Annons:
Etikettautism-aspergers-syndrom
Läst 1240 ggr
LoTuss
2014-10-07 18:54

Terapi och AS

Jag undrar om det är någon här med Asperger som har gått i någon form av terapi? I så fall, vilken slags terapiform? Namn eller typ.

Gick du i så fall i terapi enbart pga din Asperger eller pga trauman eller liknande?

Om du inte själv har gått i terapi, känner du/ni till någon Med AS som har gått i terapi?

Anledningen till att jag undrar är att jag själv är i stort behov av terapi. Har många jobbiga, obearbetade trauman från uppväxten som får mig att må mkt dåligt. Har försökt, men det GÅR inte att jobba med själv.

Jag har sökt mig till psykiatrin men efter flera års (!) väntetid har jag fått klart för mig att de flesta psykologer/terapeuter hävdar att deras terapiform inte fungerar på personer med Asperger..!? Alla är väl olika…

Sen fick jag slutligen höra av en annnan psykolog att de, tyvärr, inte har resurser att hjälpa "alla" med Asperger…

Annons:
Tjeja
2014-10-07 19:10
#1

Jag har en bekant med Aspergers och ADHD som går i målarterapi.  Fast dom är en grupp på max 4 personer som ses och målar samtidigt och har en terapeut med. Så får de måla ur sig saker de känner och sedan prata om det och titta på bilderna tillsammans i gruppen. Fast de måste inte måla något konstnärligt eller så alls utan bara hur som helst som känns bra att måla. Jag har sett endel bilder och några är "bilder" och några är mer bara kladd med färger efter känslor eller så typ. Jag tycker det verkar väldigt bra och skulle också vilja prova det. Han verkar trivas med sin grupp så som han berättar i alla fall.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Honestyisdead
2014-10-07 20:06
#2

Alltså, om ddt är trauman från barndomen har din AS diagnos ingenting med terapin att göra. Du söker ju inte för din AS. Konstig människa som sade så till dig. 

Du kan söka psykolog själv också. Privara sådana. Bara de är kopplade till landstinget så kostar det som inom psykiatrin.

LoTuss
2014-10-13 04:29
#3

#2 Tack! Precis vad jag själv tycker också, men man blir så lätt osäker när "alla" kör över en. Till slut börjar man tro att det allt man känner och tänker bara har med AS att göra…

Det där med privat psykolog hade jag ingen aning om. Ska kolla upp det. Tack för tipset!

En annan sak jag reagerat över är att det, tyvärr,  verkar finnas många inom psykiatrin (som en av psykologerna jag stod på kö hos) som inte riktigt vet vad Asperger riktigt är.. De verkar ha samma "schablonbild" som allmänheten i stort, av hur en person med AS är. Vad de kan och hur de tänker. Precis som om vi med AS är nån slags kloner och helt stöpta i samma form, medan NT personer självklart är olika, med olika personligheter och egenskaper. 🤪

Den psykologen sa att han hade aldrig jobbat med någon med AS förut, så han var så osäker på hur han skulle göra, hur det skulle gå… Och de kollegor som han hade och som haft patienter med AS hade sagt att de patienterna inte alls hade upplevt att terapin hjälpt dem.. Och jag vet ju inte. Har aldrig fått påbörja nån terapi, trots att jag velat göra det i större delen av mitt liv… Så det kanske stämmer? (Därför startade jag den här tråden.)

Jag tycker väl att han borde åtminstone ha gjort ett försök och sett hur det fungerat? Och det vore väl utvecklande för honom också att kanske bli tvungen att fundera över sina arbetsmetoder och ev. ändra något för att nå fram? Men det spelar ju ingen roll nu, eftersom han omedelbart sa ifrån sig fallet.

En annan person sa till mig att när man har AS så känner och reagerar man ju annorlunda, så att det kan KÄNNAS svårare än det egentligen är..?!

Det blir ju lite svårt att bemöta.. Jag kan ju inte backa tiden, bli en NT person och uppleva min uppväxt igen och se om allt som hände då påverkar mig mindre… 🤔

Dessutom, oavsett om man reagerar "för starkt" eller mår "sämre" än man borde med tanke på det man varit med om så ska det väl vara personen egen känsla som är avgörande? MÅR man dåligt av något så borde man väl få hjälp?

Om en NT person t.ex. har haft en massa jobbiga upplevelser bakom sig, kanske har gått igenom en skilsmässa och/eller förlorat en nära anhörig, då kan ju den personen verka överreagera om hennes/hans barn blir sjuka och läggs in på sjukhus. Även om det inte är något allvarligt, så får kanske de tidigare förlusterna personen att känna en stark skräck att förlora ytterligare en person som står henne/honom nära. Är den personen då överkänslig? Inte i behov av att få bearbeta det bakomliggande. Bara få höra att "det är bara en liten infektion, var inte så orolig nu, skärp till dig!

Upp till toppen
Annons: