Annons:
Etiketttips-goda-råd
Läst 1954 ggr
Tintin82
2014-08-18 14:22

Diagnos/förhållande

Jag har AS/ADD och jag har en undran har varit singel i ca 7 år lite väl länge men ni som har en diagnos och är i förhållande är ni tillsammans med en person med diagnos eller utan? Hur fungerar det? Sedan undrar jag om man träffar en person utan diagnos måste man berätta att man har en diagnos? Om man berättar hur långt in i förhållandet ska man göra det??

Annons:
tlover
2014-08-18 15:37
#1

Hur det fungerar är som alla andra förhållanden olika beroende på hur man själv är och hur personen man är ihop med är.

För jag och min man har det gått väldigt bra tex, bättre än min syster och de pojkvänner som hon haft under tiden och hon är NT (min man är också NT).

Vi ser till att alltid prata med varandra om allt som kan vara viktigt, vi förväntar oss inte att den andra ska förstå saker man inte säger osv, så kanske kan det vara just på grund utav AS som vi funkar så bra ihop för vi måste prata om saker.

Själv fick jag diagnos när vi redan varit ihop i 3-4 år och då fick ju han veta direkt det var tal om diagnos men som vårt förhållande varit redan från start skulle det bara förstört att inte berätta.

l'm back

Lakeside
2014-08-19 09:49
#2

Jag har varit tillsammans med min sambo i 3,5 år och fick nyligen min diagnos. Det har gått bra men varit mycket upp och ner mest pga. Mig. Jag har nu diagnosen ADHD kombinerad typ. Jag har också haft tidigare förhållanden varav ett på 4 år, dock så var jag väldigt ung då och det kan ha varit stormigt delvis pga. Det. Men jag tycker det är ganska stor skillnad nu när vi båda vet att jag har ADHD. Jag behöver inte längre ta illa upp och anklaga mig själv om jag t.ex är fram och tillbaka,vänder snabbt i humör och vad jag vill och han behöver då heller inte vara rädd att påpeka det. Jag älskar nästan honom mer nu för han älskar mig för att jag är just den jag är och har alltid gjort och gör trots min diagnos. Han har inte någon diagnos men hans bror har i vuxen ålder fått diagnosen ADD och jag misstänker att hans mamma har ADHD. Jag tror medicinen och självmedvetande hjälper mig mycket och veta vad som fungerar och vad som inte gör det. Jag blir helt apatisk och slut efter en dags turistande i Paris t.ex , kanske låter som en strunt sak men vi båda älskar att resa. Min diagnos gör att vi alltid får resa mer på mina villkor än hans oavsett om vi vill eller inte för han blir inte utmattad av intryck så som jag blir. Svävade iväg lite där men det är klart att det går bra med förhållanden ändå. Kommunikation är a och o. Acceptera och älska varandra precis som ni är så blir det bra :)

tarotlasse
2014-08-22 22:06
#3

Jag var gift i 19 år så visst går det att ha ett  långt förhållande även om man har en ADHD diagnos.

Det var faktiskt  den jag var gift med som tog tag i mitt liv vi gick i samma klass  på en internat skola och när jag blev reglerad från skolan.

Så erbjöd hon mig att tillfälligt att  flytta ner till  henne i Skåne för att komma i från mitt missbruk och umgänge

Det blev ett väldigt långt tillfälligt boende.  

Men jag kan bara beundra denna kvinna jag var gift med hur hon stod ut med mig under dessa år och vi fick två underbara barn ett av dem med ADHD

Hon är en  ordnings människa och är väldigt  strukturerad och har väldig kontroll på saker och ting  egentligen raka motsatsen till mig som stur vad

Hon höll ordning och jag skapade  kaos. 

När jag  tog tag i städningen så blev det oftast ännu mer kaos en vad det var innan. 

Så det blev aldrig  uppskattat när jag fick ett ryck och skulle städa.  

Så visst skapade min brist på ordning och på att att jag var arbetsnarkoman många och ständiga konflikter i vårt förhållande. 

Men vi höll samman i 19 år och vi var överens om att gå skilda vägar när vi skilde oss  och vi är fortfarande  vänner i dag. 

Jag själv fick inte diagnosen fören några år senare men var inte någon större överraskning för mina närmaste eller arbetskamrater när jag fick diagnosen. 

Jag har nu varit ensamstående i 12 år men jag har haft  några  kortare förhållande under dessa år. 

Dessa förhållanden har varit med personer som redan funnits i min omgivning och det var aldrig någon hemlighet att jag har ADHD så  det har aldrig varit ngt problem med att prata om min diagnos för de har redan vetat om det innan vi inlett ett fast förhållande. 

Men det har varit svårt att få förhållandena att fungera mycket beroende  på att det är inte lätt att vara tillsammans med en person som älskar sitt arbete mer en sin partner och jag  arbetade för mycket och gav mina partner alldeles för lite av min tid. 

Jag har även haft väldigt svårt att släppa loss känslomässigt och när jag  fått känslor och blivit kär så har jag dragit mig undan och oftast  så har jag då brutit kontakten med den personen totalt  för jag har haft svårt att hantera mina känslor.

Så därför det blivit att det varit kvinnor som jag redan känt under en längre tid som jag vågat släppa loss mina känslor. 

Vilket  istället har lett till åtskilliga  tillfälliga sexuella förhållanden fler en vad jag kan räkna till  i dag tyvärr. 

Men  det har alltid varit  bägge parters önskan att inte ha ett känslomässigt förhållande. 

Jag är långt i från ensam om att tycka detta är lättast och inte några svårigheter att träffa tillfälliga förbindelser när man är ärlig om det redan från början. 

Idessa tillfälliga relationer så är det väldigt sällsynt att jag berättat att jag har ADHD

 Jag träffade för 3 år sedan en helt underbar tjej och vän. Hon också med en bokstavskombination.  

Vi konstaterade  att vi båda  fungerade på samma sätt känslomässigt och  att vi flydde när vi fick känslor för någon.  Eftersom vi trivdes i varandras sällskap så frågade hon om jag var intresserad av att  inleda ett  KK förhållande.  Men när vi konstaterade att våra känslor för varandra var mer en sexuella  och övergått till kärlek så blev det fullkomligt kaos för oss båda och vi avslutade detta. 

Vi pratar  fortfarande med varandra över telefon då och då fortfarande men vi undviker att träffa varandra.  

För 2 år sedan började jag  på en ny arbetsplats där en betydligt yngre tjej arbetade vi hittade varandra direkt vi är så lika  varandra som personer så det är ruggigt.

Vi är båda lika spontana och impulsiva och kan prata oavbrutet båda två.

Vi har samma fritids intressen. fungerar exakt likadant känslomässigt.  

Redan första veckan märkte vi  båda att det blev väldigt laddat mellan oss. 

Vi satte oss ner och pratade med varandra på tu man hand  där vi pratade igenom det här. 

Vi sa att vad som händer framöver så fick vi hindra varandra för att inte  hamna i säng med varandra.För det kunde riskera så mycket   dels att vi arbetade så  tätt i hop och även att hon var  gift. 

Nu är hon skild och arbetar på annat ställe vi bor på samma  ort och vi pratar med varandra  i telefon varje dag ibland  i flera timmar. 

Vi är fortfarande överens om att inte hamna i säng  med varandra för vi vill inte riskera vår unika vänskap.

Vi pratar om precis allt med varandra  vi båda säger att vi aldrig träffat någon av motsatt kön och kunnat vara så öppna och även prata om precis allt. 

Vi fungerar även väldigt lika sexuellt det vet vi mycket väl även om vi aldrig umgåtts på det viset.

När vi träffas  och umgås har vi så jäkla kul i hop det har varit så nära flera gånger att vi brutit vårat löfte till varandra men hittills så har jag eller hon sagt stopp.

I våras tyckte jag det blev för jobbigt känslomässigt.

jag sa då till henne att jag inte ville ha mer kontakt med henne och jag var faktiskt rent otrevlig mot henne och la på luren. 

Jag fick direkt ett sms från henne där det stod jasså du har gått och kärat ner dig  i mig.

Vi har starka känslor för varandra men vi fungerar så skrämmande lika och vi är så gott som kopior av varandra till sättet och hur vi fungerar. 

Det är bara könen, utseendet  och 20 års ålders skillnad som skiljer oss åt  

Hon har sitt fruktansvärda kaos  o har små barn troligtvis även de med bokstavskombinationer men  de är inte utredda ännu och jag med mitt fruktansvärda kaos o jag som inte klarar mig själv utan hjälp av boendestödet. 

Vi sa senast i går att känslorna finns hos båda  det går  ju inte komma i från.

Men det skulle ju vara helt omöjligt att få ett förhållande att fungera vi är helt enkelt för lika och för spontana båda två. . 

 Vi är även helt  överens om att skulle vi  flytta i hop och slå i hop våra kaos så  skulle  detta troligtvis leda till en total katastrof. 

 Vi är även överens om att vi ska fortsätta att försöka att bara vara vänner. 

Så att två med ADHD  har ett förhållande  och känslor för varandra  är bäddat för kaos och  problem  Då får man verkligen träna på att kontrollera sin impulsivitet  och rastlöshet är min egen erfarenhet. 

Jag själv har betydligt lättare att fungera med en partner som är lugn och strukturerad för då blir även mitt eget kaos lugnare och jag får lättare med strukturen. 

Men det  kanske finns ngn annan här som har erfarenhet med förhållanden av båda delar och har annan erfarenhet av detta. 

Tycker detta är ett väldigt intressant trådämne eftersom jag själv har svårt att fungera i ett förhållande.

Jag har nu snart gått ett år i terapi för detta och jag har en fantastisk psykolog även om jag var väldigt tveksam till denna lilla pojkspoling min så lite erfarenhet av  livet man han är en fantastisk pedagog och detta med känslor. 

Ocha att dela in känslorna i 9 olika grund ämnen har lärt mig enormt mycket  

I dag har han fått mig att se hur jag fungerar sexuellt  om nu har jag betydligt lättare att  kontrolera  mitt sex missbruk  ska fungera  o bli bättre. 

Nu har vi arbetat väldigt mycket på att se hur jag fungerar känslomässigt 

o att min Diagons AHDH har ställt till enorma svåra problem för mig 

Nu vet jag hur jag fungerar o nästa steg är att hitta vilken känsla är det som  ställer till  det för mig och som jag ska förändra  för att få mina känslor ska kunna fungera o det ska bli mycket intresant

Lasse

Anonym
Anonym
2014-08-23 10:51
#4

Jag fick min diagnos sent i livet.  Förhållandena jag hade innan dess var väldigt stormiga. Efter diagnosen och med åldern har jag lugnat mig lite och ju fått lite mer förståelse för mig själv.

Har en sambo utan diagnos. Jag berättade om min diagnos första gången vi träffades.  AS.

Det har funkat otroligt bra. Han är en lugn person som gör mig lugn. Även om han kan bli lite irriterad över allt jag oroar mig över ;) faktiskt mitt första förhållande utan skrik och bråk.

Allamej
2014-08-28 02:42
#5

Jag kan ju konstatera att förhållanden med narcissister inte funkar.. särskilt inte om dom har psykopatiska överslag. Var med en sådan i 5 år. Jag håller fortfarande på att plocka ihop bitarna av mig själv och bli hel.

Innan det så var det: Otrogna skitstövlar, våldtäktsmän, misshandlande idioter och en pedofil, som jag vet av.

Jag ska nog inte dejta alls eftersom jag aldrig fått ha en bra kille som byggt upp mig istället för att riva ner, förstöra krossa all självkänsla jag har haft.

Kanske någon gång i framtiden att jag träffar någon men det är snudd på att jag skulle vilja ha honom utvärderad av psyk innan jag ens funderar på det.

Men det är jag. Andra hittar den rätte direkt. Och vissa hittar aldrig någon. Jag har dragit mig bort från allt vad killar är tills vidare för jag pallar inte att krossas igen.

Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor

 

 

Upp till toppen
Annons: