Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Olika former av autism

Överraskning

2014-02-10 16:29 #0 av: Dumpuck

Efter att ha gått hos BUP i flertal år och där det även talats en hel del kring bipolär/manodepressivitet så fick jag, efter mycket jagande, remiss skickande och klagande, en tid på vuxenpsykiatrin. 
De pratar lite kort om bipolär och efter två möten och en del tester så kommer de och säger det att de misstänker inte alls bipolär utan de säger att jag har Aspergers.
För mig är Aspergers något som är helt tvärtemot den person som jag är, vilket vi talade om och de lade inte alls fram något på ett bra vis. Överläkaren kändes dömande inte bara för att jag ifrågasatte utan även för att jag har ett uruselt minne, jag har tidigare mints allt i minsta detalj och hur långt tillbaka som helst, för två år sedan började jag glömma mer och mer och idag minns jag inte vad jag gjorde för en timme sedan. Jag har även glömt massvis ifrån min barndom och uppväxt.
I alla fall så pratade jag om detta med min svärmor som kan detta med AS och andra bokstavsdiagnoser, sättet hon la fram allt på var så otroligt mycket bättre och inte alls dömande, hon gav exempel och jag började inse att det mycket väl stämmer in på mig. Hon gav mig böcker (hennes bror och son har AS bland annat) och skickade filmer som jag kunde titta på, mycket av de stämmer.

Men detta kom som en överraskning, alla jag tidigare pratat med (kuratorer och psykologer) har sagt att bipolär stämmer in bra på mig, svärmor sa även att bipolär kan vara en del av AS.
Men som jag även sa till överläkaren och psykologen på psykiatrin, detta var en överraskning men absolut ingen positiv sådan. 

Jag har tidigare haft diagnos (ej bokstavsdiagnos, utan epilepsi) och fick ett helvete på grund av detta. Jag mådde dåligt innan jag fick diagnosen som sexåring, innan var jag orolig, stressad och sov väldigt dåligt och detta förvärrades efter diagnosen. Jag blev mobbad, folk skulle försöka göra "sig roliga" på de krampanfall man kan få med epilepsi, de skulle "visa" hur ett ep.anfall med krampanfall går till och detta visade de genom att slå sig för bröstet, lägga huvudet på sne, räcka ut tungan och kolla i kors och skaka. 
Även vuxna har försökt göra sig roliga med krampanfall, de ska skämta om anfallen och tror de är as roliga men det är verkligen as jobbigt. Senast var i torsdags som en vuxen försökte göra sig rolig på det, han vet om mig dessutom och vi satt i samma bil.
Än idag har jag otroligt svårt för folk som överhuvudtaget pratar om epilepsi för att det är så otroligt mycket idioti kring det, ser stor skillnad på okunskap och idioti bör tilläggas. När de pratar om krampanfall mår jag jätte dåligt, ingen har någonsin pratat om krampanfall med respekt i min närhet, dessutom så vet de i min närhet om att jag haft epilepsi men trots min närvaro så ska de göra sig roliga om det. 
Jag fick det så sjukt jobbigt under tiden med epilepsi, det är den enda sak som jag faktiskt inte kommit över än trots att det är nästan 10år sedan jag blev friskförklarad efter att ha haft det i 6-8år. 

Jag är även livrädd för hur min pappa ska reagera, han har länge klankat ner på mig för att jag inte klarat av att behålla ett jobb. För att jag inte kan ha en heltids sysselsättning, jag har arbetstränat tidigare på 3 timmar per dag, 4 dagar i veckan men detta klarade inte jag. Jag blev till slut, efter 4 månader på arbetsträningen, sjukskriven på grund av depression och ångest. Blev sjukskriven i en månad och det är bara min ena bror och mamma som vet om detta, ingen annan av syskonen eller pappa vet. 

Jag är livrädd för att bli dömd och nertryckt igen, jag kommer inte orka med det. Jag har börjat gått in i en bättre period igen men detta var som en spark i magen, jag gråter titt som tätt och jag mår sämre psykiskt igen. Jag har mått psykiskt dåligt sedan jag var runt 3år gammal där det också finns perioder då jag försökt ta livet av mig själv. Jag vet att detta är en möjlighet att få ordning på saker och ting, men just nu kan jag bara inte acceptera det!

Anmäl
2014-02-10 16:32 #1 av: Dumpuck

Kanske ska tillägga det att min pojkvän är helt underbar, han vet precis vad detta är då de har fler med bokstavsdiagnoser i hans familj så det är inget nytt för honom.
Han förstår varför jag känner som jag gör, varför jag är rädd och varför jag inte kan acceptera det just nu.

Jag är mycket medveten om möjligheten att kunna få till en bra vardag, att detta egentligen inte är så dåligt men jag kan inte riktigt smälta det ännu. Var tvungen att skriva av mig.

Anmäl
2014-02-10 18:23 #2 av: zatanica

Vill bara visa att jag läst. Kanske skriver något mera senare.Blomma

Anmäl
2014-02-11 10:37 #3 av: Dumpuck

#2 Uppskattas mycket att du berättar att du läst, förväntade mig inte direkt att någon skulle läsa men tänkte det var rätt forum att skriva av sig på kring detta med AS.
Tack!

Anmäl
2014-02-11 11:21 #4 av: fluffymind

Jag vet inte ett skit om medicin, men ett vet jag: du ska aldrig låta dig tryckas ned för att du har en diagnos, vilken den än är. De kan kasta bokstavskombinationer och exotiska namn efter dig och måhända passar du inte för vissa jobb, skit samma, du är den du är och dina handikapp, ifall du nu har sådana, kan vändas till styrkor. Det låter som måbraflum, men du ska betänka att vore hela mänskligheten skapad likadan, skulle vi aldrig klara av förändringar i miljön, utan skulle snabbt dö ut. Dessutom är det de som befinner sig utanför normaliteten som ofta driver utvecklingen framåt, kolla igenom de stora uppfinnare, konstnärer och industrialister som format och drivit fram det vi nu tar för givet: större samling särlingar och knäppskallar får man leta efter. Inte många av dem skulle kunna jobba i kassan på ICA eller montera dammsugare vid ett löpande band.

I ett allt mer slimmat samhälle där allt fler måste fungera inom allt smalare utrymme, kan neuropsykiatriska egenheter fungera illa, men tro mig, det är inte ditt fel. Alla passar inte till allt och att blint skicka personer på arbetsträning säger inte mycket. Kanske vanliga arbetsformer inte passar dig? Du längtar efter en bra vardag och det kan du få, bara du inser att du för den skull inte behöver vara vardaglig, om du förstår vad jag menar. I stället för att försöka passa in, borde du kolla hur du fungerar och anpassa verkligheten efter det. På en vanlig arbetsplats är du en rund plugg i ett fyrkantigt hål. Istället för att försöka bli fyrkantig, leta upp ett runt hål.

Anmäl
2014-02-11 14:49 #5 av: silversol35

#4
Superbra skrivet! 👍

Anmäl
2014-02-11 15:49 #6 av: Jebie

Hej! Vill också skriva att jag läst och att jag förstår din känsla. Du vill inte förvärra situationen/relationen med familjen och du vet inte riktigt än själv vad du tycker om att ha fått en diagnos?

Ge det lite tid att smälta in. Samla information och läs in dig på ämnet och formulera på papper lite förklaringar angående diagnosen, om svårigheterna som ledde till att du faktiskt sökte hjälp. Folk kring en förstår oftast inte ens att man haft så stora problem, hur dåligt man än mått, eftersom de är så upptagna med sina egna liv och problem. Dina svar/formuleringar är bra att ha till hands ifall du får frågor från familjen när du väl är redo att prata med dem.

Jag står också och väger. När, hur och vad ska jag berätta för mamma och pappa om min diagnos (ADD+depressiv)? Och vad tycker jag egentligen själv om detta med att ha fått en diagnos, en slags "bokstavsstämpel"?

Du försöker nu klura ut vem du själv är, med eller utan diagnos, så att du kan må bättre sedan och få bättre kontroll över ditt liv. Det du kan begära av din familj är att de kan börja se dig som den fantastiska och unika person du faktiskt är. De kan inte förvänta sig (drömma/fantisera om) att du ska vara på ett visst sätt, leva på ett visst sätt, och sedan försöka "pressa ner dig i deras form" eftersom du är en vuxen människa, inte en degklump :-).

Jag tänker som så, antingen om man accepterar diagnosen eller ej, så förklarar de orsaken till en del problem du upplevt och du kan nu få stöd via en KBT-terapeut, kanske gå med i en stödgrupp samt få terapi hos psykolog + eventuell medicinering. Att få en diagnos ger inte bara en förklaring och bekräftelse på dina svårigheter, det ställer hela ens livs historia på sin spets, allt man hittills gjort eller inte gjort hänger ju ihop med ens svårigheter. En omvälvande upplevelse som gjorde mig deprimerad då jag fick min diagnos i juni 2013.

Att ha fått diagnosen ger dig också ett sätt att hitta lösningar, verktygen i vardagen som kan underlätta för dig, samt en chans för dig att faktiskt lära känna dig själv.

Min plan angående att berätta för mamma och pappa är att formulera ett brev till mina föräldrar så att de kan läsa när jag träffar dem nästa gång...För jag får nog svårt att med ord rakt upp och ner få fram vad jag vill ha sagt:

"Jag har mått dåligt i 20 år och inte förstått varför, men nu har jag äntligen fått ett svar och har börjat jobba med att förbättra min livssituation. Tyck om mig för den jag är, utan att klaga på mig. Peppa mig istället och se vad jag faktiskt lyckats med här i livet, hjälp mig på detta vis att må bättre."

Tack för att du orkade läsa min text!

//Jebie

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.