara ledig överhuvudtaget. Det var skola och sova och lite sport, från klass 3 i alla fall. Hade inte direkt några vänner att umgås med om jag hade haft tid heller.

Överblicken som man behöver för att kunna jobba någorlunda effektivt med en större uppgift, infinner sig inte. Att ta in instruktioner och få ut något annat av handledarens "kritik" är svårt.
Kan inte anteckna och lyssna samtidigt. Uppskjutarbeteende för att allt är så jobbigt. Den lilla lediga tid jag har på ett år är livsviktig. Jag sommarjobbade inte i min ungdom, min återhämtning fick gå före.

Ska säga att jag är odiagnostiserad, men att nykontakt med psykolog togs idag. Nu är det inte mobbningen som ska läkas längre även om den nog har bidragit till min ängslighet/ångest över ovanstående.

Anmäl
2014-01-29 16:47 #12 av: utanforboxen

Hej.

Jag fick add-diagnos när jag var 41 år. Och har alltid varit annorlunda.
Min erfarenhet av psykologer i detta är att det måste råda delade meningar bland dom. Det mesta du beskriver passar klockrent in i min ungdom.

Jag har ett rätt högt IQ och det förvärrar saken rejält. Andra förstår inte hur jobbigt det är för det märks inte hela tiden. Oftast verkar dom att man är lat eller inte bryr sig.

Idag är jag 44år och fick skälla ut högste chefen på psyk för att få en arbetsterapeut.

Ge dig inte.

Ps kom på ett knep för att somna när jag va ca 15.år.

Föreställ dig att det är som när du drömmer. gör saker men rör dig inte. Te.x cykla. Sätt dig på cykeln och trampa runt och titta på saker känn hur det blåser m.m.

Lite flummigt kanske, men det funkade

Anmäl
2014-02-04 22:16 #13 av: Lavendelnos

Tack alla för att få höra era erfarenheter och hur ni är, det är väldigt intressant att läsa.

Det är galet hur lika folk kan vara men ändå så olika på grund av en grej. Låt oss säga att jag har ADD så känns det som att det påverkar en asstor del av min personlighet. Eller om jag inte har ADD så är min personlighet väldigt lik folk med ADD. Jag tycker det är konstigt.

Tack för sovatipset utanforboxen, jag ska testa det ikväll!

Anmäl
2014-02-05 21:21 #14 av: graleh

Jag har ADD och har förmodligen alltid haft.

Jag gick ur grundskolan med precis G i allt.
På gymnasiet gick jag ut med bästa betyg i hela årskullen, hade MVG i de flesta ämnen. 
Läste vidare 6 år på högskola och hade lite problem där med för högt tempo, men klarade mig iaf med G i alla ämnen. Var inte bäst i klassen men det gick. Sista två åren arbetade jag dessutom inom restaurang vid sidan av mina studier. Men sedan gjorde jag heller inget annat.. hade ingen partner. All tid gick åt skolan och jobbet. Jobbet var iofs hjärndött så jag kunde väl stänga ner hjärnan och vila den antar jag..)

Så klart det går, tråkig psykolog den där. 

Anmäl
2014-02-05 22:38 #15 av: Lady Q. Longworth

Jag ska utredas för misstänkt ADHD, klarade skolan bra mkt tack vare mitt minne. Jag idrottade och lekte ute konstant så tror att jag fick utlopp för överaktiviteten.

Jag har även läst (läser) på högskola/universitet, men nu knakar det rejält för jag klarar inte att organisera upp saker. Där minnet inte räcker längre tar det stopp.

Anmäl
2014-04-24 16:59 #16 av: [heliotrope]

Vad man känner igen sig!!! Är inte utredd men skulle vilja pga. desperationen av att inte kunna koncentrera sig och ordna upp saker (läs: universitetet) osv. Fått annat utskrivet pga. ångesten gällande detta, men inte själva orsaken till varför det blir så som det blir. Dag ut och dag in är man som en handlingsförlamad zombie, startar upp nånting och tappar intresset fem minuter efteråt.. Hehe. Kan tillägga att jag också gick ut med bra betyg, men hade kunnat få betydligt bättre ifall jag faktiskt pluggade D:

Anmäl
2014-06-30 12:24 #17 av: portera

Jag hittade något häromdagen Lavendelnos och ni andra, nämligen uttrycket "Twice exceptional" - undrar om det är det som stämmer in på ett par av er här i tråden och som omvärlden inte kunnat hantera och ge er stöd i.
Att vara tvåfaldigt speciell - en mycket duktig elev, men med inlärningssvårigheter i någon form. Mycket begåvad och med fina betyg (resultat), men inte utan oerhörd möda. Problemen blir i praktiken osynliggjorda för du klarar dig ju, så vad behöver du hjälp för liksom? Men med vilken livskvalité man klarar sig genom livet tycks inte uppmärksammas. Kolla upp uttrycket så hittar ni mer..

Det läskiga är ju att tillslut blir komplexiteten för stor och det tidigare mer eller mindre synliga svårigheter skiner igenom. För en själv kommer det dock inte som en överaskning, gjorde det i alla fall inte för mig.  

Anmäl
2014-08-23 14:26 #18 av: [grodapåettblad]

Hej, jag orkar inte läsa alla komentarer, så detta kanske inte passar in...

men iallafall, #5, allt det där är precis hur jag skulle beskriva mig själv. (förutom rastlöshet då, inte "onormalt" iallafall. och svårt att somna, tvärt om, jag somnar så fort jag slappnar av typ. jag somnar tilloch med när jag är "vaken")

På dagis sa alla fröknar att jag satt i "min egen lilla värld" hela tiden och inte lyssnade. Samma problem tog ALLA mina lärare upp på varenda utvecklingsamtal genom hela grundskolan. Det förklarades med att jag hade en hörselnedsättnng o var trött av att anstränga mig att höra. då sa lärarnläranra bara "Ok, då vet jag det" och förslog en massa hörsellösningar.

 Själv tyckte jag det var lite löjlig förklaring, för jag var likadan hemma på helgerna, när jag inte ens hade pratat med nån på hela dagen.

grejen var den att jag var rätt duktig i skolan, förutom att jag var jävligt långsam, men det trodde allla vuxna berodde på att jag fastnade och glömde bort att jobba. och det hade de ju redan fått en förklaring till.

i åttan nian jobbade jag bokstavligen inte alls på matten, och hoppade över en massa steg som jag inte "hann med" i andra ämnen.  Jag gick ie n väldig stökig klass,, ch jag minns att jag tänkte en gång. jag är ju precis som dom i klasen med ADHD fast jag inte är så där stökig och vild. då visste inte jag vad ADD var.

Jag har också alltid haft jättesvårt att skriva av saker. I tvåan hade jag ganska lätt i skolan, och jag var den där duktiga eleven typ. sen när vi skulle renskriva våra sagor på datorn en gång minns jag att jag på riktigt fick en stor klump i magen. för det tog typ 10 min att renskriva en mening, även om jag skyndade mig.

det där blev lite bättre när jag lärde mig tangentbordet utantill. men har frtfarande jättesvårt för själva prossecen att komma ihåg meningen när jag har tittat på den för att kunna minnas vad jag ska renskriva.

det var det som förstörde i matten också. jag mindes inte längre uppgiften när jag skulle börja räkna ut den, och det tog typ år att skrivav den i räknehäftet. så när jag väl gjorde en uppgift skrev ag bara en massa kludder på pappret som jag bara själv fattade.

har även HUR svårt som helst att säga nej, det går bara inte, och det har ställlt till en massa prblem för mig. vet inte om det beror på ADD men det är nåt som inte stämmer iallafall...

ÅH, hur som helst så är det en massa grejer, i princip allt på den där listan. och i gymnasiet hade jag bara lämnat in en inlämningsuppgift på hela året och den var en månad sen och lämnades in pga min lärare sa att jag var tvungen att göra ett prov om jag inte lämnade in den på tredje påminnelsen.

efter några timmars tänkande (hehe) kom jag fram till att i min hjärna fanns minimalt lite motivation, oftast ingen alls egentligen. jag somnade alltid på sängen med kläderna på, utan att ha borstat tänderna eller gjort läxorna till dagen efter. jag ställde larmet 40 min innan jag skulle gå upp med ringning var 10 minut för att jag ens skulle veta vem jag var när jag vaknade. i slutet av läsåret var jag ckså tvungen att skriva en lista vad jag skulle göra när jag gått upp ur sängen för att inte ligga kvar en timme till.

det där med planering känner jag ckså. jag blir jättestressad och får faktiskt ångest om jag har för mycket planerat. helst vill jag inte ha nåt alls planerat. en lyckodag för mig är när alla jag känner är upptagna (så jag slipper känna press att jag måste underhålla relationen) och jag bara ska vara för mig själv en hel dag utan planering :D fast det hade jag bara trott var jag liksom, inte att det berodde på tex ADD. 

då jag kommit fram till att nåt inte stämde sökte jag på google och läste om ADD, och ja jag tror faktiskt jag har det. Men när jag fick se den där texten #5 skrivit blev allt så mycket klarare! det är ju exakt vad jag känner för allt.

ang skolan så hade jag själv ganska bra resultat hela grundskolan, sänkte mig bara lite i nian pga mitt minimala engemgemang. Nu har jag inte jättebra betyg, men det beror på att jag inte lämnat in nån uppgift nästan och suttit o tänkt för myket på vissa prov. men de sakerna jag fått bedömda har haft nrmal bra betyg liksom.

men att man har bra betyg kan också bero på att man ansträänger sig mycket för att lyckas, men hhur mycketenergi tar då det när det är så svårt kan man ju undra..

Anmäl
2014-08-23 14:26 #19 av: [grodapåettblad]

Hej, jag orkar inte läsa alla komentarer, så detta kanske inte passar in...

men iallafall, #5, allt det där är precis hur jag skulle beskriva mig själv. (förutom rastlöshet då, inte "onormalt" iallafall. och svårt att somna, tvärt om, jag somnar så fort jag slappnar av typ. jag somnar tilloch med när jag är "vaken")

På dagis sa alla fröknar att jag satt i "min egen lilla värld" hela tiden och inte lyssnade. Samma problem tog ALLA mina lärare upp på varenda utvecklingsamtal genom hela grundskolan. Det förklarades med att jag hade en hörselnedsättnng o var trött av att anstränga mig att höra. då sa lärarnläranra bara "Ok, då vet jag det" och förslog en massa hörsellösningar.

 Själv tyckte jag det var lite löjlig förklaring, för jag var likadan hemma på helgerna, när jag inte ens hade pratat med nån på hela dagen.

grejen var den att jag var rätt duktig i skolan, förutom att jag var jävligt långsam, men det trodde allla vuxna berodde på att jag fastnade och glömde bort att jobba. och det hade de ju redan fått en förklaring till.

i åttan nian jobbade jag bokstavligen inte alls på matten, och hoppade över en massa steg som jag inte "hann med" i andra ämnen.  Jag gick ie n väldig stökig klass,, ch jag minns att jag tänkte en gång. jag är ju precis som dom i klasen med ADHD fast jag inte är så där stökig och vild. då visste inte jag vad ADD var.

Jag har också alltid haft jättesvårt att skriva av saker. I tvåan hade jag ganska lätt i skolan, och jag var den där duktiga eleven typ. sen när vi skulle renskriva våra sagor på datorn en gång minns jag att jag på riktigt fick en stor klump i magen. för det tog typ 10 min att renskriva en mening, även om jag skyndade mig.

det där blev lite bättre när jag lärde mig tangentbordet utantill. men har frtfarande jättesvårt för själva prossecen att komma ihåg meningen när jag har tittat på den för att kunna minnas vad jag ska renskriva.

det var det som förstörde i matten också. jag mindes inte längre uppgiften när jag skulle börja räkna ut den, och det tog typ år att skrivav den i räknehäftet. så när jag väl gjorde en uppgift skrev ag bara en massa kludder på pappret som jag bara själv fattade.

har även HUR svårt som helst att säga nej, det går bara inte, och det har ställlt till en massa prblem för mig. vet inte om det beror på ADD men det är nåt som inte stämmer iallafall...

ÅH, hur som helst så är det en massa grejer, i princip allt på den där listan. och i gymnasiet hade jag bara lämnat in en inlämningsuppgift på hela året och den var en månad sen och lämnades in pga min lärare sa att jag var tvungen att göra ett prov om jag inte lämnade in den på tredje påminnelsen.

efter några timmars tänkande (hehe) kom jag fram till att i min hjärna fanns minimalt lite motivation, oftast ingen alls egentligen. jag somnade alltid på sängen med kläderna på, utan att ha borstat tänderna eller gjort läxorna till dagen efter. jag ställde larmet 40 min innan jag skulle gå upp med ringning var 10 minut för att jag ens skulle veta vem jag var när jag vaknade. i slutet av läsåret var jag ckså tvungen att skriva en lista vad jag skulle göra när jag gått upp ur sängen för att inte ligga kvar en timme till.

det där med planering känner jag ckså. jag blir jättestressad och får faktiskt ångest om jag har för mycket planerat. helst vill jag inte ha nåt alls planerat. en lyckodag för mig är när alla jag känner är upptagna (så jag slipper känna press att jag måste underhålla relationen) och jag bara ska vara för mig själv en hel dag utan planering :D fast det hade jag bara trott var jag liksom, inte att det berodde på tex ADD. 

då jag kommit fram till att nåt inte stämde sökte jag på google och läste om ADD, och ja jag tror faktiskt jag har det. Men när jag fick se den där texten #5 skrivit blev allt så mycket klarare! det är ju exakt vad jag känner för allt.

ang skolan så hade jag själv ganska bra resultat hela grundskolan, sänkte mig bara lite i nian pga mitt minimala engemgemang. Nu har jag inte jättebra betyg, men det beror på att jag inte lämnat in nån uppgift nästan och suttit o tänkt för myket på vissa prov. men de sakerna jag fått bedömda har haft nrmal bra betyg liksom.

men att man har bra betyg kan också bero på att man ansträänger sig mycket för att lyckas, men hhur mycketenergi tar då det när det är så svårt kan man ju undra..

Anmäl
2014-08-31 20:36 #20 av: tarotlasse

Det är sorgligt att höra att du blivit behandlad på det sättet hos en psykolog. 

När det gäller din fråga om man kan ha VG och ändå ha ADD och behöva hjälp. 

Så är svaret bara ett stort JA.

ADD-ADHD har inget med intelligens att göra överhuvudtaget. 

Einstein hade ADHD och det är väl ingen som idag  ifrågasätter hans intelligens. 

Men när han  var 11 år och gick skolan ansågs han vara för dum för att gå i vanlig skola.  

Samma som Bill Gates och Ingvar Kamprad två av världens rikaste män ingen som

i ifrågasätter deras intelligens men båda har diagnosen ADHD. 

De har troligtvis betydligt högre IQ en den psykolog du besökte skulle jag vilja säga. 

Så om du har IG eller MVG har inget med din diagnos att göra snarare beror det på  vilken hjälp, intresse och vilket stöd du får i skolan. 

När jag gick ur 9an hade jag 5a i matte, Kemi, fysik och religon ämnen som intresserade mig medans jag hade 1a i svenska, engelska och slöjd ämnen som  jag var totalt ointresserade av. 

Lasse 

Anmäl
2014-09-01 17:43 #21 av: Zaphix

Känslan jag får av dig är att du inte alls behöver ha ADD, utan dina problem tidigare känns i mångt och mycket rätt normala i min värld.

När man reflekterar över sitt liv och problematiserar det så ser man ofta problem som kanske inte egentligen varit så stora. Eftersom man trots allt ändå klarat sig så pass bra.

Dock verkar du kanske hamnat i en depression nu, vilket definitivt behöver tas itu med. Då kanske du också börjar se din framtid med andra ögon, att den nog är ljusare än du tror nu.

Trist att psykologen inte verkar ta ditt hjälpsökande på allvar dock, men du kanske inte lyckades få fram hur illa det egentligen är med dig just nu?

Jag har ADHD och gått ut gymnasiet med rätt så bra betyg ändå, men mitt liv har varit ett totalt kaos. Hade nog snälla lärare med tanke på att jag för det mesta bara var i skolan på halvtid, men är duktig på att veta vad som är relevant och vara aktiv i diskussioner och sånt. Dessutom var de flesta andra i klassen oengagerade, vilket framställde mig i bra dager såklart eftersom jag är bra på att upprätthålla ett sken av att vara engagerad.

Anmäl
2014-09-03 13:38 #22 av: Barneveld

Jag hoppas inte att det är den psykolog du pratade med som ska göra utredningen! 

Anmäl
2014-09-11 11:27 #23 av: Lavendelnos

Jo det är han som ska göra det i så fall, problemet är att jag flyttat till Malmö så vet inte hur det fungerar med köer då? Måste jag ställa mig i en ny? Gå igenom ett psykolog-möte igen?

Anmäl
2014-09-11 18:39 #24 av: IceTee

Nu orkade jag faktiskt inte läsa hela tråden, tänker skylla det på att jag är extremt otålig och hyper just nu!
Jag har ADHD, gick ut högstadiet utan mediciner med 2 G, 5 MVG och resten VG. Ska jag börja betvivla min diagnos för det? Absolut inte. Jag har en förbannat hemsk diagnos som innebär att jag aldrig kommer fungera som man "ska".  Nu säger jag inte att det gäller dig, såklart, jag har bara väldigt mycket ADHD-problematik... I alla fall, du kan mycket väl ha ADD, trots bra betyg, du kanske bara har hittat ditt sätt att fungera i skolan för tusan! Och psykologen var en idiot som inte bör jobba med andra människor som han gör. 

Medarbetare på Skor iFokus

Anmäl
2014-09-11 22:03 #25 av: tarotlasse

#23

Berätta för din nuvarande klinik att du har flyttat till Malmö och att de då remitterar dig till någon som gör neuropsykiatriska utredningar i Malmö och att de skickar med journalen med deras bedömningar och hur långt i utredningen de kommit.

Enligt lagstiftningen så krävs det att  du själv om du är myndig eller om du inte är myndig att dina vårdnashavare ger sitt skriftliga godkännande för att de ska få lämna ut din journal eftersom det rör sig om psykvården.

 Du får säkerligen stå i kö igen och  får troligtvis gå igenom ett nytt läkare och  psykolog möte som tillhör det neuropsykologiska teamet som kommer göra utredningen på dig.

För att de ska göra sin egna personliga bedömning av dig och höra från dig hur du upplever dina problem. 

Jag fick göra nya besök hos både läkare och psykolog  när jag bytte klinik men utredningen gick väldigt snabbt när så mycket av förarbetet redan var gjort på den tidigare kliniken.

Ett nytt besök hos en ny psykolog  kanske inte är en nackdel för dig  eftersom  det du berättat om  i tråden. Tyder på att din nuvarande psykolog inte verkar vara  helt  insatt i ADHD problematiken eller på att  ni  har missförstått  varandra på något sätt.

Här i Region Skåne är de väldigt noga med att följa vårdgarantin så du lär nog få besöka någon dit du remitteras till inom högst 3 månader. 

Men sedan hur lång tid det tar till  ditt nästa besök och hur lång tid själva utredningen tar finns det tyvärr inga regler på.

Jag känner inte till Malmö och vilka kliniker som gör ADD utredningar där och vilka som är bra. 

Kanske är det någon annan här inne på forumet som kan rekommendera dig någon bra vårdklinik i Malmö. 

Det är du själv som i praktiken  bestämmer var du vill gå någon stans och om du vill göra utredningen på en klinik inom Landstingets regi eller en klinik som drivs i privat regi. 

Är den privata kliniken bara kopplad till försäkringskassan som de flesta är dock inte alla så  det kan vara bra att kolla upp det innan. 

Så kostar det inte  mer att gå på en privat klinik en att gå till en klinik  i Landstingets regi.

Om du kan tänka dig att göra utredningen i Helsingborg i stället och göra de resorna hit.

Så kan jag rekommendera dig den kliniken jag själv går på för det är en kanon klinik med en underbar personal och service.

Jag ska besöka min psykolog i morgon  han bor i Malmö och jag  kan fråga honom om han vet och kan rekommendera någon bra utredare i Malmö. 

Lasse

Anmäl
2014-09-12 15:23 #26 av: tarotlasse

#23 

Jag frågade min psykolog vid mitt besök i dag och han rekommenderade dig att kontakta din tidigare klinik och psykolog  och be dem att remitera dig till öppenvårdspsykiatrin i Malmö för det  kommer vara det allra  smidigaste sättet och även  vara det som kommer  att gå absolut snabbast tidsmässigt för dig. 

För det går betydligt snabbare om du redan är inskriven på ett ställe och de remiterar dig till din nya bostads ort sa han. 

Söker du öppenvårdspsykiatrin  utan en remiss   från din nuvarande psykolog så  lär du troligtvis få vänta betydligt längre tid innan du får en besöks tid där . 

Samma om du söker  till en  privatklinik utan  att ha en remiss så kan du få vänta betydligt längre tid  och även riskera att få betala hela kostnaden för utredningen själv. 

Han ville inte rekommendera någon specifik privatklinik i Malmö det finns några stycken sa han och går att googla vilka det är sa han neutralt. 

Lasse  

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.