Annons:
Etikettläkemedel-behandlingar
Läst 906 ggr
mingman
2014-03-26 18:47

Att acceptera medicinering

(Min tanke var inte att detta inlägget skulle bli så långt, men det blev visst det ändå)

För två år sedan fick jag mina diagnoser, Asperger och koncentrationssvårigheter utan närmare specifikation (som jag fattar det är det lite som ADHD light, jag uppfyller inte alla adhd-symptom men har rätt till medicinering och andra hjälpmedel).

Mina diagnoser var inte svåra att acceptera. Jag är trygg i mig själv och min identitet, och att en läkare ville kalla en del av min personlighet för Asperger bekräftade bara någontign som jag redan visste.

Däremot blev jag erbjuden medicinering för koncentrationen, Concerta. Det fanns också kbt-behandlingar men på dessa var det lång väntetid - medicin kunde jag få redan samma dag. Detta var svårare att acceptera.

Jag prövade, men slutade snart på grund av biverkningarna. Sedan prövade jag lite mer, och slutade igen.

Mitt liv funkar okej utan mediciner, med hjälp av familj och vänner. Vissa dagar orkar jag inte mycket och andra dagar funkar det helt okej. Men jag hade en rejäl dipp här om sistens samtidigt som jag behövde få in skolarbeten i tid, och då tog jag en Concerta (de stod ju där i medicinskåpet sedan jag bestämde mig för att inte äta dem).

Och vilken skillnad det är! Jag har orkat mer dessa senaste två dagarna än vad jag får gjort på en vecka. Detta gör också att jag blir gladare och känner att jag mår bättre. Jag orkar laga bra mat och jag har plötsligt motivation att göra mer än det absolut nödvändiga.

Men det känns ändå väldigt svårt att förlika mig med tanken på att medicinera varje dag. Min mamma säger alltid att "om du hade diabetes hade du fått ta insulin" men det känns ändå annorlunda. Det är min hjärna. Allt som är jag sitter i min hjärna, och det känns fel att ta ett piller som förändrar min hjärna och alltså förändrar mig.

Samtidigt som jag mår bättre av dem. 

Ni som medicinerar idag, var det självklart för er att börja medicinera?

Jag och 2 aussies, vispvalpen och monsterFidd- http://matildashund.blogspot.se/

Annons:
Zaphix
2014-03-26 18:57
#1

Det var inte självklart, jag var skeptisk. Men efter läkarens inrådan testade jag, åt redan så mycket andra mediciner så en till kunde ju inte skada tänkte jag..

Men ja, jag behöver den insåg jag efter att ha fått en hyfsat rätt dos. Nu efter några år med rätt dos ser jag ingen anledning att vara utan den. Hjälper mig så pass mycket.

Men då har jag å andra sidan rätt så grav ADHD.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

zatanica
2014-03-26 19:40
#2

O jag känner igen din tankegång där, äter inget för min ADHD men har många gånger funderat på att prova, men är så rädd för att man inte ska vara den man är. Att kreativiteten ska försvinna mm. Skulle istället önska att världen såg annorlunda ut så att man kunde tillåtas vara så som man är. Men kanske att jag testar när jag får ett jobb, eller kanske om jag börjar plugga igen. Man kan ju alltid sluta om man vantrivs liksom. Lite som att möblera om hemma, gillar man det inte kan man ju allra ställa tillbaka allt som det var innan igen.

Zaphix
2014-03-26 19:46
#3

#2: För mig har ingen kreativitet försvunnit, snarare kan jag ta tillvara på den kreativitet jag har bättre nu. :)

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

mingman
2014-03-26 19:46
#4

#2, Det är ju så! Varför kan inte världen vara annorlunda?

Det är ju så svårt, för jag vill ju bara vara jag. Jag kan må bra utan medicin, men då kan jag inte jobba heltid, till exempel. Men aktivitetsersättning blev jag nekad, och då får jag välja mellan att jobba mer än vad jag orkar, äta en medicin jag egentligen inte gillar eller leva på den ekonomiska bristningsgränsen (eller beroende av att andra försörjer mig).

Nu har jag cirka en 7-9 dagar kvar på de piller jag har hemma, sedan måste jag till läkare för nytt recept.

Och jag vill verkligen kunna tänka som #1, varför vara utan någonting som jag mår bättre av?

Men hjärnspökena är där och rör till allt.

Jag och 2 aussies, vispvalpen och monsterFidd- http://matildashund.blogspot.se/

tarotlasse
2014-03-27 15:01
#5

För mig fanns det inga tveksamheter när jag själv fick medicinering utskrivet.

Eftersom jag sett hur medicineringen gjort underverk och vilken  otrolig skillnad  det kan vara på omedicinerad och medicinerad. 

Vi levde i ett nattsvart h-vete under flera år då ett av barnen var extremt våldsam och hade enorma koncentrations problem.

Det var en period med många polis ingripande. 

När sedan medicineringen med CS sattes in så blev det en skillnad som natt och dag. 

Men det satt långt inne innan jag o mitt ex sa ja till medicineringen för vi tänkte inte droga ner vårt barn med narkotika. Jag är själv fd missbrukare. 

Men i dag vet jag att det är en enorm skillnad på läkemedlet och på det som säljs på gatan det går inte att jämföra.

När jag själv fick diagnosen ADHD några år senare och när de erbjöd mig medicineringen så tvekade jag inte överhuvudtaget.

Även om vårt barn fick en del av dessa biverkningar så försvann de efter några månader och även om biverkningarna kunde vara jobbiga så kompenserades det 100 fallt mot de problemen som försvann. 

Jag själv fick huvudvärk den första månaden med Concerta men den försvan i övrigt så har jag inte märkt några biverkningar. 

Mitt liv har underlättats betydligt med medicineringen även om jag har stora problem även med medicineringen så är det betydligt lindrigare en utan medicinering. 

Både familjen och de på arbetet och vänner påpekar direkt när jag glömt min medicinering någon dag för en enorm skillnad på hur jag fungerar med och utan medicinering. 

Jag har ett kreativt yrke och är inte någon försämring av min kreativitet med medicineringen. Snarare tvärtom så har jag lättare att sortera bland tankarna och då få ett bättre resultat redan från början och betydligt mindre omgörningar i dag innan jag är nöjd över resultatet och det blir som jag tänkt mig.  

Lasse

tarotlasse
2014-03-28 14:57
#6

Förra våren när jag var på möte med socialpsykiatrin angående boendestöd då hade jag glömt att ta min medicinering på morgonen. 

Socassistenten tyckte då att jag var så speedad och så förvirrad och bedömde då att jag var så drogpåverkad att han ville inte fortsätta samtalet och  att han lämnade över ärendet till socialnämnden för att utreda mina drogproblem. 

Jag försökte förklara att det är så jag fungerar utan Concerta

Men inget soc  assistenten trodde på. Så jag skickades till sjukhuset för blodprov och drogtester.

Nu var jag ju drogfri så vid  mina andra besök så  bemöttes jag på ett betydligt bättre och trevligare  sätt en vid det förra besöket där jag kände mig oerhört kränkt.

När jag gick min vård utbildning så sa både mina kurskamrater och lärarna att jag borde glömma medicineringen lite oftare. 

För det blev så mycket mer skratt under lektionerna då jag glömde min medicinering. Men de dagarna fick jag oftast  gå hem och ta min medicinering och plugga hemifrån eftersom jag inte fungerade och kunde ta till mig informationen. 

Nu hade jag turen att båda mina huvudlärare hade jobbat just med  personer med Neuropsykiatriska funktionshinder i tidigare.

Så jag fick mycket stöd och hjälp av dem för att klara av utbildningen. 

Men utan medicinering hade det varit omöjligt för mig att klara av denna utbildning.

Nu arbetar jag inom ett projekt  50% på en handikapp organisation och på deras tidning som reporter och fotograf och har nytta av både mitt gamla yrke och mitt nya jag utbildade mig till.  De andra 50% är jag sjukskriven och FK vill i dag att jag söker sjukersättning i stället för sjukpenning. 

Lasse

Annons:
Kajsami
2014-03-30 20:58
#7

Ts skriver: Allt som är jag sitter i min hjärna, och det känns fel att ta ett piller som förändrar min hjärna och alltså förändrar mig.

Exakt detsamma känner jag med och har alltid känt. Och därför har jag alltid haft svårt att ta mediciner, även antidepp. Jag har provat lite olika cs men alltid slutat, antingen av biverkningar, för snabb toleransutveckling eller just ovanstående, att det känns fel att ta mediciner som förändrar hela mig själv. Man är rädd att man inte skall känna igen sig själv längre till slut. 

Nu står jag i färd att ev. försöka prova Elvanse då jag har väldiga problem med koncentrationen och verkligen skulle behöva hjälp, men olustkänslan och en viss tveksamhet finns alltid där. Tänk om jag blir någon annan typ?!

Hayabusa_
2014-03-31 02:43
#8

Bra inlägg! Jag ville prova då mitt liv var ordentligt kaos. Inte speciellt rädd heller då läkarna jag träffat vart proffsiga. Men visst lekte jag med tanken lite.

En kompis till mig började äta Concerta. Hans sambo, hans arbetskamrater/chefer och familj tyckte han gjorde en sån bra förändring(lite små kaos innan). Problemet var att X inte gillade personen han blev utav medicinen och jag stöttade han i det beslutet att lägga ner det.

Känner även folk med dåligt blodtryck som bara har snabbverkande Ritalin som behovs medicin och det kan man ju tänka vara ett alternativ till heltidsmedicinering?!

Upp till toppen
Annons: