Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Kan jag ha en diagnos?

Svag upplevelse av känslor - saknad, kärle

2014-06-08 00:03 #0 av: portera

Jag är förvirrad. Känner knappt något alls, saknad när jag är ifrån vänner och familj. Kärlek vet jag inte om jag känt trots ett längre förhållande. Har svårt att säga det 3 orden, tror det beror på att jag inte vill vara falsk. Ändå kan jag röras till tårar om än sällan, av en gripande film, så lite kan jag känna. Jag utför ofta goda handlingar och gläds av att kunna hjälpa någon annan.

Någon som förstår, någon som känner igen sig?

Anmäl
2014-06-08 01:44 #1 av: Manveru

Definitivt, och alla dina punkter stämmer in även på mig. Lyckades under en period åtminstone deklarera min kärlek när jag fortfarande hade ett förhållande, men tappade det sen mer och mer när jag efterhand började ifrågasätta mina känslor allteftersom förhållandet knakade (med rejäla skuldkänslor som följd). 

Har grubblat mycket över hur och vad jag faktiskt känner, då det inte är något jag bara kan känna efter och sätta ord på hur som helst. Alexitymi är väl vad man brukar kalla det, inte för att termen direkt hjälper med nåt av det.

Har väl i alla fall insett allteftersom att jag ju helt klart känner en hel del, även om jag oftast inte märker eller förstår det själv. Har funnits tillfällen jag från ingenstans överrumplats av känslor jag inte ens visste jag känt. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det, för att köra på som om de inte finns tills känslorna knockar mig totalt funkar bevisligen inte alls.

Känns särskilt tufft när man inte riktigt vet vad man egentligen känner för familj och vänner. Man vill ju så klart kunna säga till sig själv att de betyder en hel del för en, åtminstone lika mycket som man själv synligen betyder för dem. Men jag vet helt enkelt inte, och tror inte jag kan veta innan jag ställs mot det på ett mer handfast sätt.

Vet inte om jag vill ha nåt särskilt sagt mer än att lufta lite tankar jag med, men du är definitivt inte ensam åtminstone.

Anmäl
2014-06-08 11:14 #2 av: portera

Tack för ditt svar!

Aldrig hört talas om Alexitymi förut, ordet är en bra grund för att hitta mer information om det hela.

Jo skuldskänslorna är det värsta, att vara i ett förhållande och inte veta var man står det är hemskt. Efter en paus på ett drygt år kan jag nu vara på väg in i något nytt spännande, hon vet nog var hon står känslomässigt i detta, jag gör det inte. Vi har inte träffats in real life ännu, men så ska ske i sommar. Men hade varit så skönt att veta vad man känner..

Du skriver "ett mer handfast sätt", osäker på vad du menar med det? Jag förlorade min farmor som stått mig mycket nära för ett och ett halft år sedan. Jag vet att hon uppfattade min kärlek till henne, även om jag sällan eller aldrig satte ord på det. Begravningen - då grät jag, men sedan är det förvånande lite jag tänkt på eller saknat henne, om man jämför med vad som förmodligen är normalt.

Ser man kärlek som goda tankar och handlingar mot en annan, ja då är jag kärleksfull; om kärlek är kramar och talade ord då är det betydligt sämre ställt med det.

Anmäl
2014-06-08 11:45 #3 av: Manveru

Menade när man mer direkt konfronteras med känslorna, exempelvis som med din farförälder som gick bort. Sen är det ju jobbigt även det med att det ska behöva gå så långt innan man riktigt förstår. 

Lite samma med min morfar, han har blivit allt sjukare det senaste året och tveksamt hur mycket längre han orkar med. Känns jättejobbigt att se honom så här, och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Sen att vi kanske inte varit jättenära, eller ja... Vet inte vad som räknas som nära egentligen, känns mer som en godtycklig term andra använder som jag inte vet alls vad den innefattar.

Känns mer som man bara måste lära sig att acceptera att man ju ändå bryr sig om familj och så, även om man inte kan känna det alltid eller visa det särskilt bra själv. För uppenbarligen gör jag ju det efter hur jag reagerar när jag konfronteras med det, som sagt.

Anmäl
2014-06-08 19:40 #4 av: portera

När jag skriver nära, ja då menar jag som en bra vän eller familjemedlem, som verkligen bryr sig och som man i vanliga fall bryr sig en del om. Min farmor stod mig närmare än morsan under jobbiga perioder i min ungdom, utan hennes läxhjälpande hade jag inte studerat på högskola nu. Till detta finns ju en oerhörd tacksamhet mot henne.

Jag fick möjlighet att besöka min morfar nu i vår (bor utomlands) också lite osäkert där hur långt han har kvar, även om han inte har så dålig hälsa som du tycks beskriva för din morfar. Det var fint att träffa honom, prata lite om ditt och datt och se hur han har det.
Jag har ingen erfarenhet av långa sjukdomsperioder eller liknande, men kan tänka mig att ett samtal bara du och han kan vara av godo. Jag skulle i alla fall känna mig friare att säga, ja vad som helst som kanske ligger och trycker inom en, i enrum.

Jag vet inte om vi hamnat off-topic nu, vi kanske ska fortsätta i privata meddelanden i stället?

Anmäl
2014-06-08 22:35 #5 av: Manveru

Ingen aning, spelar väl ingen större roll för min del så vilket som.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.