Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Olika former av autism

Aspergers + jobb

2014-08-14 15:48 #0 av: Dumpuck

Har kollat igenom en del filmer på youtube som människor med AS gjort, filmerna visar hur diagnosen visar sig hos dom.
Något jag märkt är att många föredrar att vara hemma och vissa har även väldigt svårt på jobbfronten, detta var något som jag blev nyfiken på och tänkte höra lite med er här inne som har AS, gällande jobb. 

Hur fungerar det på jobbfronten för er?
Har ni svårt för att klara av ett jobb?
Hur får ni det att fungera?
Vad är det som gör att det inte fungerar?

Ni får gärna också dela med er hur det fungerar med den sociala biten i överlag, när ni är hos familj och vänner ex.
Går det bra eller vill ni fort hem m.m.

Anmäl
2014-08-14 15:55 #1 av: Anonym

Jag klarar inte av att jobba eftersom jag inte klarar av att närvara alltid.

Jag är så trött vissa dagar att jag inte kan gå hemmifrån.

Dessutom blir jag fruktansvärt trött på jobb också. Så myckdt att tänka på,  folk att prata med och annan miljö. Har en praktikplats som egentligen ska vara 2h om dagen. Men jag minns inte när jag var där en hel vecka. Trots att jag trivs!

Har inget socialt liv direkt. Är sambo och vi besöker ibland våra familjer. Vänner har vi men träffar dom bara några gånger om året. Orkar inte mer. Tur sambon är lika osocial :)

Anmäl
2014-08-14 15:59 #2 av: Thawelin

Jag lever på aktivitetsersättning och har varit sjukskriven i 1½ år. Dom säger att jag mår för dåligt för att jobba. Har aldrig haft ett riktigt jobb men jag har gått 4 olika gymnasium och inget har funkat. Så för min del funkar de inte alls bra just nu :P

Anmäl
2014-08-14 16:04 #3 av: Anonym

Tillägg till #1

Jag har aldrig haft ett riktigt jobb. Har haft sommarjobb som jag blivit sjukskriven från. Har levt på socialbidrag och aktivitetsersättning och har nu sökt sjukersättning eftersom jag fyller 30. Vet inte om det blir beviljat. stressen jag känner nu är inte att leka med. .

Anmäl
2014-08-14 16:18 #4 av: Dumpuck

#1 Tack för ditt svar!
Jag känner igen mig i dig, jag fick min diagnos för cirka 2½ månad sedan och har mycket kvar att lära samtidigt som så otroligt många frågetecken har fått sitt svar allt eftersom utredningen pågått. 

Hade också praktik där jag trivdes enormt, trots detta så blev jag sjukskriven i en månad efter att ha varit på praktiken i 2½ månad. Blev sjukskriven för kraftig nedstämdhet, ångest och stress. 
Detta var förra året, det är inte första gången jag fått avbryta något efter en mycket kort tid trots att jag trivts på platsen i fråga. Detta har lett till att jag sett ner på mig själv enormt, att min pappa satt stor press på mig gjorde inte saken bättre heller. Han ansåg att jag var lat som inte jobbade, som hoppar av efter kort tid när jag väl fått något. Fick många klagomål att jag "inte kan hålla på och räkna med att leva på bidrag hela tiden" för att jag var "bekväm och lat".
Han förstog aldrig att jag faktiskt inte klarade av jobbsituationen. 

Genom utredningen förstår jag varför jag inte klarat av jobb, varför jag börjat må så otroligt dåligt efter inte allt för lång tid.
Praktiken jag nämnde ovan, där var jag 3h/dag och 4 dagar/veckan. Vilket var på tok för mycket för mig, sista veckorna var otroligt jobbiga.

I andra sociala sammanhang kan jag vilja åka hem redan efter 30 minuter, efter 40 minuter så börjar jag hålla på med gummisnoddarna som jag alltid har runt handleden. Blir tillsynes rastlös men i själva verket är det panik som kommer krypandes, min sambo har lärt sig dessa tecken och vet därefter när det gått för långt och inte. När det är dags att åka hem, helt enkelt.

Skönt nog så har min sambos morbror också AS så han förstår mig helt, min svärmor är också allmänutbildad inom alla dessa diagnoser och är otroligt hjälpsam. Så jag har i alla fall en familj som förstår, de på min sida är inte lika förstående. Tyvärr.

Hoppas för din skulle att din ansökan beviljas, förstår att din stress inte är att leka med nu. Är själv otroligt stresskänslig och har också fått gått runt med panikångest och en stress som heter duga i väntan på olika svar.

#2 Jag har haft ett riktigt jobb, där fick jag dock säga upp mig efter bara 2 månader. Klarade inte av det! Sedan har jag haft praktiker, som inte heller de har fungerat så bra.
Just nu lever jag på socialbidrag, arbetsförmedlingen trycker på som sjutton för att få ut mig i jobb. Ska byta handläggare där, har rykt ihop ett par gånger med min nuvarande då hon inte alls vill förstå det jag berättar. Eller ens lyssna. 
Känner en enorm stress inför arbetsförmedlingen, är livrädd att bli iväg skickad på jobb på annan ort. Livrädd för platsanvisningar... 

Anmäl
2014-08-14 16:27 #5 av: Anonym

#4 vad skönt att din partner förstår! 

Min gör tyvärr inte det och det tjatas om jobb och körkort :(

Jag hoppas innerligt att det blir sjukersättning.  Blir jag utan det står jag utan inkomst :(

Anmäl
2014-08-14 16:50 #6 av: Thawelin

varken folkhögskolan jag gick på och arbetsförmedlingen ville ha kvar mig så jag va tvungen att sjukskriva mig. Jag gick 50 % i skolan och hade 55% frånvaro. Ska försöka komma igång med något jobb eller nått i höst men de känns just nu mörkt för de

Anmäl
2014-08-14 22:32 #7 av: LeJ

Jag jobbade heltid i tidiga 20-årsåldern och hade en fast tjänst, jag jobbade också extra i gymnasiet. Men sedan orkade jag inte mer, var sjukskriven och fick sedan tidsbegränsat aktivitetsbidrag på 75% Sedan funkade inte det heller och jag blev sjukskriven resterande 25% Jag hade inte as diagosen då utan "bara" dystymi, ångestsyndrom och tvångssyndrom. När jag var 29 så gjorde de äntligen utredningen och la till diagnoserna aspergers, + 3 till, har alltså 7 diagnoser. När jag fyllde 30 fick jag helt sjukbidrag.

För mig är det tröttheten som ställer till det, så fort jag varit iväg, även om det bara är hos någon familjemedlem, så blir jag fruktansvärt slut i huvudet, illamående och kan bli liggande i flera dagar, på psykiatrin säger de att jag har inget filter, i vanliga fall sorterar man alla intryck man får men jag tar in allt. Däremot funkar det bra att vara i stallet, jag har 2 egna hästar som fyller mitt liv, jag orkar helt enkelt inte att träffa för mycket människor men hästarna är mitt specialintresse så det går bättre, jag blir såklart trött av att där också men inte i flera dagar.

Jag tror det är lättare att arbeta med aspergers om man kan arbeta med sitt specialintresse, psykologen som gjorde min utredning sa att det finns nog en hel del professorer med as.

Det fungerar rätt bra för mig nu när jag slipper en massa krav från andra människor, däremot var det svårt för mig att själv acceptera att inte arbeta då det är både min och min familjs värderingar att man jobbar till varje pris. Jag har även märkt att jag har svårare med den sociala biten ibland nu när jag inte tränar på den hela tiden.

Anmäl
2014-08-15 00:49 #8 av: portera

Jag är praktikant och jobbar 40timmars veckor i 2,5 månad, med något som är ett specialintresse och som jag är i färd att utbilda mig i. Det är intressanta arbetsuppgifter, men det är det där att göra rätt saker, i rätt tid, de är svårt och leder till negativa tankar och ibland ångest över hur resultatet kommer bli. Att undvika oklarheter och få hjälp med att lägga upp en plan kan underlätta. Ska säga också att ingen på jobbet vet om mina svårigheter.
Har heller inte fått diagnos ännu, men har helt klart drag av asbergers, men även den lugna typen av ADHD.

Anmäl
2014-08-15 16:24 #9 av: Dumpuck

#5 Ja, det är riktigt skönt. Jag och hans morbror är ganska lik varandra till sättet och de har ju hjälpt honom i många år så hela hans familj är införstådd i detta med AS. Han kan dock vara lite tjatig ändå, men han menar givetvis bara väl och ser direkt om det blir för mycket för mig. Han försöker pusha och stötta mig men ibland blir det lite fel =)
Håller tummarna för att du får det beviljat, vet hur det är att stå där utan inkomst. Det är hemskt!

#6 Nemen, lät inte roligt!
Jag var också sjukskriven på 50%, fast i gymnasiet, minns däremot inte frånvaron men det var mycket hög. Hoppas det ordnar sig för dig, hur är din vardag för dig?

#7 Oj, du verkar ha kört på hårt!

Känner igen mig med det du skrev om djuren, jag har aldrig klarat skola, praktik eller jobb utan har alltid blivit helt slut i huvudet. Även att hälsa på någon i familjen kan ta slut på mig och jag blir helt frånvarande ett bra tag därefter, men djuren. Det är något annat det.
I 8an och 9an så klev jag upp 04:00 och gick ut till stallet, släppte ut hästarna (3st), gav frukost, mockade, gjorde i ordning saker för kvällen, städade kaninburarna (6-8st), gav de mat och sedan sprang jag i 30 minuter innan jag gick in för att duscha och sedan iväg på skolan. Hemkomst vid 16:00, åt middag och sedan var det ut till stallet igen. Ta ut och träna minst två hästar, pyssla om den tredje. Städa kaninburarna igen, pyssla med kaninerna och aktivera de lite, ta in hästarna och gav alla kvällsmaten och sedan vid tidigast 22:00 tiden kom jag in igen och då var det eventuella läxor som gällde. Så somnade alltid vid tidigast 23:00 och klev alltid upp där vid fyra. Gick as bra! Det var djuren som drev mig hela tiden.

I gymnasiet så pendlade jag 12 mil tur och retur i ettan samt trean, hade samma procedur där med samma tider. I tvåan i gymnasiet så bodde jag tillsammans med min dåvarande så hade bara 3km gångavstånd, usch vad dåligt jag mådde under den tiden trots att jag skaffat katt + akvarium och hade dessutom tagit med mig min kvarvarande kanin till lägenheten. Gick ner 10kg och åt knappt, fick starka självmordstankar och hade starkt självskadebeteende, började även överdosera starka smärtstillande. Blev djupt deprimerad.
I 3an gick jag på 3-4 möten/vecka med psykolog, kurator och sjuksköterska. Blev till slut sjukskriven på 50% och de tog bort alla VG/MVG uppgifter så jag gjorde bara G uppgifterna, flyttade hem igen och pendlade. 
Det tog över 4år att bli någorlunda återställd, det var nu i våras som jag kände att nu är jag inte längre i farozonen men jag blir fortfarande mycket nedstämd emellanåt.

Liksom din familj så är även min av den åsikt att man ska jobba, oavsett vad. Och det ska vara 100%, mycket jobbigt då man till slut intalar sig själv saker - i alla fall jag.

#8 Vad skönt för dig att det ändå fungerar, hoppas det håller i sig! =)

Anmäl
2014-08-15 20:42 #10 av: Thawelin

jag sover gärna länge då jag är en nattperson och inte har något att göra på dagarna. Har hemtjänst för att få rutiner att städa för jag är så lat och låter de växa på diskbänken rätt mycke innan jag diskar till exempel. Jag har en kontaktperson som jag brukar träna med nån dag i veckan bland annat, annars ligger jag mest i sängen med tvn på och sitter vid datorn med nån katt bredvid. Mitt liv är ganska tråkigt men jag är ju så blyg och har djup depression och panikångest :/ Jag har flera kompisar men dom bor ca 2-3 mil bort och har fullt upp med ny familj eller jobb och sånt så vi ses inte lika mycket längre :/ men vi försöker ses nån gång ibland i alla fall

Anmäl
2014-08-17 17:44 #11 av: Dumpuck

#10 Låter bra ändå att du har den där kontaktpersonen, måste vara ganska skönt att träna med någon man känner sig avslappnad med så där?
Det finns inga i närheten du kan bekanta dig med då? =/

Anmäl
2014-08-17 17:45 #12 av: Dumpuck

#10 Låter bra ändå att du har den där kontaktpersonen, måste vara ganska skönt att träna med någon man känner sig avslappnad med så där?
Det finns inga i närheten du kan bekanta dig med då? =/

Anmäl
2014-08-17 18:01 #13 av: Thawelin

de är ingen som är min typ av vän här :P har några bekanta här men jag är bara med exet nå gånger i veckan och sen träffar jag kontaktpersonen som va en gammal kompis till mig så vi känner varandra väldigt bra (= annars trivs jag rätt bra hemma i sängen xD

Anmäl
2014-08-18 04:25 #14 av: LeJ

#9 Ja det var rätt tufft, så brakade jag rätt hårt in i den omtalade väggen också.

Ja det kräver mycket mindre att vara med djur än med människor. Hästarna vill bara bli omhändertagna och älskade så ger dom villkorslös kärlek tillbaks. De kräver inte att man skärper sig hela tiden för att säga rätt saker vid rätt tid, det finns ingen kod man måste kämpa för att hänga med i hela tiden. Och de är väldigt tydliga i sina signaler. Jag är väldigt glad att jag har möjlighet att ha dom, fick däremot ingen stöttning av min familj när jag bestämde mig att skaffa hästar, fast nu har de ändrat sig.

Anmäl
2014-08-18 10:34 #15 av: tlover

Jag är på G att starta upp ett eget företag på 50% inom mitt specialintresse vilket blir spännande då jag aldrig tidigare klarat av att praktisera en 25% sen jag fick aktivitetsersättning första gången.

Jag tror däremot att det kommer att funka pga

Jag arbetar med nått som ger mig energi istället för att ta energi

Jag kommer att jobba hemifrån främst så jag slipper både personlig kundkontakt och transporten till jobbet (det tar mellan 1 h restid och 4 h restid att ta mig till stan beroende på färdsätt).

Jag kan anpassa dagarna (någorlunda) dåliga dagar kan jag jobba mindre och bra dagar mer och även om jag bara har aktivitetsersättning på 50% så betyder ju inte det att jag måste jobba de resterande 50%

Edit: min man kommer också att hjälpa mig vilket kommer att vara ett stort plus också

Nu har jag ju inte bara AS utan ledproblem också så det flesta jobb är uteslutna för mig pga kombon att jag varken tål sociala eller fysiska arbeten, annars hade jag gärna jobbat i skogen eller nått annat då man kan jobba mycket fysiskt då jag själv tycker att det är helt underbart att arbeta hårt och se resultatet på mer än bara några siffror på ett papper, det är däremot inte kul att ha konstant ont så det går bort med såna jobb.

Prenumerera på te!

Glöm inte att följa mig på facebook och instagram!

Anmäl
2014-08-18 10:36 #16 av: Anonym

Jag praktiserar inom mitt specialintresse. Tyvärr orkar jag inte ändå...

Anmäl
2014-08-18 14:08 #17 av: Tintin82

Har As/ADD och har i snart två år jobbat i restaurang branschen med lönebidrag och det fungerar jättebra:)

Anmäl
2014-08-18 18:42 #18 av: Panzer

#17 Vad är dina arbetsuppgifter? Själv så skulle jag tro att restaurangbranschen är superstressig och skulle därför vara en mardröm för någon med ADD (hypoaktivitet), vilket jag förutsätter att du har... eller?

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.