Annons:
Etikettkan-jag-ha-npf
Läst 4095 ggr
Candela
9/20/14, 12:26 PM

Är trötthet ett symtom?

Jag har under 9 års tid lidit av extrem trötthet som har påverkat mina möjligheter att studera på universitetet, kunna ha ett heltidsjobb, orka umgås med vänner m.m.

Jag har sökt läkarvård, men de hittar inget fel med blodprover. Jag har blivit hänvisad till psykiatrin där de anser att jag är stabil. Jag har träffat arbetsterapeut och gjort en sömndagbok för att se om mitt sömnmönster är normalt, vilket det är. Annars hade jag fått testa ett tyngdtäcke, men det blev inte aktuellt nu. Jag har nu själv bokat en tid för att utreda sömnapné, och det ska bli spännande att se vad det ger för resultat.

Min läkare på den psykiatriska mottagningen vill dock nu undersöka om jag kan ha någon slags bokstavsdiagnos, eftersom jag också  nämnde att jag har svårigheter att koncentrera mig, och svårt med inlärningsförmågan. Har haft väldigt lätt för mig i grundskolan och gymnasiet, men på universitetet tog det stopp. Det handlar inte bara om att lära in studier, utan jag har även upptäckt det senaste året att jag har extrema svårigheter att lära mig spelregler (min pojkvän älskar att spela brädspel, och det är först nu jag har börjat engagera mig i sånt).

Jag har dock tolkat det som att det är tröttheten som har lett till dessa svårigheter, men nu börjar jag fundera i andra banor.

Min son har precis fått diagnosen atypisk autism, och jag känner igen mig i mycket. Svårigheterna med sociala kontakter, måste aktivt tänka på "hur" man pratar med folk - vad som är normala samtalsämnen och hur man gör för att småprata med främlingar och ytliga bekanta, känslan av att inte behöva umgås med folk (det tar mer energi än det ger), har inga vänner, är väldigt känslig för ljud, extremt stresskänslig, och är trött.. Och nu funderar jag på om denna extrema trötthet också är ett symtom?

Annons:
Candela
9/20/14, 12:45 PM
#1

Det finns andra problem också. Tycker det är väldigt stressande och jobbigt när det är stökigt omkring mig. Är perfektionist, och allt måste ha sin egen plats. Jag har lärt mig att vara mer tolerant sen jag fick barn, men smärtgränsen är ändå ganska låg. 

Kan inte hälsa på min enda vän för att hon har det så fruktansvärt stökigt och äckligt hemma hos sig. Det har jag givetvis inte sagt till henne, utan jag försöker snarare föreslå att vi ska ses på stan eller hos mig.. Nu ses vi inte så ofta visserligen, blir en gång i halvåret.

Jag är också ett kontrollfreak. Måste skriva upp allt i min kalender för att vara säker på att inte glömma något, har ett excel-dokument för min ekonomiska budget för att vara säker på att inte överkonsumera, måste planera saker i förväg, gör helst upp listor över saker jag ska göra under dagen. Har ändå svårt att ta itu med allt.. Speciellt telefonsamtal till myndigheter, tycker det är skitjobbigt.

Lakeside
9/20/14, 1:22 PM
#2

Ja, det låter som det kan vara en bokstavs kombination. Jag har själv inte autism eller asp utan ADHD. Jag har varit perfektionist innan som måste ha allt på mitt sätt samt det du nämner om kontrollfreak. Jag upptäckte dock detta innan jag fick min diagnos och insåg att det inte är hälsosamt för mig. Däremot har min diagnos gett mig en förklaring till varför jag tidigare varit så, det har varit en strategi för mig. Idag har jag inte lika mycket stenkoll på allt och vågar lämna över ansvar till min sambo och får inte panik om saker inte blir som jag tänkt mig. Det är snarare så att det är mer regel än undantag att saker faktiskt inte blir som jag tänkt mig, men det blir bra ändå oftast :). Att släppa på kontrollen har gjort att jag glömmer mycket mer saker än vad jag tidigare gjort men de viktigaste sakerna skriver jag upp. Klart att det kan finnas ett samband mellan trötthet och koncentrationssvårigheter men det kan ju vara så att koncentrationssvårigheterna leder till trötthet som i sin tur leder till ännu större koncentrationssvårigheter. Ska du göra någon utredning? Där kommer det isf visa sig vad du har/inte har. Jag har fortfarande ibland svårt att anpassa mig till andra under lång tid, jag skulle nog ha svårt att resa med andra än min sambo på en lång resa t.ex. för jag har olika dagar och har behovet av att anpassa dom till hur jag mår i större utsträckning än många andra. Därför måste jag ofta göra saker på mitt sätt för jag får panik om jag upplever krav från andra som jag inte kan leva upp till pga. Att jag t.ex. inte orkar. Har jag varit på museum en hel dag så är chansen liten att jag orkar hålla igång hela kvällen också ute bland folk och intryck oavsett hur mycket jag vill det. Ibland blir jag avundsjuk för att andra verkar ha så mycket energi men vi är alla olika och jag har egenskaper som dom inte har. Jag vet inte om det hjälpte dig så mycket men prata med en läkare och se till att få utredning. För mig har en diagnos varit livsavgörande och jag är väldigt tacksam att jag fick så bra hjälp:). Allt som jag tyckt varit konstig hos mig själv har plötsligt fått en förklaring och nu försöker jag inte längre ändra på mig själv för att passa in. Lycka till!

SSKAnna
9/21/14, 10:42 AM
#3

OOOoooooooooo- JA: Trötthet är ett symptom; speciellt hos tjejer!

Jag hade ungefär samma problem som du: jag har haft svårt att hålla mig vaken hela livet!

I skolan fick jag lära mig olika knep för att hålla mig vaken eller tekniker att "sova med ögonen öppna" liksom. Jag gick på toa på rasterna för att sova. Var aldrig riktigt vaken före kl 10 på förmiddagarna.

Tröttheten har varit mitt största problem hela livet. Jag fick också gå igenom alla möjliga undersökningar; EEG, snarkningsutredning, blodprover mm.

I 20-årsåldern blev tröttheten till en vägg som jag gick in i. Utmattningsdepressioner avlöste varandra i många år.

Till sist fick jag göra en neuropsykiatrisk utredning och fick äntligen en förklaring!

Jag har ADHD och någon form av autism (under utredning nu: iaf  minst "drag av autism") och med hjälp av centralstimulerande medicin kan jag äntligen hålla mig vaken!!

…and the book says:

We mat be through with the past,

but the past is not throuhg with us.

Candela
9/21/14, 3:21 PM
#4

#3

Känner igen mig i mycket av det du beskriver. Jag har alltid varit en trött person, men under barn- och ungdomstiden märktes det inte så mycket. Jag sov mycket som bebis (var tvungen att bli väckt för att äta, för att jag började gå ner i vikt), och som tonåring älskade jag långa sovmorgnar. Men det ses ju som hyfsat normalt.

Det var när jag drabbades av en djup depression som den riktigt extrema tröttheten slog till, den som gjorde att jag kunde somna i princip var som helst. Det har blivit värre med åren, ju mer stress jag har utsatts för. Studerade 4 år på universitetet; det sista året sov jag närhelst jag kunde. På 15-minuters-rasterna lade jag mig ner över bänken med jackan över huvudet och sov för att kunna hålla mig vaken på resten av föreläsningen (vilket ändå inte lyckades), så fort man hade en håltimme gick man och lade sig och sov några timmar. När jag kom hem och skulle natta barnen så somnade jag medan jag läste saga för dem.

De dagar jag utsätts för mycket starka känslor (när man har grälat med pojkvännen, när man varit i terapi m.m.) så är det som att gå in i en vägg. Då slocknar jag så fort jag lägger/sätter mig ner.

SSKAnna
9/22/14, 8:54 PM
#5

Japp; känner igen det med!

Se till att få en Neuropsykiatrisk utredning!!

…and the book says:

We mat be through with the past,

but the past is not throuhg with us.

Upp till toppen
Annons: