Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Läkemedel & Behandlingar

Alltid behöva psykiatrin..

2014-04-22 22:30 #0 av: Zaphix

Känns ibland rätt hopplöst när man inser att man alltid kommer befinna sig i psykiatrins händer. Att man alltid kommer behöva besöka psykiatrin och ha läkarkontakt.

Kommer alltid behöva ringa och få medicin utskrivet då och då, alltid behöva spendera max.beloppet i högkostnadsskyddet på apoteket varje år.

Varje gång man flyttar till en ny ort så behöver man få nya kontater i psykiatrin, nya människor som vill veta aööt om ens problematik. Aldrig kunna släppa sin historia, alltid behöva upprepa den.

Aldrig bli fri.

Jag har alltså adhd och äter medicin för det, vilket hjälper mycket. Men att alltid behöva en medicinering gör en mindre fri och oberoende.

Har dessutom problem med depressioner och ångest, faller tillbaka titt som tätt. Kommer nog alltid behöva antidepressiva mediciner för att hålla mig över ytan.

Hur känns det för er?

Känner ni att ni alltid kommer behöva psykiatrin?

Känns det betungande eller betryggande?

Anmäl
2014-04-22 22:38 #1 av: AnneN

Ja eftersom jag har både adhd, autism och bipolär så kommer jag alltid att behöva ha kontakt med psykiatrin och äta mediciner resten av livet.

För mig känns det inte alls som något jobbigt att ha den kontakten, tvärt om så har jag börjat må mycket bättre sedan jag började äta mediciner och gå i terapi efter att ha mått dåligt i så många år innan det upptäcktes vad jag led av.

/Mvh Anne
~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Anmäl
2014-04-22 22:48 #2 av: Zaphix

Jag mår också bättre av mediciner och terapi. Börjat i terapi nu igen efter ett totalhaveri i vår.

Och jag vill äta medicin. Men det som tar emot är att jag aldrig kommer känna mig helt fri..

Anmäl
2014-04-23 09:50 #3 av: Freke

Fri.. Vad är frihet??
Om man som vi som är diagnostiserade, även jag Adhd och medicinerar detta, utan att känna att det är något problem då det underlättar vardagen..

Innan medicineringen, självmedicinerade jag och den friheten man hade då, var ett värre fängelse, då man var i greppet för nån/några langare vilket var värre, dyrare och osäkrare.

Så jag lever nog hellre i den här friheten än den förra..

Sen är vi väl aldrig fria, storebror ser oss, kontrollerar oss hur som helst...

Hälsn. Freke

Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus

Anmäl
2014-04-23 20:53 #4 av: vallhund

I mitt fall inte psykiatrin, men väl sjukvården. Jag har 3 fysiska åkommor som alla kräver livslång medicinering.

Gör det mig ofri? Knappast.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Kennel.

 
Anmäl
2014-04-23 22:17 #5 av: Zaphix

Fsst det där att vara i behov av andra för att livet ska fungera gör mig ofri.. Och speciellt när vården inte fungerar som den ska, behöva jaga läkare o.s.v. Tar energi.

Anmäl
2014-04-23 22:25 #6 av: tlover

Jag tror helt ärligt att jag inte kommer att behöva psykiatrin resten av livet trots att jag har AS + en hel del fysiska problem.

anledningarna till att jag tror det är delvis för att jag utvecklats sjukt mycket de senaste 5 åren och det är utan hjälp från psykiatrin.

Jag har heller inga mediciner jag tar regelbundet då inget egentligen har hjälp mig (gäller även mina fysiska problem).

Däremot vet jag inte hur långt bort det är än

Världens bästa djurbutik, Fias butik!
Te, Kampsport, Norrland, Företagande, Anslagstavlan m.m
Glöm inte att följa mig på facebook och instagram!

Anmäl
2014-04-24 11:49 #7 av: lokko

Det är en svår insikt som man tvingas leva med. Att ADHD är en npf, ett permanent neuropsykiatriskt  funktionshinder, precis som andra funktionshindrade ex rullstolsbundna kommer vi aldrig bli bli av med funktionshindret. Vi kan aldrig helt lära bort det, terapeuta bort det, vi blir inte "läkta". Vi kan lära oss metoder, vi kan ta mediciner etc som gör att vi kan minimera funktionshindret mer eller mindre, men det är en ständigt pågående kamp, vi måste alltid kämpa livet ut. Vi sitter s a s alltid i rullstolen utan ben, vi kan inte plötsligt en dag slänga bort den! Utan "rullstolen skulle vi garanterat inte vara fria, det är den som ger oss frihet - och fängelse. Så många av oss är beroende av  psykiatrin för att kunna fortsätta vara oberoende...

Anmäl
2014-04-24 16:08 #8 av: Zaphix

#7: Tack för dina ord, det hjälpte att läsa det. :)

Varit i kontakt med psykiatrin i snart 10 år, alltså mer än hela mitt vuxna liv. Är riktigt less på det..

Tror jag hade känt mig mindre kvävd av behovet av psykiatrin ifall det hade fungerat bättre. Hade jag inte behövt ringa varje gång jag behöver ny medicin utskrivet (i snitt två gånger varje månad) utan det have skötts automatiskt hade det underlättat.

Ifall jag slapp byta läkare varje gång jag måste träffa en hade det också underlättat, sluppit läkare som vill testa ny medicinering på mig för att hen har andra tankar kring det än den förra.

Eller om de höll det de säger att de ska ordna.. Ifall jag kunde lita på deras ord.

Känns som att jag inte har en rullstol, utan snarare en permobil som någon annan styr utan att jag kan annat än åka med.

Haft diagnosen rätt många år nu, ätit medicin för adhd lika många år, och det är inte förrän nu jag börjar känna mig kvävd.

Anmäl
2014-04-24 16:53 #9 av: Barneveld

För mig kändes kontakten med psykiatrin lättare när jag bytte till en privat läkare. Fast så har ju inte alla ekonomisk möjlighet att göra tyvärr. Men det känns jättelyxigt att få ha haft samma läkare vid varje återbesök och att alltid få tag i honom via mail när det behövs mer medicin.
Det är stor skillnad på bemötandet också. Så jag njuter av lyxen så länge ekonomin tillåter.

Anmäl
2014-04-24 17:43 #10 av: lokko

#8

Det där med olika läkare har jag sluppit bortsett från semestertider. Det är ju ett helvete. Har de ingen doktor som vill jobba där långsiktigt? Eller är de bara ignoranta och ger dig staffetläkare och st-läkare? HAr du försökt ställa krav på att få samma, en som ansvarar för dig? De har du rätt att kräva. Är det psykiatriker eller via husläkare (går det att få adhd mediciner utskrivna av allmänläkare?)? Har du möjlighet  att byta till ett annat ställe? Sen 2 ggr i månaden låter absurt. Efter 10 år borde de veta att du hanterar det, minst en månad per recept bör du kräva. Oavsett - det lönar sig att bråka. Våga tro på dig och dina rättigheter, låt inte några landstingspajjasar köra med dig allt för mkt. Du har tillräckligt med problem av ADHDn utan att vården ska behöva  lägga till ännu mer. Det du skriver om är grundläggande för god vård, de ska inte få hantera sina patienter på det viset. På dem bara! Ge dig inte! Ställ krav!

Det är lustigt -om man nu orkar se det så, annars bara frustrerande och stressande - att se hur vården helt misslyckas med att anpassa sig till de ska hjälpa. Som att ringa om nytt ADHDrecept -att försöka förklara för dem att "det ju just därför jag går till er, att jag fan aldrig kommer ihåg sådana saker" bemöts  oförstående och besvärat  "ja men nu är det så det fungerar, det ska väl inte vara så svårt. Skriv upp det i din almenacka eller nått.." Arghh sätt en sekreterare, eller ni har ju ett datasystem som kan hålla koll på det åt mig så slipper jag ytterligare et stressmoment i livet. Eller som när jag gick över till metamina som är licensbeprövat och där man behöver ansöka om en ny licens en gång i halvåret och min överläkare på fullt allvar menade att det är mitt ansvar att kontakta dem i god tid när det är dax för att ansöka om förnyelse. Eller när de plötsligt fått order från ekonomiavdelningen att de inte får ta emot kontantbetalning utan att allt skulle skall ske på faktura. Jag förklarade att det är katastrof för mig, fakturor försvinner och glöms bort och jag kommer dra på mig en massa dyra betalningspåminnelser (vilket naturligtvis blev fallet ). De svarade att de förstod men inte kunde göra något, de rekomenderade mig typ att skriva till sjukhusdirektören då de inte lyssnade på dem kanske de skulle lyssna på patienter. Nu går det guskelovov att betala på plats igen (om det berodde på mitt arga brev till herr sjukhusdirektör och herr landstingsråd vet jag ej). Eller de knirkiga  telefonmöterna, när man får en ungefärlig tid någongång under fm den --- kommer dr -- ringa upp dig. Det ringer och man har ingen aning om var telefonen är, när man tillsut hitar den har de lagt på och så klart alltid ett anonymt nummer så man kan inte ringa tillbaks.

Anmäl
2014-04-24 20:50 #11 av: Zaphix

#10: Mitt landsting är dåligt, alltså verkligen inte bra. Det har varit bra förr, men sedan gjordes det omstruktureringar och efter det fungerar ingenting.

Jag flyttar runt mycket i landet i nuläget, vet aldrig om jag kommer bo kvar på ett ställe en längre tid eller hur det kommer att se ut. Det har gjort att jag stannat kvar i landstinget där jag är uppväxt, för att slippa byta npf-enhet minst en gång varje år i alla fall.

Just nu bor jag i ett riktigt bra landsting, fått mycket hjälp här nere för mina fysiska problem, snabbt och smidigt.

Men jag vet inte om jag kommer bo här till hösten eller inte än, om jag nu skulle göra det kommer jag nog att byta även om det bara blir för ett år..

Dit jag ska flytta om någon månad fungerar landstinget ännu sämre än i min hemort. Ingenting fungerar där. De har satt stopp för stafettläkare, vilket gör att de knappt har några läkare kvar för ingen vill bo och jobba där och landstinget har för dåligt med pengar för att kunna locka med bra löner.

Ligger nära Norge, så de som bor där jobbar hellre där såklart.

Bytte jag dit skulle det vara ett nedbyte.

Men har jag en riktig flyt så kommer jag bo på ett ställe i tre års tid från och med i höst, och då kommer jag byta landsting.

Som det ser ut nu kan jag inte kräva samma läkare, för det skulle inte fungera då.

Grejen är också att jag äter många mediciner, sju stycken blir det. Det betyder att jag har olika intervall för när jag behöver nya recept. Får concerta för 3 månader i taget, men de andra är det lite olika med tyvärr.

Anmäl
2014-04-28 15:16 #12 av: cc33314

Alternativet vore att leva i ständig misär ångest och psykisk tortyr vilket är mindre frihet enligt mig.

Anmäl
2014-04-29 17:00 #13 av: tarotlasse

Jag kommer troligtvis alltid behöva hjälp av psykiatrin eftersom de är de enbart är specialist läkare inom psykiatrin  som får skriva ut vissa av mina mediciner. 

Men  jag ser inget konstigt eller betungande i att behöva besöka psykiatrin för detta. 

Jag ser faktiskt ingen skillnad i att gå till min husläkare för att få mitt insulin utskrivet för måste ha det också för att fungera. 

Finns inte en enda människa som inte behöver besöka  en läkare då och då. 

Om det är en husläkare. ortoped. gynekelog eller psykläkare har väl ingen betydelse överhuvudtaget.

Är bara folks fördomar som gör skillnad på vad för hjälp med hälsan man behöver. 

Den fysiska och psykiska kroppen påverkar varandra så oavsett vilket man har problem med så påverkar det varandra.

Lasse  


Anmäl
2014-04-29 17:22 #14 av: tarotlasse

Det är egentligen skrämmande hur människor tänker när det gäller vår psykiska och fysiska hälsa och den skammen och de fördomar som finns när det gäller den psykiska hälsan. 

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att sömntabletterna eller Concerta botar inte mig och att jag bör undvika dessa läkemedel för biverkningarnas skull. 

Men inte en ända person har sagt att  åt mig att jag ska låta bli och ta mitt Insulin.

Insulinet botar inte  heller och det ger också biverkningar. 

Så exakt samma sak jag klarar mig inte utan något av det.

Sover jag inte så överlever jag inte och utan sömntabletter hade jag aldrig överlevt min 25 års dag säger läkarna eftersom jag inte kan sova på annat sätt. 

Samma med insulinet utan  att medicinera med insulin hade jag inte levt inget av dessa läkemedel botar men det håller mig vid liv.   

Så det är egentligen inte någon skillnad alls men så olika syn när det gäller den fysiska hälsan och den psykiska hälsan. 

Lasse   

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.