Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Utredningar (Hur? Var? När? Varför?)

Utreda eller inte?

2014-04-19 13:37 #0 av: Bord

Hej!

Jag har en tid för utredning via cereb men har fått kalla fötter. Vet inte om jag vill genomföra utredningen. Är rätt övertygad om att jag har ADD, men inte så grav sort. Har gjort självskattningstest via min husläkare som visar att jag har många av symptomen. Min tanke med utredningen var att jag ska få chans att pröva medicin. Min syster äter concerta och är hjälpt, kanske hjälper medicin mig också.

Jag är rädd att jag framstår som fördomsfull om jag berättar varför jag tvekar med utredning men detta är mina farhågor:

1)  att bilden av mig själv ska ändras till det sämre, inför mig själv och kanske andra också. Men jag behöver ju inte berätta för någon säger min fru. Sant, men kanske kommer jag känna att jag "mörkar" något. Arbetar som projektledare, mina projekt har gått genomgående bra, så mitt självförtroende är gott. Jobbet är kul, men känner ofta att jag betalar ett högt pris, tänker dygnet runt på projekten. Men bilden av projektledare krockar med min (förmodligen fördomsfulla - ber om ert överseende) bild av en person med adhd/add.

2) känner obehag för de psykologiska tester som ska göras. Känns som jag vägs och mäts. Vill inte ha min mentala förmåga reducerad till en siffra. Tänkte be cereb om att de inte ska berätta någon iq-siffra, eller liknande siffror till mig, hoppas att de kan gå mig tillmötes med det.

De problem jag upplever som jag relaterar till add är framförallt att jag blir frånvarande och tappar all form av grundgas på min fritid. Svårt att hantera enkla tråkiga vardagssysslor. Och saker som andra tycker är rätt okomplicerat, som att åka till badhus med mina barn, fyller mig med skräck. Det kräver mer energi än en hel arbetsvecka för mig. Jobbet rullar på riktigt bra, har hittat strategier för att skapa struktur och tydliga mål. Skriver ned ALLT som ska göras som en manisk, och det funkar faktiskt.


Skulle verkligen uppskatta era tankar. Såklart vill jag ge mig själv chansen till ett bättre liv, vet inte om den vägen är via utredning eller om det finns en annan väg jag ska gå.

Anmäl
2014-04-19 21:25 #1 av: lokko

1. Behöver synen på dig själv försämras av en diagnos? Att veta att du har ADHD kan även bidra till motsatsen, att moment som är besvärliga inte beror på att du är inkompetent, dum i huvudet, lat, oengagerad etc. utan på att du faktiskt har ADHD. Känslan av att du "mörkar"  kommer väl knappast förvärras genom att inte ta reda på sanningen? Att inte ta reda på det är ju att även mörka för dig själv. Sen tycker jag att även om du har en diagnos så har du ingen som helst plikt att berätta det för ngn annan. Vi har alla delar i vårt yrkesliv som vi utför mindre väl, vi har då alltid ett val att lyfta fram dessa för arbetsplatsen eller inte, men måste arbetsplatsen veta orsaken? Och även om du får en diagnos kommer du aldrig veta vad som orsakar vad, vad i dig som är ADHD och vad som är personlighet är svårt att skilja från varandra. ADHD är integrerat med personligheten. Och som du skriver ADHD är laddad, du utsätter dig för en risk att bli dömd utifrån felaktiga fördomar, ADHD är tyvärr alltjämt stigmatiserande. Du tar en stor risk, det är så pass laddad att det lätt överskuggar din person, riska du blir kommer bli procektledaren med ADHD, att de lägger in brister som inte finns där. Din trovärdigt kan minska oavsett dina prestationer. Ex om du  missar ett möte för att någon glömt att informera dig så finns det alltid en risk att du inte blir trodd när du påpekar det utan bemöts med "äh han har ju ADHD han har bara glömt bort mötet och nu försöker han skylla bort sig".

2) Intelligenstest -jag tycker inte ens du ska behöva göra det. Att du inte är underbegåvad lär framgå ändå... Det finns ingen anledning för ett sånt test, det är bara förnedrande. Jag genomgick inte det. Andta tester kan vara nyttiga att få svar på, de ringar in dina problemområden och du har lättare att förutsäga dem.

ADHDmuppar som är högpresterande, som har höga krav på sig sjä lva som har krävande jobb lever farligt. Just pga av det du skriver om jobbet, det processar i huvudet dygnet runt. Risken för att gå in i väggen är hög. Att få en utmattningedepression är fasen inget att rekommendera, det kan ta år att resa sig från. En ddiagnos gör att man tar sina funktionsnesättningar mer på allvar, man börjar läsa mer intensivt om ADHD och vad det innebär, man får lättare att hantera saker, lättare att se fallgropar. Det hjälper mot att pressa sig själv över stupet. 

Jag känner igen det det skriver, brottas själv med det på många plan. Man har processkraft att göra ett bra jobb, bättre än de flesta, man utnytjar ADHDns styrkor (kreativitet, energi, hyperfokus etc). Men ADHD är en funktionsnedsättning, tyvärr. Det ÄR en nedsättning, en begränsing på vissa plan. Att prestera på jobbet kan ta sitt pris (=privatlivet), med en diagnos kanske du lättare kan hitta möjligheter att se till att priset inte blir för högt.

Fö. projektledare - jag tror många adhdare är väldigt bra lämpade för det. Vi har ju sen barnsben kämpat för att få till den där strukturen, få saker gjorda, hitta metoder som funkar i kaoset. Att kunna bli som alla de där andra som fixar det... Problemet är ofta att vi själva har svårt att följa den struktur vi skapat, men den är välgenomtänkt och byggd på ett livs funderingar kring ämnet. Så även om vi inte fixar att följa dem så är de utmärkta för andra...


ADHD är en relativ funkionsnedsättning, ett spektrum av egenskaper som alla har mer eller mindre. Att det är ett spektrum innebär givetvis att en diagnos är väldigt subjektiv, det finns ingen tydlig mätbar gräns för ADHD och icke ADHD.

Självklart finns det jobbiga saker med en diagnos, saker som är negativa och kommer förändra din syn på dig själv. Det kommer starta tankeprocesser som kommer bli kämpiga så det är inget manska göra bara för att man får högt på ett screeningstest. Men du ser ut att ha tänkt på det här ett bra tag och vet varför du vill göra testet. Ett sätt att avgöra om du ska eller inte kanske är huruvida du upplever att din familj lider av att du inte gör det.

Medicineringen hjälper långt ifrån alla och är långt ifrån en mirakelmedicin. Snacka med din syster om hur hon upplever det hjälpt henne för att få en uppfattning om det skulle ge dig något. Mig hjälpte concertan inte, men gick över till metamina, den har funkat bra. (man kan ju be att få testa några tabletter av sin syster eller så. men det är ju himla ajabaja så det skulle jag aldrig skriva här. Men det har sina svårigheter, det ofarligt men placeboeffekten är stark. JAg menar ett sockerpiller man tror är besläktat med amfetamin (iofs ej sant gällandes concerta) och som ska ge "fantastisk koncentrationsförmåga (bara namnet concerta...) och energi)

Den stora vinsten med diagnos är dock inte medicinen utan insikterna, förståelsen över var sina problem ligger. Det hjälper att lösa dem.

Anmäl
2014-04-19 22:25 #2 av: Bord

Tack lokko! Uppskattar verkligen att få höra ditt perspektiv på mina funderingar. Min syster säger att medicinen hjälper men att den inte på något vis löser alla hennes problem. Har läst en hel om detta, vissa verkar bli väldigt hjälpta medicin, andra inte. Oklart hur det skulle bli för mig. Har levt väldigt länge med problem med fokus och uppmärksamhet. Jag kan fungera bra i vissa sammanhang men har helt ologiska svårigheter i andra, ofta situationer som för andra är väldigt vardagliga. I min familj så är problemet framförallt att mina tankar alltid är någon annanstans, måste tänka på något för att hålla mig vaken på något sätt. Ofta hör jag inte när de pratar med mig. Trist att vara frånvarande mot de som är viktigast i mitt liv. Såg en video som hette "jag har adhd". Blev väldigt glad, skulle önska att jag kunde inta en sådan attityd. Att add är något jag har men som bara till viss del berättar om vem jag är.
Tack igen lokko, många intressanta tankar där!

Anmäl
2014-04-20 11:08 #3 av: gaggis65

Hej
Jag har känt lika som du inför utredning och känt mig mycket ambivalent. Många känslor som dök upp ju närmare utredningen jag kom. Måste säga att jag gjorde min adhd utredning på Cereb och peronalen var mycket proffsiga. Shälva utredningen var jobbig med många frågor. Dock gjordes ingen intelligents test men en Qb-test som vae jobbigt. Till frågan varför man överhuvudtaget ska göra en utredning måste ju vara upp till var och en men för mig betyder det att jag nu har fått en förståelse varför jag fungerat som jag gjort. Poletten har liksom trillat ned. Man är ju i tnte sin diagnos men för mig var det en stor lättnad. Vad är din "noja" inför en eventuell utredning? Det är ju på dina villkor utredningen sker trots att den är jobbig. Cerebs personal är ytterst proffesinella och jag är glad att gjort utredningen hos dem. Gör den vad har du att förlora?

Anmäl
2014-04-20 11:08 #4 av: gaggis65

Hej
Jag har känt lika som du inför utredning och känt mig mycket ambivalent. Många känslor som dök upp ju närmare utredningen jag kom. Måste säga att jag gjorde min adhd utredning på Cereb och peronalen var mycket proffsiga. Shälva utredningen var jobbig med många frågor. Dock gjordes ingen intelligents test men en Qb-test som vae jobbigt. Till frågan varför man överhuvudtaget ska göra en utredning måste ju vara upp till var och en men för mig betyder det att jag nu har fått en förståelse varför jag fungerat som jag gjort. Poletten har liksom trillat ned. Man är ju i tnte sin diagnos men för mig var det en stor lättnad. Vad är din "noja" inför en eventuell utredning? Det är ju på dina villkor utredningen sker trots att den är jobbig. Cerebs personal är ytterst proffesinella och jag är glad att gjort utredningen hos dem. Gör den vad har du att förlora?

Anmäl
2014-04-20 14:25 #5 av: Bord

Hej gaggis65!

Tack för dina synpunkter, uppskattar mycket att höra dina tankar.

Just att få förståelse för mina problem med en utredning.. Grejen är att jag har tänkt att jag har ADD i årtal, läst böcker om det o s v. Redan försökt behandla mig själv, så gott jag förmår med den egenvård som finns (fiskolja, motion, mindfulness, kedjetäcke, skapa struktur etc). Så jag är osäker på om jag får så mycket mer insikter med en diagnos. Men jag kan definitivt ha fel i detta. Däremot har jag inte tillgång till medicin. Det jag skulle vinna är den behandling man kan få, den som finns idag men även den som kommer att forskas fram i framtiden. Sen kan det mycket väl vara så att jag får massa insikter och kunskap av utredningen, saker som jag inte ens vet finns...


Men jag känner inte att jag behöver en diagnos för att få en förklaring, känns som jag redan har accepterat mig själv, med de svagheter jag har. Istället är jag rädd för, att om jag får en diagnos, då börjar jag se svagheter som jag egentligen inte har. Det är liksom existentiellt, min självbild skakas om. Min självbild är kanske lite skör, det har känts skakigt även när jag har: gått med i en kör, blivit medlem i ett fack, gott in i förhållanden etc. Plötsligt känner jag, är detta jag? Vill jag var den här? Samma med att få en diagnos. Och sen är de psykologiska testerna, där jag är rädd att jag kommer att jämföras med en normalkurva och peka på mina svaga och starka sidor jämför med en "normal" människa. Jag tänkte be om att bara få bli jämförd med mig själv, men vet inte om det är möjligt.


Tack igen gaggis65, att du skriver betyder mycket för mig. Jag pendlar fram och tillbaks, ska jag eller inte gå vidare med detta. Känns ok, jag har fortfarande lite tid att gro på det :) I slutändan är det viktigt att det verkligen är mitt val, men det är väldigt berikande att höra andras erfarenheter ur deras perspektiv.

Anmäl
2014-04-20 17:02 #6 av: Bord

Läser vad jag själv skrivit och det är en smula ologiskt. Är rädd för att få en diagnos, men är ok med att tänka för mig själv att jag har adhd. Då har jag kontroll själv på något vis.

Anmäl
2014-04-20 22:12 #7 av: Nobody

Gör utredningen!!

Jag har nyligen genomgått utredning som visade att jag har ADHD, Min första reaktion far f*n inte detta OCKSÅ! 

Men efter jag lugnat mig började svaren på varför mitt liv varit som det varit, varför jag reagerar så "Fel" under press och i situationer där andra reagerar på ett helt annorlunda sätt. För mig har beskedet om ADHD bara varit positivt! 

Anmäl
2014-04-21 01:06 #8 av: Zaphix

En diagnos kan självklart vara stigmatiserande, om det nu är det du är rädd för. Man tar lätt på sig diagnosen som den man är och ursäktar sig med den.

Jag har fallit i den fällan ett par gånger, men inte inför andra, utan inför mig själv. När jag ser att andra har lätt för saker jag har mindre lätt för har jag ibland bara lagt ned att försöka göra saken och ursäktat mig inför mig själv med att jag har ADHD. Jag har inte lika lätt som andras för att göra det, så det är okej om jag låter bli.

Handlar väl mest om saker som att sitta still och ta in information på föreläsningar. Man tittar sig omkring och ser att alla andra sitter snällt tyst och stilla och antacknar, medan man själv har fullt med myror i kroppen och inte kan fokusera hur mycket man än vill.

Då har jag flera gånger bara gett upp och gått, eller sutitit kvar och skruvat på mig och ritat i anteckningsblocket istället för att anteckna det föreläsaren berättar.

Men sånt kan man kontrollera, att det ibland är okej att inte göra saker som är mindre lätt för en och förstå varför det är så. Men oftast ändå försöka kämpa sig igenom det, eller hitta ett annat sätt att göra det på som passar en bättre.

Det sägs att jag har rätt så rejäl ADHD med delvis rätt grava symptom, främst gällande koncentrationsförmågan och hyperaktiviteten. Men med hjälp av rätt dos medicin ligger jag på en rätt normal nivå på terster. Så medicin hjälper.

Men samtidigt har jag mycket ADHD kvar i mig. Har mycket energi och mitt liv går väldigt snabbt. Hinner med mycket mer saker än folk runt omkring mig på en dag, behöver inte vila så mycket utan går bfra att köra på länge innan jag behöver vila.

Jag har alltid en massa projekt på gång samtidigt, och klarar av att hantera dom och slutföra dom.

Det skyller jag också min ADHD för, men ser det som några av mina starka sidor.

Ibland kan det vara skönt att kunna förklara för andra varför man är som man är. Verkar iofs vara rätt uppenbart att jag har ADHD eftersom det hänt många gånger på fyllan att bekanta vågar ta till ordet och fråga "Alltså.. Det är en sak jag tänkt på med dig men inte vågat fråga, men måste göra det ändå. Visst har du ADHD?".

Ibland kan det vara skönt att förklara för andra varför man inte tänker innan man pratar, varför man har svårt att sitta still och hålla fokus och varför man behöver ta medicin om dagarna.

Det största problemet med diagnosen är dock när jag skulle ta körkortet. Behöver fortfarande skicka in läkarintyg varje år för att få behålla det. Men det strider jag kraftigt mot..

Anmäl
2014-04-21 13:28 #9 av: Lakeside

Jag är i samma situation som du, väntar på utredning.
Jag tror det är helt normalt att få "attacker" där man bara vill lägga ner utredningen. Jag brukar tänka då att jag faktiskt kommit så lång att de är beredda att lägga resurser på att utreda mig och jag tror jag haft väldig tur som blivit remitterad till en privat mottagning annars hade det nog varit MYCKET jobbigare att ens få utredning (bor i gbg).

Jag känner igen mig på allt Zaphix säger och jag tror det som verkligen kan hjälpa är man inte dömer sig själv lika hårt om vissa saker är svåra. Jag har alltid tyckt alla andra är så himla sega och långsamma tills jag insåg att det kanske är jag som är snabb...

Jag har ofta fått höra att jag kastar ur mig saker och att det inte är ok, att jag har hetsigt humör och är svår att hänga med. Jag tycker heller inte att det är ok att såra andra människor även om man har adhd men jag vill ju inte såra människor medvetet men ibland poppar det ut saker och ofta låter det mycket värre än det är. Poängen är att om nära personer vet att man har adhd kanske de kan se lite mellan fingrarna med vissa saker och istället säga till när vi går över gränser eller vad det nu kan vara samtidigt som man själv såklart kan jobba med att tänka efter och hitta strategier för att hantera olika situationer bättre. Jag tror heller inte att det är bra att förneka som någon nämnde men har man en diagnos så tror jag de flesta kommer till en punkt där de helt enkelt inte orkar mer och börjar fundera på vad och varför saker inte fungerar och vilka hjälpmedel som skulle kunna underlätta. Självklart behöver du inte heller berätta för någon och du kommer ju vara samma person som du alltid varit. :)

Anmäl
2014-04-21 14:06 #10 av: Bord

Tack Zaphix, Lakeside! Stor hjälp att höra era tankar och erfarenheter!

Jag har vägt plus och minus, och kommit fram till att en utredning är det bästa. Men farhågorna försvinner inte, väljer jag bort utredning så kommer jag få leva med det valet istället. Har också sitt pris. Nu kommer en ny våg av ångest när jag tänker på att jag förväntas blanda in min mamma, som jag känner ett motstånd till att göra.

Det som gör det svårt för mig är att jag känner att jag klarat mig så här långt själv, varför frivilligt utsätta mig för något som skapar ångest hos mig.  Sen i vilken grad ångesten är befogad eller inte är en annan sak. Men jag resonerar så att om jag gör till testet och är 100% ärlig och transparent, då får jag utredarnas syn på mina problem. Kanske får jag diagnos, eller att jag hamnar innanför gränserna och inte får en diagnos. Hursomhelst borde jag lära mig något, och förhoppningsvis också få någon hjälp.

I mitt fall har ingen annan sagt till mig att jag har adhd, men många har undrat och skojat om min tankspriddhet, och många har undrat över min väldigt låga förmåga att göra praktiska saker hemma (städa mm). Även jag har sagt åt mig själv att skärpa mig många gånger, utan resultat.

Tack igen!, Lycka till med utredningen Lakeside!

Anmäl
2014-04-21 15:42 #11 av: Zaphix

#9: Jag tänker sällan innan jag pratar, ligger inte i min natur helt enkelt.

Det vållar såklart vissa problem emellanåt, missförstånd mestadals. Jag är väldigt rakt på sak när jag pratar, lindar inte in saker och håller på. Det kan folk ha svårt att ta. Jag säger inget dumt, men för direkt som sagt.
Trott ett tag att det beror på adhd'n, att jag inte tänker innan jag pratar gör att jag heller inte lindar in och funderar på hur jag ska säga saker.

Men jag har väl nu insett att just mitt direkta sätt att prata på aldrig vållat problem innan jag flyttade ned till södra Sverige.. Ingen har ens påtalat det hemma i norrland.
Och när jag pratar med folk hemifrån så lägger jag märke till att även de pratar såsom jag gör. Så det jag trodde var adhd var snarare min norrländska uppväxts förtjänst. ;)

Men jag sårar aldrig folk genom att säga saker även om jag pratar innan jag tänker. Säger helt enkelt inte sårande saker till andra.

Och det handlar inte om att jag tänker på hur jag ska säga saker så att de inte ska såra, utan det handlar om att jag inte tänker på ett sätt som skulle kunna såra andra.

Förr var jag mer en sån som emellanåt kunde säga sårande saker, det mådde jag inte bra av. Men jag arbetare med det genom att ständigt ifrågasätta mina tankar, att ifrågasätta mitt sätt att se på människor på och försöka att ha en positiv människosyn. Inte tänka så kritiskt om folk, inte bry mig så mycket om småsaker o.s.v.

Genom att ändra mitt sätt att se på folk så har jag också lyckats sluta häva ur mig sårande saker.

Men det ville jag väl säga att även om det är mindre lätt att lära sig tänka innan man pratar, så kan man lära sig att inte såra andra ändå. :)

Anmäl
2014-04-21 17:03 #12 av: Lakeside

#11 Självklart kan man lära sig att inte såra andra. Men jag tycker inte det är svart eller vitt dvs att bara för att man tänker positivt om andra så sårar man inte och tvärtom. Men det är en lite annan diskussion. :). Men man kan helt enkelt jobba med allt såklart och man gör sig själv en tjänst genom att tänka positivt om andra. Kloka ord.

Tack och lycka till med din utredning också! Jag tror inte heller du måste blanda in dina föräldrar. För mig är det nästan omöjligt eftersom mina bor ganska långt borta. De kan aldrig tvinga dig till ngt och allt är ju på dina villkor. Du är där enbart för din skull :) 

Anmäl
2014-04-22 07:19 #13 av: Bord

Hej!

Kommer att skriva och bekräfta att jag kommer på utredningen idag.

Först ska jag träffa en psykolog 3h (någon som heter Karl eder), sedan en läkare som heter Cecilia.

Undrar vilka tester jag måste göra. Förmodligen ett qb-test. Skulle helst vilja att jag inte fick resultatet på detta, problemet är kanske kommer upp direkt på skärmen. Jag har en hang up på psykologiska tester, vill hesly inte göra sådana, och om jag måste vill jag inte höra resultatet. Puh..

Ha en bra dag!

Anmäl
2014-04-22 21:22 #14 av: gaggis65

Hej
Jag själv hade inte karl (Stockholm) men hört att han är jävligt bra och ödmjuk
Man börjar med att psykologen går igenom fråge formulär. Tar cirka 1 timme och sedan Qb-test som tar 20 minuter.jobbigt värre. Man får inte se resultatet i skärmen utan psykologen går i genom resultatet med dig. Man fpr då reda på om man har adhd.(har du fått göra fråge formulären hemma) nästa steg träffar du läkare som ger son sätter diagnos. Om du blir diagnoserad med adhd så får du vid ett annat tillfälle träffa en läkare som diskuterar ev medicin.
Lycka till med utredningen.

Anmäl
2014-04-22 22:23 #15 av: Zaphix

Oj, snabb utredning!!

Min utredning tog många timmar av tester och prat, trots att det från början stod rätt tydligt att jag hade adhd.

Anmäl
2014-04-23 20:19 #16 av: lokko

En sak som är jobbigt med diagnos, det var det för mig i alla fall är att man inte har några ursäkter längre. Har jag en diagnos då vet jag var orsakerna till mina problem ligger. Jag kan ta reda på mer precist vad  mina svårigheter består i. Jag kan ta reda på vilka  metoder som finns för att minimera svårigheterna. Det är bara att ta tag i dem, ta konsekvenserna av dem anpassa mitt liv efter dem.

Sen är ju tyvärr ordet ”bara” inte samma sak som ”enkelt” -det är ett helsike, en ständig kamp detta ”bara”. En sak jag börjat förstå allt mer ju mer insikterna kring min  diagnos börjar bottna i mig är skillnaden mellan förstå och utföra. Problemet är ofta inte att förstå utan att genomföra det jag förstått, det finns en avgrundskillnad  mellan kunna och göra. Något som inte ens de flesta professionella riktigt fattat, trots att ett av de på senare tid allt vanligare  förklaringarna till ADHD-problematiken ligger i de exekutiva funktionerna dvs förmågan att handla utifrån våra tankar.  ADHD handlar inte om bristande förmåga att förstå, inte om bristande intelligens utan att till stor del om att genomföra det vi tänkt. Så kanske är det jobbigare för intelligenta -  ADHDmuppar - alltså de som tänker mycket eftersom de tänker fler tankar som måste genomföras och antalet misslyckanden (=lidande) ökar i direkt proportion till IQ…

Anmäl
2014-04-23 20:43 #17 av: lokko

Jag delar din rädsla för IQ-tester, jag tror många med ADHD gör det,  för att vi ofta  -i all fall under barndomen blev betraktade som lågbegåvade, att omgivningen inte förstod att anledningen till att vi inte lyckades med vissa saker berodde på att vi inte förstod utan på att vi inte lyckades genomföra dem. Jag kan fortfarande bli arg när jag tänker på alla som pedagogiskt och med långsamt tydligt tal förklarade för mig att man kan använda en almanacka och göra ett veckoschema - fan det har jag fattat sen jag var 7 år och sen dess ständigt försökt använda. Problemet var ju inte att jag inte fattade varför de skulle vara bra utan att jag aldrig kom ihåg att ta med dem, att jag aldrig kom i håg att titta i dem , att jag aldrig kom i håg att skriva ner saker i dem, att jag alltid tappade bort dem… Så därför är jag rädd för IQ-test - om jag skulle få lågt på det så skulle de idioterna som behandlade mig som lågbegåvad få rätt.

IQ-test är inte gjorda för oss. De är på tid och består av problem av mer eller mindre komplexa problem, problem som måste lösas i flera tankesteg. Just här ligger ju en annan av ADHD-probematikens grundproblem - uppmärksamhet/inhibition. När man sitter där och gör testet så plötsligt - ”shit! är det inte en flock sidensvansar som sitter där i rönnbärsträdet och ja fasen jag måste bara komma ihåg att boka en tvättid när jag kommer hem” 5 minuter av testet har gått innan ”åh fan just det jag håller ju på med ett test”. Och ju mer komplexa frågorna blir desstå lättare att det att tappa uppmärksamheten, problem i olika steg är jobbiga eftersom mellan varje steg när jag ska fundera på olika lösningar så riskerar jag tappa vad jag höll på med. Kommer störande tankar har jag problem att bara avfärda dem, tänka tt de tar jag sen nu ska jag bara fokusera på  testet - uppmärksamhet och inhibition… Just det anses vara ett tecken på ADHD: om ett IQ test visar på oförklarigt hög varians  - att vissa delar i testet är mycket sämre än de andra. MIn psykiatriker berättade nån gång att i de fall hon gör IQ-tester på ADHD personer så brukar hon stryka de sämsta delarna.
Detta gäller ju naturligtvis inte bara i IQ-tester utan i så mycket annat, inte minst under skolgången. Tyvärr så har skolan en tendens att bedöma utifrån lägsta nivån, så allt för ofta får ADHDbarnen bevis på att de är ”korkade”, samtidigt som de ju ofta upplever att de faktiskt inte är det, att de förstår så mycket mer än många av sina jämnåriga. Jag är rädd för att ett IQtest ska vara som de där lärarna som blundade för de gånger jag högpresterade utan bara såg när jag misslyckades.

Och jag vet aldrig vilken nivå min hjärna kommer funka, är det en dålig dag så ja då,  lyckas jag hamna i hyperfokus och hålla den under hela testet så skulle det bli helt annat. Och oavsett så är båda resultaten inte så användbara, jag är ofta inte helt avstängd i huvudet och inte ständigt i hyperfokusnivå. Oavsett om man gjör tester eller ej så medför ADHD att man har en skev självbild,, det är mycket svårt att veta vem man är, vilken kapacitet man har

Anmäl
2014-04-30 21:47 #18 av: Bord

Hej!

Nu verkar det som att jag också blir en person med bokstäver. ADD. Det är inte helt spikat, ska på ytterligare ett besök med läkaren.

Fick ett väldigt bra bemötande av psykologen på cereb. Karl Eder något hette han.

Så nu tar jag min tilläggskod (add) och försätter i livet. Allt omkring mig och jag själv är väldigt mycket som innan faktiskt.

Under utredningen var jag väldigt noga med att försöka ge en nyanserad bild av vilka problem jag har, angränsande till det omständliga misstänker jag. Det var viktigt för mig att inte överdriva eller undanhålla. Efter bästa förmåga presentera bilden av hur jag fungerar. 

qb-testet var träigt, det långsamma tempot gjorde att jag slumrade till och tappade jag fokus. Det är väl så de har listat ut testet.

Ska som sagt träffa läkaren nästa vecka. Någon här som vet vad jag ska förvänta mig? Blir det fler tester? Besöket var 2h. 

Jag när ett hopp om att jag ska bli hjälpt av medicin men det verkar vara ett lotteri, en del blir mycket hjälpta, andra lite eller inte alls verkar det som när jag läser andras erfarenheter.

Ha det gott :)


Anmäl
2014-05-01 07:54 #19 av: Lakeside

Ok, vad skönt att det gick bra!

Jag bara undrar en sak, hur ser de skillnad mellan om man har add eller adhd? Hur utmärker sig det i testerna?

Anmäl
2014-05-01 09:13 #20 av: Bord

Hej! H står för hyperaktivitet som du säkert vet. Min gissning är att de skiljer på add och adhd genom själv- och anhörigskattningar. Frågor om att gå på högvarv, motorisk orolig. Tror också att bristande impulskontroll klustras ihop med H:et, t ex att prata högt och mycket, avbryta folk o s v. Tror även qb testet indikerar impulsivitet på något sätt. Mina bästa gissningar bara. Tror att add är en undergrupp till adhd (egentligen mer logiskt vore att ha det tvärtom kan jag tycka) När jag läser beskrivningar av symtom från personer med adhd och add, så märker jag genast att jag känner igen mig mycket mer i det som har fått diagnosen add. Många av de symptomen som adhd-diagnostiserade beskriver känner jag mig helt främmande för. Snarare än att vara hyper så kan jag snarare vara extra eftertänksam och "seg" jämfört med en person som ligger på normen. Stora inslag av trötthet, frånvarande/dagdrömmande, disträ snarare än att jag är uppvarvad. Och ytterst sällan att jag är impulsiv och gör saker jag ångrar. Däremot att jag fastnar i tankar "å ena sida, å andra sidan". Ändå kan jag i någon mån känna igen att jag kan få otåliga tankar men de stannar i huvudet på mig, blir inte till handling, och jag upplever inte det som ett problem eller handikappande. Men annars är förstås mycket lika mellan adhd och add när det gäller själva uppmärksamhetsstörningen, jag gissar att man kan ligga mitt-i-mellan adhd och add också.

Är alls ingen expert på det detta, detta är mina tolkningar utifrån de begränsade kunskapar jag har.


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.