Annons:
Etikettverklighetsberättelser
Läst 3113 ggr
Fridborg
2014-02-07 16:54

Trött på hur jag behandlas

Hej!

Jag har varit medlem här lite till och från, en stor anledning (jag hoppas att jag inte klampar på några tår nu) är att jag helst inte "umgås" med fellow aspisar eftersom jag tror att det på ett plan kan göra att man blir "sjukare" om man hela tiden pratar om sin diagnos. Jag vill helt enkelt bara vara jag.

Men jag börjar bli lite frustrerad över detta faktum. Eller snarare hur andra människor uppfattar mig. Jag har aktivitetsersättning och går till en arbetsförmedling för unga funktionshindrade. Men där verkar de hela tiden trycka ner mig. De säger att jag inte kan, att jag borde göra saker långsamt osv.

Jag har inte bara AS utan ADHD som är mycket mycket värre än min AS. Och det känns som att de på AF tror att de "känner mig" eftersom de mycket väl känner till diagnoserna. 

Jag försöker säga att jag tidigare kunnat sköta ett jobb i flera år och sköta en egen lägenhet och att det inte ett DUGG är motiverande att sitta år ut och år in på menlösa praktikplatser. Det är faktiskt så att det är hur lätt som helst att sjukanmäla sig en dag om man känner sig småhängig eller bara inte har lust eftersom man fortsätter att få aktivitetsersättningen som om inget hade hänt. Hade man däremot fått riktig lön och blivit av med pengar iom karensdag så är det ju en helt annan sak.

När jag gick i högstadiet skolkade jag mycket på grund av mobbing och att det sociala samspelet med andra elever inte fungerade över huvud taget. Det skolan gjorde då var att sätta mig i specialklass…tillsammans med mina mobbare! Jag gick i denna klass tills jag började gymnasiet, ett helt vanligt gymnasium. Det tog två år, sedan klarade jag inte av att plugga och ta hand om mig själv (hade egen lägenhet från 16 år). Eftersom jag efter det blev hemlös gick det aldrig att hoppa på gymnasiet igen, jag hade mycket fler akuta behov så blev det aldrig av. När jag äntligen blev 20 och fick rätt att söka CSN hade jag ett fungerande jobb. Åren har gått och jag har fortfarande ingen utbildning (jag fyller 28 om 3 månader).

Jag försöker säga till AF och FK att jag behöver plugga plugga plugga! Använda hjärnan och BLI något! Jag är en smart tjej, jag har ett IQ på 117, vilket inte är mensa-nivåer men klart lite över det normala. Jag vet att jag KAN. Men de säger hela tiden till mig att jag inte kan, utan att jag måste arbetsträna och praktisera. Jag VET hur det är att vara på en arbetsplats, jag hade jobb i flera år!

Varför gör de på det här viset? Jag är en jättedriftig tjej som blir superdeppad av att inget går framåt och att mina dagar ensam i min lägenhet bara går och går, slösar bort mitt liv och min värdefulla tid (det är ju inte så att jag kommer få alla dessa tristessfulla dagar tillbaka).

Varför ser de bara en diagnos och inte personen bakom mig? Det borde de göra nu, jag har ju haft kontakterna i flera år. Ååååh vad detta är frustrerande! Jag vill ju bli behandlad som en helt vanlig människa!

(Visste inte vilken kategori jag skulle sätta detta i)

Annons:
Sjöstjärna
2014-02-07 17:01
#1

Lyssna inte på dem! Du vet själv bäst vad du kan och behöver. Kan du inte söka till en utbildning på egen hand?

/Sjöis

"Sat Chit Ananda - Varande Medvetande Salighet ❤️"

Tavern
2014-02-07 17:03
#2

Ibland får man vara fin nog att ge alla dessa "duktiga och kunniga" fingret och gå sin egen väg.

Har precis börjat plugga själv, efter en massa kommentarer om att jag inte borde göra det i och med min Asperger och mina svårigheter på arbetsplatser.

Som tur var så tyckte min hanläggare på dagliga verksamheten att studier nog är mer min grej än arbete, så hen hjälpte mig hitta en passande skola, men alla andra (vänner, familj, myndigheter osv osv) tyckte att jag skulle fortsätta spendera livet på praktikplatser… För det gör en ju så lycklig!

Fridborg
2014-02-07 17:04
#3

#1 Jag har funderat på de vägarna, men mycket har med ekonomin att göra. Jag har åkt på skuldsanering av KF så jag får inte ta några lån bland annat. 

Tyvärr är det ju en stor trygghet att få aktivitetsersättning också, en hygglig summa pengar kommer in samma datum varje månad utan att man behöver göra något. Men jag tycker någonstans att AF och FK borde vara mer tillmötesgående med mina önskemål. 

Ja kanske jag inte klarar det? Men det är väl bättre att låta mig försöka och stötta mig än att säga att jag inte kan utan att de har sett en enda prestation från mig so far? För under tiden jag haft min handläggare på AF har jag inte haft någon form av sysselsättning…

VildaVittra
2014-02-07 17:05
#4

Varför inte söka de kurser du vill gå och presentera faktumet för dom?

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

VildaVittra
2014-02-07 17:07
#5

#3 Du måste ju inte studera på heltid, läs in en kurs eller två åt gången, då har du ju tid till deras praktikplatser. Många kurser går ju att läsa på distans.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Fridborg
2014-02-07 17:09
#6

#2 Ja de verkar tro att man är efterbliven på något vis? Vad bra, hen har praktikplats, vad kul Då har hen ju något att göra om dagarna!

Är du som jag som tycker att du är "bättre än alla andra" på ett sätt och vis? Det känns så himla nedvärderande att behandlas som att man hade downs bara för att man har AS. Personligen tycker jag att det är fel att kalla det syndrom, autismspektrum eller ej eftersom jag tycker att det är mer en personlighetstyp. Vad är skillnaden, vi är bättre på vissa saker och sämre på andra. det låter ju inte alls som att "normala" människor kan vara så…

Det verkar som att min pojkvän är helt på min linje och vill hjälpa mig att ta en annan väg. Jag kanske faktiskt borde göra det, som du säger.

#4 Vi har pratat om kurser, men min handläggare har sagt att jag inte får gå några förrän jag visar "att jag kan sköta mig". -_-

Annons:
VildaVittra
2014-02-07 17:15
#7

#6 Måste hon veta om att du tar en kvällskurs då? Du kan ju visa upp det när du klarat kursen. Vet ju inte om du riskerar att bli av med ersättningen om du går på komvux, men en kurs på abf eller studieförbundet har de ju inget att göra med, men kan vara ett bevis att du kan plugga.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Fridborg
2014-02-07 17:18
#8

#7 De ska ju veta allt om mitt liv -_- Tror jag kan riskera att bli av med bidraget om jag inget säger :/

Tavern
2014-02-07 17:31
#9

#6 Det känns mer som att myndigheter av olika slag vill soppa bort en på snabbast möjliga sätt, istället för att göra det som kanske skulle kräva lite arbete men ge bäst resultat i långa loppet.

Det är som att de tror att det är lättare och bättre att räkna 1+1+1+1+1+1 istället för att räkna 5+1.

VildaVittra
2014-02-07 17:39
#10

#8 Fast vad har dom med din fritid att göra? Låt säga att du tar en kurs i biodling eller hönsskörsel, vilka både har en teoretisk samt praktisk del.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Fridborg
2014-02-07 17:58
#11

#10 Det är ju en balansgång såklart. Jag har ju rätt att få ersättning till aktiviteter, men då ska de godkännas av FK, dvs jag får skriva i ett formulär och skicka in. Så länge man gör saker som skulle kunna räknas som jobb så får man ju inte göra dem.

Kajsami
2014-02-07 22:30
#12

Ja, det är ofta så aspergare blir behandlade. Därför har jag valt att inte gå ut med mina diagnoser. Jag är arbetslös, men går hos den vanliga arbetsförmedlingen och säger inte ett knyst om någon diagnos. Jag tror tyvärr att det är det enda sättet för att bli bemött som den man är, och inte som någon funktionshindrad som de tror de vet allt om hur fungerar bara för att de läst en bok om AS

Just diagnosen AS är extra stigmatiserande. Folk tror att man är utvecklingsstörd och många aspergare ute i landet hamnar på samma dagliga verksamhet som och blir bemött som utvecklingsstörda. Eller så blir man utnyttjad som gratis arbetskraft på olika arbetsplatser bara för att arbetsförmedlingen vill komma lätt undan. De tycker att de gjort sitt när de förmedlat en praktikplats och klappar sig för bröstet och tycker att de är så snälla mot de stackars handikappade människorna och bryr sig inte ett skvatt om det är slaveriarbete. Och det finns väl inte ens på kartan för dem att aspergare faktiskt kan vara arbetsdugliga.  

Min kurator på habiliteringen föreslog för mig för en massa år sen att jag kunde vända mig till AF-rehab för att lättare kunna få ett jobb. Och jag gick dit på ett förutsättningslöst möte, utan att lämna mina personuppgifter eller så. Och när jag berättade för AF-tanten att jag var arbetslös, men hade timvikariat inom omsorgen så bara gapade hon av förvåning och kunde inte nog uttrycka hur DUKTIG jag var. Kanske jag borde ha talat om för henne också hur duktig hon var som jobbar där och har ett eget arbetsrum t o m, för att vara lika nedlåtande tillbaka. Så jag valde alltså att INTE skriva in mig där. 

Jag är med i föreningen Organiserade Aspergare som är en förening för och av personer som själva har AS/HFA och där jobbar vi bl a för sådana frågor, att inte bli behandlad som utvecklingsstörda och att hjälpa aspergare till jobb istället för slaveriarbete. Så gå gärna med om du vill. Vi är rätt små än så länge, men ju fler medlemmar vi får, desto större chans att få göra vår röst hörd. 🙂
http://www.aspergare.org

zatanica
2014-02-08 13:48
#13

När jag hade aktivitetsersättning så tog jag faktist mod till mig och frågade min handläggare på fk om jag fick läsa en kurs på högskola, hon sa att det var helt ok, hon tyckte det tillochmed var bra. Så du kan ju alltid fråga.

Känner så igen mig, har också problem med arbetsförmedlingen och har så alltid haft, både före och efter diagnos, de vill bara sätta en på en massa praktikplattser (slaveriarbete) för att man ska försvinna från statistiken.

Säger man emot så tycker de man blir besvärlig och får byta handläggare. Spelar ingen roll hur många bra förslag och idéer man kommer med så blir man nertryckt i skorna. För inte kan jag, nej vi måste kolla min arbetsförmåga och mera praktik, arbetsträna och allt vad det heter.

Har ju haft lite sommarjobb och tim vik, vet hur jag fungerar. Vet att jag vill börja jobba 50% för att se hur det går. Sedan efter ett år kanske prova 75% ett tag och sedan efter det så bör man ju känna. För hurmycket man orkar med att jobba beror ju helt på vart man hamnar.

Skulle jag jobba på hamburger hak så tippar jag på att min arbetsförmåga hamnar under 25%

Men om det är något jag gillar så 200%

Nej de vill verkligen inte lyssna på människor, det är riktigt dåligt.

Är man 30 så vill man gärna komma igång och inte bara ruttna bort.

Nu blir det säkert långt, men jag förstår dig så väl hur du känner och har det.

Har ADHD och Asperger. Är mer öppen med ADHD:n än min AS

Annons:
Fridborg
2014-02-08 13:52
#14

#12 Tack så hemskt mycket för ditt inlägg ❤️ Jag läste framsidan på er sida men ni har skrivit så mycket så jag ska sätta mig ner när jag har lite inre ro och verkligen läsa igenom. 

Jag känner igen lite det där, folk blir förvånade när man haft/har ett vanligt jobb. Jag fick ett jobb i höstas (som sket sig pga oseriös arbetsgivare) men när jag ringde dem, glad som fan och berättade att jag fått ett jobb som bara låg 5 minuter från där jag bor (vi har tidigare pratat om att min arbetsplats bör vara i min närhet), att det är på en restaurang där jag redan känner många av gästerna som kommer dit så säger de: Men är det verkligen en så bra idé? Du vill inte arbetsträna där innan ett tag då? Jag tappade hakan. Varför i hela fridens namn ska jag jobba på gratis på ett ställe som faktiskt tänker betala mig för att jobba där? HERREGUD.

Men tack för ditt stöd, Kajsami. Jag kanske kontaktar dig i framtiden, om det är ok?

Zaphix
2014-02-08 21:46
#15

Jag får inte läsa på heltid när jag har aktivitetsersättning, så jag har det vilande nu sedan 1,5 år tillbaka.

Mina läkare tyckte inte att jag skulle börja plugga när jag gjorde det, det trodde jag var för sjuk.

Det var jag inte, så jag pluggade ändå och det har gått kanon. Håller på med arbetsprover inför universitetsutbildning i konst nu, det trodde jag aldrig för två år sedan.

Varit sjukskriven hela mitt vuxna liv, men till sist insåg jag att jag hade två val. Att antingen ta livet av mig, eller göra en radikal förändring. Så jag flyttade 70 mil för att börja på folkhögskola, Det bästa jag någonsin gjort.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

JohannaEkroth
2014-02-08 22:11
#16

Folkhögskolan ska man kunna plugga på med aktivitetsersättning.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Zaphix
2014-02-08 22:23
#17

#16: Inte på heltid, nej. Inte enligt min handläggare. Bara i tre månader.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Tavern
2014-02-08 22:35
#18

#17 Samma här, läser på folkhögskola på 50%. Hade jag pluggat mer hade FK dragit in min ersättning.

Lady Q. Longworth
2014-02-10 13:14
#19

Nu har jag ingen diagnos men har mött liknande nedvärderande resonemang in om psykiatrin.

-Å vad duktig du är som kan byta om tillsammans med alla andra!!

-Ja men det har jag aldrig haft problem med???

-Men om du visste hur många som har det!!

Ja ha bara för att andra har problem med det är jag duktig som inte har det? Borde de inte berömma mig varje gång jag INTE tar en cigarett också (jag har aldrig ens provat) för det finns ju SÅÅÅÅ många som har problem med det.

Ja 15 år senare kokar jag fortfarande när jag tänker på händelsen, borde kanske söka upp personen i fråga och skälla ut henne. Vet var hon bor 😍

VildaVittra
2014-02-10 13:52
#20

Jag fick just en idé till en bok i stil med "Gamla tanter lägger inte ägg", där alla med någon "psykiatrisk" diagnos fick skicka in berättelser om tokroliga/idiotiska möten under vår "vård". 

Någon som känner sig manad att skriva den? 😎

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Annons:
Anonym
Anonym
2014-02-10 16:15
#21

Från att ha varit en vanlig människa blev jag tydligen helt inkapabel efter att ha fått min diagnos. Jag har arbetat i många år med rätt avancerade arbetsuppgifter. En kvinna från soc viskade åt mig om jag behövde hjälp med tandborstning. Vilken attitydförändring få en dag till en annan.

Rebellkatten
2014-02-10 17:30
#22

OT

#20 Bra idé!  Jag är lätt på men att skriva hela boken själv vet jag inte om jag kommer orka. Någon annan som vill vara med och har erfarenhet av skrivande?

VildaVittra
2014-02-10 17:34
#23

#22 Kanske ska man efterlysa en författare/huvudansvarig på skrivlust i fokus? Som kanske inte har en diagnos som sätter käppar i hjulen så att säga. 

Så kan vi andra bidra med det man orkar/kan.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Kajsami
2014-02-10 20:33
#24

#20, 23 Jag tycker det är en jättebra idé! Men istället för att någon skriver hela boken är det väl bäst om folk får skicka in bidrag som sedan publiceras i boken. Och att någon får vara redaktör och kanske skriva något kapitel i början och i slutet för att liksom "rama in" de olika berättelserna. 

Jag funderar på att ta upp detta med Organiserade Aspergare (OA) som jag arbetar lite för. Det är många där som också upplevt liknande saker, hur de blivit bemötta som utvecklingsstörda eller tvärtom att folk blir helt förvägrade hjälp och insatser de behöver för att de "ser så friska ut" (det är ju osynliga funktionshinder).

VildaVittra
2014-02-10 20:41
#25

#24 Det får du gärna göra. Jag har tyvärr inte någon energi att lägga på att dra igång ett sådant projekt för tillfället, men anser att det är en bok som skulle behövas.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Fridborg
2014-02-10 20:43
#26

#24 Jag stöter på "normala" människor som istället förväntar sig för mycket, eftersom det du säger: att jag ser så frisk ut. 

"Nej vadå, du kan ju visst det där". Samtidigt som myndigheter som har med insatser att göra säger "Nej vadå, du kan ju inte alls det där".

Jag tror att information behöver komma ut bättre och mer förståelse. Åt alla håll. Jag tycker inte folk med AS ska behöva ha en skyldighet att se till att personen jämt får den hjälp, uppmärksamheten och uppskattningen den förtjänar.

Upp till toppen
Annons: