Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Utredningar (Hur? Var? När? Varför?)

utredning

2014-01-30 16:18 #0 av: [myrholingen]

Jag står i kö för utredning för ADHD och jag vet att de kommer vilja att jag frågar mina föräldrar hur det var när jag var barn.

Psykologen vet dessutom att min mamma arbetat som speciallärare och har erfarenhet av barn med olika diagnoser även om det inte var lika vanligt då för ca 20 år sen när hon jobbade

Men jag vill inte prata med dem om det (svårt att förklara varför) men måste jag det för att få en utredning? (det är ju dessutom många år sedan jag var barn...)

Anmäl
2014-01-30 18:23 #1 av: utanforboxen

Hej. Vet hur det känns.. Fast anledningen till att jag inte ville att min mamma skulle berätta är för att jag tror att det inte kommer någon ofärgad version från föräldrar, den blir färgad och omstrukturerad för att påvisa eller dölja nån sorts skam eller förklara varför det var si och så.

Borde va nån neutral eller mer avlägsen person som inte påverkar värderingen av sig själv....

Vet inte om det stjälper eller hjälper.

Det viktigaste är att du får hjälp, inte omständigheterna. (bara att du tänker så är ett skäl att utreda.)( min åsikt)

Jag har svårt att se till mitt eget bästa, ser oftare till hur det påverkar andra t.ex När jag var på mitt första besök hos husläkaren för mina funderingar kring mig och möjlig AD(H)D. så var det en läkaraspirants sista praktik. När jag tyckte att psykologen och aspirantmentorn frågade för mycket sa jag till och menade att det är ju den här killens praktik, ska inte han ha möjlighet att fråga och ställa slutsatser? Dom vart stumma och sa att dom aldrig varit med om att en patient tänker så.

Nåja nog om detta

Kämpa på.

ADD diagnos sedan 41års ålder.... idag 44,5år.

Anmäl
2014-01-30 19:32 #2 av: [Kathja]1

Jag har svårt att tro att du MÅSTE, det väljer du ju själv. Men ju fler bilder de får av dig desto säkrare diagnos - alla är ju färgade av sin egen uppfattning av hur det är och hur det var. Oavsett om det är du själv eller mamma. Och ju mer utförlig din utredning är desto bättre för dig när/om du sedan ska söka bistånd och annat grundat på den. 

HjärtaSajtvärd på Tro Hjärta

Medarbetare på LawOfAttraction 

Anmäl
2014-01-31 14:08 #3 av: [myrholingen]

utanforboxenbara jag får hjälp att strukturera mitt liv och slippa allt kaos så bryr jag mig egentligen inte om om eller vad det heter jag är också 44 och det är först nu jag förstått att alla andra inte har samma problem med beslut och struktur och inte sitta still som jag Oskyldig

tack för era svar vi får se hur dte går :)

Anmäl
2014-01-31 15:38 #4 av: utanforboxen

Låter sunt

Anmäl
2014-02-02 13:04 #5 av: tarotlasse

Jag råkade ut för samma sak under min utredning inte för jag hade ngt emot att de skulle intervju min mamma.

Men min Mamma ser mig på ett sätt som en lugn o skötsam pojke medans skola och myndigheter såg mig på ett annat sätt.

Min mamma ville nog inte se problemen och vill nog inte komma i håg alla samtal med rektorer som min pappa fick ta.

Inte heller att jag blev hemskickad för att jag var onykter skolan mm men som ngn skrev kanske tycker hon det är skamligt.  

Men de behövde inte intervjua mamma det räckte med min berättelse plus gamla journaler från skola, sjukvård, soc, mm

Men utredningen tog ju tid innan man fick in de tidigaste uppgifterna.

Men jag tror ju det räckte att jag bedömdes vara skolomogen när jag började skolan och fick vänta ytterligare ett år innan jag fick börja igen.

Bedömningen var att jag var rastlös kunde inte sitta stilla och pratade för mycket så jag störde undervisningen.

Plus att man skrev ut sömntabletter till mig när jag var 12 år eftersom jag var trött och okoncentrerad i skolan.

Så de ansåg att de  fått tillräckligt med uppgifter och inte behövde prata med min mamma.

För att fastsälla en diagnos på ADHD eller ADD så måste problemen funnits  redan under barndomen för att de ska få ställa diagnosen.

Därför intervjuar man föräldrar om barndomsåren.

Jag fick min diagnos när jag var 47 år efter några års tjat från min företags läkare som ville jag skulle göra en ADHD utredning.  

Även BUP föreslog att jag skulle göra en ADHD utredning då man gjorde utredningen på ett av mina barn.

Även mina arbetskamrater sa att så överaktivt jag var så var jag antigen speedad eller så hade jag ADHD men jag själv såg det inte och sa nej till en utredning.

Men när jag väl sa ja och kom till Psyk för en utredning frågade läkaren  vad det var för idiot som remiterat mig dit och ville jag ha narkotika klassad medicin fick jag gå ngn annan stans.

Så  denna psykläkare sa nej till en utredning medans de andra i neuropsykiatriska teamet sa ja till en utredning.

Efter 2 års utredning sa denna otrevliga läkaren till mig att de bedömde att jag hade ADHD och remitterade mig vidare för ytterligare utredning och ytterligare 1 års kö.   

Så det var inget vidare bemötande jag fick på psyk här i stan.

Lasse

Anmäl
2014-02-02 22:47 #6 av: [myrholingen]

Nej det var verkligen inget roligt bemötande.

jag har nog aldrig varit orolig i skolan utan klarat mig bra tack vara bra minne (den enda punkt när jag gjorde den första scanningen som inte stämmer in på ADHD) men jag har alltid varit oerhört aktiv på fritiden så fick kanske utlopp för det där. TV har jag aldrig haft tålamod att se på tex)

Ja vi får väl se vad som händer framöver

Anmäl
2014-02-06 08:22 #7 av: graleh

När jag utreddes för ADD sa psykologen att de ville ta en intervju med mina föräldrar. Jag sa bara som det var, att mina föräldrar inte funnits där för mig i särskilt stor utsträckning och de har således ingen koll alls på hur jag var som liten eller hur jag funkade i skolan. De lyssnade bara på vad lärarna sade (hon är så tyst, hon är så ofokuserad, hon gör inte sina läxor.. etc. etc.) utan att lyssna på min version så det vore inte rättvist om de ska försöka prata om hur jag var som liten. Dessutom brukar min pappa aldrig erkänna något som är negativt, det är "sopa under mattan"-taktiken som gäller. Syns det inte, finns det inte.

Psykologen köpte det, jag slapp. 

Så det går att slippa :)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.