Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Dyslexi & Dyskalkyli

Hur va det för dej i skolan?

2014-07-07 19:01 #0 av: Madelone

Hej alla.

Har precis kollat på några dokumentär serier om dyslexi. I ena berättade många om hur dom hade det i skolan. Och i några andra fick man följa en tjej som kämpar i skolan och andras berättelser.

Det har gjort mej så nyfiken på hur det var för dej?

Så här var det för mej.

Mamma har kämpat så mycket för mej och min bror. Så mycket att höll på att gå in i vägen ett tag. Hon fick kämpa så hårt för en utreding på min bror. Då skolan vägrade och inte tyckte det behövdes och att det inte fanns resurser för det. Men om man är 11 år och inte kan läsa hur kan dom då säga att det inte behövs? När hon hotade med att gå över rektorn till skol ledningen så gick det plötsligt väldigt bra att göra en utredning.

Jag  gick i  6 klass när jag fick en utredning och diagnos om dyslexi. Men en utredning gör inte saker så lätta som den borde. Med lärare som inte lyssnar eller som inte bryr sej. Jag vet inte riktigt va det kan vara.

När jag gick i fyra började jag kunna läsa en stacka ord. Men så långt i från som jag borde ha kunnat. texten på teve började jag kunna läsa ordentligt det senaste ett och ett haft året. All så i 22 års ålder. När jag gick i 3 eller 4 an så hade vi religion i skolan. Alla fick ett häfte med minst 50 sidor som skulle läsas högt i klassen. Jag kunde knappt läsa. kunde absolut inte hänga med i texten när andra läste. Läraren hade lovat mina föräldrar att jag inte skulle behöva läsa högt i klassen nånsin om inte jag bad om det.  Ändå sa läraren mitt namn. Och när jag sa att jag inte ville fick jag svaret alla måste.  Och när jag inte hittade vart vi var å det visade sej att jag var ett x antal sidor för långt bak fick jag en utskällning av läraren och elaka kommentarer av klasskamrater.

I 3 hade vi läs stund alla skulle läsa sin egen bok. Jag har alltid älskat djur och ville läsa en faktabok om kattraser som andra hade läst. Men fick till svar av min lärare att jag va tvungen att välja en lättläst bok med stor text. Boken jag valde fick jag läsa om massor med gånger för att läraren ansåg att jag läste den alldeles för fort för att vara jag. Å va jag hade den boken till slut. Egentligen kan man nog babbla upp massor med saker men det här va det som satte sej mest i minnet. Och alla elaka komntarer man fick av klaskamrater med och utan lärare. En till grej var när en vän till mej kallade mej lat för att jag inte antäknade på lektjornerna i högstadjet.

Bästa lärarna jag har haft var SO läraren i högstadiet. Hon lyssnade och hjälpte mej med läsning och muntliga prov. I gymnasiet var det med lättare. Med mer hjälp än va jag nånsin har fått i skolan. Gick i en mindre klass när vi skulle läsa alla grund ämnen. Å ingen högläsning, inga inläsnings frågor. Muntliga lektioner hell tiden. även mycket diskussioner. Proven vi hade i samhällskunskap bestod av diskussioner inom ämnet vi läst om. Det va toppen. 

Utan mina föräldrars kämpande hade jag inte varigt där jag är i dag. <3

Anmäl
2014-07-12 10:58 #1 av: Barneveld

Hur det var för mig i skolan? Jag trodde alltid att jag var en smula dum. Jag har länge varit övertygad om att min IQ är väldigt låg. Men jag har aldrig testat den så jag vet inte. 

Jag kunde läsa och skriva innan jag började skolan och ändå var jag bland de sämsta på att läsa och skriva. Och räkna ska vi inte tala om. Jag har aldrig lyckats lära mig grunderna typ 5+3 eller 8 gånger 7. Fick alltid höra att jag måste öva mer och jag övade och övade och övade...men det hjälpte inte. En dag låg jag efter och fick 30 tal i läxa. 30 tal för nån som är 8år! Det är rätt mycket. Jag grät. Efter det lärde jag mig att fuska. Jag skrev av bänkkamraten. 

Men mina kunskaper var väldigt ojämna. Jag skrev väldigt bra. Jag tittade tillbaka på mina skrivuppgifter som jag hade då och en av berättelserna imponerade stort på läraren. Jag förstod aldrig varför, just då. Men nu när jag har tittat tillbaka på den ser jag att jag hade en helt naturlig känsla för att skapa dialog och att karaktärerna i berättelsen är väldigt bra och fint beskrivna. Till och med nu som vuxen kan jag tycka att det var duktigt av mig att få till en så bra berättelse. Men just då kändes det som jag hade fuskat eftersom jag hade lånat idén ifrån en bok jag hade läst. Men det var inte själva idèn som var berättelsens styrka. Dessutom brukar författare inspirera varandra.

Men eftersom det gick så bra ibland så trodde mina lärare att jag var lat när det inte gick bra. På högstadiet blev jag alltid lovad högre betyg om jag bara ansträngde mig lite. Jag ansträngde mig väldigt hårt. Jag pluggade jämt och blev väldigt utmattad och trött. Trots det hade jag väldigt medelmåttiga betyg. Den ansträngning jag lade ner syntes inte på resultaten. Jag lyckades alltid missförstå instruktioner och saker som jag inte förstod varför vi måste kunna fattade jag helt enkelt inte. Grammatik var grekiska för mig. Likaså när vi läste naturkunskap och vi skulle lära oss om alla abstrakta begrepp med atomer och kvarkar och sånt som jag inte kunde forma mig en bild av. Jag kunde bara inte få in sådana saker i huvudet. Det intresserade mig inte. Jag visste inte nyttan med det och jag kunde läsa igenom texten och ändå inte ha en aning  om vad jag hade läst. 

Min bror som aldrig öppnade en läxbok gick ur nian med exakt samma slutbetyg som jag. Så om jag ansträngde mig mitt yttersta fick jag samma resultat som en intelligent latmask :D. 

Med matematiken var det märkliga att jag inte kunde grunderna, men när jag började med X och Y och procenträkning och sådana saker och vi fick använda miniräknare, då gick det hyfsat bra. Jag läste den svåra matten på högstadiet. Fast i min skola hade man gjort tre grupper. Man fick ju välja om man ville ha allmän eller svår matte och jag valde svår eftersom jag visste att alla bråkiga typer som hängde i gardinerna och brölade som kor skulle välja allmän matte. Problemet vr för både mig och ett par elever till att våra resultat på matteprovet egentligen inte räckte till för att läsa svår matte. Men på min skola bestämde man sig för att göra en grupp åt oss i alla fall. Vi fick alltså läsa den svårare matten i mindre grupp och med den svåra matteboken men med extra resurser för att vi skulle fixa det.  Jag var väldigt glad att man gjorde på det viset.

I övrigt i skolan hade jag det svårt med vänner. Inte så att jag inte hade några. Det var bara det att jag liksom var annorlunda och jag vet inte hur jag ska förklara. Men på låg och mellanstadiet gick det okej, men på högstadiet flyttade min bästis till Belgien och då blev jag väldigt ensam. Jag utsattes också för viss mobbing. Men i och med att jag slogs rätt hårt så var det ingen som ville utöka och fördjupa mobbingen för det gjorde ont. Men på högstadiet var jag väldigt ensam och jag pratade inte.  Jag hade selektiv mutism. Jag tror bara jag pratade med min pappa och en vän jag hade på ridskolan. I övrigt var jag tyst. Jag kunde inte säga något. Jag hade fobi för att höra min egen röst. Om någon frågade mig något så svarade jag inte. Jag skrev lappar istället. Märkligt att ingen mer än min mamma tyckte att det var konstigt. Man skulle ju kunnat utreda mig redan då. 

Anmäl
2014-07-14 00:55 #2 av: tarotlasse

Ja skolan har alltid varit ett stort problem för mig. 

När jag började i 1a klass 1967 så fick jag sluta för man ansåg att jag inte var sklomogen. 

Jag kunde inte sitta stilla var rastlös och kunde inte hålla tyst utan pratade oavbrutet. 

Så jag fick vänta ytterligare ett år för att börja 1 an igen. 

Men inte funkade det bättre för det men nu fick jag ändå gå kvar. 

Jag fick gå till talpedagog för att jag pratade för mycket och för snabbt och hade svårt att med att skriva.  läsa gick bra  men jag var stökig o en jobbig elev.  När jag skulle börja mellanstadiet så flyttade vi till en lien by med prästfrun som lärarinna och där var det inte så jäkla noga med om vi kunde läsa o skriva bara vi kunde be morgon bönen bönen före och efter lunch och tack bönen  innan vi gick hem så blev man godkänd. 

Var ju ytterligare ett plus om man kunde sjunga psalmer. 

Jag försökte men blev snabbt befriad från psalmsången var ngt om att förstöra klangen i sången från de andra eleverna o blev betraktades som total tondöv. 

Men ligger nog något i det.  

Men jag kunde inte hålla i käften utan  protesterade över att skolan skulle vara mer en psalmer o böner och blev rätt så snabbt impopulär av läraren. 

Jag blev inte heller populär när jag påtala att lärarna kallade en elev för sos unge och jäkla tattare. Eleverna kalla henne ännu värre ord som horan fittan mm.  Vilket inte gjorde mig populärare i skolan bland lärarna eleverna ja de däremot reagerade över en sådan dåre som vågade säga till både lärare och elever o stå för mina åsikter. 

Jag följde denna satckars flicka hem  eftersom hon kunde bli hånad o slagen när hon gicj´k från skolan. och jag  hade vid ett flertal gånger att det farligaste man kunde göra var att komma i närheten till detta huset som beboddes av missbrukare och av kriminella hela familjen på mamma pappa och tolv barn ja det var kriminella det var missbrukare och de äldre ungdommarna de åkte ut o inn från ungdomds vård skolorna. 

Så var absolut förbjuet att besöka detta hus, Var samma för mig som tillhörde de fina folket o som bodde i bland de fina folket ja inte fan slapp man in sådant folk i detta hus. 

Men jag smugglades in i huset o syskonen höll i hop och gömde mig så inte de äldsta syskonen skulle upptäcka mig när jag var med.

Men det var en fruktansvärd social missär skitiga blöjor som låg överallt  äldre syskon som het uppet hade sxe med varandra mm o föräldra som var ssvårt alkohol påverkade eller narkotika påverkade med full insyn av soc. Ja så funkade det på 70 talets Sverige. 

När polisen från orten bredvid kom och informera om sitt arbete så var jag uppväxt i en storstad och kusiner som  använde narkotika och inte riktigt höll sig inom lagens riktlinjer så det hade ju alltid fått lära mig av min kusiner vilka svin poliser var och att det inte gjorde någn nytta i samhället. 

Jag car 11 år begrep inte bättre så jag sa till polisen att de var några värdelösa idioter o de borde hitta ett riktet yrke i framtiden. Jag kom i håg att det blv måttligt roade och reagerade med ilska så jag blev jagad över hela skolgården. Men dessa halvfeta landstings poliser ja det fick ju alldrig  tag i mig.

Som var en snabb fotbolls spelare på den tiden. 

Jag var duktig fotblls spelare och skollaget och idrottslaget i byn var ju väldigt viktigt jag var ordinarie i min årskull men blev ordinarie i ett par äldre pojklag också. Det uta det var inte populärt så han jag petade gick i en OBS klass så en dag efter träningen ja då väntade dom på mig och fy vad jag blev misshandlad av dessa killar o var så sönderslagen o blodig med hjärnskakning.

Så det kom en äldre kille hela byn var livrädda för och stoppade slagsmålet och hjälpte mig plåstrade om mig återigen i detta hus som min klasskamrat bodde i.

Han tog mig även till läkaren även om han var efterlyst och kunde råka illa ut han frågade mig vem det som bråkat med dig o jag sa att cycklat om kull  han bara skrata åt mig o sa att såna skador fick man inte av att cyckla omkull så jag berättade vad som skett. 

Så dennna ungdomsligist sa att dessa skula aldrig någonin röra mig igen så var abslout ingen som gav sig på mig igen på skolan

Men ja jäklar vad skolpersonalen blev irriterade och jag fick ett öknamn av hela samhället  som knasen jag gjorde hel tokiga grejor som inte någon sanna kulle få tanken att göra och att jag var galen på ett mycket roligt sätt. Tyckte mina skolkamrater  

Så nej bland skolans personal var jag inte  den populäraste eleven. 

Jag var 11-12 år var de inte ovanligt vi kom berusade till skolan. 

Det puttrades ju hembrännings apparterna och bryggdes vin i de flesta husen där ute på landet, 

När jag och en komis hängde upp en av klasskamraterna i syslöjden  i en garderob. Silver tejp o en galge räcker.  silver tejp över munnen så säger man inte så mycket så städerskan hittade honom ett par timmar efter skolan hade stängt.. 

Då tykcte inte rektorn vi  varit  så snäll  vi sa att vi ville på ett mer relaistsik sätt efterlikna jesus korsfälstelse för att lära oss mer. 

När vi gjorde om det på en av tjejerna i klassen som var lite mindre ja då blev han riktigt arg.

jag somnade ofta på lektionerna o kunde inte  hålla mig vaken.  

Då började man tycka det var ngt fel på mig och konstatera att jag inte sov som jag ska så man började skriva ut sömntabletter. 

man hade inte ens tanken att vi 11-12 årngar var berusade i skolan. 

Men jag gick ur mellanstadiet med topp betyg  jag kunde ju mina böner men fick lite sämre betyg i sång. 

I högstadiet hade ryktet redan spridit sig om våran klass för alla visste den var inte som andra klasser för jag var inte den enda knaset i klassen. 

Så man satte i hop de tuffaste lärarna med de största kraven och hade mest pondus för att säga i från för att hantera vår klass. 

Det gick fyra veckor i högskadiet innan skolan hade krismöte de hade aldrig någonsin haft en så stökig klass som ingen av lärarna kunde hantera. 

Det satte in psykologer som frågade hur många ben en hund hade om en kossa sa mu och en gris nöff och då i en klass med 80 %  barn som lebde på lantbruk. 

Men då bad jag psykologerna ta sina papper o fara åt h-vete för det var en ren ärekränkning att svara på sådan frågor.  

Svenskan i högstadiet var en ren katastrof jag hade grymt dåliga betyg i svenska för det gick inte läsa mina uppsatser. 

Min klassförståndare som var en av de få lärarna jag hade respekt för var inte dum utan han satte mig på en skrivmaskins utbildning så jag fick skriva alla uppsatser på skrivmaskin nu kunde man ju hjälpligt kunna läsa det jag skrev. 

Men jag var en buse med mycket practical joke. att ta med helt runda surströmmings burkar som affären kasserat och så tog man med dessa till skolsalen slog en spik i burken så denna överjästa surströmming sprutade över hela klassrummet. 

Limmade fast linjaler på svarta tavlan. Hällde vatten på lärarens stols dyna mm. 

I kemin som var mitt specialämne och hade inte ett enda fel på kemiproven och där jag hade mer kunskap en läraren lurade jag ett par gånger. 

När vi skulle göra knallgas så bad jag läraren att ta ett par extra korn av en annan kemikalie för jag sa att det skulle bli ett blått vackert svampmoln liknande det man fick från en atombomb. 

Det tyckte ju läraren var jätte spännande o det var kul för det blev en jäkla smäll och panorama förnstren i skol salen sprack. 

Men det fanns fler problem en dom i vår klass utan ett ligist gäng  i 9 an som styrde o ställde man skulle öppna dörren åt den de skulle gå före i matkön mm annars åkte man på stryk .hade man bokat   biljard på rasten så kunde de komma ta över annars fick man stryk inte ens personalen vågade göra något åt dessa ligister. 

Men jag vägrade hålla upp dörren lämna biljard bordet eller släppa för dem i körena och varenda gången de skulle börja slåss sa jag att de skulle nog tänka sig för en o två gånger innan om de inte ville göra sig till åtgärde för jag skulle möblera om deras ansikte de var ju mycket större en mig men eftersom jag var så kaxi vågade det inte ge på mig se. 

Men en dag så hade det börjat en ny elev en småväxt person som inte hade det lätt småväxt annorlunda och inga kompisar så ett typiskt mobbing offer. 

Detta gäng gav sig på denna kille de hånade honom kladda in hans ansikte med en grädd bulle, slog honom och han var så rädd att han skakade o kissade på sig. inte en jävel av varken elever elelr personal vågade göra ngt åt detta svineri och mobbing. 

Så jag blev vansinne gick till kafterian köpte en gräddbulle tryckte in den i ledarens ansikte. Ja sedan var slagsmålet i gång ja det både skog ner mig sparkade mig när jag låg på golvet utan ngn ingrep. 

Men jag var så kokande arg så jag började slå tillbaka när den första killen låg medvetslös på golvet ja då flydde de andra men jag var så arg så jag slutande inte slåss utan fortsatte i min ilska att slå och sparka på denna medvetslösa kille först nu vågade personalen ingripa och släpa mig i från killen annars hade jag slagit i hjäl honom. 

han fick föras med ambulans till sjukhus.

Dagen efter blev jag inkallad till rektorn som informerade mig att våld inte var rätt sätt att lösa problemet och absolut inte så svårt våld. 

Men med tanke att killen o hans föräldrar inte tänkte polisanmälla mig tänkte inte heller skolan göra detta. 

Detta skolan hade tyrarinserat skolan i 2 år och de skulle i framtiden gå på en annan special skola och så tackade han för mitt mod och att han ville inte se mig fler gånger för slags mål. 

Vilket han slapp fanns inte ngn som vågade slåss med mig efter detta. 

Men det blev att många lärare och personal höll mig bakom ryggen så när jag satt o drack pilsner på skolan så vaktmästaren att jag skulle slänga burkarna i papperskorgen i stället men han gick aldrig vidare med det. 

Andra lärare de skickade hem mig för det tyckte jag inte mådde bra och sa inför klassen att jag höll på att bli sjuk. 

När jag lämnade klassrummet så sa de att jag verkade vara berusad och luktade öl o borde minska min alkoholkonsumtion  och var det ngt kunde jag alltid komma och prata med dom.  Men de höll mig om ryggen för jag hade stoppat dessa ligister och man gick inte vidare med det. 

Vilket inte hjälpte mig jag fortsatte med min practicel jokes och min största utmaning i skolan var hur fort det skulle gå innan läraren bröt i hop eller jag blev utkastade från lektionen. 

var ämnet inte inget som jag var  intreserad av så ställde jag till ett helvete på dessa lektionerna. Engelsk lärarinnan blev inlagd på psyket efter jag psykat ner henne inget jag är stolt över i dag det var faktiskt rent grymt gjort. 

Teckningsläraren fick sparken eftersom han blev så frustrerad över att jag gjorde precis tvärtemot en vad han ville så till slut exploderade han kastade ut mig utan att öpnna dörren så jag knäckte näsan. 

Men ämnen som Matte Kemi fysik . Historia, religon  där hade jag 5or i betyg för var ämnen jag tyckte var intresanta. Svenska där hade jag 1a i och arbetar i dag som journalist he he.

I 8an blev jag inkallad till rektorn som då konstaterat att jag var så skoltrött  att de beslutat att jag skulle få sluta grundskolan redan i 8e klass eftersom jag ändå inte var intresserad av skolarbetet och att skolan skulle skaffa en praktik plats på en industri.

Men min föräldrar vägrade att acceptera detta. 

På yrkesskolan jag gick så hade jag ett väldigt stort intresse av utbildningen så själva studierna gick ju bra. Men socialt fungerade jag inte så bra det var för mycket fylleri och narkotika rus  och i slutet av terminen blev jag reglerad för drogpåverkan och narkotika innehav. Men jag fick mitt slutbetyg trots allt och var ett mycket bra betyg från fotoskolan.

Men det höga betygen berodde troligtvis dels på intresse och dels på att jag självmedicinerade med droger. 

Nu när jag som vuxen började studera inom vården så var det ett rent h-vete. 

Inte för det var ointresant utan precis tvärtom så brann jag för detta om att läsa om olika funktionshinder b.la mina  egna  som ADHD, Dyslexy. 

Men jag hade inga tekniska  hjälpmedel och det var grymt tufft.  dels var jag så slut efter en dag i skolan koncetrations mässigt  så var jag trött så jag stupade när jag kom hem. 

Men läxorna som personalen räknade med ligga på 1 - 2 timmar varje kväll. 

Men som dyslektiker kunde dessa uppsatser ta mig minst 4 timmar att göra. 

så var så trött på kvällarna så jag grät många gånger. 

När jag berättade om  mina dyslexi så var det flera i klassen som erbjöd antecknings stöd  och framförallt  2 st som hjälpte mig otorligt mycket med antecknings stöd o  jag hade aldrig klarat utbildningen utan deras hjälp. 

Grupparbetena var rena pesten eftersom jag är så  ljudkänslig och det var kaos i hjärnan efter dagarna med grupparbete.

Jag pratade med lärarna och de hade fullförståelse för mina problem jag fick extra lång tid för inlämning av uppgifter och för prov mm. 

Men hade ju så hårda krav på mig själv så när jag lämnade något senare en de andra var jag väldigt besviken på mig själv. 

I slutet av utbildningen så köade arbetsgivare för att anställa mig så fick börja jobba halvtid samtidigt som jag pluggade den sista månaden och lärarna gav mig dispens för hem arbetena den månaden. 

Jag gick ut utbildningen som kurs tvåa och är otroligt stolt över detta 2 andra dyslektiker hoppade tyvärr av  utbildningen för de orkade inte pressen o bristen av hjälp. 

Men skol arbetet och att jag tog detta halvtids jobbet utöver skolan ja det blev för mycket så en månad efter utbildningen var klar så klappade jag i hop i utmattning och i dag fungerar inte mitt när minne längre och nu bedömer man att min halva sjukskrivning kommer bli permanent och över gå till ett sjukbidrag. 

Så för alldeles  lite sömn  under alla år och för stora krav på mig själv och att jag jobbade på tok för mycket och alla år med sömntabletter har gett mig bestående hjärnskador. 

Men denna sista utbildning jag gjorde så var jag otroligt stolt över att jag klarade utan att sjabla till det och trots problemen lösa dem och fullfölja skolan vilket jag aldrig gjort innan på rätt sätt. 

Lasse           

Anmäl
2014-07-14 01:17 #3 av: Linneatingeling

Ja du.. Hela ettan tyckte jag det va roligt att läsa och skriva, hela sommarlovet till tvåan skrev jag berättelser som jag sen läste upp för mina föräldrar. Sen började tvåan och skolan insåg ganska snabbt att jag inte lärde mig lika snabbt som dom andra. Så jag fick börja gå ifrån klassen och läsa ensam med en gammal tant som inte lät mig välja nåt som jag tyckte va kul, hon valde alltid böcker om bilar. Efter ett tag när dom fattade att det inte hjälpte så pratade dom med mina föräldrar igen och det gjordes en utredning där dom påstod att nejdå det va inget fel, "lite långsam i utväcklingen bara". Varje dag rästen av tvåan och hela sommarlovet till trean läste jag en timme hemma VARJE DAG för att komma ifatt dom andra, jag fortsatte kämpandet på egen hand ända tills jag började ny skola, när jag som mellanstadieelev kunde ha fått diagnosen "utbrändhet". Jag la ner allt, slutade kämpa, slutade tro och slutade hoppas. Det va fortfarande ingen som tycket att det va något fel. Det sas på alla utvecklingssamtal att "du måste bara anstränga dig lite mer, jobba lite hårdare, vilja lite mer". Och sen i 7an fick jag ett raseri utbrott på en EVK där mina föräldrar, skolsköteskan, rektorn, biträdande rektorn, alla lärarna i korridoren inklusive båda mina mentorer va med. Där jag begärde att få utreda ADHD ( vid det laget hade jag ochså börjat tro att jag bara va trög va det gällde läsandet ). Och så blev det. I slutet av 7an så va jag diagnostiserad med dyslexi och adhd. När dom gjorde dyslexi utredningen sa dom att - du har grav adhd, du måste verkligen ha kämpat för att kunna "dölja" det så här bra, och du har en otroligt hög intelligens nivå, du har fått högre poäng än dom flästa vuxna test personer på många ut av delproven. Och med dom goda och välbehövda orden gick jag vidare och fortsatte kämpa. Och detta va det som behövdes för att min mamma skulle öppna ögonen. Hon hade tidigare lagt all sin tid på min äldre bror för att han hade ochså haft svårt i skolan och strax innan jag fick mina första diagnoser så fick han diagnosen bipolär sjukdom. Men nu såg mamma mig ochså. Och hon började kämpa för mig. Hon ordnade så att skolan skulle behandla mig rättvist, olika bup sykiologer, olika mottagningar, olika mediciner osv osv, och ett år senare, gick hon in i väggen fullständigt. Hon tog sig inte ens ur sängen för att äta eller ducsa. Hon bara låg där inne och marinerade i sin svett och gick ner kraftigt i vikt. Samtidigt som jag fick diagnoserna ångest/panikånget, OCD, anorexia och att jag hade borderline, man kan inte få borderline på papper om mM är under 18 så nu sen ett år tillbaka går jag i en speciell sorts terapi för att " få bort " borderlinenen och om mindre än ett halv år ska jag utredas igen o se o se om den är borta.
Men jag hamnade på ett gymnasium som jag trivs på. Min mamma tog sig upp ur sängen. Jag har nu en balanserad medicinering. Och tre självmordsförsök och ihärdigt självskadebeteende senare så är jag för stunden ochså fri från det och ätstörningar, och jag har så nära man kan komma "kontroll" på mina diagnoser så det ser ut som att det har ordniat upp sig!
Det är mycket jag inte har nämt, men jag lever, jag har en bra relation med min mamma och min bror, and I guess that's all that meters:)
Ha det bra alla :) PMa gärna om det är något. I undrar över, jag pratar mer än gärna!

Anmäl
2014-07-18 10:30 #4 av: [Yllhilda]
  • Jag spenderade många lektioner med att titta ut genom fönstret, 
  • Jag har aldrig lärt mig gånger-tabellen utantill, 
  • Fram till då jag började sjuan blandade jag stora och små bokstäver, 
  • Jag gjorde min lågstadiefröken förbannad genom att ibland stänga in mig på toa och vägra komma ut när jag tyckte skolan var jobbig, 
  • Jag kunde säga saker jag först efteråt förstod var sårande och gjorde mig både en och annan ovän på det sättet, 
  • Jag hade ibland problem att hålla ett samtal sammanhängande, och jag pratade högt, snabbt och skiftande.
  • Jag har aldrig trott att jag var dum, tvärtom har jag ansett att jag var ganska smart. Däremot blev jag frustrerad över att jag inte kunde överföra detta i skolarbetet. Ibland blir jag till och med arg när jag målar för att det går så långsamt och stillasittande, även fast jag älskar att göra det.
  • Jag fick ibland förklara för mina lärare hur jag räknade i matten, för ofta var det inte samma metod som i boken.


¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl
2014-07-18 12:56 #5 av: Barneveld

Åh känner igen det där med att titta ut genom fönstret. Och bokstäverna! Jag blandade inte små och stora men jag skrev ibland spegelvända bokstäver och det tog många år innan jag kunde skilja på b och d. Och så haltade min logik ibland när det gällde stavningen för om jag exempelvis skulle skriva tunga eller något annat ljud med ng och jag inte kom ihåg om jag borde skriva n före eller efter g så helgarderade jag mig genom att skriva n både före och efter g. Jag missförsod instuktioner också. Jag vet en gång när fröken gav oss en text som hon bad oss skriva med egna ord och jag trodde att hon menade att jag skulle använda de orden jag själv brukade använda men att jag i övrigt skulle skriva av texten om jag brukade använda samma ord som textförfattaren använde. Så jag förstod inte vad jag hade gjort för fel när hon irriterat sa "Men du har ju bara skrivit av!"

och gångertabellen lärde jag mig förstås aldrig. Jag brukade inte säga saker som jag efteråt förstod var sårande för jag pratade inte så ofta och när jag pratade så pratade jag så tyst att folk inte hörde. Förutom med mina vänner.

Om något inte var bra kunde jag bara gå därifrån utan att meddela någon att jag gick så vuxna i min omgivning fick ofta oroa sig och leta efter mig. 

En gång när jag var liten blev jag arg på dagis för en fröken hade sagt att jag inte fick ta ett nytt ritpapper utan måste rita på baksidan av papperet också. Jag tyckte att hon var dum i huvudet för vilka konstnärer ritar på baksidan av sitt verk? Och vad ska man då göra om man blir väldigt nöjd med båda bilderna? Då gick jag hem. Ingen märkte något och dagisfröknarna hade ingen koll på vart jag hade tagit vägen när min mamma kom för att hämta mig. Snacka vilken ångest de måste ha haft innan de hittade mig! Tänk om det hade varit idag. Då hade det stått om det i tidningen :D.

Självskadebeteende har jag också haft. Så det känner jag igen från Linneatingelings inlägg. Jag hade också diagnosen borderline, men den stämde inte så bra. Men den diagnosen ger man väl till alla med självskadebeteende antar jag, för det är väl den enda diagnosen som innehåller självskadebeteende som kriterium.  Jag fick i alla fall inte gå i DBT för på DBT-teamet ansåg man att jag inte hade de problemen som de jobbar med. Och jag fick inte heller vara med i undersökningsstudien om vad som hjälper bäst för personer med borderline för undersökningsledaren ansåg att jag inte stämde in på diagnoskriteriena för borderline.  Trots det brukar läkarna på akuten just, fortfarande hävda att jag har borderline om jag söker vård akut. Men det är ett tag sedan jag behövde det nu.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.