Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
ADD & ADHD relaterat

56 år och ska på utredning.

2014-06-15 22:15 #0 av: hansson57

Jag kommer att bli kallad,  är uppsatt på väntelista. I brevet jag fick, stod det att de gärna ser att man tar med en förälder. Är det rimligt att ta med min mamma? Jag är rädd för att hon blir nervös och kanske svarar uppåt väggarna, hon är helt klar i huvudet, men 87 år. Tycker nog att jag har bra koll på hur min barndom såg ut.

Är det någon här som har varit i samma situation som jag?


Anmäl
2014-06-15 22:49 #1 av: Freke

Bättre sent än aldrig..
Mina föräldrar kunde inte uttala sig om min barndom eftersom dom va döda vid min senaste utredning..

Hälsn. Freke

Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus

Anmäl
2014-06-16 00:16 #2 av: tarotlasse

Jag var 47 år när jag gjorde min utredning. 

Har bara min mamma kvar i livet och hon har en förmåga att bara komma i håg det positiva och vissa saker vill hon helt enkelt förtränga om in barndom. 

Jag har själv inte så mycket minnen från mina första 10 år. 

Även om vissa saker nu börjat komma fram i mitt minne under den terapi jag går i nu. 

Men det är saker som jag troligtvis gömt väldigt långt inom mig själv. 

Psykologen ville då avbryta min behandling när dessa saker ut min barndom kom upp. 

Jag har pratat lite med min mamma om dessa händelser men hon säger ni var ju bara barn och pojkar är ju lite vilda och slåss i bland. 

Men det är värre saker en bara  vanliga pojkslagsmål  och gör fortfarande för ont för att jag ska klara att berätta om dessa händelser. 

När det gällde min utredning så sa jag att det inte var så stor mening att prata med min mamma om vad för problem som fanns i min barndom och att det var bättre de pratade med min syster eller med vem som helst i bygden från mina barndom och ungdoms tid. 

Min syster som precis har gift sig med en ny man berättade om att hennes nya man och jag gick i samma skola och om jag kunde minnas honom. 

Jag sa nej det kan jag inte  komma i håg o frågade om han kom i håg mig. 

Hennes svar var Idiot det borde väl  du veta att det finns ingen inom 10 mils omkrets som bor kvar från den tiden  som inte vet vem du är och allt du hittade på. 

Men som sagt vad min mamma kommer inte i håg det elelr så har hon förträngt det.

Men det behövde varken prata med min mamma eller min syster det fanns så mycket i registren ändå från skolhälsovård, skolor och sociala myndigheter. Som tydligt visade  att jag hade ADHD symptom redan som barn. 

Men det måste finnas uppgifter om att du hade symptom redan som barn för att de ska godkänna en diagnos i vuxenålder. 

I mitt fall fanns det ju redan uppgifter från BB att jag inte var som de andra bebisarna och att jag inte sov som andra bebisar. 

Har visat sig i vuxen ålder att just dessa sömnstörningar finns bara hos de med diagnosen ADHD så hade troligt vis räckt med denna uppgift.  

Men sedan så fanns det ju även papper på att jag fick sluta skolan i första klass eftersom de bedömde mig som skolomogen att jag inte kunde sitta still var okoncentrerad och pratade oavbrutet så läraren fick inte en syl i vädret så jag fick sluta och vänta ett år. 

För att börja då i stället jag var visserligen lika okoncentrerad, kunde inte sitta still och pratade alldeles för mycket då också men då fick jag ändå fortsätta i skolan.  Men finns alldeles för mycket anteckningar om min skolgång för att förstå att jag hade mina symptom redan som barn, Jag vågar inte ens tänka på vad de fick fram från min högstadiet tid. 

Nu är jag uppväxt i en väldigt trygg och väl ansedd familj. 

Hade jag varit uppväxt i en annan familj så hade nog aldrig skola och samhälle blundat så mycket som de gjorde.  

Jag hade nog rätt så snabbt hamnat  i OBS klass och utredningen om mitt missbruk och leverne som soc gjorde på mig i tonåren. 

Det hade säkert inte resulterat i bara ett brev från soc med att utredningen var nedlagd och avslutats med ett puss o kram. 

Men både nu och i dag gör samhället skillnad på folk o folk. 

Kan i dag säga att det absolut inte hjälpte mig genom att inte reagera mer kraftfullt en vad man gjorde på allt det jag hittade på-

Men jag blev uppmanad att sluta grundskolan i 8e klass eftersom jag var så trött på skolan, Men sanningen var nog att det var skolan som var trött på mig och inte kunde hantera mig. 

Så nej de behövde aldrig prata med min mamma eller min syster det fanns så mycket nedskrivet i registren från den tiden ändå för att de kunde avgöra att jag redan som barn visade på symptom för AHDHD.

Lasse    

Anmäl
2014-06-16 09:55 #3 av: fluffymind

Var 56 när jag utreddes. Båda föräldrar i livet, men de var så livrädda för en tokdiagnos, att de fyllde i formuläret med idel solsken och blommor. Som tur var, kunde jag ta stöd av min dotter, som i timmar hört dem berätta historier om min vimsiga barndom. Jag har ADD, så mina utflykter från normaliteten var inte så dramatiska och rafflande, men baksidorna kunde belysas med min studiekarriär och ett livs hopsamlade missar och dumheter. Därför kunde en klok utredare bortse från föräldrarnas senilt välmenande omdömen.

Anmäl
2014-06-16 22:35 #4 av: Kyllan56

Jag var 54 när jag fick min diagnos. Min mamma levde men hade Alzheimers sjukdom. Min bror gick på det samtalet. Hade också min barndom och problemen i skolan väldokumenterade.

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Anmäl
2014-06-17 21:53 #5 av: hansson57

Tack för era svar.

Jag hade aldrig problem i skolan. Men mamma säger att jag ofta drog mig undan som barn, och det är tydligen ett vanligt symtom hos flickor.

Jag ska ringa till psyk så kanske de kan skicka papper som hon kan fylla i.

Som någon skrev här, så är den äldre generationen rädda för psykiatriska åkommor. Jag har en utmattningsdepression sedan 13 år tillbaka. Det tog tid för mamma att acceptera det.

Jag har för några år sedan gjort en Alzheimer-test. Psykologen där, tyckte att jag hade typiska ADHD-symtom, men det stämde inte när jag berättade om skoltiden. Nu är det bara att vänta och se, väntetiden är säkert lång.

Anmäl
2014-06-18 18:26 #6 av: Lakeside

Jag hade inte heller de typiska symptomen under uppväxten men det skiljer sig mellan flickor och pojkar. Men min psykolog kunde tydligen se kopplingen ändå sa han när utredningen var klar. Ett tips är att googla lite på kvinnor/flickor med adhd.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.